Medierus


 

Medieruset, än en gång. Sättningen är grym. Sen eftermiddag på Stockholm Stadion, sol och små lätta moln. Grönt gräs och röd tartan. DET ÄR ABSOLUT FÖRBJUDET ATT BETRÄDA GRÄSMATTAN, manar speakern. Men vadå, gräsmattan. Den sk-ter man ju fullkomligt i. Det är tartanen man vill åt. Värma upp på den röda tartanen här, som alla andra världsstjärnor genom tiderna. Nu är man en av dem. Nåja, nästan. Kanske inte riktigt. Men ändå.

3,7 km eländig terräng. Jobbigt från start till mål. Låg bra till efter drygt 800 meter in loppet. Tog täten i damklassen i grymma utförsbacken där. Har en viss talang för att springa utför. Har kanske med åldern att göra. Det går snabbt utför. Sen inbillar man sig som alltid att man kan ta med sig farten från backen. Det kan man aldrig. Ut på flacken, och plötsligt har någon kopplat ett gummiband till ryggen. Och snabbt var man bara trea i damklassen.

Sen Maskinbacken. Den kallas det av någon anledning. Tror det har med närheten till Kungliga Tekniska Högskolan att göra. Där spelar det ingen roll vilken teknik man har. Där spelar det bara roll vilka ben man har. Och det hade man ju inte.

Uppe på krönet säger man sig själv att det här är sista gången. Varför i helv-te hålla på så här. Ja, man säger det inte högt, för man kan inte stänga munnen. Den står på vid gavel. Och man dräglar. Och tänker att hoppas det inte dyker upp ett moln av knott nu. Eller en humla. Det skulle paja syreupptagningsförmågan helt.

Till slut in på Stadion, ljuva Stadion. Hjärnan piskar ”spurta, spurta”, men benen slår dövörat till. Så har dom ju heller aldrig haft öron …

15.24, och vi vann. Laget alltså. C Run och Young Jojje dundrade duktigt i täten.

Själv 22 sekunder snabbare än förra året. Och exakt på sekunden från förrförra. Kan man fundera över. Kroppens inre klocka …

Och Maskinbacken är glömd (igen), med ölen på gräsmattan afterrun.  Nästa år, då jä-lar, sub 15. Absolut.

På Stadion ska man drömma stora drömmar!

 

 

Majnumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Spring bort din stress
  • Trailfeber
  • 14 trailskor testade
  • Maratonspecial
  • Fokus på rumpan
  • Maxa milen
  • Vila med Yinyoga
  • 6 löparprylar du inte kan vara utan

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Lilljans vilda djur


 

Förmiddagslöpning i Lilljansskogen. 4×2,5 km. Uppvärmning 3 km, nedjogg 3 km. Totalt 16 km.

Regnat hela natten, och en bit in på morgonen. Sprang ut när vattnet slutat falla. In i skogen, och myllan ångade. Tusen dofter, djungeldimma (nästan). Kändes mer som höst, än tidig juni. Skolminnen. Biologilektion i gymnasiet, exkursion i naturen. Plocka spindlar under ormbunkar. Plocka äckliga gråsuggor. Allt för naturvetenskapen.

Viss ambivalens till skogslöpning. Älskar det. Skriet från vildmarken, ända in i hjärtat. Tycker också det är för j-la jobbigt. Aldrig någon komfortzon där inte. Är det inte upp, så är det ner. Är det plant, så är det ändå inte plant. Har ibland en känsla av att jag började löpa av ren lättja. Det är så himla skönt att slappa efteråt. Slapphet på en helt annan nivå, än slapphet utan föregående löpning.

