Pleasure Dome

December är kanske inte den mest inspirerande månaden på året att bedriva löpträning, men av nån konstig anledning så gillar jag det. Det är varken för kallt eller för mycket snö, bara lagom mycket vinter. Jag har nästan börjat gilla mörkret, ishalkan och snålblåsten på nåt sjukt sätt. Det kunde ju vara hundra gånger värre. -30 grader och 2 meter snö typ. När folk beklagar sig över att det aldrig blir nån riktig vinter så fattar jag ingenting, det här är ju hur bra som helst. Eller ja, hur bra som helst kanske var en överdrift, men så bra som det kan bli, bättre än så här blir det knappast. Dessutom går jag igång på vetskapen att det tar emot för många att träna i dessa förhållanden den här tiden på året vilket motiverar mig ännu mera och gör det ännu lättare att själv knyta på sig skorna och sticka ut sent på kvällen i mörkret. Det är nu grunden ska läggas, inte i vår när snön smält bort och fåglarna kvittrar. Det är en sak att stiga upp kl5 en fin vårdag och sticka ut i shorts på fina grusvägar innan jobbet, att göra samma sak den här tiden på året är en helt annan sport.

Nästa vecka kommer jag förhoppningsvis att nå ett av mina, på förhand uppsatta, mål under 2016; att springa 5000km. Det är ett mål som jag har haft ett par år nu men skador har satt stopp, men i år kommer jag äntligen att fixa det trots att jag mest lallat på dom senaste månaderna. Det är kanske ingen astronomisk siffra men den indikerar ändå på kontinuitet vilket ju är en av de viktigaste parametrarna för att bli bättre, om inte den viktigaste. Den skvallrar också om avsaknaden av skador och sjukdomar vilket ju också är en bra förutsättning om man vill persa. Kanske kan jag även nå 500 träningstimmar totalt men då kommer jag att få ligga i nu på slutet och det vetifan om jag orkar. Hur som helst så är det siffror som jag ändå känner mig stolt över för att vara en talanglös motionär, man har ju även ett jobb som måste skötas däremellan. Hemligheten är såklart att göra träningen till en vana, då spelar det ingen roll att 9 av 10 pass är tråkiga, man gör det bara oavsett vad. För börjar man nalla på det, ställer in ett pass här och ett annat där, väljer bekvämligheten i soffan framför snoret i ansiktet, ja då kan man ge sig fan på att ölkaggen bara kommer bli större och större, flåset sämre och sämre och livet tråkigare och tråkigare.

Just nu tränar jag för att orka träna på riktigt efter nyår. Knät är bra så den 1 januari drar träningen mot Boston Marathon igång på riktigt och för att orka med all mängd kombinerat med fart som jag tänkt så har jag tjuvstartat lite med att utsätta kroppen för några fler mil i veckan än vad det blivit på slutet. Har också smugit in några fartpass för att se var jag befinner mig formmässigt. Och det känns faktiskt riktigt bra, inte tungt eller segt som det brukar. Jag tror faktiskt att jag är i ganska bra form just nu. Förra veckan blev det 120km inkl. första långpasset på 3 månader + ett av mina favorit fartpass; 2x(3-2-1km). Igår var det tröskel på schemat, 4x5km i lite drygt 3.50-fart som kändes oförskämt lätt. Ett problem som jag har är min dåliga fantasi på intervaller. Jag vill gärna springa samma pass som jag alltid har gjort och sällan kortare intervaller än 1km. Det slutar oftast med att det blir antingen 2x(3-2-1km), 3x3km, 4x5km, 10x1km eller 5x2km. Sen är det slut på fantasin. Nästa år ska jag försöka bli bättre på att variera mig, det känns som att jag skulle behöva reta kroppen med nånting nytt eller annorlunda för att kunna ta nästa steg, men jag vet inte riktigt vad. Funderar också på att göra ett nytt Vo2max test för att få aktuella värden, senast jag gjorde det var 2012 och det var ju ett tag sen. Det kostar ju några kronor att göra men är man någorlunda seriös med sin träning och vill förbättra sig så tycker jag lätt att det är värt pengarna även för oss motionärer. Man får inte vara dumsnål, ungefär som att köpa en ny iPhone och bara ta 16GB.

Nästa vecka är det jullov. Obeskrivlig känsla som alltid, har räknat ned sen första december. Då ska jag frossa i julmat och tillåta mig själv att gå upp 2kg. Jag ska ta igen all förlorad sömn den här hösten, sträckse alla tv-serier som inte hunnits med, lyssna på massa musik och poddar, läsa klart alla påbörjade böcker som bara blivit liggandes och kanske springa en mil eller två också. Men helt klart så kommer löpningen inte vara det högst prioriterade under julledigheten och det känns ganska skönt. Men känner jag mig själv rätt så kommer jag nog att springa varje dag ändå.

