Blogg

Reality check


Första perioden av föräldraledighet kanske inte var en pappas motsvarighet till Navy Seals uttagningsprov. 10 dagar i Frankrike var som balsam för själen för både mig & barnen. Overklig tur med vädret och fick till hyfsad träning även om jag borde genomfört några längre och lugnare pass. När man ställs inför valet cykla 4-5h eller vara med sina barn på stranden ja då är valet enkelt……alltså skippa cyklingen. Fick istället bli ett par 1:30-2:30 timmars etapper i bergen och hoppas volymen från Fuerteventura sitter i ännu. Jag inbillar mig de gör det speciellt då jag känner mig fantastik stark hela passen igenom. Detta gäller cykel såväl löp.

För er som aldrig cyklat nere i sydfrankrike så kan jag varmt rekommendera det. Inte lika hardcore som Fuerteventura då det inte blåser ens i närheten. Omgivningarna man passerar under sina timmar i sadeln är sagolikt vackra och man upplever aldrig träningarna som långtråkiga. Vill man så kan man cykla i oändliga berg med önskvärd lutning. Finns även relativt flacka vägar att ta, bara hålla sig till kusterna. Finns en stor förståelse bland bilisterna så man behöver sällan känna sig hotad som man ibland tvingas göra i Sverige. Är man i lite halvknackig form så är det sällan långt mellan byarna i bergen och det finns alltid mysiga ställen stanna & ta en fika på. Som sagt, bara boka en flight till Nice och hitta ett lämpligt boende.

Rekommenderar valet av linjecykel bland bergen. Tempo funkar men säkerhetsmässigt och komfortmässigt är det bättre med racer. Jag hade en splitter ny Trek Emonda med effektmätare från Quarq. Riktigt kul jämföra med hur det var köra tempo. Framförallt nerför är det riktigt kul ha racer, på platten är det tvärtom.

Nästa söndag den 19:e april är det Cannes triathlon. Sjukt bra startfält precis som förra året och jag har inga förhoppningar få en topplacering. Är där för tävlingserfarenhet samt kul åka iväg med vänner och bråka. Många duktiga svenskar där i år: Björn Andersson, Nils Svensson, Henrik Törn, Viktor Milonjic m fl. Precis som mig är de nog mest där för några dagar av sol samt testa tävlingsformen. Distansen är perfekt, 2km simning, 80km av buckliga berg som avslutas med 16km fram & tillbaka på Croisetten. Förra året hade jag inte löptränat på tre månader så detta år lär det gå snabbare då jag är i typ min livs form bortsett från simningen.

Hoppas ni haft en grym påsk och vi hörs närmre inpå tävlingen så ni får mer info om loppet, stämningen & förutsättningarna. Ska bli bättre på fota.

Vill ni tjuvkika på min träning så finns jag på Suunto, Garmin & Strava. Bilder på instagram @nelker

Nelker



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Training montage


Ölen är uppdrucken och pastan, godiset och chipsen uppätna, det enda som återstår är att komma i rätt sinnesstämning med den rätta musiken på resan ner mot Holland. En liten men ack så viktig detalj i förberedelserna inför ett lopp. Det kan vara skillnaden mellan ett PB och en DNF. Oavsett vad man gillar för musik så finns det bara ett alternativ att ladda med. Ingen untz untz musik eller andra moderna saker. Swedish House Mafia går fetbort. Skit i bits per minute, det är oväsentligt. Vi snackar 80’s action movie montage. Det fanns en tid då det var obligatoriskt för alla Hollywood filmer att innehålla minst en tränings/fighting scen med tillhörande musik. Det är den perfekta musiken att ladda med inför ett marathon. Blir man inte peppad av den här musiken är man antingen född på 00-talet alternativt tondöv. Eller så har man av nån anledning inte sett filmerna och kan förstå musikens innebörd. Då bör man givetvis genast se samtliga filmer och köpa alla soundtrack innan man springer sitt nästa lopp.

