När batteriet tar slut


Igår tränade jag en PT-kund, fantastiska Sandra, klockan 07.00. Hon kom in på gymmet och jag såg på långa vägar att nej, hon är inte sig själv. HOn brukar ha energi nog över till ett dussintal riktigt trötta personer, idag var hon inte lika sprudlande. Vi pratade lite och hon sa att hon hade lite ont i knät och kände sig lite trött. Hon satte sig i roddmaskinen och drog ett par drag. Upp på skärmen kom följande meddelande: ”Batteriet slut”.

Inget kunde beskriva Sandra bättre än så– batteriet var slut. Hon sa att hon hade känt sig stressad och inte sovit så bra på senaste. Sover man inte tar batteriet slut ganska fort. Vi lyssnade på meddelandet på roddmaskinen och tog det lite lugnare än vanligt på passet. Visst, man blir pigg av träning, men till en viss gräns. Ibland kan det vara vettigt att lyssna på kroppen och försöka att förstå VARFÖR den är trött, inte bara känna ATT den är trött. Bemöt olika tröttma olika. Ibland behöver du kanske äta mer, träna ett brutalpass, köra yoga och stretch, ta en tupplur eller bara ta det lite lugnare än planerat på gymmet. Acceptera att du är trött och ta det därifrån.

Trevlig helg!

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

50-50


Igår hände det som inte fick hända. Lagen om alltings jävlighet i kvadrat. Nej, kubik. ”Om något kan gå snett så kommer det att gå snett och vid sämsta möjliga tillfälle”. Var till naprapat imorse. Han gav mig en 50-50 chans att kunna starta på söndag i Berlin. Egentligen borde jag känna mer ilska och frustration än vad jag gör just nu, men om det är nåt jag har lärt mig i sommar så är det att skador är ofrånkomligt och en del av vår sport så det är bara att acceptera. Det jag däremot inte förstår är timingen, mitt under min nedtrappningsvecka. Inte i samband med upptrappning, efter Ultravasan eller halvmaran eller under en hård träningsvecka. Varför just nu?

Känslan i måndags var att kroppen äntligen börjat svara. Började känna mig lite hängig på kvällen, förmodligen bara nojja, men ställde in tisdagens lugna distanspass bara för att vara på den säkra sidan och såg till att få till 9h sömn. Kände mig riktigt fräsch igår och stack ut för att springa ett kortare pass varav 20min i tänkt tävlingsfart enligt LGs program. Efter 10-15min lugn jogg ökade jag farten och hittade ganska snabbt till 4-fart som kändes bekvämare än väntat. Pulsen låg exakt där den skulle. 3.58, 3.53, 4.01, 3.58, 3.59. Efter 5km tävlingsfart drog jag ner på tempot för att jogga hem. Började efter hand känna att vänster vaden ömmade lite, gjorde inte ont men kändes stel. Stannade till och försökte stretcha ut den. Forsatte jogga. Samma olustiga känsla men nu lite mer påtaglig. Fortfarande ingen smärta men det kändes inte alls bra. Avbröt och promenerade hem. Stretchade ut den rejält, rullade på foamrollern, körde excentriska tåhävningar och tog på mig kompressionsskydd. Samma sak.

Lyckades få tid hos naprapat direkt nu på morgonen. Efter att ha masserat den lite lätt skakade han på huvudet och sa att han egentligen ville gå på med nålar eftersom den var rejält överansträngd, full av triggerpunkter och förmodligen blivit utsatt för microbristningar. Det sista kändes ändå bra. Microbristning. Inte en regelrätt bristning fullt ut. Ett litet hopp tändes. Nålar var aldrig aktuellt för då hade jag haltat ut därifrån och garanterat missat Berlin. Istället gick han på med rejäl djupmassage. När han äntligen var klar sa han att han bara haft en patient innan som skrikit mer än vad jag gjorde. Till slut konstaterade han att vaden behövde minst 72h vila för att en start skulle vara aktuell. Ingen löpning och minimalt med promenader, helst inte anstränga den alls.

