Löpning ger en bättre hjärna på sju dagar



Om du springer idag är din hjärna bättre inom en vecka. En ny studie visar nämligen att fysisk aktivitet inte bara ökar antalet nya nervceller i hjärnan, det förändrar också formen och funktionen på dessa nervceller. Det kan i sin tur påverka minne och fördröja demens. Och det går fort. Redan sju dagar efter en löprunda springer nervcellerna av sig själva.

Hjärnan vilar aldrig. Den är alltid på. Den uppdaterar ständigt dina mentala modeller av världen så att du ska kunna bete dig på ett sätt som ökar din chans att överleva. För att hänga med skapar hjärnan nya nervceller, nya kopplingar och förbättrar kvaliteten på signalerna. Man vet att denna process går mer än dubbelt så fort om du springer.

Men är det skillnad nya nervceller som skapas hos någon som springer och som skapas i någon som sitter? Det ville några forskare vid National Institute for Aging ta reda på. De samlade ihop möss och gjorde en studie på skillnaden mellan nervceller hos aktiva och inaktiva möss. Därefter fick hälften av mössen springa medan den andra halvan var inaktiv. Efter en vecka sökte forskarna efter nya nervceller och nya synapser i mössens hjärnor.


Bilden visar att det bildas fler nervceller (tre olika förstoringar) i hippocampus hos möss som springer (nedre bilden) jämfört med en kontrollgrupp som inte springer (övre bilden). Källa.

Det visade sig som väntat att de aktiva mössen hade många fler nya nervceller än de inaktiva mössen redan efter en vecka. Dessutom var deras nervceller större och hade mer omfattande grenverk. De aktiva mössens nervcellerna var även bättre integrerade i hjärnans nätverk och de hade fler synapser till de delar av hjärnan som är kopplade till minnet. Deras nervceller var också mindre benägna att reagera och att själva avfyra signaler, vilket vanligtvis kännetecknar mogna nervceller. De aktiva mössens nervceller var lugnare än nya nervceller i de inaktiva mössen. Det tycktes som om löpning fått nervcellerna att mogna snabbare och att inte hetsa upp sig för småsaker.

Löpning ger alltså inte bara kvantitativa skillnader i hjärnan utan också kvalitativa skillnader. Det sker redan efter sju dagar. En vecka efter ett löppass kan det alltså vara så att du har nya, mogna nervceller som är redo att fylla viktiga uppgifter för minnet.

Spring din hjärna större, skrev jag i ett av mina första blogginlägg för sju år sedan. Spring din hjärna större, bättre och mognare, skriver jag idag.

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

En timmes löpning i veckan minskar risken för depression



En ny och mycket omfattande studie visar på ett tydligt samband mellan mängden motion och mental hälsa. Resultatet stärker hypotesen att regelbunden motion inte bara förändrar din kropp utan också din hjärna, vilket i sin tur gör dig mer resistent mot depression.

En timme räcker långt
Det är sedan länge känt att fysisk aktivitet skyddar hjärnan vid depression, även om orsakssambanden bakom motion och psykisk hälsa inte är helt klarlagda. Forskare vid Karolinska Institutet visade t ex nyligen att vältränade muskler renar blodet från ämnen som är kopplade till stress.


Foto: Wikipedia Commons

Det är inte bara blod och syre som pumpas runt i kroppen och hjärnan när du springer. Löpningen sätter även fart på cellerna. De gör allt för att anpassa sig till all aktivitet. Gener aktiveras som ökar antalet mitokondrier. Det skapas nya nervceller och fler synapser som kopplar samman nervceller. Kroppen anpassar sig och hjärnan blir mer plastisk så att den kan anpassa sig till det som händer och sker. Alla orsakssamband är inte klara än, men bit för bit läggs ett pussel av mysteriet människan. 

Den nya – och enligt pressmeddelandet – banbrytande studien från Black Dog Institute publicerades nyligen i American Journal of Psychiatry. Den visar att en timmes motion i veckan skulle minska det totala antalet personer som drabbas av depression – oavsett ålder och kön – med tolv procent. Forskarna såg också att personer som inte tränade något alls hade 44 procent ökad risk att utveckla depression jämfört med de som motionerade en till två timmar i veckan. Forskarna kunde däremot inte se något samband mellan ångest och motion.

