Lilljans vilda djur
Förmiddagslöpning i Lilljansskogen. 4×2,5 km. Uppvärmning 3 km, nedjogg 3 km. Totalt 16 km.
Regnat hela natten, och en bit in på morgonen. Sprang ut när vattnet slutat falla. In i skogen, och myllan ångade. Tusen dofter, djungeldimma (nästan). Kändes mer som höst, än tidig juni. Skolminnen. Biologilektion i gymnasiet, exkursion i naturen. Plocka spindlar under ormbunkar. Plocka äckliga gråsuggor. Allt för naturvetenskapen.
Viss ambivalens till skogslöpning. Älskar det. Skriet från vildmarken, ända in i hjärtat. Tycker också det är för j-la jobbigt. Aldrig någon komfortzon där inte. Är det inte upp, så är det ner. Är det plant, så är det ändå inte plant. Har ibland en känsla av att jag började löpa av ren lättja. Det är så himla skönt att slappa efteråt. Slapphet på en helt annan nivå, än slapphet utan föregående löpning.
Mötte flera vilda djur i skogen. En grävling kom rusande genom blåbärsriset. En ekorre klättrade upp för ett träd. En blodigel iglade över spåret. En snigel sniglade över spåret. Lisa Blommé kom vilt dundrande i en utförsbacke. Tilllsammans med, tror jag, sub 40 gänget. Lisa som sökt in på Polishögskolan. Kommer hon in där lär hon bli världens snabbaste polis (lycka till, Lisa). Ingen snigelfart där inte. Själv på väg uppför, inte direkt med Juantorenasteg. Gänget ropade uppmuntrande. Så då tog man i, åhejåhå.
Man tänker mycket i skogen. Hjärnan mellan öronen som en studsboll i ett trapphus på väg ner från femte våningen. Började skissa på The Emil Zatopek Project.
Mer om det senare. Nu mot Galärvarvet och barnteater med barnen.
Ridå. Upp.
Antal kommentarer: 1
Kenneth Gysing
Nu kom jag plötsligt ihåg min svenskalärare också 😉
Korrat och klart Lilljan till minne!