72 timmar vila och en 50-50 chans känns ändå okej, det kan jag leva med. Direkt efter massagen ömmade vaden rejält men inbillar mig ändå att stelheten och ömheten minskat allt eftersom under dagen. När jag gick hem från jobbet nu ikväll tänkte jag inte ens på den förrän jag kom till en trappa där ömheten gjorde sig påmind. Men att gå och springa är ju dock inte samma sak, men kanske kanske…

Imorn kl 19.15 går flyget till Berlin. Just nu är jag inställd på att stå på startlinjen på söndag morgon, nåt annat finns inte, men den här gången ska jag inte vara lika naiv som på Stockholm Marathon i våras och fullfölja till vilket pris som helst. Säger vaden ifrån så gör den det, jag har ingen lust att rehaba i 2 månader igen. Men fram tills dess att den säger ifrån så laddar jag upp som om ingenting hade hänt; massa pasta, godis och bra musik! Självklart med ”You’re the best” som sig bör inför en mara.

/Hörs

 

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack coach! Klopp alla dagar i veckan, då kan ha även locka med sig Marco Reus så leker vi hem ligan 🙂 @demontränaren: jag menade inte att löpning per automatik innebär att man kommer gå sönder eller att det finns ett likhetstecken mellan löpning och skador utan snarare att det är nånting man får acceptera att man kan råka ut för när man hänger sig åt sporten. Framförallt vi medelmåttiga motionärer verkar ju ha en tendens till att ofta dra på oss massa skador, hur det är för eliten låter jag vara osagt.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Det är inte synd om mig!


Idag antog jag en ny approach inför mitt Jakob-pass. Jag brukar kolla på programmeringen i telefonen, tycka hemskt synd om mig och stänga ner telefonen. Sen sitter jag och tycker synd om mig ett tag för att den elaka coachen tvingar mig att göra pullups och sedan kan nu ju tänkta er hur pepp jag är när jag väl börjar träna.

Idag var det INTE synd om mig. Jag blev istället arg för att gymnastiken har känts så tung på senaste tiden, belastade mina viktade pullups med 5 extra kilon istället för 2,5 som jag har haft ett tag och bara körde! Det gick ju – jag tyckte inte ens synd om mig när jag höll på! Bara lite inför sista setet. Sedan var det dags för pressar, vilket idag innebar dips, clapping pushups och armhävningar i ringar. Om någon undrar hur hög en clapping pushup måste vara för att man ska undvika att rasa ner med nosen i marken på vägen ner, så kan jag avslöja: Precis så hög som på bilden. Jag var oerhört nära faceplant ett par gånger när tröttman satte in och jag inte längre var så explosiv.

Testa! Det är en rolig övning! Skjut ifrån från botten och klappa när händerna lämnar golvet. Se sedan till att hinna sätta i händerna i golvet igen. Annars: faceplant (se ovan). Testa först på knä så att du känner hur rörelsen ska vara innan du gör den på tå.

Funkar det inte – bli lite arg så ska du se att det ordnar sig.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Äntligen yoga


Oj så många gånger som jag har sagt ”Jag måste bli bättre på att gå på yoga”, och sedan gör jag INGENTING åt det! Men idag blev det av! Lunchyoga på In Balance i Stockholm var precis vad både huvud och kropp behövde. Min rygg har varit lite… instabil på senaste tiden och yoga funkar varje gång. Och ändå har jag så svårt att komma iväg.

Eva Ericsson som hade klassen var otroligt skön. Hon skrattade hela tiden och var befriande avslappnad. Och jag var väl ungefär så balanserad som jag kunde förvänta mig. Hur är det möjlgit att det har blivit så svårt att lyfta benet upp i en split? Det känns liksom som att styrkan inte finns! Och jag svettades som en gris när jag skulle stå i krigaren. Det säger en del om hur olika träningen är mot den jag brukar göra. Och att jag borde göra det oftare för att stabilisera och mjuka upp.

Har du någon träning som du vet att du borde göra men som du inte får till?