Mötte flera vilda djur i skogen. En grävling kom rusande genom blåbärsriset. En ekorre klättrade upp för ett träd. En blodigel iglade över spåret. En snigel sniglade över spåret. Lisa Blommé kom vilt dundrande i en utförsbacke. Tilllsammans med, tror jag, sub 40 gänget. Lisa som sökt in på Polishögskolan. Kommer hon in där lär hon bli världens snabbaste polis (lycka till, Lisa). Ingen snigelfart där inte. Själv på väg uppför, inte direkt med Juantorenasteg. Gänget ropade uppmuntrande. Så då tog man i, åhejåhå.

Man tänker mycket i skogen. Hjärnan mellan öronen som en studsboll i ett trapphus på väg ner från femte våningen. Började skissa på The Emil Zatopek Project.

Mer om det senare. Nu mot Galärvarvet och barnteater med barnen.

Ridå. Upp.

Interval walking


 

Dagen efter intervallpasset. Plötsligt ny gångstil.

Lätt framåtlutad, armarna aningens sträckta bakåt (som i en slags konstant startposition). Fötterna framåt meddelst hasning.

Precis som C Run. Så där har vi förklaringen ….

 

Miljövänligt löpband från Technogym

Miljövänligt löpband från Technogym


Pressmeddelande från Technogym

Technogym strävar starkt efter mottot  ”en hälsosam planet och
hälsosamma människor” och utvecklar alltid lösningar för båda ändamålen.
Run Now är det första löpbandet som respekterar miljön och reducerar
elförbrukningen med 40 procent.

TÜV som är en av världens ledande
organisationer inom testning, utvärdering och certifiering har
certifierat att Run Now använder mindre elektricitet än liknande löpband
i samma kategori.

Run Now är resultatet av många års utvecklingsarbete och erfarenhet
av användningen av konditionsserien Excite som används av mer än 20
miljoner människor världen över.

Den låga energiförbrukningen innebär betydande sparmöjligheter för
både kostnader och CO2-utsläpp.

Run Now är inte bara miljövänligt, kvaliteten är också högre.
Technogym lämnar hela 10 års garanti på huvudkomponenterna. Den nya
modellen sparar pengar både på elräkningen och vid service. 

Ergonomin i den nya Now-modellen har Technogym utvecklat ytterligare.
Vinkel på displayen har ändrats. Nu kan människor av olika längd se
displayen från en optimal vinkel och slipper flytta uppmärksamheten från
själva övningen för att titta på displayen. Förutom vinkeln på
displayen är löpbandets oerhört tysta driftljud ytterligare en egenskap
som gör det mer användarvänligt. Run Now låter bara en tredjedel så
mycket som andra liknande produkter. Eftersom löpbanden ofta står på rad
i gymmet kan decibeltalen stiga till en störande hög nivå utan denna
nya egenskap.

Run Now är Technogyms flaggskepp och erbjuder säker hållbarhet,
användarvänlighet och avancerade estetiska lösningar. Löpbandet är
avsett för tuff daglig gymanvändning. Men framför allt representerar Run
Now gröna värden och är en del av ett långsiktigt strategiskt arbete
för att främja miljön och hälsan i världen.

Technogym är världsledande inom design och
produktion av modern träningsutrustning och används av mer än 20
miljoner människor. Technogym har inrett över 50 000
träningsanläggningar, 30 000 hotell och över 20 000 vackra hem i mer än
60 länder. Technogym levererar även till ledande
sjukgymnastmottagningar, sjukhus, idrottskliniker,
rehabiliteringscenter, sport- och hälsocenter.

10×400 m


 

Brorsans fel. Han har börjat köra kortintervall med Studenterna. Har hamnat i en grupp med unga antiloper. Brorsan är inte direkt en antilop. Mer en gammal vattenbuffel. Men en sådan kan ju få upp farten bra i rätt miljö. Att springa kapp med antiloper tycks vara rätt miljö. Som brorsan uttrycker det:

– Det blir ju lätt att man tar i lite extra.

Lite extra, kan bli flås i nacken på storebror på Öland i sommar. Inte bra.