/Hörs

PS! I väntan på Boston Marathon så har ju filmen om bombdådet snart premiär. Hoppas på att det blir en del fokus på loppet och löpning och inte bara amerikansk patriotism.

Just nu känner jag mig som ett brummande diesellok på tomgång. Jag har hamnat i ett läge då det känns som om jag bara har en växel. Och det är en växel som egentligen inte ger mig nånting förutom tillfredsställelsen att springa. Det ska å andra sidan inte förringas. Lycka är ju som alla vet att kunna springa. Men nu var det ett bra tag sen jag sprang nånting annat än distans och jag börjar nästan sakna blodsmaken och dregglet. Idag hade jag faktiskt tänkt variera mig och springa 60min tröskel men när det var dags att gå hem från jobbet var jag helt mosig och bestämde mig istället för att skita i allt vad träning heter och istället bädda ner mig i soffan med en påse chips och Netflix. Hur det slutade? Med 20km distans såklart. Träningsdagboken de senaste dagarna skvallrar om enformigheten. 

Måndag: Distans 20km 4.24-fart
Tisdag: Styrka / rehab
Onsdag: Distans 16km 4.24-fart
Torsdag: Distans 20km 4.21-fart
Fredag: Distans 17km 4.20-fart
Lördag: Styrka / rehab
Söndag: Distans 20km 4.25-fart
Måndag: Distans 20km 4.19-fart
Tisdag: Distans 20km 4.20-fart

Jag har fastnat i en fart som är för snabb för att vara återhämtande och för långsam för att förbättra farten. Kan inte skylla på knät, har inte haft ont på över en vecka utan sanningen är väl helt enkelt att det är en förbannat skön fart att springa distans i. Och när man inte behöver bry mig om att ha fräscha ben till diverse olika kvalitétspass eller nåt kommande lopp så ser jag ingen mening med att lufsa fram bara för att. Så jävla skönt är det ju varken med snålblåst eller minusgrader att man jublar inombords, i själva verket vill jag oftast bara få passen överstökade och då är det lätt hänt att springa lite för fort. Men det ska det bli ändring på snart. 

Imorse var det tidig uppstigning. Inte för att träna utan för att en löparbekant här i stan arrangerade ett Runners Cafe – ett nätverk för löpare i frukost form. Mycket trevligt initiativ Micke! Jag gillar ju ensamheten som löpningen innebär men det är alltid kul att prata löpning med likasinnade – folk som likt en själv fattar grejen med självplågeri och tvångsmässigt beteende. Vi var kanske ett 20-tal löpare som käkade frukost och pratade intervaller och stretching. Nästa gång blir vi förhoppningsvis fler.

Och appropå det här med intervaller. Jag är ju ingen stor fantast av intervaller utan ser det mest som ett nödvändigt ont. Sen är jag inte dummare än att jag fattar att det behövs om man vill bli snabbare. Jag ska köra sjukt mycket intervaller nästa år hade jag tänkt MEN också en jävla massa distans. När jag stod på crosstrainern för nån vecka sen och rehabade knät så lyssnade jag på en gammal podcast med Jonas Colting som satte fingret på varför jag är skeptiskt till alla som vurmar så för intervaller. Tabata, HIT och allt vad det heter är ingen quick fix som kan ersätta volym vilket tyvärr många verkar tro. Konditionsträning, oavsett om det handlar om löpning, skidor, simning eller cykel, handlar om monotont nötande som kräver åtskilliga timmars jobb, det finns liksom inga genvägar. Det är lite symptomatiskt med samhället i övrigt där tålamod inte längre verkar existera, allt ska ske nu, direkt. Får man inga likes på instagram första minuten så kan man lika gärna radera bilden. Man persar inte heller direkt på maran av att bara köra Tabataintervaller. Om folk frågar mig vilken typ av intervaller dom ska springa för att fixa milen på 50min eller liknande brukar mitt standardsvar alltid vara att springa mer, oftare och längre istället. Det enda som intervaller medför är att man går sönder. Jag fattar att många gillar intervaller som träningsform på samma sätt som jag gillar att mala på 2mil varje dag, och mitt raljerande ska endast ses utifrån perspektivet att intervaller inte är den universiella lösningen. Vill man bli bättre så kommer det att kosta i form av tid. Ju fler timmar man stoppar in på träningskontot desto större kommer avkastningen att bli. Enkel matematik. Sen är vi alla olika och svarar mer eller mindre bra på olika former av träning men det finns ju en anledning till att tex Kalla tränar tusen timmar per år och att marathoneliten springer 25mil i veckan och inte nöjer sig med att köra 30min HIT om dagen. 

Med det sagt så väntar nu Netflix och en påse chips, finally!

/Hörs