Blogg

Morgon till havs


Jag började morgonen med att paddla kanot med Renata Chlumska. Det är lite så jag jobbar, ska jag göra något ska det göras ordentligt och med de bästa. Nu satt hon inte i min kanot, utan i en bredvid, i min kanot satt nämligen Cecilia Saxner från Friskispressen – en av de där man blir riktigt glad av att träffa på pressträffar. Det hela var alltså inte bara en plötslig paddellust så här på tisdagsmorgonen, utan en pressträff med Ahkka, ett outdoormärke från Ellos, som gjort en kollektion tillsammans med Renata Chlumska.

Vi kunde inte ha fått ett bättre väder. Det kändes till och med riktigt varmt där vi satt i kanoterna i solen. Dessutom var det nästan kav lugnt. Och tyst! Vi var ju mitt i centrala Stockholm, men man hörde knappt en enda bil. Nästintill magiskt. Det var alltså inte särskilt strapatsrikt på vår lilla paddling. Eller jo förresten, det kom lite svall från en av skärgårdsbåtarna och jag fick en sticka i fingret när jag skulle klättra upp på bryggan igen när vi hade paddlat färdigt. Ni hör ju!

Renata verkade väldigt jordnära, vilket känns otippat med tanke på att hon livnär sig på mer eller mindre galna äventyr. Och hon hade dessutom gjort stora delar av sin kollektion i orange. Jag älskar orange! Däremot älskar jag inte outdoor-livet, så kollektionen var förutom färgen, inte så mycket för mig. Men om jag ska till fjällen eller så i vinter åker jag hellre dit i hennes snygga kläder än i något jag har i garderoben hemma.


Nr 4 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Bästa skorna för trail! 14 nya modeller
  • Så springer du milen! Träningsprogram för alla nivåer
  • Så börjar du springa med din hund
  • Barnsoldaten som blev en av världens bästa traillöpare
  • Så toppar du formen
  • Forskning: Därför har du en löpares DNA
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

I form i stugan


När man har en sommarstuga på en jättestor udde ut i Mälaren får man ibland träna på andra sätt än man är van. I helgen var det städ- hugg- och fixhelg. Vi avverkade träd, krattade, eldade och kånkade bräder från brädgården. Och jag älskar det! Nu högg jag inte så mycket med yxan som jag brukar – jag ville gärna hålla koll på min 4-åriga son som gärna drog omkring runt, och lite för nära, elden – men det blir ändå en hel del kroppsarbete på en sådan helg.

Men jag krönte naturligtvis helgen med ett pass som bästa coachen Jakob hade snickrat ihop – ett specifikt sommarstugepass där jag inte behövde något gym eller redskap. Däremot behövdes arbetshandskar eftersom det enda stället jag hittade att göra wallclimbs på var i grusgången och det gjorde skitont i händerna.

Och jag behöll handskarna på när jag skulle göra chins. Man vet aldrig vad som gömmer sig uppepå den där brädan man ska hålla sig i. Det kan ju vara spindlar, en skalbagge eller fan vet vad. Och när man har varit på brädgården och huggit med yxa har man tjänat in lite ”IIIIHHH en spindel”-pjosk.

I morse var det däremot gymdags igen. Det var en par-WOD med två AMRAPS (så många varv som möjligt) av 10 hantel-burpee-thrusters och 200 meter rodd och den andra var 15 tunga dips och 200 meter löpning. Om dipsen blev för tunga fick man skala ner lite i antal, och fick ta hjälp av lagkompisen som fick förnedringsputta upp en. Under genomgången brände min lagkamrat Rikard av 15 snabba dips. Sedan puttade han upp mig en gång och sa ”Nu orkar jag inte lyfta dig mer”. Det fick han göra ändå, latmasken.

Burpee thrusters och rodd var roligt och jobbigt. Den andra AMRAPen var jobbig, men inte rolig någonstans. Puttad i varenda dip och tungrumpe-springa 200 meter några gånger. Fy tusan! Det där med löpning, alltså. Näe. Höften kändes ok i alla fall.

I morgon är det löpningspaus på Nordic. Då blir det roligt i stället.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Visuellt Challenge Fuerte


Halva Ironmans är det nya svarta för mig. Även om kroppen inte är som hos en nyfödd Thomsongasell känner jag mig relativt fräsch i musklerna och motivationen är på topp. Försöker följa Björns återhämtningsschema så gott det går även om det tar emot. Största skälet är för jag känner mig stel & öm där min skada härjade. Nog ingen fara utan bara gnälliga mjukdelar då de inte är vana att köra så hårt & långt ännu. Nog lika bra vara på den säkra sidan.

