Så här ska du sitta och stå

I veckan är det premiär för filmen om Björn Borg och McEnroe. Den måste jag se. Den verkar välgjord. Scenerna från filmen ser nästan ut som om de kommer från en dokumentär. Björn Borg och Ingemar Stenmark var stora stjärnor, men de var och är båda väldigt privata. Stenmark är med på en del jippon, men Borg håller sig borta från journalister. Kanske blev han bränd redan på 70-talet.

För något år sedan läste jag att Borg blev arg på föräldrar som pressar sina barn alldeles för hårt. Det måste vara viktigt för honom. Han uttalar sig sällan i media. Själv hade Borg aldrig känt någon press. Han hade ett inre driv som barn. Han tränade mot en garageport och skapade motståndare i skallen. Han lekte tennis. Lek är barnets sätt att ta kontroll i en värld som vuxna kontrollerar. I fantasin spelade han mot de bästa och han tittade på hur de bästa spelade. Han hade engagerade föräldrar och tränare, men de pressade honom inte utan lät honom utvecklas på sina egna villkor. Kanske var det därför han blev nummer ett? Enligt en studie där forskare jämfört de bästa – som blev landslagsspelare och proffs i Premier League – med de ”nästan bästa” – som blev kvar i de lägre divisionerna – så verkar Björn Borg vara på rätt spår.

I studien utkristalliserades skillnaden mellan de bästa och nästan-bästa till några faktorer. De som lyckades gillade utmaningar och såg dem som en chans att växa och att bli bättre. De jobbade hårt för att lyckas. De som nästan lyckades gav upp vid motgångar och skyllde ofta på yttre faktorer. Forskarna kom fram till att dessa skillnader till stor del skapades av vars och ens livshistoria.

Bild Derrick Mealiffe commons wikipedia.

En viktig faktor var att de bästa från unga år var intresserade av sin idrott. De började tävla tidigt, fick bra träning och utbildning. De specialiserade sig inte, utan de ägnade sig nästan alltid åt flera olika idrotter. Björn Borg var t. ex. en duktig ishockeyspelare.

De som nästan lyckades gillade att tävla, men de gillade inte att träna. Träning var ett tvång. Talangen som bara dyker upp på en match och dominerar finns inte i verkligheten.

De bästa drevs också av ett enkelt mål: att bli bättre. De hade inre drivkrafter. De hade höga krav, men jämförde sig inte med andra utan mot tidigare versioner av sig själva. De hade ett dynamiskt tänkesätt och trodde att de kunde bli bättre med hårt arbete. De som nästan lyckades fokuserade mer på externa belöningar och jämförde sig med andra. Därmed hade de också en tendens att undvika att testa sig mot de bästa. De hade ett mer statiskt tänkesätt.

Studien visade också att föräldrar ska vara stödjande, men inte lägga sig i för mycket. En återkommande berättelse från de bästa var att föräldrarna kom och tittade på matcherna, men de tog inte över ansvaret. Hos de som nästan lyckades var föräldrarna med överallt och övervakade varje steg. Träning och match blev tvång och piska. Många av de som nästan lyckades berättade att de ofta ville göra annat, men tränade för att göra sin föräldrar nöjda. De levde på sätt och vis någon annans liv. De hade inte kontroll på sin egen utveckling. Brist på kontroll är starkt kopplat till stress samt brist på motivation och lust.

De bästa hade ofta mött motgångar i livet och det hade gjort dem mer ihärdiga i sin strävan att nå toppen. De lärde sig att ta kontrollen över sin utveckling. De hade lärt sig att hårt, fokuserat arbete lönade sig.

Björn Borg 1979 med dubbelfattad backhand. Av Anefo / Croes, R.C. – Nationaal Archief Fotocollectie Anefo Item number 930-2092, CC BY-SA 3.0 nl, https://commons.wikimedia.org/w/index.php?curid=22411626

Björn Borg slutade skolan i åttan och satsade helhjärtat på tennisen. Han var fruktansvärt envis. Han valde sin egen väg. Han trodde på sig själv och på sin egenhändiga dubbelfattade backhand. Men han var envis till en gräns. Först hade han också en dubbelfattad forehand, men han lyssnade på sin coach och lärde sig slå forehand med en arm.