Studien är den största och mest omfattande studien i sitt slag. Analysen bygger på ett norsk register som omfattar 33908 personer vars träningsvanor och symptom på depression och ångest övervakats i elva år.

We’ve known for some time that exercise has a role to play in treating symptoms of depression, but this is the first time we have been able to quantify the preventative potential of physical activity in terms of reducing future levels of depression,” säger studiens huvudförfattare Professor Samuel Harvey från Black Dog Institute i ett pressmeddelande från UNSW.

Forskarna vet inte varför träning fungerar, men de gissar att det är en kombinerad effekt av olika fysiska och sociala faktorer.

Sitt inte still för länge
Stillasittandet förstör inte bara rygg och hjärta, utan också vår mentala hälsa. En timme räcker för att minska risken för flera sjukdomar och även för depression. 

Löpning kan inte ersätta professionell hjälp för en deprimerad person. Det är dock ett utmärkt sätt att förebygga depression och ett billigt komplement utan kända biverkningar. Regelbunden motion producerar må-bra kemikalier i hjärnan, rensar hjärnan från tankar och skadliga ämnen; motion förbättrar även självkänslan, skapar rutiner och ökar chansen till social interaktion. Depression förknippas med inaktivitet och att ta sig ut och springa är åtminstone ett steg i rätt riktning.

Tro mer på dig själv



Det är ett välkänt faktum att det faktiskt räcker med att man tror att man blir bättre och friskare, för att bli bättre och t o m friskare. Det som med andra ord kallas placeboeffekten. Det är t ex svårt att veta om idrottsmän som dopar sig blir bättre pga. preparaten, eller om det är tron att de ska bli bättre, som gör dem bättre.

I en studie som publicerats i Medicine & Science in Sports & Exercise, såg man att löpare som trodde att de fått EPO – ett känt prestationshöjande preparat i dopningsammanhang – förbättrade sina tider på 3000 meter med tio sekunder. Denna förbättring på 1,2 procent var statistiskt signifikant, fysiologiskt relevant och mycket betydelsefull inom idrott, skriver forskarna. Det är skillnaden mellan guld och en fjärdeplats i många 3000-meterslopp.

Vad gör placebo så verksamt i idrottssammanhang? Förmodligen beror det på en kombination av förväntningar och klassisk betingning. De flesta löpare och skidåkare förväntar sig att EPO eller höghöjdsträning förbättrar deras prestation, medan betingning handlar om fysiska reaktioner på vissa associationer. Det senare har man sett när patienter som upplevde smärtlindring genom att ta en viss medicin, kände sig bättre även när de tog placebo och var medvetna om att det rörde sig om placebo.

Du vill kanske inte tro att tro är så viktigt. Men faktum är att löparna inte behövde EPO, det räckte med att de förväntade sig lite extra. Deras förväntningar på och uppfattningar om sig själva hade därmed förändrats i grunden. Placeboeffekten fick dem att höja ribban och dra fram resurser som redan fanns djupt därinne i organismen. Tron trollar inte fram muskler ur tomma hattar, utan drar upp dem från dolda hjärnskrymslen.

En annan studie av forskare från Canterbury Christ Church University, fann att cyklister förbättrades mellan 1,3 och 3,1 procent efter ha tagit tillskott av sockerpiller som de trodde var koffein. De som trodde att de tog 9 milligram koffein förbättrade sig mer än de som trodde att de tog 4,5 milligram. Naturligtvis hade det ingenting att göra med vad som fanns i sockerpiller, och allt att göra med vad cyklisterna trodde fanns i sockerpillren.

En av de ledande experterna på placebo – den italienska professorn i fysiologi och neurovetenskap Fabrizio Benedetti – upptäckte en liknande effekt i en studie 2008. I studien lyfte ett antal försökspersoner en tyngd med benmusklerna vid två tillfällen efter att ha fått koffein. Vid det första tillfället manipulerade forskarna tyngden så att den var lättare än personerna trodde att den var. De som lyfte trodde effekten berodde på koffeinet. Andra gången var det äkta vikter och efter koffeintillskott lyfte de igen och det visade sig bli en stor placeboeffekt – de orkade mer och kände sig mindre trötta.

