Julottejogg

 

Vintersolstånd i går. Frostigt sådant. Fullmåne. Kände andakt. Ville slå på trolltrumma. Dra en jojk. Sträcka på armarna. Vinka Åt Allt Det Stora.

Drog till gymmet i stället. Upp på rullbandet. Pannbensstärkare. Återställare efter sex dagars middagsbuffé. 26 km i långsam stegring. 12, 13, 14, 15. Sista km i 16.

Någonstans halvvägs en omansk flashback.

 

 

Ajabaja. Knega vidare.

Brorsans dotter sa till brorsan nyligen. ”Pappa, du är en endorfinknarkare. Du behöver din fix varje dag för att må bra”. Brorsan muttrade ngt om motionens positiva verkningar. Och rusade till simhallen.

Är det så då? Smal skiljelinje mellan knarkare, alkoholister och löpare? I varje löpare en presumtiv missbrukare. I varje missbrukare en presumtiv löpare. En slags gentyp som evolutionärt har en linje tillbaka till mammutjägarna. Då mammutarna var den ursprungliga fixen. Där generna jagade på för överlevnad. Ut och spring, jaga på, stammen är hungrig. En kraft som stökar till det i civiliserad tid. Någonstans måste den ta vägen.

Ser mig gärna som ättling till mammutjägare. Känner historiens vingslag över löpbandet. Flax flax flax.

Efter 20 km. O, Heineken, O Heineken … O Heineken, O Heineken ….

Efter 26 km. Ljuva frid.

Hemma. Barnen knoppade in på omansk tid. Vaknade på omansk tid. 04.50. Boolibompa 05.30. Tidigt iväg till jobbet.

Bildgåta. Två besvärade kvinnor på bussen. Gissa varför.

 

På kontoret 07.15. Ändå inte först. Linda på Springtimeresor dundrade löpband i källaren. Respekt! Tur mammutarna dött ut. Annars skulle dom dö igen …

---

 

Har man tömt sanden ur skorna, och dragit på sig långkalsonger. Och ett par långkalsonger till. För säkerhets skull. Lite tvära kast. Från 32 C till – 10 C. Och alla istapparna som hänger i takrännorna. Att komma hem är att living dangerously.

Här fanns det bara skorpioner och någon slags ormar. Som gjorde sova ute under stjärnorna lite extra spännande. Sova i tälten skulle man bara göra om det började blåsa. Det är farligt att få sand i näsan när man sover. Sanda mina ord.

 

 

Skarvade lite. Reseledaren hade bara sett några skalbaggar och en fågel under den tid hon varit där. Hon sa visserligen inte hur länge hon varit i Oman.

Öknen heter Empty Quarter, och den var verkligen ödslig. Inte en löpare så långt ögat kunde se.

Fast en hade jag i alla fall sett, någon timme tidigare.

Och en till.

Och en kamel.

 

Empty Quarter kändes verkligen långtbortfrånstan. Det brukar vara +59 C här på sommaren. Fast decembernatten var icke lika ljum. 4 C, och tänderna skallrade under Orions bälte. Skallrade under andra stjärnbilder också.

Det var varmare på dagen, på beachen utanför Salalah.

En dag springer barnen ifrån en. Men inte än inte.

Om omanierna har tomtar på loftet? Nä, bara i baren:

 

Nu dags för hårdträning. Julruscher …

Insallah,

/G

---

 

Eller Stille-ben i Oman:

 

Men var är fötterna då? Jo dom är ju här:

 

Arma fötter. Överkokta. 32 C … i skuggan. Hjärtat fick också knega hårt. Vardådå?

Jo, men här:

 

 

En strand i Oman. Vid Arabiska havet. Ungefär här:

 

Jag vet, Gammelgarmin är inte mycket för extravagaser. Men det var faktiskt närmare vattnet än så. Så här nära var det:

 

 

Ser jag lite mosig ut beror det på att motvinden tagit sats ända från Kalahariöknen och det var ungefär som att springa med huvudet i en brödrost. Som jag inbillar mig att det är att springa med huvudet i en brödrost. Har aldrig testat det. Man borde kanske haft marmelad på näsan?

God Jul på er allesamman. Den ska visst vara fram till påska …

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

---

 

Sparade dojor i morse. Körde barfota. Nike Extra Air?

Solen just upp över Salalah beach, två mil lång. Öde, förutom några hägrar. Långa loja vågor över sanden. Början på ebb.

Tog ett tag att åka hit. Upp halv tre på morgonen, flyget iväg sex. Tekniska problem under mellanlandning på Cypern, vänta extra 90 min. Tjoho. Framme runt sju på kvällen. Inget jämfört med Jojjes Konaresa, men då slapp han också tre blöjbyten, varav två seriösa.

Byta fulladdad blöja på flygtoa! Hallå Bragdjuryn, hör ni mig?

I går var det Lucia. Flöt i Indiska Oceanen och sjöng med dotter L, ”Naaattten går tuunga fjääääät”, kändes helt ok, även om julstämningen inte riktigt ville infinna sig.

50 min barfotalöpning, lite blåsvaring på båda stortårna. Smällar man får ta.

Runt 24 C i havet, och 30 C i luften fram mot lunch. En riktig svetslåga däruppe, vidbränd skult trots solskyddsfaktor 30. Men man uthärdar.

Här vilar dotter L ut efter Lucia.

 

Här laddar hon upp, lite bitter på kvinnosynen i Oman:

 

… som inte riktigt är helt up to date med den därhemma …

 

Nu frukost. /to be continued …

 

---

 

Onsdag kväll. Vad är det som trummar så? Stora Bocken Bruse?

Nä, trumbandet. Trum, trum, trum … i 4.30 fart. Got the beat. Men måste erkännas, lite saggigt den här kvällen. Robyn sjunger i hörlurarna, men det känns ändå inte riktigt bra. För lite sol, förmodligen. För lite D-vitamin. 15 sega km.

Tur man tömde spargrisen i söndags. För en väldigt mycket Sista-Minuten. För en väldigt mycket Resa för slantarna.

Here We Come, Oman! Bye bye Norden, bye bye dagis. Man tar med sig snoret dit man kommer.

Amen, Oman? Va f-n ligger det? Var det inte där Ture Sventon köpte mattor? Och väl en flygande?

Inte helt säker på det. Men långt borta är det. Kameler och öknar och män i kaftaner. Kvinnor i burka. Och en Sultan.

Mycket hav. Indiska Oceanen. Inga hajar där längre dock. De har simmat in i Röda havet. Mer mat där (knack, knack i trä, inte skämta om sådana saker).

Ska bli strandlöpning. Kanske lite ökenlöpning. Positivt sett. Ska bli lite D-vitaminuppladdning, ska bli lite jobba. Under en palm.

 Flyget lättar söndag morgon. Så här ser stranden ut:

 

 

Så här ser stranden ut, på kvällen. När man kvällslöper …

 

Undrar om dom firar Lucia i Oman? Skulle inte tro det.

Det är smällar man får ta.

På återseende!

---