Morgonsolstånd

Medieruset, än en gång. Sättningen är grym. Sen eftermiddag på Stockholm Stadion, sol och små lätta moln. Grönt gräs och röd tartan. DET ÄR ABSOLUT FÖRBJUDET ATT BETRÄDA GRÄSMATTAN, manar speakern. Men vadå, gräsmattan. Den sk-ter man ju fullkomligt i. Det är tartanen man vill åt. Värma upp på den röda tartanen här, som alla andra världsstjärnor genom tiderna. Nu är man en av dem. Nåja, nästan. Kanske inte riktigt. Men ändå.

3,7 km eländig terräng. Jobbigt från start till mål. Låg bra till efter drygt 800 meter in loppet. Tog täten i damklassen i grymma utförsbacken där. Har en viss talang för att springa utför. Har kanske med åldern att göra. Det går snabbt utför. Sen inbillar man sig som alltid att man kan ta med sig farten från backen. Det kan man aldrig. Ut på flacken, och plötsligt har någon kopplat ett gummiband till ryggen. Och snabbt var man bara trea i damklassen.

Sen Maskinbacken. Den kallas det av någon anledning. Tror det har med närheten till Kungliga Tekniska Högskolan att göra. Där spelar det ingen roll vilken teknik man har. Där spelar det bara roll vilka ben man har. Och det hade man ju inte.

Uppe på krönet säger man sig själv att det här är sista gången. Varför i helv-te hålla på så här. Ja, man säger det inte högt, för man kan inte stänga munnen. Den står på vid gavel. Och man dräglar. Och tänker att hoppas det inte dyker upp ett moln av knott nu. Eller en humla. Det skulle paja syreupptagningsförmågan helt.

Till slut in på Stadion, ljuva Stadion. Hjärnan piskar ”spurta, spurta”, men benen slår dövörat till. Så har dom ju heller aldrig haft öron …

15.24, och vi vann. Laget alltså. C Run och Young Jojje dundrade duktigt i täten.

Själv 22 sekunder snabbare än förra året. Och exakt på sekunden från förrförra. Kan man fundera över. Kroppens inre klocka …

Och Maskinbacken är glömd (igen), med ölen på gräsmattan afterrun.  Nästa år, då jä-lar, sub 15. Absolut.

På Stadion ska man drömma stora drömmar!

Förmiddagslöpning i Lilljansskogen. 4×2,5 km. Uppvärmning 3 km, nedjogg 3 km. Totalt 16 km.

Regnat hela natten, och en bit in på morgonen. Sprang ut när vattnet slutat falla. In i skogen, och myllan ångade. Tusen dofter, djungeldimma (nästan). Kändes mer som höst, än tidig juni. Skolminnen. Biologilektion i gymnasiet, exkursion i naturen. Plocka spindlar under ormbunkar. Plocka äckliga gråsuggor. Allt för naturvetenskapen.

Viss ambivalens till skogslöpning. Älskar det. Skriet från vildmarken, ända in i hjärtat. Tycker också det är för j-la jobbigt. Aldrig någon komfortzon där inte. Är det inte upp, så är det ner. Är det plant, så är det ändå inte plant. Har ibland en känsla av att jag började löpa av ren lättja. Det är så himla skönt att slappa efteråt. Slapphet på en helt annan nivå, än slapphet utan föregående löpning.

Mötte flera vilda djur i skogen. En grävling kom rusande genom blåbärsriset. En ekorre klättrade upp för ett träd. En blodigel iglade över spåret. En snigel sniglade över spåret. Lisa Blommé kom vilt dundrande i en utförsbacke. Tilllsammans med, tror jag, sub 40 gänget. Lisa som sökt in på Polishögskolan. Kommer hon in där lär hon bli världens snabbaste polis (lycka till, Lisa). Ingen snigelfart där inte. Själv på väg uppför, inte direkt med Juantorenasteg. Gänget ropade uppmuntrande. Så då tog man i, åhejåhå.

Man tänker mycket i skogen. Hjärnan mellan öronen som en studsboll i ett trapphus på väg ner från femte våningen. Började skissa på The Emil Zatopek Project.

Mer om det senare. Nu mot Galärvarvet och barnteater med barnen.

Ridå. Upp.

Dagen efter intervallpasset. Plötsligt ny gångstil.

Lätt framåtlutad, armarna aningens sträckta bakåt (som i en slags konstant startposition). Fötterna framåt meddelst hasning.

Precis som C Run. Så där har vi förklaringen ….

Brorsans fel. Han har börjat köra kortintervall med Studenterna. Har hamnat i en grupp med unga antiloper. Brorsan är inte direkt en antilop. Mer en gammal vattenbuffel. Men en sådan kan ju få upp farten bra i rätt miljö. Att springa kapp med antiloper tycks vara rätt miljö. Som brorsan uttrycker det:

– Det blir ju lätt att man tar i lite extra.

Lite extra, kan bli flås i nacken på storebror på Öland i sommar. Inte bra.

Så man drog iväg mot Krillan, ja alltså Kristinebergs Idrottplats. Klassisk mark. Farsan spelade fotboll där på 50-talet med Olympia. Tror det var division tre. Och kanske två. Sen ringde dom från Djurgården. Men då pajade farsan knät. Och så blev det inget med det.

Dit drog man alltså för att springa kortintervall. 10×400 m. Har jag inte sprungit tidigare i år. Har jag nog aldrig sprungit i hela mitt liv, om jag ska vara ärlig. Brukar mest springa tusingar. Men det var ett tag sedan det också.

4 km lätt jogg. Och så Krillan. Vilken lyx. Grönt gräs, röd tartan. Helt öde. Bara jag och mina ben.

400 m är ju rätt kort. Lite inom komfortzonen, så där. Snabbt avklarat liksom. Hade jag en idé om.

Så man drog igång. Stampade pellen i botten. Det hände ungefär lika mycket som när jag stampar pellen i botten på min Volvo Combi från -83. D v s, inte så mycket. Man kan höra hur det slurpar till i förgasaren, men då blir motorn mest sur.

Vid 200 m hade jag i alla fall kommit upp i topphastighet, kändes det som. Då blev det jobbigt. Ingen komfort alls. Kände lungornas skepsis. Är det riktigt nyttigt det här? Sista hundra var nog ingen vacker syn. Kändes som benen klampade fram i en meter djupsnö. Klockan visade på 77 s.

Sen 200 meters joggvila, och hjärtat lugnade ner sig.  Och så på igen. 80 s. Och 84. Och 86. Och 87, 86, 86, 86, 86. Och en sista på 78. Där hade man kunnat tugga av en bettskena. Men är väldigt svag för snygga avslut. Lyfte armarna mot de tomma läktarna. Hörde jublet komma inifrån. Äntligen. Färdig!

Bara 4 km hem. Blev på ettans växel.