5. You’re the best (Karate Kid)


4. Iron Eagle (Iron Eagle)


3. Stand on your own (No retreat no surrender)


2. Danger zone (Top Gun) 


1. Valfri låt från något av Rocky soundtracken (tex Gonna fly now, Burning Heart, Eye of the tiger, Hearts on fire, No easy way out mfl)



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Läsvärt om ortorexi


De flesta av oss som älskar träning älskar det verkligen. På riktigt och på ett bra sätt. Inte destruktivt och negativt. Men så finns det dem som hamnar i en ond cirkel av prestation, press, för mycket träning och för stort fokus på maten de stoppar i sig. De flesta av dem klarar sig genom att någon säger åt dem och de inser att de är på väg åt fel håll. Sedan finns det de som Lisa Jisei. De som bara åker längre och längre ner i den onda spiralen och landar i sjukdomen ortorexi, manisk överhälsosamhet.

Lisa har skrivit en bok om sin sjukdom och gett ut den på eget förlag. ”Jag är sjuk” är mycket läsvärd. Den handlar om Lisa och sjukdomen, men ger också en inblick i hur det blev så. Du får veta vad hennes nära kände och får läsa utdrag ur hennes dagbok från sjukdomstiden. Det är jobbigt, det gör bitvis nästan fysiskt ont att läsa. Men känner du någon med ortorexi, jobbar med träning, eller själv känner att du är på väg åt fel håll med din träning – läs boken! Den är inte lång, den är lättläst och den ger en mycket bra inblick i helvetet ortorexi.

Du kan också följa Lisa på hennes blogg på jagarsjuk.se.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Kolhydratsladdning


”We try, we may fall but we get up again and we know that our road gets better with every bend. So we climb, ever higher knowing there’s never an end, we’ll keep running forever” (Joshua Radin)

Hallelujah! Äntligen börjar kroppen ge med sig och känns både hel och lätt. Idag var det tusingar, sista passet innan Rotterdam med lite fart. Instruktionerna var 6x1000m i 3.45. Kände direkt utanför dörren att kroppen var lätt och benen pigga. Kände också att kortbrallor kanske inte var det smartaste valet med tanke på vinden som attackerade från alla håll och kanter. Svor lite för mig själv men stack iväg. Satan vad benen kändes fräscha. Och satan vad det blåste. Helvette!  

Begav mig mot Hedbergskas slitna tartanbana. Med tanke på vinden ville jag springa cirkulärt för att få jämn vind på alla intervaller. Tänkte också att jag skulle köra tusingarna i tävlingsfart och inte överfart för att inte bli allt för sliten. Kände mig som en pil som borrade sig igenom vinden när jag stack iväg. Tävlingsfarten kändes bekväm men vinden överjävlig. Pip! Första tusingen på 3.39. Whaat? Andra tusingen på 3.31. Tredje på 3.30 och den fjärde på 3.29. Brukar vanligtvis få slita hund för att hålla 3.30-fart men inte idag. Idag kändes det som tävlingsfart. Behövde knappt nån vila emellan heller. Nöjde mig med fyra och att avsluta med en riktigt bra känsla, joggade ner och njöt av att formen äntligen verkar ha infunnit sig. Så här lätta ben vill jag ha på söndag.

Nu är all träning gjord, finns inte så mycket mer att göra. På det stora hela har gått ungefär som jag hoppats på. Möjligen hade jag velat ha några fler 20km pass i tänkt tävlingsfart i benen och en premiärmil som pekat på uppåtgående form men med tanke på att vaden inte ens klarade 5km löpning i julas så tycker jag att det har gått över förväntan. 1300km sen nyår och långpass på 3mil nästan varje vecka. Nu återstår bara kolhydratsladdning. Mindre roligt att komma hem till Sundsvall efter påskhelgen och upptäcka att kylskåpet lagt av. Fick slänga massor av mat men skitsamma! Har en pizzeria precis utanför dörren, pasta och godis klarar sig i rumstemperatur, bröd och jordnötsmör likaså och ölen kan kylas på balkongen. Nu blir det totalt frosseri i dom finaste formerna av kolhydrater och då snackar vi inte fullkornspasta. 

Herman från RW ringde idag och ville ha några citat till kommande nummer om träningen och målsättningar inför Stockholm Marathon. Ärligt talat så har jag inte hunnit fundera så mycket på Stockholm. Allt fokus har legat på Rotterdam. Vi får väl se hur det går och känns efter söndagens lopp. Men nog ska det kunna gå. Marathon handlar om mental styrka. Det enda man kan vara säker på är att man nån gång under de 42.2km kommer börja fundera på att ge upp och ställa sig frågan varför man utsätter sig för plågan att springa dessa 42.2km. Då gäller det att huvudet är med. 