Kommande två månader har jag inga tävlingar inplanerade vilket känns tomt. Kan bli en spontanare i Duathloncupen alt löptävling men i dagsläget inte aktuellt. Fokus nu blir istället 6-8 veckor av kontinuerlig träning, helst utan avbrott. Vill få löpningen på plats samt träna bort obehaget som uppstår när jag klivit av cykeln och börjat springa…

Här kommer några bilder från loppet:









Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Tillbaka i (och på) boxen


Tillbaka i min komfortzon och tillbaka på Nordic. Det känns jätteroligt att ha varit ens en liten del av helgens lyckade halvmara, men nu är det nog med löpning för min del för en längre tid framöver. Jag är inte skapad för att springa. ”Vi föds till att springa” säger en del, och det må så vara, men i så fall har jag vuxit ifrån det. Höger höft är inte riktigt sig själv, det känns liksom inte som att den sitter fast ordentligt när jag tar löpsteg. Jag försökte springa över ett övergångsställe i morse, men det gick den inte med på. 

Därmot låter höften mig göra vad som helst utöver just springa. Just nu är jag egentligen i mitt idealläge – kan inte springa, men kan göra allt annat. Tillbaka på Nordic i morse var mina ben snälla mot mig och lät mig knäböja tungt och hoppa upp på boxen utan att kännas av särskilt mycket alls. Däremot känner jag att jag inte vill utmana den mer än nödvändigt, så jag bestämde mig idag för att inte springa Tough Viking 10 maj. Jag vill verkligen inte riskera att skada mig på riktigt. Det är inte värt det. Jag får köra Tough Viking en annan gång.

Så nu är det 100% crossfit igen, och cykling till jobbet ibland för att få lite kontinuerligt flås. Nu är det full fart upp i ringarna, för där går det just nu lite trögt framåt. Och det är ju inte så konstigt när mina lats är dumma i huvudet och inte fattar när de ska jobba. Coach Jakob har upptäckt att mina lats inte kopplar in när det ska, så nu får jag göra en del kontaktövningar för latsen. Till exempel den på bilden. Den ska egentligen göras i en cablecross, men eftersom mitt gymkort till det vanliga gymmet slutat funka så fick jag improvisera med ett par gummiband i pullupsräcket. Ta tag i banden, släpp upp skuldrorna, och sedan handlar allt om att placera skuldrorna rätt, se till att latsen spänns och sedan långsamt dra ner armarna och behålla spänningen så långt det är möjligt. Och så gör man det igen. Och igen. Tills de hajar! Latsen alltså.

Och jag tycker att det är roligt att träna, även om det inte ser ut så. På den här bilden ger jag fokus ett ansikte.

Foto: Björk Ódinsdottír (Alltså bild 2. Den första har jag tagit alldeles själv.)



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

WHHM Race report


Jaha, då var det dags. Women’s Health Half Marathon skulle avverkas. Ni som har läst bloggen tidigare har ju kunnat gissa att det här inte är det jag sett mest fram emot i världen, men skam den som ger sig. Det är ju trots allt bara ett par tre timmar av mitt liv. Och man kunde ju passa på att bli lite solbränd på köpet. (Vilket jag inte alls blev, för jag smörjde in mig på tok för mycket för att så mycket som en stråle skulle kunna komma igenom.)

Det började lite stressigt, för eftersom busslinjerna inte gick hela vägen ut på Djurgården – vägen var avspärrad eftersom det tydligen skulle gå något himla lopp där! – så man fick gå långt. Väl framme, när jag hade fått tag på min nummerlapp, hade de plockat bort säkerhetsnålarna, så jag fick sätta fast eländet med en rejäl bild gaffatejp. Det var visst fler än jag som inte tog mig och mitt springande på så stort allvar! Men det här med att tejpa bröstvårtorna ska ju vara bra när man springer långt, har jag hört.

