Blogg

Last minute Race Prep


Hallå!

Kommit till den punkten då träningen är gjord. Finns absolut saker kvar att göra men det är på marginalen. Visserligen kan det just vara på marginalen det avgörs, så sista veckorna blir ändå relativt fokuserade även om antalet timmar sjunker drastiskt. Intensiteten på passen har senaste tiden dragits ner i kombination med att mängden har ökat. De intervaller som läggs in är mer tävlingslika och kroppen blir mer kalibrerad för utstå de prövningar den snart ska utsättas för.

Detta är hur man ska göra. Är tyvärr inte riktigt människotypen som gillar bli tillsagd hur saker är utan prövar gärna lite egna idéer. Hänger ihop med min impulsiva natur samt problem bara svälja information och göra som folk säger åt mig. Handlar inte om att vara bråkig utan snarare bejaka det faktum att vi alla är olika och bara för det funkar på en person betyder inte att det funkar på en annan. Eftersom jag och mina likar tränar mellan 400-600 timmar per år måste det ju vara roligt också. Jag kan inte genomföra saker jag inte tycker är kul eller tror på. Min tränare Björn vet detta och även om han är relaxed över hur jag beter mig så misstänker jag han suckar uppgivet med jämna mellanrum.

Denna gång inför Sydafrika har jag dock mognat. Har verkligen försökt följa anvisningarna och vara en lyhörd och flitig elev. Några pass i zon2 har det inte blivit men låga 3:or är en prestation för mig. Känner mig lite mesig och otillfredställd men måste erkänna det är ganska skönt slippa ha fruktansvärt ont överallt. Har inte sett några resultat på toppfarten men känner på de längre passen att så länge jag tillför energi kan jag hålla på längre. Tristessen gör sig dock ständigt påmind men är man så jävla dum att man väljer långdistanstriathlon som sin sport får man skylla sig själv.

Den sista pusselbiten nu är vänja sig vid sittställningen på cykeln samt simma i öppet vatten. Löpningen är klar och känns fruktansvärt stabil. Utan låta morsk så är min löpkapacitet på en vanlig marathon just nu runt 2:45h vilket måste anses bra för någon som mig som tränar tre grenar. Synd bara man aldrig får bevisa det och ska förstöra allt för en biljett till Kona. Har själv myntat ett uttryck som jag gillar ”Det finns inget som sabbar en bra löpform lika effektivt som en Ironman”. Skulle kanske vara ÖtillÖ då?!

Sitter just nu på en Norwegian flight ner till Nice för sista blocket av träning. Planen är två långa cyklingar med efterföljande löp i tilltänkt race pace. Sista långlöpet på +20km ska bockas av också.
Finns ingen konkret tid i Sydafrika som jag siktar på utan mer känslan måste vara rätt. I dagsläget innebär det runt 260 watt på cykeln och 4:15-4:20 min/km på löpet. I den zonen är jag väldigt komfortabel och sålänge jag inte förivrar mig så borde jag kunna prestera där om inget oförutsett händer.

Det är nära nu.

Tack för visat intresse!

Nelker


Nr 3 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Vårens bästa löparskor. 23 nya modeller – hitta rätt sko för dig
  • Löpträningen som gav Guld  i skridsko-VM. Möt Nils Van Der Poel
  • Världens bästa träningspass
  • Kriget mot skavsåren – och hur vi kan vinna det
  • Därför skyddar löpning mot depression
  • 3 sätt att bli snabbare
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

I hästens tecken


Den här dagen på Mallis gick i hästens tecken. Jag och ett gäng hugade damer åkte till Rancho Grande och red. Jag red mycket när jag var yngre – alltså mycket yngre, jag slutade när jag var kanske 13 år – men det ska väl inte stoppa mig från att hoppa in i den avancerade gruppen som skulle få galoppera på stranden. Vi delades upp i våra olika grupper och fick varsin häst. Guiden frågade mig ”Har du mycket erfaranhet?” innan han drog iväg mig till en ljusgrå pålle med mörk man som hette Silver. Och det är väl klart att jag hade jättemycket erfararenhet! Jag är nämligen väldigt dålig på att säga att jag inte kan saker, så för mig var det helt rimligt att jag skulle ha Silver även om jag undrade lite varför han frågade.

