Hopplahej. Hemma igen. Och liten promenad till gymmet för några försiktiga steg på rullband. Men först på med den här:
Runner in Red. Ingen falsk blygsamhet här inte.
Det blev en mil. En långsam en. Det blev lite rodd, lite gnisslande stretch. Resan hem från Amerika hade varit lång.
Sista natten i Det stora äpplet (vi hade nu också lärt oss att NY kallas det stora äpplet pga en hästtävling i NY på 20-talet, att vinna den var som att få ett riktigt stort äpple … för en häst), och brorsan och jag hamnade på puben Old Amsterdam.
Vi skulle bara dricka någon pilsner, och sen gå och lägga oss. Det var vi rörande överens om. Ingen av oss har lärt sig sova på flyg, så det gällde att sova fint innan.
Men puben var kul, med väldigt många olika ölsorter. Väldigt svårt att bestämma sig för en. Oartigt rent ut sagt. Och öl är ju också en slags sportdryck, med massor av kolhydrater. En utmärkt dryck för rehab. Så snart var vi också rörande överens om att testa åtminstone två. Kanske tre …
Först ut var en koscherbira (på rituellt slaget vete, tror vi i alla fall, servitrisen bara log outgrundligt ), av det gammaltestamentliga märket He´Brew. Den gick i 8,3 % klassen.
Den slog till fint i våra känsliga maratonkroppar. Hade vi haft kindtofsar som de ortodoxa judarna i Williamsburg, hade de krullat sig ett varv extra.
Efter den pekade vi på flera andra kranar, som ingen av oss dock riktigt kommer ihåg namnet på. Whiskyn minns vi dock: Lagavulin, single malt, 18 år.
Hade vi haft kiltar på oss, hade de fladdrat runt våra knotiga knän som en gång kjolen runt Marilyn Monroe. Jeansen höll dock för trycket.
Sen kom vi i samspråk med en bargranne, Justin, ur-newyorkare. Han tyckte absolut att vi borde besöka Nicks jazzklubb. Harlems bästa. Gratis inträde. Alla supermusiker som spelade downtown brukade trilla in där lite senare på kvällen, och jamma loss.
På St Nicholas Avenue, 147 th street. Jultomtens Aveny, den kommer ni väl ihåg. Sa Justin.
Det trodde vi nog. Snart jul och allt.
Men vade inte lite farligt i Harlem då, undrade brorsan.
Närå, sa Justin. You gonna do great with your accents!
Så vi fångade en taxi. Vi åkte iväg. Vi kom så mycket Uptown man kunde komma. På toppen av Sugar Hill.
Och hamnade här:
http://brokeassstuart.com/2010/07/02/st-nicks-pub
Där blev vi länge. Det var tryck. Det var drag. Det var ös. Ylande trumpeter, sorgsna saxofoner. En jättelik svart man som sjöng så alla hjärtan darrade.
Öppnade man en järndörr bakom muggen kom man ut på en bakgård. Där satt La Diva med sitt hov. Hon fyllde 63 år den här dagen. Hon sålde egna skivor. Brorsan köpte två.
Det var One of Those Nights. Sista tuggan ur det stora äpplet.
Och det blev dags att åka hem. Det var sent. Det var tomt på gatan. Det var lååångt hem.
Men så gled där upp en stor svart bil. Knack knack på rutan. Rutan vevades ned.
Och jag hörde mig själv säga, halv tre på natten, high up in Harlem:
– Is this a black cab?
Brorsan bleknade. Den svarte mannen bakom ratten frös till is.
Nä, mannen bakom ratten skrattade glatt.
– It sure is!
Ett gäng dollar senare sov vi sött i våra sängar.
Only in New York, Kids, Only in New York!!