Vad kan man lära sig av detta? Följ ditt inre. Vad vill du? Vad är roligt? Du ska träna och utmana dig själv för att bli en bättre version av dig själv. Du ska aldrig någonsin blir bekväm. Sök stöd och återkoppling, men undvik människor som pressar dig och som försöker få dig att förverkliga deras mål. Du har bara ett liv och det är ditt liv.

---

Har man nytta av det man gör som ung när man blir äldre? Hjärnan är ju som mest formbar när man är ung. Barn lär sig språk, matematik, simning och att spela fiol till synes utan ansträngning. Unga hjärnor reagerar starkt på olika former av stimulans.

Det man lär sig som ung och sedan använder ibland brukar finnas kvar. Jag var intresserad av historia som barn och det har jag nytta av idag då allt jag läser kan sorteras in i historiska fack. Men hur är det med löpning? Har man nytta av intervallerna man körde som tonåring? Har man en gång lärt sig gå, cykla och simma, kan man det. Det är motoriska kunskaper. Men löpning leder också till att det bildas nya hjärnceller. Har man nytta av dem? Finns de där nervcellerna i hippocampus kvar? Skyddar löpning som ung mot kognitivt förfall när man blir äldre?

För att svara på den sista frågan samlade en grupp forskare vid University of Toronto ihop ett gäng tonårsråttor och delade in dem i två grupper. En grupp fick bo i en vanliga råttburar, den andra gruppen fick bo i lite bättre burar utrustade med löpband. Råttor gillar att springa och de som hade ett löpband i lägenheten sprang flera km per dag.

Tonårsråttor.

Efter sex veckor togs löpbanden bort. Råttorna blev stillasittande, vilket sammanföll med att de närmade sig vuxenlivet. När råttorna sedan närmade sig medelåldern, vilket för en råtta inträffar runt sju månaders ålder, injicerade forskarna ett ämne i deras hjärnor som binder fast till nyskapade nervceller och färgmarkerar dem. Därefter besökte råttorna en specialbur där de utsattes för lättare chocker ett flertal gånger. Det kallas för konditionering, vilket skapar starka minnen i hippocampus och leder till att råttorna stannar upp/fryser till flera gånger när de gör återbesök i de chockerande burarna.

Två veckor efter konditioneringen sattes därför en grupp råttor tillbaka i specialburen där de tidigare utsatts för chocker. En del hade varit löpare som unga, andra hade suttit hela livet. En annan grupp råttor, både löpare och icke-löpare, placerades i en bur som liknade den skrämmande specialburan, medan en tredje grupp med råttor sattes i en bur som inte liknade någon av de tidigare burarna.

Konditionering innebär att råttorna utsätts för en liten chock.

Forskarna noterade sedan hur ofta varje råtta frös till. Därefter räknade de det totala antalet nyfödda nervceller i varje råttas hippocampus och om de nya nervcellerna aktiverats under rekonditioneringen (återbesöket). Forskarna ville alltså se i vilken utsträckning de nya nervcellerna hade hjälpt råttorna att identifiera och reagera på sin miljö. Det är nästan all kunskap en råtta behöver. Hade de nytta av de nya nervcellerna från barndomen?

Forskarnas hypotes var att löparråttornas hjärnor skulle ha fler nya nervceller som en följd av löpningen i ungdomen. Den hypotesen stämde inte. Alla råttor hade lika många nya nervceller oavsett om de suttit eller sprungit som unga. Neurogenes, alltså produktion av nya nervceller, sker alltså endast under tiden råttorna springer. 

Men det intressanta var att de nya nervcellerna i löparråttornas hjärnor fungerade mer effektivt. Det var ungefär dubbelt så sannolikt att nervcellerna aktiverades under rekonditioneringen, när de minns sin tidigare rädsla och bestämde att det var rätt att vara rädd igen. Förmodligen stannade även löparråttorna till mer sällan än de stillasittande råttorna i normala burar.

Löparråttor är alltså bättre på att identifiera platser och lära sig av erfarenhet, att komma ihåg och göra rätt, även om de inte hade sprungit på länge. Löpning stärker lärande. För råttor är den typen av lärande helt avgörande.

Råttor är bra på att hitta.