Silver visade sig vara en rätt bångstyrik figur som mer än gärna tog genvägar bland snår och under träd som var för låga för att jag också skulle få plats. Det var superkul även om han bara ville ligga först hela tiden.

Vi fick rida på stranden och plötsligt viftade guiden ner oss i havet. Hästarna klafsade runt lite så att det stänkte om hovarna. Silver plaskade det värsta han kunde och plötsligt skrek guiden ”Kick kick kick!!!” Jag fattade ingenting, Silver verkade ju toppenglad. Men guiden såg skitstressad ut så jag manade på Silver att gå upp ur vattnet. ”Han brukar lägga sig och rulla runt i vattnet när han gör så där” flämtade han lättad när jag var på trygg mark på stranden igen. Så dags att säga det då, kände jag.

Silver visade sig också vara naprapat. Jag har under några dagar haft en låsning i ländryggen som har gjort otroligt ont och det har strålat ner i rumpan och ut i höger lår. Skitjobbigt, rent ut sagt. Jag försökte fixa en akuttid hos naprapaten så fort som möjligt efter att jag kom hem. Men så idag, mitt i en galopp hoppade det till i ländryggen och låsningen släppte. Jag fick höra av mig till naprapaten och säga att en häst hade gjort hans jobb och att jag därför inte behövde komma.

Så, en låsning mindre i ryggen och laddad för morgondagens vandring i bergen. Mallorca är grymt!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Crossfit på taket


Så var det dags för veckans crossfitpass på WH-resan. Ett stort gäng resenärer samlades på takterassen, sugna på att ta tag i passet, och lite nervösa. Det blev fyra stycken AMRAPS på fem minuter styck med två övningar i varje. Jag hade släpat upp kettlebells till taket från källaren så att vi kunde köra svingar och marklyft. I övrigt var det förstås burpees, armhävningar, bearcrawl, Bulgarian split squats, bakåtburpees och handstående. Efter passet var det flera stycken som hade stått på händer för första gången sedan de var barn och var så där underbart röda i ansiktet och fnisslyckliga som man blir när man överträffar sig själv och bevisar för sig själv att man kan mer än man tror.

Men tro inte att det bara är lek och inget allvar på den här resan. Vi jobbar med dator också. Se bara hur piggt redaktionen ligger i Maries säng och färdigställer nästa nummer av Women’s Health! Det ser lite ut som att vi borde skaffa en koffeinsponsor, men jag skyller på att klockan var mycket och vi egentligen borde sovit redan.

Nu ska vi på vinprovning!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Jag kan ha det sämre


Jag är på Mallis med Springtime Travel på vår egen Women’s Health-resa. Det bode du också vara för vi har det så otroligt mysigt. Mest så tränar och äter vi. Och sover. Och myser i solen. Och myser när det är moln. För det är en del moln här och omkring 16-17 grader, men med tanke på att ni har drivis och snömodd hemma tror jag ändå att vi har det bättre. Till exempel fick jag spurta barfota i sand i går.

Det här var utsikten från min balkong i morse. Just sayin’.

Jag är här med Marie och Sofie och Jenny från redaktionen och instruktörerna Maria Olofsson och Tanja Djelevic. Vilket jädra kanongäng! Själv har jag och Jenny haft en klass idag – löpstyrka varvat med HIIT (ett pass som ska fotas och landa på sajten inom kort) och i morgon ska jag köra ett crossfitpass. Kul som attan! Men det jag mest gillar med den här resan är att det inte är hundra pass om dagen, utan ett par tre stycken och så är det varvat med utflykter och oplanerad tid. Det är liksom en resa med träning, inte en träningsresa.

