Konsten att välja lopp



Eftersom jag tycker att det är ointressant att summera ett år börjar jag med att blicka framåt 2017 istället.

Det börjar redan nu bli dags att välja vilka lopp jag ska springa nästa år. Förmodligen kommer det inte att bli några lopp som Ultravasan 2015, där jag bestämde mig dagen innan för att springa. Men jag kommer säkert att slänga in något kortare spontanlopp också.

Det finns hur många roliga lopp som helst att springa, men det går inte att springa allt och det är dags att börja välja. Vill jag springa samma lopp igen som jag tidigare har haft en fantastisk upplevelse med? Eller kanske ett lopp jag sprang men inte var nöjd med resultatet och vill komma tillbaka och göra det bättre? Vill jag springa helt nya lopp, nya utmaningar, inga gamla känslor och jämförelser? Vill jag springa fler lopp i Sverige eller fler lopp utomlands? Vill jag springa lopp där jag är som mest komfortabel och har störst potential eller lopp som utmanar mig och där jag måste utvidga mina gränser?

Jag ska försöka att välja en gott och blandat påse av det här, eftersom allt har sin charm och dragningskraft. Det är härligt att springa samma lopp år efter år som en tradition eller att få komma tillbaka till ett välkänt lopp man av någon anledning inte har sprungit på många år. Lidingöloppet är ett sådant lopp för mig. Jag sprang det varje år som barn och ungdom från att jag var 7 år gammal. Sedan blev det många års avbrott medan jag pluggade i Usa innan jag var tillbaka med en vinst på 10 km 2006. Efter det hade jag många års avbrott igen innan jag 2015 sprang 30 km för första gången. I år vill jag springa igen och försöka springa snabbare.

Jag inleder säsongen med Yading Skyrace i China som kommer att tillgodose äventyrs och utmaningskvoten. Loppet går på mellan 3000 till 5000 meters höjd i bergen på gränsen till Tibet i fantastiska miljöer. Det blir också en hel del ultralopp. Jag vill springa Transvulcania på La Palma eftersom jag har en segar att försvara och vill uppleva den magiska stämningen där igen. Swiss Alpine och Les Templiers i Frankrike blir helt nya lopp och tävlingsplatser.

Hur tänker ni när ni planerar tävlingar? Vill ni springa samma lopp år efter år som tradition eller söker ni lopp på vackra platser eller intressanta städer ni vill resa till? Tränar ni för att bli snabbare eller för att springa längre eller kanske både och?

Vad jag gillar är att det går att fokusera på olika delar och känna in vad som motiverar och inspirerar för tillfället och att det går att skifta fokus under året.

Gott nytt löparår allesammans!

Jag önskar er massor av löparupplevelser, alltifrån pers på 5 och 10 km, stora maraton, spännande ultralopp, tekniska trail lopp, mysjoggar, tuffa intervall pass, söndagslångpass och upptäckarlöpning i berg och skog.

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

The North Face 50 miles



Nu har jag varit i San Francisco och är tillbaka igen. The North Face 50 miles var en häftig upplevelse. Banan gick på fina stigar i ett område precis på andra sidan golden bridge från staden. Banan gick utmed kusten, inne i redwood skog, aldrig platt löpning men snällare än ett skyrace. Tänk er några gånger mer kupering än Lidingöloppet, lite mer stig med inslag av några trappor och 2 2/3  gånger så långt. (3300 höjdmeter uppför på drygt 80 km) Ändå ett snabbsprunget lopp, under fyra minuter per kilometer utför och strax över fyra minuter per km på platten i början av loppet.

Förberedelserna inför den här tävlingen var lite av en chansning och en utmaning att testa om det kunde gå. Jag var i väldigt dålig form för en månad sedan efter ett löpuppehåll på två månader. Jag tränade väldigt mycket under tre veckor på 2100 meters höjd och uppåt. 75 timmars träning på 18 dagar. Därefter reste jag direkt till Usa och vilade/tränade lätt dagarna innan loppet. Jag kände mig osäker på om jag skulle vara tillräckligt väl löpgenomtränad och vilad för 80 km. Senaste ultraloppet jag sprang var Transvulcania i början av maj. Samtidigt ville jag gärna avsluta löpåret med ett lopp och inte en skada innan det var dags för att bara fokusera på skidor några månader framöver.