Studien var på råttor, inte på människor. Men resultaten ”… suggest that early-life exercise may help build cognitive reserve”, säger J. Martin Wojtowicz, professor emeritus i fysiologi vid University of Toronto.

Man kan se denna kognitiva reserv som ett högt berg. Ju högre berg, desto längre tid tar det innan man åkt ut ur hjärnan för gott.

Idrott är viktigt. Regelbunden träning i unga år ger en kognitiv reserv som vi troligtvis har nytta av resten av livet. Idrott är lärande. Idrott och rörelse är också en viktig förutsättning för andra former av lärande. Lärandet tar aldrig slut. Barn har extremt formbara hjärnor, men även äldre hjärnor formas och om man brinner för något är det alltid lätt att lära sig nya saker.

---

I mitt förra blogginlägg skrev jag om hur viktigt det är att utmana sig själv. Det är ett villkor för att utvecklas. Men var går gränsen?

Cykelloppet Race Across America är ett av de mest krävande loppen i världen. Det tar nio dygn. Det är en tävling utan paus för sömn eller mat. Det blir någon timmes sömn här och där. Sömnbristen sliter på psyket. Det fysiska slitaget drabbar kontaktytorna mellan kropp och cykel. Fötterna sväller flera storlekar. Nerverna ut till händerna slutar att fungera. En del sätter fast huvudet med silvertejp eftersom musklerna i nacken inte kan hålla huvudet uppe. Ungefär hälften av deltagarna bryter.

Under 2000-talet var slovenen Jure Robic loppets obestridda mästare. Han brukade vinna med ett halvt dygn tillgodo på tvåan. Han drev sig själv över vansinnets gräns för att vinna. Han var på sätt och vis en upptäcktsresande in i de mörka, okända delarna av det mänskliga psyket.

Människan har en fysisk och en mental gräns. De mentala gränserna är flytande, men den fysiska gränsen ligger fast. Fysikens gränser är något man kan utforska, men inte passera. Vår hjärna är gränsvakt. Hjärnan har patrullerat i flera miljoner år och vet vad som är bäst. Den försöker stoppa oss genom att lägga ut mentala gränser långt innan vi ens är i närheten av vår fysiska gräns. Det är det som är utmaningen. Att komma så nära den fysiska gränsen som möjligt utan att passera den. Det var inget för Jure Robic. Han såg ingen gräns.

Robics team var tvungna att vara på sin vakt. Mitt under tävlingar kunde det hända att han attackerade följebilen. Då låste de dörren. Robic gillade inte sina utbrott, men det var galenskapen som gjorde honom till en vinnare. Det visste både han och teamet. Det fanns t o m ett mönster i galenskapen: Efter två dagar började han prata konstigt. Efter tre dagar tappade han minnet. Sedan blev han paranoid. Efter det följde hallucinationer: träden sträckte sig efter honom och han kastade sig ibland av cykeln och slogs mot inbillade fiender. Hans team hade lärt sig att spela med i mardrömmarna och låtsades som att de också såg fienden.

JureRobic
Robic vann nästan alla lopp som han ställde upp i. Men han var inget konditionsfenomen. Vid ett tillfälle testades han sig och hans värden var inte bättre än andra uthållighetsidrottare. Han var inte starkast, han vann för att han vägrade ge upp. Det var hans hjärna som var annorlunda. Han hade ingen gränsvakt utan kunde passera sin fysiska gräns och krypa tillbaka levande. 

Enligt Central governor-teorin finns det en gränsvakt i hjärnan som håller tillbaka oss. Robic kunde sätta denna bevakare ur spel. Kanske måste man spela – eller bli – galen för att ta sig förbi denna vaktpost? Eller blev han galen för att han tog sig förbi? 

När Robic var fullständigt utmattad, fanns det ändå 50 % kvar. Det visste teamet av erfarenhet. Efter aerobic och anaerobic kommer jurerobic. 

Robic verkade inte särskilt lycklig. Han tränade alltid ensam. Han lyssnade inte på några råd, utan hittade på egna träningsmetoder som att springa upp och nedför ett berg och köra träningspass som kunde sträcka sig över flera dygn. Han tycks inte ha varit särskilt sympatisk. Kanske berodde det på hans barndom som oälskad styvson. Hans halvbror fick ta över faderns restaurang, och Robic fick be om att bli diskare. Om man vill göra det till en saga var Robic som Askungen eller den fula ankungen. Cyklingen befriade honom. Han tog sig från fattigdom och förnedring genom hårt arbete.