Jag har passat på att yoga en del här och gått på Tanjas Sweat party på stranden – ja, det var precis så härligt som det låter. Sofie tog en bild på Tanja när hon var snygg och stark under passet. Jag, däremot, står framåtlutad och ser ut som om jag har fått en lila sko i fejan. Jag har ingen förklaring till att jag ser ut så, utom att jag förmodligen latar mig.

Snart vankas det middag. I morgon blir det crossfit och vinprovning. Det bästa av två världar.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Skynda långsamt


När Tiger Woods vann US Masters 1997 drog han sig tillbaka från tävlandet ett tag för att öva på sin sving med motiveringen att man ibland måste bli sämre för att kunna bli bättre. Tiger fattade grejen. För att komma i form så måste han först vara ur form. Det är lite av min plan just nu; att börja om från början. Barcelona blev en urladdning både fysiskt och mentalt, luften gick ur. Jag ska inte stressa utan låta kroppen bli fräsch. Nåt som jag tror skiljer oss motionärer från eliten – förutom det faktum att vår tävlingsfart är deras återhämtningsfart – är att vi ofta har svårt att förstå vikten av återhämtning. Det är som om vi tror att bara vi tränar mer så blir vi bättre och får panik över ett missat träningspass. I alla fall är det så för mig. Det svåraste är oftast inte att träna utan att vila. I år ska jag försöka vara smart och försöka hålla mig ifrån löparknä, gubbvad, ryggproblem och andra löparrelaterade åkommor. Livet blir så mycket roligare om man kan springa.

Benen känns ändå helt okej så här en vecka senare. De senaste dagarna har av förklarliga orsaker vart ganska lugna. Jag joggade lite lugnt redan i onsdags då vi körde igång med Runacademy på riktigt, inte så långt eftersom fokus var på att coacha deltagarna men det kändes ändå hyggligt. I fredags sprang jag på riktigt för första gången. Stelt var bara förnamnet. Såg ut som Agda 87 år. Gjorde ett nytt försök imorse, 17 lugna kilometrar, ingen riktig sprutt i benen men det kändes ändå betydligt bättre. Vi hade våren på tillfälligt besök i början på veckan men igår var det som vanligt igen, dvs det snöade hela dagen. Trots det är dom flesta vägar fria från snö nu så lite sugen blir man ju såklart på att springa nu när man slipper halka omkring på is.

Det här med Runacademy kan nog bli bra. Totalt har vi ett 40-tal anmälda och uppslutningen på första passet var riktigt bra, allt ifrån nybörjare till mer erfarna löpare. Det var lite nervöst men kul och inspirerande och det kändes som dom flesta tyckte det var roligt och vill komma tillbaka. Själv har jag egentligen noll talang för det här med löpning, jag är ett bra exempel på att det går att komma en bra bit på vägen bara genom att våga utmana sig själv och tro på att man klarar mer än man inbillar sig. Det hoppas jag kunna förmedla. Och löparglädje såklart. Jag tror att världen skulle vara en mycket trevligare plats om alla vore löpare.  

Har inte gjort upp några planer för vårsäsongen än, tänker att jag ska låta benen och känslan få styra en hel del, både vad gäller träning och tävling. Initialt hade jag tänkt springa Premiärmilen om två veckor men det beror lite på hur slitna benen känns. Förhoppningen är i alla fall att göra ett nytt försök på sub 2.50 i Stockholm i juni men då måste jag se till att få upp farten ordentligt om det överhuvudtaget ska vara rimligt så träningen i vår kommer nog bli mer inriktad mot milen/halvmaran med Kungsholmen Runt som formkontroll i maj. Kanske ska försöka springa några lokala brödrostlopp också, har faktiskt aldrig sprungit ett lopp här i Sundsvall trots att vi har några att välja på.  