Starten gick kl 05.00 och det var mörkt och pannlampa som gällde. Vi var en grupp tjejer som hängde ihop första 16 km och det kändes lätt och kul att springa i mörkret tillsammans. Sedan ökade jag farten och fick med mig Megan Kimmel och vi sprang och njöt av den fantastiska soluppgången över kullarna och havet. Kroppen kändes fortfarande fin och jag fick en liten lucka till Megan, men blev efter en halvtimme ikapphunnen och ifrånsprungen. Det hade bara gått 35 km och mina ben började redan krampa ihop i baklåren och kännas tunga. Hade jag gått ut alldeles för hårt? Jag tappade koncentrationen och hamnade utanför tävlingsbubblan. När jag tävlar försöker jag befinna mig i en bubbla där jag bara springer, det ända jag tänker på är att ta mig framåt så snabbt och effektivt som möjligt, var nästa vätskekontroll ligger, fylla på och fortsätta. Om jag börjar tänka på efter loppet, hur långt det är kvar, hur jag känner mig känns det oftast otroligt långt och svårt att ta mig i mål. Nu hamnade jag utanför den här bubblan inte ens halvvägs in i loppet och började tänka mer och springa mindre. Jag tappade ännu mer tid och blev också ikappsprungen av trean i nerförslöpningen till energistationen vid 45 km. Men väl då började jag vakna till liv igen, jag stoppade snabbt i mig lite energi och tryckte på i nästa klättring uppför och fick en lucka igen direkt. På toppen av stigningen får jag rapporter om att jag nu bara är 1 minut efter, vilket triggar igång vinnarinstinkten i mig. Vid 55 km kommer jag om och leder igen. Jag lyckas hålla ledningen ända in till mål. De sista nerförslöpningarna är brutala för framlåren som är helt sönderslagna, men jag lyckas fokusera resten av loppet, trycker i mig den sista äckliga gelen för att inte tappa fart och går i mål på strax under 7 timmar.

Det kanske inte var ett av mina absolut bästa lopp, och jag har aldrig känt mig så förstörd i kroppen någonsin efter ett lopp, men det var en väldigt skön vinst. Uppladdningen för att ha en chans att vinna var hård och det var även mentalt ett hårt lopp för mig där jag verkligen fick kämpa för att behålla koncentration och flyt i loppet. Det är alltid en otroligt skön känsla efteråt när man har gjort det som man trodde var möjligt men samtidigt starkt tvivlade på.

Photo: Robbie Lawless

Att lära gamla hundar sitta



   Här kommer ett inlägg om GPS klockor som jag aldrig trodde skulle komma ifrån mig. Det var inte alls det jag hade tänkt skriva om idag, men så råkade det bara bli så. Innan ni totalt idiotförklarar mig får ni ha i åtanke att jag är så gammal att jag faktiskt hade skrivmaskin istället för datorkunskap under högstadiet och att jag inte ägde en mobiltelefon förrän jag var 24 år och att all teknik på något mystiskt sett oftast slutar fungera när jag försöker använda den.

   Nu är tre veckor i Tignes över. Tiden har gått fort och dagarna har fortsatt att rulla på under modellen träna, äta, vila, umgås på repeat. Jag har aldrig varit riktigt bra på att logga min träning och föra träningsdagbok. Jag har ganska många klottriga träningsdagböcker under åren, men ingenting kontinuerligt eller väl sammanställt. När jag var yngre var jag väldigt nöjd när jag hade en enkel fungerande klocka som gick att ta tid med, 69 kr på Claes Ohlson tyckte jag var en utmärkt klocka. Idag är det nästan pinsamt att erkänna att jag ibland har sprungit intervaller med en ”vanlig klocka” genom att ha tittat på om sekundvisaren har gått ett, två, tre eller fyra varv. Eller att jag har tittat på en väggklocka när jag har sprungit ut och sedan kollat på klockan igen när jag kommit hem och därefter uppskattat sträckan utifrån om jag sprang snabbt, medel eller lugnt.