För några år sedan gjordes en prisbelönt film om Race Across America 2005, Bicycle Dreams (mycket bra). En av deltagarna i loppet 2005 är Patrick Autissier, en akademiker i 40-årsåldern som vill hitta sin gräns. När halva loppet har gått kraschar en av cyklisterna och dör. Det får Patrick att tänka efter. Han säger till sitt team att han vill sluta. Jag ger upp, jag vill inte dö, säger han. Jag har fru och två barn. Teamet försöker uppmuntra honom. Du har hunnit halva vägen, du kan inte ge upp nu. Du får inte fler chanser. Han ger sig motvilligt ut igen. Filmteamet försöker prata med honom, men han svarar inte. Han säger ingenting. Plötsligt hör han en röst inom sig: You stop. Stop. Han ger upp för andra gången och nu kan ingen övertala honom. Ibland är det rätt att ge upp.

Vem vinner? 
Robic var galen när han tävlade. Han lyssnade på krigssånger för att motivera sig. Han skrek för att överrösta förnuftetes väktare i hjärnan. När han tävlade var han mer djuret Robic än Jure Robic. Vad hade han för gränser? Hur långt var han beredd att gå? Hans fru lämnade honom. Det sägs att hon blev upprörd över hans beteende i samband med en tävling.

Patrick Autissier försökte och misslyckades. Men gjorde han det? Han deltog för att hitta sin gräns och han upptäckte sin gräns efter halva loppet. Han lärde sig något om sig själv och sina värderingar. Det är viktigare än att gå i mål till varje pris.

Robic nådde aldrig sin gräns för vansinnet har ingen gräns. Den 24 september 2010 mötte han till slut sin gräns i en brant, snäv nedförsbacke i 80 km/h. Robic blev 45 år gammal.

Jure Robic (1965 – 2010) Bild wikipedia.

---

Jag tränar mest lugnt och långt, men en gång i veckan tränar jag hårt i form av intervaller. Var fjärde vecka kör jag fler intervallpass, eftersom det tycks finnas fördelar att köra intervaller i block. Sedan följer en lugn vecka. Det är ett träningsschema som passar mig. Det känns bra att veta ungefär hur jag ska träna och när jag följer det upplägget, brukar jag bli bättre. Jag ser det som tre trappsteg upp, sedan ett trappsteg ner och därefter tre nya trappsteg upp på lite högre nivå än förra gången. Det tredje trappsteget är högre än de övriga. Det är veckan med fler intervaller.

Ibland ser jag fram mot intervallerna, andra gånger känner jag ångest och mitt undermedvetna letar undanflykter. För att komma vidare pratar jag med mig själv. Vad vill du? Vill du bli bättre? Då måste du ut ur bekvämlighetszonen. Ok. Ångesten visar hur viktigt det är. Det är ett tecken. Om jag trots det sitter fast kör jag min barnsliga ramsa och bara gör det innan vanehjärnan hinner reagera.

Utsikt från Speckstaberget. Det är belöningen efter mina backintervaller.

Jag kör mest backintervaller och norska intervaller. Backintervallerna springer jag på grusvägen uppför Speckstaberget på Härnön. De norska intervallerna, 4×4 minuter med 3 minuter jogg, springer jag på platt mark längs Selångersån i Sundsvall.

Polariserad träning och komfortzoner
Varför ska man köra intervaller? Jag är en stark anhängare av polariserad träning enligt 80-20-modellen. Det betyder att du kör 80 procent lugnare än lugnt och 20 procent hårdare än hårt.

Hårda pass förbättrar syreupptagningsförmågan. Ju mer du pressar dig ut ur jämvikt, desto större är förändringarna på cellnivå – som nya mitokondrier och kapillärer – och det leder till mer genomgripande förändringar för att återställa den förlorade jämvikten. Lugna pass ger mental styrka, nya nervceller, volym och uthållighet.

Hårda pass pressar dig till en ny plats, medan lugna pass skapar en ny komfortzon på denna plats. Man kan säga att lugna pass bygger upp den nya komfortzon som de hårda passen röjt vägen för.