En hemsk tanke som slagit mig de senaste dagarna är att jag på allvar börjat överväga att ge upp godis, chips, öl, ostar, vin, gräddsåser och allt annat som är själva poängen med att springa 14 mil i veckan. Inte för alltid utan isf under en kortare period för att gå ner några kilo i vikt. Hade gärna vart nåt kilo lättare i Barcelona. Kanske är det det som är skillnaden mellan 2.48.48 och 2.52.01. Jag tycker egentligen att jag är ganska liten, tanig och smal. Har man storlek Small är man ju inte direkt tjock men när jag ser mig själv på video och bild från loppet så blir det ganska tydligt att jag är något större jämfört med många andra löpare runt omkring mig och springer omkring och bär på betydligt mer än dom. Jag ser inte direkt utmärglad eller undernärd ut. Nåt kilo fett och ytterligare nåt kilo muskler skulle säkert kunna gå att plocka utan problem. Inför Stockholm är det inget alternativ men kanske till hösten. Behöver nog processa det ett tag innan jag bestämmer mig. Har alltid sagt att det inte finns nånting i världen som skulle få mig att sluta äta det jag vill men jag känner att 2.48.48 börjar bli en besatthet och ett mål jag verkligen vill nå så kanske skulle det vara värt ett par månaders asketiskt leverne. Eller så får jag helt enkelt träna ännu mer. 

/Hörs

Dagens låt: jag springer aldrig med musik förutom när jag springer på löpband då det är ett måste och löpband blev det ju en hel del inför Barcelona. Varje gång den här dök upp på ipoden fick jag massa extra energi och varje gång funderade jag också på vad det var för låt för jag kände inte igen den, orkade heller aldrig kolla på displayen, hade fullt sjå med att försöka hålla mig kvar på bandet för det mesta. För ett par dagar sen gick jag igenom lite skivor i skivsamlingen som ska säljas, upptäckte att jag hade två exemplar av Andrew Belle’s Black Bear, en skiva som jag inte riktigt visste vad det var. Men eftersom jag köpt den två gånger måste den ju vara bra. En snabb lyssning och det visade sig vara just den låten jag gått och funderat på hela vintern. Magiskt bra.


Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Först ska jag fixa 2.48 genom att bli lite lättare i kroppen och göra mig av med onödig muskelmassa som bara väger onödigt mycket, bänkpressen får vänta ett tag till. Just nu är bilder på undernärda straffångar mitt ideal snarare än Brad Pitt 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Upp och ner!


Ibland står vi på händer på träningen – det ingår liksom i det här med crossfit. Jag gillar att stå på händer, tycker att det är kul, men det är också frustrerande. Jag vill ju kunna stå helt fritt, utan vägg också. Hur det skulle gå till var fram till igår helt obegripligt! Jag hade ju alldeles för mycket fart upp så om väggen inte hade stått där hade jag slagit över rätt ner på ryggen. Inte bra.

Men så igår så sa min träningskompis Susanne ”Går du alltid upp så där?”. ”Eh, ja”, svarade jag.

Hon visade mig hur jag skulle göra istället. Istället för att ta sats för kung och fosterland och liksom hjula upp med armarna över huvudet (som i det nedersta klippet), skulle jag istället liksom glida in med händerna vända nedåt (som i det översta klippet). Och vips! Plötsligt ställde jag mig på händer utan någon direkt ansträngning och jag dundrade inte in i väggen så att putsen faller ner, utan har kontroll. Jag har filmat hur det såg ut förut och hur det ser ut nu. Dessutom kan jag nu lämna väggen lite och stå fritt en stund – det känns som att min nya uppgång gör att jag har bättre kontroll även när jag är uppe. Det gäller bara att parera med fingertopparna när det blir vingligt.

Så nu har det här med handstående blivit ännu roligare! Nästa steg är att våga ställa mig upp och ner utan att ha någon vägg att vara beroende av. Men då måste jag nog öva på något mjukt.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*