   När jag började med skimo och att springa i bergen insåg jag att jag inte alls hade den här inbyggda känslan för hur långt, länge, hur snabbt och hur många höjdmeter jag färdats eftersom allt var nytt för mig. Inte för att man faktiskt behöver veta, det går ju finfint att bara vara ute tre timmar ändå utan någon som helst aning om hur långt, snabbt eller hur många höjdmeter man tagit sig och man får ju ut precis lika mycket av träningen som om man hade vetat det. Men när jag tävlar är det ändå lite kul att veta vad en viss träning har bidragit till. Även om jag sällan tittar tillbaka och försöka kopiera föregående träning, eftersom kroppen och de yttre förutsättningarna alltid ser lite olika ut, kan ändå en träningslogg vara en bra grundmall för om en träningsstrategi har varit lyckad eller inte.

   Under det här lägret har jag varit ganska bra på att komma ihåg att ta på min nya suunto klocka, ladda den och använda den vid träning. Jag kände att det är ganska meningslöst att den ligger ouppackad i förpackningen ytterligare ett halvår bara därför att jag är lat. Det är även pinsamt att fråga någon annan hela tiden hur långt vi gått. Jag gjorde ett försök med pulsband i början av lägret och använde det ett par gånger, men där någonstans gick gränsen för hur många parametrar jag tycker är kul att mäta. Jag känner väl själv om jag flåsar eller inte och tar inte frivilligt på mig det där andningskomprimerande bandet.

   Jag vet att en anledning till mitt inneboende motstånd mot att alltid exakt mäta min träning är att jag alltid har tävlat ganska flitigt året runt. Jag känner att jag mäter mig på tävling och då tycker jag att det är lite jobbigt att behöva göra det precis varje dag imellan. En annan anledning är att jag aldrig gör särskilt spektakulära saker på mina träningar, jag har ganska få pass om jag skulle kunna skryta om, så det är kanske ren självbevarelse drift. En tredje anledning är att jag inte tycker att det är tillräckligt intressant och att jag är oteknisk och tycker det är krångligt att lära mig alla funktioner. Jag får panik när jag ska köra intervaller och inte kan hitta en enkel tidtagarklocka utan klockan bara står och räknar på en massa annat ointressant som jag inte vill veta. Dessutom litar jag inte speciellt mycket på GPSen eftersom den ibland kommer med en del orimliga påståenden. T.ex att jag i somras sprang 1 km på 3.03 mitt i ett traillopp. (Det var visserligen ett kort stycke med asfaltsväg och jag sprang snabbt eftersom jag försökte komma ikapp, men ändå, så pass bra fartkänsla har jag att jag vet att jag inte sprang på 3.03 efter 4 timmar i bergen.) Andra gånger när jag tittar känner jag tvärtom, så där långsamt sprang jag faktiskt inte.

   Men det där är ju småsaker, i det stora hela är det ju jättebra med en klocka som kan göra en massa saker, ungefär som mobiler idag. Jag vet att jag blev totalt idiotförklarad av min bror för 10 år sedan när jag skaffade min första mobil och den bara kunde ringa och smsa. Eftersom det var min första mobil insåg jag inte att en mobil behöver kunna göra mer än ringa och smsa. Likadant kommer det säkert att vara med klockor för mig, jag kommer sakta men säkert inse att en klocka behöver kunna mycket mer än att ta tiden.

   Tillbaka till detta treveckors läger har jag med min klocka mätt att jag har tränat 75 timmar, plus några timmars stryka, varav 28 400 höjdmeter på skidor, 240 km löpning med 7000 höjdmeter. Efter det är jag i alla fall i bättre form än när jag kom till Tignes och jag har gjort vad jag har kunnat för att kunna vara med och konkurrera på lördagens The North Face Endurance Challenge 50 miles i San Francisco. Fram till dess blir det vila, lugn löpning och en massa mat. Min mage har läckt som ett såll de senaste dagarna, men nu har jag börjat kunna fylla på igen så de första timmarnas väntan på Geneves flygplats har jag spenderat ätandes. Fast jag delade med mig lite till alla söta gråsparvar som höll mig sällskap. Jag fick även ta kort på två återförenade Marokaner som delade en baguette och en hummus skål. Väldigt trevligt med en uteservering på flygplatsen, det borde alla flygplatser ha!

