Kalmar kommer gå fort

Imorn är åtta veckors semester över. Vad hände egentligen? Det känns som det nyss var vår. Egentligen klagar jag inte för det är ju nu det roliga börjar på riktigt, att hösten närmar sig betyder inte bara jobb utan även att det snart är dags att få skörda frukterna av sommarens hårda träning. 30 grader och barkaka i all ära men det slår inte krispig höstluft med en nummerlapp på bröstet. Snart är det upp till bevis, dags att sluta snacka om sub 2.50 och börja prestera istället. Det ser jag fram emot.

Sommaren har som sagt vart riktigt bra träningsmässigt och jag avslutade den nu i helgen med att sticka upp till fjällen precis som förra året. Jämtlandstriangeln runt. Storulvån – Sylarna – Blåhammaren. Jag har förstått att triangeln är hyfsat snäll jämfört med vissa andra fjäll men å andra sidan ligger den bara ”runt hörnet” så det är inget större projekt att ta sig dit, man behöver inte åka flera dagar ut till tjottahejti. För mig är fjällöpning inte nåt som ingår i min vanliga repertoar så därför passar nog Jämtlandsfjällen mig rätt så bra. Det är…annorlunda jämfört med att mata mil på landsväg. I år sprang jag och min kompis Robert hela triangeln i ett svep jämfört med ifjol då vi delade upp den i etapper. Var lite orolig att det skulle bli för jobbigt med fem timmar ute på fjället i teknisk terräng och nästan tusen höjdmetrar som skulle bestigas men vi gick som tåget där ute på fjället.

Vi stack från Sundsvall tidigt på morgonen i lördags, så pass tidigt att vi fick hänga på låset på Sibylla i Åre eftersom dom inte hunnit öppna när vi kom dit. Strax före 12-tiden var vi framme i Storulvån, redo att sticka ut. Väderprognoserna dagarna innan såg allt annat än roliga ut; snöblandat regn, ett par plusgrader och stormvindar men det blev till slut ganska bra väder. Lite regn på vägen upp mot Sylarna men sen sprack det upp och blev bättre än förväntat med 8-9 grader och en sol som faktiskt tittade fram ibland. I år slapp vi dessutom blixtar och dunder och nära-döden-upplevelser.

Springer man till varje fjällstation är triangeln 47km. Vi svängde av ett par km strax innan Sylarna och vek av mot Blåhammaren och på så sätt landade vi på strax under 40km. Farten var såklart underordnad, ibland gick vi och när tillfälle gavs sprang vi på utför. Var femte kilometer stannade vi och drack iskallt vatten från nån bäck och njöt av vyerna. Det kändes lika mäktigt i år med de storslagna vyerna. Ibland dök det upp några renar, ibland sprang vi om några vandrare men för det mesta var det bara vi, naturen och tystnaden.

Terrängen från Storulvån till Sylarna var nog den snällaste, lederna där var ganska snälla men sträckan till Blåhammaren var desto mer teknisk, stenig och jobbig i form av ganska många höjdmetrar. Dessutom var det rätt så blött och geggigt på många ställen pga att det regnat. Jag som knappt lyfter på fötterna när jag springer normalt hade stora problem med den steniga terrängen och ramlade flera gånger. Vissa spängerna var riktigt dåliga, missade en spång över en myr vid ett tillfälle och sjönk ner med båda benen i gyttja och luktade inte direkt hallon efter det. Med pauser var vi ute ca 5h på fjället och löpningen landade på 6.46min/km.

Största missen vi gjorde var att inte boka middag i förväg. Hade sett fram emot Storulvåns 3-rätters middag efter en heldag ute på fjället men det var såklart fullbokat så istället fick vi ställa oss och laga mat själva när vi kom tillbaka. Det funkade det också även om det inte blev nån större kulinarisk matupplevelse, men baren var i alla fall öppen så det blev ett gäng välförtjänta öl efter middagen.

Kroppen kändes rätt så bra när jag somnade på kvällen men i söndags var jag helt trasig. Det kändes som jag slagit sönder varenda muskelfiber i framsida lår, fotlederna ömmade efter allt sick-sackande mellan stenar och jag hade ont i muskler jag inte visste att jag hade. Fanns inte på kartan att springa på söndagen när vi kom hem. Igår var det lite bättre, stack ut en timme men hade fortfarande träningsvärk from hell. Idag var kroppen någorlunda återställd, sprang nyss ett 20km distans och det kändes rätt så bra så imorn kanske det kan bli lite fart.

Egentligen hade jag tänkt att försöka tävla nåt i slutet av månaden men jag tror jag skippar det. Har fortfarande inte riktigt fått till fartpassen så som jag velat. Känner ingen panik men jag ligger lite efter schemat just nu så fokus får bli att få till bra med fartpass och hittade flytet i steget resten av månaden. Dessutom har jag inte hittat nåt passande lopp. Lurade lite på Tavelsjö halvmarathon nu till helgen och även fast det är hyfsat ”nära” så går det ändå bort en hel helg på det. Lägger krutet på Umemilen och Stockholm halvmarathon istället och hoppas på PB där istället.

Nu ska jag börja ladda mentalt för morgondagen och kolla OS fotbollen med båda ögonen, svårt att hänga med i matchen samtidigt som man försöker skriva nåt vettigt här på bloggen.