Endorfiner och endocannabonider
Men det finns andra aspekter på intervaller. Människan utvecklades för uthållighetsjakt och vi är det uthålligaste däggdjuret på jorden, men vi kan också springa fort. När jägarna på savannen sprungit i flera timmar efter ett byte, tvingades de ofta ge allt för att avsluta jakten och döda bytet. För att lyckas med detta utsöndras ämnen i hjärnan, bl a endorfiner. Endorfiner döljer smärta, vilket gjorde det lättare att ”go for the kill”. Det brukar kallas för runners high.

I en ny studie har finska forskare vid Åbo universitet bekräftat att endorfinfrisättning i hjärnan beror på träningens intensitet. Hård träning ger mer endorfiner än lugn träning.

Studien genomfördes med användning av positron-emissionstomografi (PET). Deltagarna injicerades med en radioaktiv förening som binder till hjärnans opioidreceptorer. Radioaktivitet i hjärnan mättes med PET-scannern vid tre tillfällen: efter 60-minuters aerob måttlig intensitetsövning, efter högintensiv intervallträning och efter vila.

De högintensiva intervallerna ökade mängden endorfiner och andra opioida peptider i hjärnområden som kontrollerar smärta och känslor. Intervallerna gav också upphov till negativa känslor. En timmes lugn, aerob träning gav däremot upphov till positiva känslor och dessa kunde sättas i samband med endorfinfrisättning.

”Our results highlight that exercise intensity affects endorphin release and that the brain opioid system is involved in both positive and negative feelings caused by physical exercise performed at different intensities”, säger Tiina Saanijoki från Åbo PET Center.

Endorfinfrisättning kan vara en viktig mekanism för att upprätthålla motivationen. Lugn löpning och gör att du känner dig väl till mods och att du vill göra det igen efteråt. Vid mycket höga träningsintensiteter, som t ex intervaller, tycks det som frisättningen av endorfiner hanterar den känslomässiga och fysiskt krävande utmaningen. Kruxet är att sådana negativa känslor kan motverka motivationen att fortsätta träna efteråt. Träningens intensitet bör därför beaktas vid start av nya träningsrutiner, förklarar Saanijoki.

Friskvårdstimmen
Om du vill komma igång med löpningen är det viktigt att skapa goda vanor och att hitta din motivation. Motivation är inget som kommer ridande som en vit riddare, utan det är något du skapar själv. Vanor ger kontroll och självförtroende. Du hittar delmål och en riktning i livet. Mening. Det ökar din motivation. När du byggt upp din psykologiska och fysiologiska grund, kan du gå vidare med intervaller.

Nu på onsdag håller jag i träningen på jobbet. Det är en växande skara som utnyttjar friskvårdstimmen och några springer tillsammans på onsdagar. Det blir trappintervaller uppför norra berget. Intervaller passar bra som handledd övning i grupp.

Trappintervaller i våras. Foto: Ellinor Kempe.

Skillnaden på löparna före och efter de lugna passen och intervallpassen är slående. Inför intervallerna har alla lite ångest, för alla vet att man måste pressa sig ut ur komfortzonen. Vi peppar varandra. Efteråt är stämningen uppsluppen. Vi har utvecklats och våra hjärnor badar i en kemisk cocktail av endorfiner och endocannabonider.

Länk
Mina tre favoritintervaller

---

Risken för knäartros har fördubblats sedan 1940-talet, visar en ny studie av antropologerna Ian Wallace och Daniel Lieberman från Harvard. Det tycks inte i första hand bero på övervikt eller på ökad livslängd, utan deras gedigna studie tyder på andra orsaker.

Wallace och Lieberman tror att deras studie kan ändra på synen på knäartros som en följd av åldrande och istället leda till att vi fokuserar på de insatser som krävs för att förebygga sjukdomen – som vi nu gör med hjärtsjukdom.

De båda antropologerna använde sig av en rad olika metoder, inklusive studier av människor och djur, men deras huvudsakliga mål var att ta reda på hur gammal sjukdomen faktiskt är och om det verkligen stämmer att artros har blivit vanligare.

”There are famous examples in the fossil record of individuals, even Neanderthals, with osteoarthritis,” säger Lieberman i ett pressmeddelande. ”But we thought, let’s look at the data, because nobody had really done that in a comprehensive way before.”