Placebo är inte en ”falsk effekt” utan en ”mycket påtaglig effekt”. Det handlar om tro. Benedetti menar att placeboeffekter är faktiska som visar hur hjärnan fungerar. Han tror att placebo flyttar gränserna för människans prestationsförmåga genom att påverka hjärnan.

Tro på dig själv är bästa placebo
Ett märkligt faktum med olika former av prestationshöjande tillskott och metoder är att de inte adderas så att två tillskott som ger 1-3 procents effekt  ger 2-6 procent effekt.
Om du dricker, äter och använder: rödbetsjuice+EPO+koffein=(1-3%) +(1-3%) +(1-3%) = fortfarande 1-3 %.

I en helt och hållet hjärndöd, kroppsbaserad modell borde dessa tillskott och metoder ge mellan 3-9 procents effekt, precis som mer minne och starkare processor i en dator ökar effekten som en summa av installerade tillägg. Men kroppen fungerar inte som en maskin. En möjlig förklaring är att tillskotten i slutändan påverkar din totala upplevelse av ansträngning. Det är alltså hjärnan som bestämmer din prestanda. Det betyder att kosttillskott endast tillåter dig att gå lite längre och djupare och att det i slutändan avgörs av din egna psykobiologiska grund. Att tro är kanske det bästa tillskottet. Träning stärker tron på dig själv. Ju mer du tränar, desto mer vet du att du klarar av. Svälj sedan ett piller självförtroende genom att tänka tillbaka på all träning när det blir tävling och spring.

Härnö trail
Själv tror jag starkt på rödbetsjuice. Inför Härnö trail drack jag 500 ml per dag. Loppet gick bra. Det var rekord, 900 deltagare. Arrangemanget var t o m ännu bättre än 2016. Inga köer i branterna och härlig stämning. Själv är jag nöjd att jag inte fick någon kramp och att jag återhämtade mig fort efteråt. Härnö trail är ett kort (21 km) och därmed ett snabbt lopp och det känns alltid lite ovant. Nästa år blir det säkert ännu bättre. Jag stannade kvar i målgården och tittade på alla som sprang i mål. Alla såg så lyckliga ut, förutom Fredrik som hade kramp. Herrklassen 21 km vanns av den flygande finländaren Jere Pajunen och damklassen vanns av Frida Karlsson från Sollefteå.

Dagen innan loppet blev jag uppmärksammad på en löpsedel från Expressen där det verkade som jag ingick i ett miljonprojekt för att undersöka effekten av rödbetsjuice. Tyvärr var det bara en snygg bild på mig. Jag ska inte byta ut mitt blod mot rödbetsjuice eller så. Det handlar om en studie från KI om rödbetsjuice kan sänka blodtryck och ersätta mediciner. Den studien lär jag återkomma till.


Återhämtning. Katten är bra på det.

Löpning ger dig hjärnkrafter



För 50 år sedan upptäckte några djärva forskare att hjärnor kunde växa, men det dröjde till slutet av 1990-talet innan majoriteten av alla hjärnforskare var överens om det. Nu vet man att hjärnan fortsätter att växa så länge man utmanar den. Denna anpassningsförmåga finns särskilt i de delar av hjärnan som är viktiga för minne, uppmärksamhet och problemlösning. När hjärnan växer blir den tjockare, tätare och större. Tillväxten är som störst i hippocampus, men hela hjärnan kan stärkas med nya kopplingar, bredare kommunikationskanaler och nya blodkärl.

En normal hjärna börjar tunnas ut redan i 50-årsåldern. Denna långsamma hjärndöd går snabbast i en del av hjärnan som kallas hippocampus. Hippocampus är en viktig del. Den sorterar och ordnar inkommande information och bestämmer vad som ska lagras. Den är därmed viktig för minnet. Man kan likna hippocampus vid att gå till brevlådan och titta på inkommande post. Den sparar det du tycker är viktigt, som Runners World och julkort, och kastar det som du tycker är oviktigt, som reklam. På samma sätt ser hippocampus till att spara det som du fokuserat på och uppmärksammat, medan det som inte gjort något intryck på dig kastas bort.