/Hörs

Dagens låt: i våras anordnade Vince Gill en tävling på youtube där vem som helst kunde spela in en av hans senaste låtar och ladda upp, vinnaren får sen öppna för honom på hans USA turné. Sånt är coolt, det borde fler artister göra. Nu är finalisterna utsedda. Jag lägger min röst på Arielle. Helvette vilken tjej.

…är det kanske inte riktigt just nu men betydligt bättre än sist vi hördes. Både kroppen och löpningen känns riktigt bra jämfört med för en vecka sen så jag känner mig hoppfull och ser fram emot krispig- och syrerik höstluft som förhoppningsvis kommer generera både ett och två PBn nu i höst. Min löpning har alltid vart höga berg och djupa dalar och den här gången är inget undantag. Det är lite så jag funkar. 100%, all-in, oavsett vad det gäller. Varför göra nånting halvdant när man kan sträva efter perfektion? Men då måste man också vara beredd på att kraschlanda ett par gånger, det är en del av spelets regler och även fast jag fortfarande inte har lät mig att hantera krascharna så ångrar jag ingenting. Motgångarna gör medgångarna så mycket mer fantastiska. Jag har inte tappat min kontinuitet som ju är nyckeln till framgångsrik marathonträning. Är inne på min nionde raka vecka med en veckodos på mer än 11mil så även fast hälsenan fortfarande ömmar så är jag inte så orolig för formen så länge jag får till mina mil.

Jag är på väg att hitta en bra balans igen och känner mig harmonisk. Ärligt talat så tränade jag alldeles för mycket i juli och var väl naiv som trodde att det inte skulle märkas. Med lite perspektiv så var det bara tur att jag inte drog på mig nån allvarligare skada än mina små skavanker hittills. Framförallt så har jag slutat med dubbla pass. Vissa veckor nu i somras körde jag det varannan dag och även om jag höll farten långsam så slet det mer än jag vill erkänna för mig själv. Dessutom var jag inte van att springa 2-3 mil om dagen sju dagar i veckan utan vila så nu är jag tillbaka på 5-6 pass per vecka istället för 9-10 och det har gjort underverk, att kunna starta varje pass med fräscha ben har inte vart det normala på länge. Träningen sen sist har sett ut så här:

Torsdag: Distans 20km (lätt känsla, 4.50-fart)
Fredag: Stege 4-3-2-1-km, totalt 24km (fart: 3.44 / 3.39 / 3.33 / 3.29)
Lördag: Distans 13km (lite småbakis men annars bra känsla)
Söndag: Långpass 33km (inga konstigheter, 4.50-fart som vanligt)
Måndag: Styrka + prehab
Tisdag: Tempo 12km @3.50min/km, totalt 24km inkl.upp/nedjogg (kändes oförskämt lätt)
Onsdag: Distans 20km (4.45-fart, fräscha ben, fick hålla ner farten) 

Det känns bra att inte längre bara behöva tänka på att bara samla mil på hög utan istället kunna fokusera på att få till några pass i högre fart med en bra känsla och bra klipp i steget. Pulsen är normal igen, vikten har också ökat så just nu är det bara hälsenan som spökar. Jag har fortfarande inga problem med att springa, känner ingenting då utan det är främst efteråt och på mornarna som den är stel, plus det faktum att den ömmar när jag trycker på den. På ett sätt känns det lite dumdristigt att fortsätta springa, å andra sidan så har jag ju inte ont när jag springer så varför vila då? Just nu behöver den bara hålla ihop i 1,5 månad så jag får min chans i Berlin, sen kan jag ta två månaders uppehåll och rehaba den ordentligt.

Är inne på min sista semestervecka, nästa onsdag drar jobbet igång igen. Som vanligt är det en vecka full av ångest. Ju längre man är ledig desto svårare blir det att förlika sig med tanken på att börja jobba igen. Men det ska ändå bli skönt på ett sätt, för även om jag ätit, sovit och skitit löpning den här sommaren, precis så som jag ville, så har det vart jobbigare än vad jag hade kunnat föreställa mig, framförallt mentalt. Jag ser fram emot att börja jobba för att få lite distans till min löpning, en lite sundare inställning, träna när jag har tid och kunna ta en extra vilodag utan dåligt samvete när det vart mycket på jobbet. Men med det sagt så ångrar jag ingenting och förhoppningsvis kommer mina mängdveckor nu i sommar ge resultat lagom till Berlin i september.

Till helgen sticker jag till Jämtlandsfjällen och springer. Ärligt talat så börjar jag känna mig aningens mätt på att nöta asfalt och landsväg, nåt jag aldrig trodde att jag skulle säga högt, så det ska bli trevligt med lite miljöombyte även fast fjällöpning är utanför min komfortzon. Jag räknar med att få till minst två fartpass/v i augusti och långpass på helgerna som vanligt, sen är jag förhoppningsvis redo för september som blir en intensiv månad. Först väntar Umemilen den 5 september, veckan efter blir det Stockholm Halvmarathon där jag ska göra ett nytt sub80 försök efter fiaskot i Luleå i höstas och sen är det bara en helg kvar innan det är dags för examensprovet i Berlin. Det kommer bli en spännande höst…

/Hörs

Dagens låt: Häromdagen när jag var på gymmet spelades Eric Prydz Call on me i högtalarna och när dom andra på gymmet såg ut att digga det hade jag lust att kräkas lite i munnen för det kan vara en av musikhistoriens största våldtäkter. Har folk verkligen så dålig smak? Det borde vara kriminellt. Vet inte folk vem Steve Winwood är? Spencer Davis Group och Blind Faith?