                                                                           Photo: Emelie Forsberg

God gröt och träningstävlingar



Jag vaknar upp till doften av nybryggt kaffe. Jag ligger kvar i sängen ett par minuter och låter kroppen vakna till liv medan jag lyssnar på ljuden från köket. Under tre veckor här i Tignes har jag fått stiga upp till dukat frukostbord. Tänk er vilken lyx! Fantastiskt att bo med fyra morgonpigga människor som gör super god gröt varje morgon. Inte sådan där äcklig kletig kompakt smaklös gröt som vissa människor lagar, utan en massa av goda blandgrötar. Vi har också pallat väldigt mycket äpplen på hemvägen från en tävling i helgen. Helt plötsligt stod det flera äppelträd fulla av fallfrukt utmed vägen och minst tre av oss skriker stanna åt chauffören Johanna som tvärnitar in på en parkeringsficka och vi springer ut och fyller en påse och en tröja med äpplen. Så nu har vi även jättegod äppelkompott till gröten.

Dagarna rullar på här och vi börjar få ihop riktigt många timmar med bra träning. Vi samlar höjdmeter på hög och jag har även sprungit en hel del upp och ner på en asfalts väg för att förbereda mig för ett sista lopp i december.

I helgen gjorde vi två små träningstävlingar. I lördags en kortare skimo tävling i Tignes och i söndags körde vi ner en och en halv timme för att springa ett trail lopp. Vi delade upp oss på lite olika distanser, 11km, 18 km och 28 km. Emelie och jag sprang 28 km och vi sprang ihop uppför första stigningen på 1000 höjdmeter. Sedan susade Emelie ifrån mig under den första utförslöpan. Jag hittar henne igen vid första vätskestationen med blodiga ben efter att ha fastnat i ett taggbuskage. Då tittar jag ner på mina egna ben och upptäcker att jag också blöder. Jag lyckades inte hålla kontrollen i en lerig sväng utan sladdade också in bland taggbuskarna. Men jag njuter till fullo av loppet ändå. Det är varmt och soligt och vi kan springa i shorts och det är mjuka fina stigar i skogen att springa på. Det spritter av vårkänsla i kroppen och jag känner att jag inte hann springa färdigt i höst i och med mitt två månader avbrott. Emelie springer ifrån mig igen, men jag närmar mig på slutet där det är lite flackare, enklare löpning. Sedan avslutar jag ett bra träningspass med att hoppa ur bilen på väg upp mot Tignes för att få 11 km till uppför. Det blir totalt 42 km löpning med 2900 höjdmeter under dagen och det känns bra för självförtroendet att ha fått ihop ett bra långpass löpning inför 80 km om två veckor. Nu blir det ett par dagar med lite lugnare träning och sedan några sista dagar här i Tignes med mycket träning. Det är så otroligt mycket enklare och roligare att gå in i träningsbubblan tillsammans med andra.

Det här var vår kvällstur i lördags mitt imellan en skimotävling och en trailtävling. Det är den fina kombinationen i livet att det går att blanda hård träning och tävling med njutarturer. Psst! Det är Mt Blanc ni ser i bakgrunden!      Pic: Kilian Jornet

Träna, äta, sova on repeat



Nu är jag på träningsläger i Tignes i Frankrike som ligger på 2100 meters höjd. Perfekt för mig att få vara här i tre veckor och bara få öva upp flåset, konditionen och tekniken på skidor igen. Det är väldigt härligt att vara på läger med tre likasinnade och så mycket lättare att bara ägna dagarna åt träning än när jag är själv hemma.

Våra dagar ser ut ungefär likadant varje dag

7.00 Frukost

9.00-12.00 Skidalpin träning

12.00-13.00 Lunch, kaffe, choklad

15.30 Löpning eller en andra skidtur 1-1,5 h

17.00 Vissa dagar gym

18.00-19.00 Middag

19.00 Massage

20.00 Alla andra utom jag går och lägger sig. T.ex nu är kl 20.27 och alla andra ligger i sängen och jag sitter i köket och förströr mig ytterligare några timmar innan jag tycker det är lämplig tid att gå och lägga mig.

Jag har fortsatt att springa här i Tignes eftersom jag ska springa en tävling i San Francisco om 2,5 vecka. Det ska bli spännande och se om jag kommer att orka 80 km nu efter ingen löpträning under 2 månader och kortare löpturer under de senaste veckorna. Det här lägret blir en omstart för mig att bygga upp min kondition igen. Skimoträningen och höjden bygger lungor och sedan har jag sprungit på eftermiddagarna. Asfaltsvägen upp och ner eller om jag vill springa platt genom en massa tunnlar. Jag har även testat ett par kombinationspass där jag har kört löpning dirket efter 3 timmar av skimo träning för att simultera tröttheten i slutet av ett långt lopp.