Bildkälla: Wikipedia.

När du fokuserar och lär dig nya saker, lindas ett ämne som kallas myelin runt de inblandade kretsarna. Myelin isolerar informationsvägarna och förstärker signaltrafiken. Hippocampus blir dock aldrig fullt ut myelinerat, vilket tvingar nervcellerna att jobba hårdare och de åldras därför fortare. De myeliniserade delarna av hippocampus vittrar bort i en takt med 0.5 % per år efter 50. Det är därför som minnet börjar svikta först av allt.

BDNF och nya nervceller
För exakt 20 år sedan kunde forskare visa att möss som lever i en utmanande miljö, där de kan springa runt och tjattra med andra intressanta möss, hade fler nervceller i hippocampus än möss som levde ensamma i trista burar. Det berodde på att det bildades fler nervceller och att de nya nervceller dessutom fick en uppgift så att de integrerades i hjärnan och överlevde. De aktiva mössen hade också mer av gödningsämnet BDNF i hjärnan. Ett flertal studier visar på en stark koppling mellan aerob träning och mängden BDNF.

I en studie från 2011 delade man upp 120 otränade äldre personer i två grupper: en aerobisk grupp och en grupp som stretchade. Efter 6 månader hade hippocampus vuxit med 2 procent i den aerobiska gruppen, medan stretchgruppen i snitt förlorat 1,4 procent av sin hippocampus. Den aerobiska gruppen hade alltså återtagit 4 år av normalt åldrande i hippocampus. Deras minne var också bättre.

Lugn löpning är bäst för hjärnan
Tidigare studier av träningens effekt på hjärnan har fokuserat på löpning. Möss gillar att springa, det är svårare att få dem att lyfta vikter. I en studie från 2016 lyckades dock  forskare samla en grupp manliga möss som delades in i fyra grupper: en grupp som tränade styrka, en grupp som sprang långt i löphjul, en grupp som körde intervaller och en grupp som fick sitta stilla som kontrollgrupp.

Efter sju veckor undersökte forskarna mössens hjärnor. Det visade sig att de möss som sprungit i löphjul hade en stor mängd nya nervceller, många fler än i den sittande kontrollgruppen. Ju längre de hade sprungit, desto fler nya nervceller hade de. De möss som sprungit intensiva intervaller hade fler nya nervceller än de stillasittande mössen, men mycket färre jämfört med de springande mössen. Slutligen visade det sig att möss som lyft vikter hade ungefär samma hjärnvolym som de stillasittande mössen.

Möss är inte människor, men studien bekräftar tidigare studier att lågintensiv konditionsträning är bäst för hjärnan. Forskarna tror att det beror på att löpning ökar mängden BDNF. Vad är bästa träningsupplägget för hjärnan? Jag gissar att den optimala fördelningen ligger kring 80 procent lugn träning och 20 procent hård träning. Den hårda löpningen pressar hjärnan, den lugna löpningen bygger sedan upp hjärnan igen. Det hänger ihop, för du hänger ihop.

Härnö Trail den 30 september
Det behövs en hel del hjärn-och hästkrafter för att ta sig runt Sveriges trailigaste traillopp – Härnö trail. Ett välordnat lopp i mycket vacker och omväxlande terräng. Det går längs mina träningsstigar och man klättrar bl a upp på mitt backintervallberg Speckstaberget. Just nu är det 800 anmälda. Anmälan går ut den 24 september, men om det finns platser kvar kan man anmäla sig på plats lördag den 30/9.

Så här ska du sitta och stå



Sedan några år anses sittande vara den nya folksjukdomen. Samtidigt finns det en del studier som visar på problem med att stå för mycket. Att stå still en hel dag har kopplats till ljumskproblem och hjärtfel. Efter sittsjuka kommer ståsjuka. Så vad ska du göra? En ny omfattande och välgjord studie från Columbia University som nyligen publicerats i Annals of Internal Medicine kanske kan ge svar. I studien fann forskarna att långa perioder av sittande förkortar livet även om du tränar. Men studien ger hopp om du sitter fast på ett sittande jobb. Det tycks nämligen räcka med att röra sig en gång i halvtimmen för att minska risken för sittsjuka (och kanske ståsjuka).