Wallace åkte kors och tvärs över Amerika och lyckades leta fram över 2000 skelett, en del över 6000 år gamla. När brosk förstörs och ben kommer i direktkontakt med varandra, bildas en glasliknande yta. Det
var denna yta som de letade efter.

Efter att Wallace och Lieberman bearbetat allt data kom de fram till att för personer födda efter 1940 var sannolikheten dubbelt så stor att drabbas av knäartros vid en viss ålder eller vid ett visst BMI jämfört med tidigare generationer.

Men vad ligger bakom ökningen om det inte handlar om fetma och nedslitning p.g.a. ökad livslängd? Wallace och Lieberman slänger fram tre hypoteser:

Hypotes 1: Hårda (asfalterade) ytor har blivit vanligare. Våra kroppar är inte gjorda för asfalt och betong. En studie från 1982 visade att får som gick på betong och asfalt drabbades i högre grad av artros än får som gick på gräs och träflis. Så spring mer på naturliga underlag. Spring trail. Asfalt sliter.

Hypotes 2: Moderna skor vrider om kroppens naturliga rörelser och utsätter knäleden för starka krafter, inte minst högklackade skor. Kvinnor löper ckså 50 procent högre risk att drabbas av knäartros jämfört med män. Så använd bra skor och gå gärna barfota i gräset.

Hypotes 3: Sittsjukan breder ut sig. Ben anpassar sig till det man gör och idag sitter vi mycket mer än förr då det knappt fanns stolar. Kroppen ska användas. Det är troligtvis den viktigaste förklaringen. Vi behöver springa mer, inte mindre (en vanlig fördom är att löpning ger upphov till artros). Det naturliga sättet att sitta på är att sjunka ner på huk. Det blir många knäböjningar på en dag och är kanske förklaringen till att kinesiska 80-åringar rör sig bättre än sina svenska motsvarigheter.

Det är en välgjord och intressant studie. Lieberman är en känd evolutionsforskare och slarvar aldrig. Studien visar att det inte räcker med att gå ner i vikt. Det finns andra faktorer, som att hålla sig i rörelse och utmana fötterna. Men oavsett om man lever ett perfekt liv finns det risk att drabbas av artros. Det fanns artros redan för 6000 år och 60000 år sedan och man har funnit artros i benen hos dinosaurier som levde för över 60 miljoner år sedan.

Sittsjukan

Sedan jag skrev om sittsjukan 2012 har jag stått upp och jobbat. En metastudie av 47 ”sittstudier” visade för något år sedan att sittande och träning är två åtskilda faktorer när det gäller hälsa.

Förr satt man mest på huk.

Metastudien tittade på sambandet mellan träning och sittande. De som var mest stillasittande var mer benägna att få diagnoserna typ 2-diabetes, bröst-, tjocktarms- och äggstockscancer samt andra cancerformer. Även hjärt-kärlsjukdom förekom oftare hos denna grupp än hos personer som satt under kortare tid. De mest stillastittande löpte också en 24 procent högre risk att dö under studietiden jämfört med de som satt minst. Denna tendens var mest uttalad för de som både satt mycket och tränade lite, men sambandet fanns oavsett fysisk aktivitetsnivå. Stillasittande i sig var kopplat till dålig hälsa. Nyttan av att motionera en halvtimme per dag omintetgörs till stora delar om man sitter resten av dagen. Vi behöver göra bådadera; vi behöver motion och vi bör sitta mindre.

När jag sitter, är det som om benen mjuknar och tankarna somnar. Hur står man upp på en sittande arbetsplats? I början är det svårt. Du kanske får ont i benen, du kanske tycker det är svårt att tänka. Mitt tips är att jag börja så enkelt att du inte kan misslyckas. Stå upp i en kvart vid tre tillfällen (ställ klockan). Utöka sedan gradvis så att kroppen anpassar sig.

Farligt att sitta för mycket.

På jobbet står jag upp, men hemma ligger jag eller sitter ihopknövlad i en fåtölj och skriver. Det är en dålig vana. Jag har dock ett bra knep för att komma ut ur komfortzonen och ut i spåret, upp på morgonen eller ner i kallvattnet. Men det knepet håller jag för mig själv, för det låter så fånigt:) Den här meningen skrev jag stående.

---