Är det inte hemskt hur snabbt man tappar kondition? Jag kände mig i grym form i slutet av augusti och två månader senare känns det som om allt är pyts väck. Jag vet att det inte går att vara i form hela tiden och jag tror säkert att det kommer bli bra senare i vinter, men ibland känns det ändå jobbigt att förfallet går så snabbt. Som tur är kan det gå snabbt åt andra hållet också när man börjar träna igen. Under det här lägret fokuserar vi mest på att vara ute och träna många timmar, men idag körde vi första intervallpasset för att få lite fart i benen. 10×2 min låter inte speciellt avskräckande, men det slutade med syra i hela tungan för min del. Jag tror inte jag haft sådan syra i tungan sedan jag som ung sprang 800m.

Förutom ett jätteskavsår älskar jag min nya sport

Väldigt fint för att vara asfaltslöpning!

Tankar om löpning



Igår sprang jag på alvaret på Öland. Det är platt, kargt och blåsigt och jag började fundera på hur jag verkligen gillar att springa i extrema förhållanden och på olika platser.

Okej det är klart att det är bekvämast och går snabbast när det är vindstilla, lagom temperatur, vackert väder och det bara är att ställa ut skorna, men jag tycker också att det kan vara lite ointressant. Jag skulle vilja jämföra det med en vacker strand som är fantastisk i solskenet, men som i regn och blåst och med vågorna piskande mot stranden blir ännu vackrare.

När vädret eller omgivningen börjar bli extremare går det inte längre att bara utgå ifrån sig själv när man sticker ut och springer utan man behöver först kapitulera för naturens krafter, låta sig genomsyras, dränkas in och bara röra sig i samklang för att få en positiv upplevelse av löpningen.

När jag tänker tillbaka på all löpning jag har gjort i olika miljöer och väder är det två platser som sticker ut för mig. Först tänker jag på när jag sprang i öknen i Mexico, bara stekande hetta, sol och sand åt alla håll så långt ögat kan nå. Det var tiden innan vätskebälten, softflasks och ryggsäckar. Jag valde en riktning att utforska, sprang ditåt tills jag blev riktigt törstig, vände då och sprang tillbaka. Efter en vecka där märkte jag att jag började känna mig som de där starka, sega, förtorkade små träden som någon gång då och då dök upp ur sanden. Man blir som man umgås helt enkelt för att passa in, brun, seg och tålig.

Nästa löparminne kommer ifrån Abisko där jag jobbade en vinter för knappt två år sedan. Under två månader syns inte solen och jag sprang de flesta löpturer i mörker och i upp mot 30 graders kyla. Jag sprang ofta samma runda, eller det var inte ens en runda utan en fram och tillbaka på ett skoterspår. Jag gjorde det väldigt enkelt, 1 timme ut, stängde av min pannlampa och la mig ner på marken och kollade på stjärnorna och ganska ofta norrskenet. Det var underbart och totalt utlämnande att vara helt själv omgärdad av kyla, mörker och himlens skådespel. När jag började frysa för mycket reste jag mig och sprang hem igen.

Idag har höstrusket kommit även till södra Sverige. Jag kände till och med ett par snöflingor mot kinden när jag var ute och sprang i förmiddags. Jag vet att många ogillar att springa under senhösten och vintern och oftast i mörker. Jag tänker att det kan vara värt att försöka bli av med det där inneboende motståndet och tankarna att jag gillar inte att springa i sådana här förhållanden. (Det kan lika gärna handla om tankarna att jag kan inte springa när det är för varmt, tokregnar etc.)

Jag gjorde ett experiment nu när jag har varit skadad. Jag tyckte att det var pest varje morgon att gå upp och motivera mig till att alternativ träna och till slut kände jag att det fick vara nog. Det var ju faktiskt helt meningslöst att ha någon åsikt överhuvudtaget om jag gillade det eller inte. Jag ska inte säga att jag började gilla det och tyckte det var jätteroligt, men när jag nollställde mina tankar och bara gjorde det blev det mycket bättre, tiden gick utan att det var tråkigt. Jag tror i många fall att vi får en mycket bättre upplevelse om vi skalar av lite av inlärda, invanda tankemönster och bara försöker uppleva dagen, vädret, naturen, staden, maten etc på nytt. Insup alla löpväder och löpmiljöer helt enkelt, oavsätt om det först känns tilltalande eller inte.