Ståsjuka.

Till skillnad från tidigare studier, som litat på det opålitliga minnet hos folk, använde denna studie accelerometrar som objektivt mätte hur folk faktiskt satt, gick och stod. Forskarna använde dessutom en databas med omfattade uppgifter om tiotusentals mäns och kvinnors hälsa.

Forskarna gav 7985 personer varsin accelerometer. De delades sedan in i olika grupper beroende på hur länge de suttit och hur mycket de rört sig under en vecka. Fyra år senare undersökte forskarna hur många av dem som dött. Det visade sig att fyra procent avlidit och att dödligheten mellan grupperna såg olika ut

Det fanns ett starkt samband mellan sittande och dödlighet. De som satt flest timmar varje dag, hade den högsta risken för tidig död, särskilt om detta sittande varade längre än 30 minuter.  De som satt mer än 13 timmar per dag löpte dubbelt så stor risk att dö som de som satt minst. Risken var lika stor oavsett ålder, etnicitet, kön eller kroppsvikt. Inte ens träning sänkte risken märkbart.

Men allt det där är känt sedan tidigare studier. Det nya i denna studie var att forskarna såg att risken för tidig död minskade om sittandet ofta avbröts. Personer som satt kortare än 30 minuter i sträck hade lägre dödsrisk än de som satt längre tid, även om det totala antalet sittande timmar var identiskt.

Slutsatsen av detta är att man bör röra sig oftare. Inte fastna i stolen. Det är ett enkelt och tydligt budskap jämfört med tidigare studier som bara varnat för sittandet i sig.


Sittsjuka.

Studien bevisar inte att sittande orsakar ökad dödlighet, men stärker sannolikheten att det finns ett sådant samband. Håll dig i rörelse. Hämta kaffe och te. Gå till kollegan ibland istället för att skicka ett meddelande. Ta många, korta pauser under långa möten.

Stillasittande under långa perioder utan avbrott orsakar förändringar i musklernas enzymer, vilket möjliggör mer fettlagring. Stillasittande triggar muskeln att signalera att den inte behövs just nu. Det är bättre att rikta in kroppen på att spara energi och bygga upp fettreserven. Det är samma algoritm som styr datorns energianvändning. Så länge du rör musen eller tangentbordet lite då och då, så håller sig datorn redo och aktiv. Men om du låter datorn vara, aktiveras datorns strömspararläge (viloläget) och skärmen släcks. Om du inte använt datorn på en kvart är sannolikheten stor att du inte kommer att använda den nästa kvart heller. Denna algoritm har konstruerats för att spara energi. Din kropp tycks resonera likadant. När du varit stillasittande länge är det som om kroppen går ner i viloläge. Kroppen släcks ner för att spara energi. Om du sitter en timme gör du nog det i en timme till också. Netflix tar aldrig slut.

På jobbet är det en del kollegor som har pausprogram på datorn och avbryter det de gör med jämna mellanrum för att istället göra några rörelser. Eftersom jag oftast står upp och jobbar (jag har en boll som jag sitter på ibland) ser jag när kollegan framför mig får en uppmaning att röra på sig. Det påminner mig om att jag måste röra mig.

PS Hur du står tycks inte påverka hur du presterar så mycket som det sägs. Power pose är mest en myt. Skrev om det på privata bloggen i veckan.

Det är ditt liv



I veckan är det premiär för filmen om Björn Borg och McEnroe. Den måste jag se. Den verkar välgjord. Scenerna från filmen ser nästan ut som om de kommer från en dokumentär. Björn Borg och Ingemar Stenmark var stora stjärnor, men de var och är båda väldigt privata. Stenmark är med på en del jippon, men Borg håller sig borta från journalister. Kanske blev han bränd redan på 70-talet.