Så man drog iväg mot Krillan, ja alltså Kristinebergs Idrottplats. Klassisk mark. Farsan spelade fotboll där på 50-talet med Olympia. Tror det var division tre. Och kanske två. Sen ringde dom från Djurgården. Men då pajade farsan knät. Och så blev det inget med det.

Dit drog man alltså för att springa kortintervall. 10×400 m. Har jag inte sprungit tidigare i år. Har jag nog aldrig sprungit i hela mitt liv, om jag ska vara ärlig. Brukar mest springa tusingar. Men det var ett tag sedan det också.

4 km lätt jogg. Och så Krillan. Vilken lyx. Grönt gräs, röd tartan. Helt öde. Bara jag och mina ben.

400 m är ju rätt kort. Lite inom komfortzonen, så där. Snabbt avklarat liksom. Hade jag en idé om.

Så man drog igång. Stampade pellen i botten. Det hände ungefär lika mycket som när jag stampar pellen i botten på min Volvo Combi från -83. D v s, inte så mycket. Man kan höra hur det slurpar till i förgasaren, men då blir motorn mest sur.

Vid 200 m hade jag i alla fall kommit upp i topphastighet, kändes det som. Då blev det jobbigt. Ingen komfort alls. Kände lungornas skepsis. Är det riktigt nyttigt det här? Sista hundra var nog ingen vacker syn. Kändes som benen klampade fram i en meter djupsnö. Klockan visade på 77 s.

Sen 200 meters joggvila, och hjärtat lugnade ner sig.  Och så på igen. 80 s. Och 84. Och 86. Och 87, 86, 86, 86, 86. Och en sista på 78. Där hade man kunnat tugga av en bettskena. Men är väldigt svag för snygga avslut. Lyfte armarna mot de tomma läktarna. Hörde jublet komma inifrån. Äntligen. Färdig!

Bara 4 km hem. Blev på ettans växel.

 

Post maraton


 

Blev en lång lördag. Handklapp i Runners bås vid Norr Mälarstrand till tungt discodunk.

Ett slags crosstraining. Starka handflator. Fint när man vevar sig fram i något millopp. Luft har ju också densitet. Som vatten, fast mindre. Vinkla handflatan fram, böj till paddel när du drar tillbaka. Där kan man tjäna sekunder. Säkert lika många som med att tja, löpa med rakade ben.

Sen blev det RW fest. Och löddrande diskussioner om, just det, rakade ben. Eller inte. Det finns ju annars en initiationsdag för just den typen av övningar. Precis. Skärtorsdag.

Det blev en rolig fest. En sådan där fest där det känns fullkomligt normalt när någon berättar hur han för några dagar sedan var ute på ett löppass med våtdräkt. Ett par kilometer löpning, och så hopp i något vatten för en halvtimmes simning, sen upp igen och några kilometers löpning till, innan dags för nästa sjö. Han (och hans kompis) hade visserligen nästan skrämt slag på en och annan gående landkrabba, löpande män i gummikläder är det ju inte så lätt att veta vart man har. Innan man lärt känna dem. Innan de fått berätta varföre de gör på detta viset. Det är Ö till Ö, som hägrar. Förstås.

Sen blev det söndag, och barnkalas klockan 11.00. Utomhus (lyckligtvis, somlig sportdryck luktar bensin dagen efter maran …). Där var en annan förälder som hade varit på 100-årskalas natten innan. 2×50 år. Han bar solglasögon. Det var det fler som gjorde. Den årliga maratonnatten brukar alltid bli ett maratonrace. Så även i år.

På onsdag hoppas jag sjukgymnasten Helena Östlund (känd för sina fingrar av järn, men duktiga fingrar av järn), drar min småbarnsrygg rätt igen. Det går att springa, men det känns lite krokigt i ryggen.

Ikväll, en kvällsmil på Djurgården. Löpning i skymningslandet. Sommarnattens leende. Klockan tjugohundra. Nollnoll. Mellan hägg och syrén. Nice.