En kort språngmarsch till starten och sedan var det igång! Först drog Isabellah Andersson iväg och fem minuter efter tog jag och ett tusental hugade tjejer upp jakten på henne. (Det var ett mycket behagligt startskott, för er som bekymrat er sedan mitt förrförra blogginlägg. *Poff* liksom.) Jag tassade på till tonerna av Jesus Christ Superstar. Ja, det är sant, jag sprang till musik. Tidigare har jag bara sprungit till prat, om det nu är sommarprogram, Spanarna, P3 Dokumentär eller något annat, men den här gången tänkte jag testa musik. ”Jesus Christ Superstar? Verkligen?”, tänker ni kanske nu. Ja, jag är en sucker för musikaler och JCS är min favorit. Funkade jättebra tills efter ungefär 15 kilometer, när jag var törstig som ett as. Då hjälpte det inte alls att en nykorsfäst Jesus väste ”Oh God I’m thirsty!” i öronen.

Vid 6 kilometer tog AD-Sofie och hennes syster Lisa emot oss. De spelade Kent och hejade på mig. Det gav lite extra energi och jag kunde springa resten av första milen. Sedan började problemen. Först och främst började det andra varvet med att man sprang igenom målet. Fy så knäckande rent mentalt att springa igenom bågen där det stod ”MÅL” och veta att man har lika långt PLUS LITE TILL kvar! Djurgården i vårprakt är vacker, men det är ju SAMMA VITSIPPOR och SAMMA NYGRÖNA TRÄD på andra varvet. Då har man ju liksom redan sett dem en gång.

Sedan började utsidan på höger höft göra ont i varje steg och jag bestämde mig för att gå en stund. Vid det här laget hade magen också börjat göra lite ont. Jag får lätt löparmage, och det är klart att det inte blir bättre av att plötsligt springa två mil efter att bara sprungit 5 kilometer i stöten tidigare i år. Jag testade att börja springa igen lite då och då, och sprang någon hel kilometer ibland, men höften gjorde bara mer och mer ont. Nej, tänkte jag. Det är inte värt att offra något för det här loppet. Jag är inte en löpare. Om jag ska skada mig ska det vara när jag gör något som jag tycker är roligt och värt. Som att lyfta tungt. Jag fattade beslutet att gå resten av loppet. Det var betydligt roligare än att springa. Jag älskar att gå och det var ju inga problem att göra det i en mil. Jag kan också gå fort och gick om flera stycken som sprang.

Jag hade knappt börjat på mitt andra varv när det här superkvinnan hade sprungit i mål (på riktigt alltså, inte bara för att gå ut på andra varvet). Isabellah Andersson gick i mål på 1.16:02. Jisses vilken kvinna! Klart att hon gör tummen upp till sig själv.

Jag tog lite längre tid på mig. Efter drygt två och en halv timme fick jag springa i mål – ja, jag sprang faktiskt de sista hundra meterna – och fick ta emot mitt armband. Man kan väl sammanfatta det så här: Loppet gick inte som jag hade tänkt mig. Jag hade inte planerat att gå halva loppet, utan tänkte försöka springa största delen, men höft och mage sa nej. Där gick det förvisso som planerat – det gick dåligt och jag släppte stoltheten och gick, jag offrade mig inte så att jag skulle behöva betala för det efteråt. Det lärde jag mig på Göteborgsvarvet 2007, när jag ”sprang” med en enorm bristning i vristen som resulterade i 6 månaders rehab.

Precis efter loppet fick jag väldigt ont i magen och tog en taxi hem till toaletten, men det var ju tämligen snabbt övergående. Höften mådde bättre av en Ipren och en kvälls och natts vila. Idag känns det mer som en kraftig träningsvärk än något annat. Det blir träning som vanligt i morgon har jag tänkt.

Sprang du? Hur gick det? Och vad tyckte du om loppet?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Challenge Fuerteventura Race Report



Andra tävlingen för året avklarad. Denna gång med bättre eftersmak. Stora skillnaden kom inte under simningen eller cyklingen utan på löpningen. Upplevde tyvärr liknande problem i början där min vänstra fot domnar av och börjar värka. Det tar nästan 6-7 kilometer innan smärtorna försvinner, ovissheten läger sig och jag kan börja fokusera på det väsentliga. Det är också det enda som lever kvar efter min skada och tror mig nu veta hur jag ska få bukt med det. De enda två brickpass som jag i princip utfört 2014 är tävlingen i Cannes & nu här på Fuerteventura. Inte konstigt då att kroppen beter sig mysko när man aldrig tränar på den omvandlingen för benen. Det är speciellt gå från cykel till löp, ska man bli bättre på det måste det tränas precis som med allt annat.

