Lilljans vilda djur

Dagen efter intervallpasset. Plötsligt ny gångstil.

Lätt framåtlutad, armarna aningens sträckta bakåt (som i en slags konstant startposition). Fötterna framåt meddelst hasning.

Precis som C Run. Så där har vi förklaringen ….

Brorsans fel. Han har börjat köra kortintervall med Studenterna. Har hamnat i en grupp med unga antiloper. Brorsan är inte direkt en antilop. Mer en gammal vattenbuffel. Men en sådan kan ju få upp farten bra i rätt miljö. Att springa kapp med antiloper tycks vara rätt miljö. Som brorsan uttrycker det:

– Det blir ju lätt att man tar i lite extra.

Lite extra, kan bli flås i nacken på storebror på Öland i sommar. Inte bra.

Så man drog iväg mot Krillan, ja alltså Kristinebergs Idrottplats. Klassisk mark. Farsan spelade fotboll där på 50-talet med Olympia. Tror det var division tre. Och kanske två. Sen ringde dom från Djurgården. Men då pajade farsan knät. Och så blev det inget med det.

Dit drog man alltså för att springa kortintervall. 10×400 m. Har jag inte sprungit tidigare i år. Har jag nog aldrig sprungit i hela mitt liv, om jag ska vara ärlig. Brukar mest springa tusingar. Men det var ett tag sedan det också.

4 km lätt jogg. Och så Krillan. Vilken lyx. Grönt gräs, röd tartan. Helt öde. Bara jag och mina ben.

400 m är ju rätt kort. Lite inom komfortzonen, så där. Snabbt avklarat liksom. Hade jag en idé om.

Så man drog igång. Stampade pellen i botten. Det hände ungefär lika mycket som när jag stampar pellen i botten på min Volvo Combi från -83. D v s, inte så mycket. Man kan höra hur det slurpar till i förgasaren, men då blir motorn mest sur.

Vid 200 m hade jag i alla fall kommit upp i topphastighet, kändes det som. Då blev det jobbigt. Ingen komfort alls. Kände lungornas skepsis. Är det riktigt nyttigt det här? Sista hundra var nog ingen vacker syn. Kändes som benen klampade fram i en meter djupsnö. Klockan visade på 77 s.

Sen 200 meters joggvila, och hjärtat lugnade ner sig.  Och så på igen. 80 s. Och 84. Och 86. Och 87, 86, 86, 86, 86. Och en sista på 78. Där hade man kunnat tugga av en bettskena. Men är väldigt svag för snygga avslut. Lyfte armarna mot de tomma läktarna. Hörde jublet komma inifrån. Äntligen. Färdig!

Bara 4 km hem. Blev på ettans växel.

Blev en lång lördag. Handklapp i Runners bås vid Norr Mälarstrand till tungt discodunk.

Ett slags crosstraining. Starka handflator. Fint när man vevar sig fram i något millopp. Luft har ju också densitet. Som vatten, fast mindre. Vinkla handflatan fram, böj till paddel när du drar tillbaka. Där kan man tjäna sekunder. Säkert lika många som med att tja, löpa med rakade ben.

Sen blev det RW fest. Och löddrande diskussioner om, just det, rakade ben. Eller inte. Det finns ju annars en initiationsdag för just den typen av övningar. Precis. Skärtorsdag.

Det blev en rolig fest. En sådan där fest där det känns fullkomligt normalt när någon berättar hur han för några dagar sedan var ute på ett löppass med våtdräkt. Ett par kilometer löpning, och så hopp i något vatten för en halvtimmes simning, sen upp igen och några kilometers löpning till, innan dags för nästa sjö. Han (och hans kompis) hade visserligen nästan skrämt slag på en och annan gående landkrabba, löpande män i gummikläder är det ju inte så lätt att veta vart man har. Innan man lärt känna dem. Innan de fått berätta varföre de gör på detta viset. Det är Ö till Ö, som hägrar. Förstås.

Sen blev det söndag, och barnkalas klockan 11.00. Utomhus (lyckligtvis, somlig sportdryck luktar bensin dagen efter maran …). Där var en annan förälder som hade varit på 100-årskalas natten innan. 2×50 år. Han bar solglasögon. Det var det fler som gjorde. Den årliga maratonnatten brukar alltid bli ett maratonrace. Så även i år.

På onsdag hoppas jag sjukgymnasten Helena Östlund (känd för sina fingrar av järn, men duktiga fingrar av järn), drar min småbarnsrygg rätt igen. Det går att springa, men det känns lite krokigt i ryggen.

Ikväll, en kvällsmil på Djurgården. Löpning i skymningslandet. Sommarnattens leende. Klockan tjugohundra. Nollnoll. Mellan hägg och syrén. Nice.

Drog ut i morse när solen fortfarande sken. Ska inte springa loppet idag, har mest varit en massa underhållslöpning under våren, efter knäskada, småbarnsrygg och andra anatomiska upplevelser av varierande underhållningsgrad. När jag springer har jag för det mesta bara en växel. Så fort som möjligt, och helst snabbare än någonsin tidigare. Det är inte alltid det funkar. Det är faktiskt rätt sällan det funkar. Men för det mesta tror jag det ska funka. Åtminstone ett tag. Men hade jag sprungit loppet idag, så hade det absolut inte funkat.

Så. Gick ut för att bara känna lite på banan. Är ju ny bansträckning nu, och flygrakan över Gärdet är riktigt nice. Himlen över Gärdet är högre än någon annanstans i Stockholm. Har sprungit rakan där ett antal gånger, om man säger så. Men från andra hållet. Med lätt nerförslut. Nu i loppet blir det lätt uppförlut. Och sedan en grym nerförsbacke strax innan 21 km.

Och vädret. Kan inte bli bättre. Nästan svalt i vinden, och mot slutet av repan ett lätt molntäcke. Det kommer gå fort idag, för många.

Klockade in på 27 km, snitt 4.43. Duscha, pasta, och så ner till Norr Mälarstrand. Där kommer Runnersworldarna stå och vrålheja, just vid Kungsholmstorg. Jag med.

Så. Alla som springer idag. Lycka till.

JUST DO IT!!!!