För något år sedan läste jag att Borg blev arg på föräldrar som pressar sina barn alldeles för hårt. Det måste vara viktigt för honom. Han uttalar sig sällan i media. Själv hade Borg aldrig känt någon press. Han hade ett inre driv som barn. Han tränade mot en garageport och skapade motståndare i skallen. Han lekte tennis. Lek är barnets sätt att ta kontroll i en värld som vuxna kontrollerar. I fantasin spelade han mot de bästa och han tittade på hur de bästa spelade. Han hade engagerade föräldrar och tränare, men de pressade honom inte utan lät honom utvecklas på sina egna villkor. Kanske var det därför han blev nummer ett? Enligt en studie där forskare jämfört de bästa – som blev landslagsspelare och proffs i Premier League – med de ”nästan bästa” – som blev kvar i de lägre divisionerna – så verkar Björn Borg vara på rätt spår.

I studien utkristalliserades skillnaden mellan de bästa och nästan-bästa till några faktorer. De som lyckades gillade utmaningar och såg dem som en chans att växa och att bli bättre. De jobbade hårt för att lyckas. De som nästan lyckades gav upp vid motgångar och skyllde ofta på yttre faktorer. Forskarna kom fram till att dessa skillnader till stor del skapades av vars och ens livshistoria.


Bild Derrick Mealiffe commons wikipedia.

En viktig faktor var att de bästa från unga år var intresserade av sin idrott. De började tävla tidigt, fick bra träning och utbildning. De specialiserade sig inte, utan de ägnade sig nästan alltid åt flera olika idrotter. Björn Borg var t. ex. en duktig ishockeyspelare.

De som nästan lyckades gillade att tävla, men de gillade inte att träna. Träning var ett tvång. Talangen som bara dyker upp på en match och dominerar finns inte i verkligheten.

De bästa drevs också av ett enkelt mål: att bli bättre. De hade inre drivkrafter. De hade höga krav, men jämförde sig inte med andra utan mot tidigare versioner av sig själva. De hade ett dynamiskt tänkesätt och trodde att de kunde bli bättre med hårt arbete. De som nästan lyckades fokuserade mer på externa belöningar och jämförde sig med andra. Därmed hade de också en tendens att undvika att testa sig mot de bästa. De hade ett mer statiskt tänkesätt.

Studien visade också att föräldrar ska vara stödjande, men inte lägga sig i för mycket. En återkommande berättelse från de bästa var att föräldrarna kom och tittade på matcherna, men de tog inte över ansvaret. Hos de som nästan lyckades var föräldrarna med överallt och övervakade varje steg. Träning och match blev tvång och piska. Många av de som nästan lyckades berättade att de ofta ville göra annat, men tränade för att göra sin föräldrar nöjda. De levde på sätt och vis någon annans liv. De hade inte kontroll på sin egen utveckling. Brist på kontroll är starkt kopplat till stress samt brist på motivation och lust.

De bästa hade ofta mött motgångar i livet och det hade gjort dem mer ihärdiga i sin strävan att nå toppen. De lärde sig att ta kontrollen över sin utveckling. De hade lärt sig att hårt, fokuserat arbete lönade sig.


Björn Borg 1979 med dubbelfattad backhand. Av Anefo / Croes, R.C. – Nationaal Archief Fotocollectie Anefo Item number 930-2092, CC BY-SA 3.0 nl, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=22411626

Björn Borg slutade skolan i åttan och satsade helhjärtat på tennisen. Han var fruktansvärt envis. Han valde sin egen väg. Han trodde på sig själv och på sin egenhändiga dubbelfattade backhand. Men han var envis till en gräns. Först hade han också en dubbelfattad forehand, men han lyssnade på sin coach och lärde sig slå forehand med en arm.

Vad kan man lära sig av detta? Följ ditt inre. Vad vill du? Vad är roligt? Du ska träna och utmana dig själv för att bli en bättre version av dig själv. Du ska aldrig någonsin blir bekväm. Sök stöd och återkoppling, men undvik människor som pressar dig och som försöker få dig att förverkliga deras mål. Du har bara ett liv och det är ditt liv.