Här kommer en kort summering av loppet:

Simning – Vi startade 5 minuter efter proffsen och samtliga damer, både PRO´s & Age Groupers. Ställde mig längst fram för fri lejd till första bojen samt senare kunna hålla mitt yttervarv som jag trodde skulle vara en vinnare pga hur det blåste och vågornas riktning.
Hade en fantastisk känsla till första bojen som låg ca 200 meter ut där man sedan vek av 90 grader till vänster. Märkligt nog låg jag delad 1:a dit så hade simmat aningens för hårt. Lugnade ner mig lite och försökte hitta en mer uthållig ansträngningsgrad. Småstökig sjö så det var knepigt med sikten och andningen samt ligga på fötter. Gjorde ett par onödiga navigeringsmissar som tyvärr kostade tid men annat än det kändes det bra. Upp ur vattnet runt 32 minuter. Även om banans två varv var korrekt uppmätta simmade nog jag några meter för långt…

Cyklingen – Med Frankrike färskt i minnet bestämde jag mig för köra hårdare här. Speciellt då jag vet hur banan går samt hade en korrekt utrustad cykel. Det blåste men långt ifrån så mycket som det kan göra här. Kvalificerad gissning ca 7-8 m/sek i snitt förutom på hemvägen där det öppnar upp sig och vindarna nog ligger runt 10-12 m/sek. Hade en bra dag på cykeln men lider fortfarande av tempoställningen. Skav i grenen samt värk i nacke & ländrygg gör att jag måste fokusera ordentligt mot slutet för inte tappa modet. Som tur var går 90 kilometer relativt snabbt så efter 2:38h och 1400 höjdmeter är jag framme (nettotid exkl växling från sim samt växling till löp). GPS´n visade 87 km…..

Löpningen – Efter den ovan nämnda tuffa inledningen hittade jag nya fina krafter och kunde öka intensiteten. Hade fantastiskt pop och lyckades hålla en anständig fart trots brist på löpmängd senaste kvartalet. Känslan av kunna trycka ifrån sina efterföljare både på platten och uppför är magisk och födde bara mer & mer självförtroende. Djävulsk motvind och väldigt kuperad bana visade sig snarare gynna mig än tvärtom. Gick aldrig på rött på löpningen utan sprang ett kontrollerat lopp. Kändes kul nästan hela tiden och jag ser fram mot nästa gång. 1:33h tog det inkl en minut lång kisspaus.

4:51h tog hela spektaklet. Väldigt lång transport mellan sim & cykel gör att T1 drygar ut totalen en hel del men det är lika för alla. Märkligt nog räckte det för en första plats i min AG 35-39. Misstänker det är pga småbarnsföräldrarrabatten, dvs många i min ålder har små barn vilket begränsar vår träningsmängd. Min tid räckte inte ens till pallen i AG 40-44.

Denna tävling är verkligen något jag rekommenderar den här tiden på året av flera skäl.
Charter med Apollo är hur billigt och smidigt som helst då de har stor vana av sådana här events. Ta med familjen är heller inga problem heller då resorten är relativt liten och det är korta promenadavstånd till allt. Anläggningen är byggd för aktiv semester så allt man kan tänkas behöva finns på plats. Tävlingen är relativt liten i deltagare räknat så man slipper slåss på simningen samt farliga klungor på cykeln i nerförsköringarna. Efter målgång har man 30 meter till Hotellet där man kan slappa resten av dagen vid poolen för att sedan hämta sin cykel bara runt hörnet.

Å andra sidan är tävlingen tuff, det bär man veta innan man bestämmer sig. Öppet hav innebär vågor & saltvatten, 1400 höjdmeter i värmen på en blåsig ö kräver en modig och relativt erfaren cyklist. Löpningen är minst lika tuff men 21.1 kilometer går förvånadsvärt fort. En full Ironman hade varit för långt enligt mig i dessa förhållanden och jag både beundrar och dömer ut dem som väljer köra Ironman Lanzarote eller Nice. För olikt våra förhållanden, skulle hellre rekommendera Bolton där det är svalare samt den ligger senare  på säsongen.

Nu är det två månader till nästa race, Halmstad. Har inte släppt min ambition att stå på pallen där. En rimlig målsättning då många duktiga svenskar kommer köra Vansbro alt SM i Motala den helgen. Fokus närmsta tiden kommer bli löpning, dags hitta tillbaka så jag blir mer komplett nu när det verkligen börjar gälla.

Tack för visat intresse!

Nelker




Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*