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Off Season


Hej igen!

Lite över tre veckor har gått sedan min fadäs i Vichy. Haft gott om tid tänka samt analysera vad som gick snett. Gjorde omgående en magnetröntgen av ryggen samt besökte sjukgymnast med erfarenhet från idrottsskador. Bägge konstaterade min kropp visar tecken på slitage, orörlighet, obalans samt stelhet. Egentligen inget konstigt på en nästan 40 år gammal människa som ägnat merparten åt sin fritid åt idrott på hög nivå. Det som var bra är jag nu kan blicka framåt med vetskapen det inte var några allvarliga problem utan måste lära mig ta hand om mig bättre.

Med detta i bagaget tog jag en välbehövlig paus från allt vad struktur heter. Har inte spikat något datum exakt när jag sätter igång igen men det lutar åt slutet oktober. Till dess blir det sporadisk löpning, cykling när jag känner för det samt så mycket simning & styrka jag kommer åt.

Har tittat lite på nästa år och redan bestämt mig för tre tävlingar som jag sannolikt kommer köra. Två av dem ligger väldigt tidigt så jag behöver starta min grundträning 7-8 veckor tidigare än normalt. Efter denna säsong vet jag att jag kan köra rätt bra trots mestadels vinterträning. Det bevisade jag i Dubai, Cannes & Fuerte. Behöver dock hitta några helger innan SA där jag tillåts cykla lång på riktigt samt får några open water simningar. Kör självklart vidare med coach Björn Andersson.

Ironman Sydafrika går 10:e April och ser ut passa mig finfint. Simma i hav, cykla på en vinpinad och bucklig bana sedan springa i värme. 75 Kona slots och sedan en lång period innan det är dags växla upp igen. Tröttnade i somras på lägga hela sommarsemestern på träning. Även om dygnet innehåller fler timmar så var jag ofta trött och oinspirerad när jag skulle leka med barnen. Vill inte vara en sådan pappa längre. Mina ungar har dessutom blivit större och kräver mer engagemang från mig. Det minsta man kan ge dem är sitt intresse & tid.

Två andra lopp som jag planerar är Ironman Dubai 70.3 (februari) samt SM på halvdistans i Vansbro (juni). Anmäld till Challenge Fuerte 23:e april men bestämmer mig efter målgången i Sydafrika. Vill verkligen köra bägge då Playitas ligger mig varmt om hjärtat. Får tyvärr stå över Cannes Triathlon 16:e april av uppenbara skäl L

Går allt som planerat kör jag Hawaii 2016 och denna gång hoppas jag hinna förbereda mig länge och väl innan. Tidigare har det blivit aningens panikartat och hafsigt då Kalmar går endast 8 veckor innan. Jag anser man behöver åtminstone ett kvartal på sig för återhämtning samt förberedelser innan man kan köra en full Ironman igen på toppen av sin förmåga?!

Ska dock bli extremt intressant följa Hawaii från soffan detta år och följa de lyckliga som är där. Är otroligt avundsjuk och känner mig nästan bestulen på min chans komma dit. Man lär sig dock av sina misstag så nästa år hoppas jag stå för underhållningen istället (?!).
 
Tack för visat intresse!

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Behöver du en boost?


Så här års har det börjat glesa ut lite på gymmen igen efter post-semester-paniken (”GAAAAAH! Rosévintet sitter kvar!”).

Men inte har väl du tappat sugen? Du tränar väl på som vanligt, pigg och taggad? Om du mot förmodan inte känner så, så tänker jag helt skamlöst göra reklam för mig själv här. Jag erbjuder just nu nya PT-kunder två PT-timmar till priset av en! Wohoo! Kom och putta slädar, svinga kettlebells och häng i räcken med mig! Jag lovar att vi kommer att ha jätteroligt! Stark blir du förstås också, som en bonus.

Det enda du behöver göra är att skicka ett mejl till anna-lena@crossfitnordic.se och så bestämmer vi två dagar som funkar för dig.

Jajamensan! Så gör vi!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in