Kollar yr och som det ser ut just nu kommer jag inte att kunna skylla ett eventuellt fiasko på vädret. Mulet, 6 grader, lätt vind. Men mycket kan hända. Dom säger även 9mm regn och 10m/s senare på kvällen samma dag men just nu kommer klädseln bli följande:

/Hörs i Holland nästa gång!

Joshua Radin – We’ll keep running forever


Antal kommentarer: 1

Frida Michold

Åh, stort lycka till Anders!!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Oooooch… DÄR var vi uppe igen!


Dippen i min träningslust var en av de kortaste ever. Det släppte redan efter någon vecka tack vare några bra träningspass där jag kände mig stark igen. Dessutom körde jag dubbla pass i morse med Jakob. Först ett vanligt dagens pass och sedan hängde jag, Zach och Rikard från OBS-gänget kvar på teknikpasset. Det var dags för teknik i hängande gymnastik. För min del är det lite som att utsätta sig för en timmes skam och förnedring. Men det har tamigfan blivit bättre. Jag gjorde mitt livs snyggaste kipping pullups och kom en bit med butterfly pullups. Inte hela vägen upp, gubevars, men jag fick in en snygg cirkelrörelse i axlarna och det är mer än man kunde säga om en del andra (läs Zach, som snarare drog runt sina axlar i en fyrkant).

Men bäst av allt under passet var när vi skulle göra toes to bar, och jag nästan blev precis så där frustrerad och arg som jag blir av det, men min ilska avbröts när Jakob förklarade för mig att jag naturligt har svårt att tippa bäckenet bakåt, och har lättare att göra knees to elbows än toes to bar. Och ja, det har jag. Knees to elbows är ju inga problem. Problemet kommer ju när tåhelvetet ska upp till stången. Men nu var det ju det där med höften. Jag tänker skylla på min skolios. Alltså NÅGOT måste jag ju få skylla på den! Hela jag är helt krokig – alltså kan jag inte göra toes to bar. Helt rimligt!

Nu är jag så fruktansvärt på G igen och det pirrar i kroppen inför den här träningsveckans fortsättning. Det här blir kul hörrni!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Målsättningar


”We’ve been through some things together with trunk of memories still to come. We found things to do in stormy weather, long may you run”. (Neil Young)

Fick en fråga på jogg.se där jag registrerar all min träning hur nära mitt drömmål jag är. Svaret blev ganska lång borta. Det finns en anledning till att prefixet framför mål är dröm och inte nåt annat. 2.48.48 är ett långsiktigt drömmål som i dagsläget är längre bort än jag vill erkänna, nånting att drömma om på nätterna. Jag tänker att det kanske kan bli en verklighet om nåt år förutsatt att jag får vara skadefri och träna såsom jag vill. Men man måste sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna.

Allt för ofta kommer jag på mig själv med att ligga vaken och visualisera hur jag spräcker den där, för mig, magiska gränsen. Man måste våga drömma. Dream it, believe it, achieve it! Som så många andra före mig gjort så underskattade jag marathondistansen å det grövsta inför min första mara 2012. Tänkte mest, hur svårt kan det vara. När jag ramlade in i mål på typ 3.30 så hade jag svaret. 42,2km är en brutal distans. Jag överlevde med nöd och näppte. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig smärtan som den sista milen innebar, jag var tvungen att gå över hela Västerbron, benen bar inte, jag gick längs hela Norr Mälarstrand och enda anledningen till att jag inte bröt var för att det var så förbannat jävla kallt att jag förmodligen skulle ha förfrusit på plats om jag stannat. Utan tvekan en av de hemskaste upplevelser jag vart med om.

Kunde inte riktigt njuta av att ha genomfört min första mara, istället var jag så otroligt besviken på mig själv, på tiden, på loppet, på allt och alla. Fiasko! Sådär dålig var jag egentligen inte! Dagen efter bestämde jag mig, jag skulle springa dom där 42,2km på under 3h och visa världen (läs mig själv) vad jag egentligen går för. Där och då var det en utopi. Att hålla 4.16min/km i 42.2km fanns inte på kartan. Men jag trodde på det. Bet ihop. Tränade som satan. Sprang ännu mer. Året efter, på hösten 2013, i New York av alla ställen så föll allting på plats. 2.59.57! Nånting som från början verkat omöjligt hade plötsligt blivit möjligt, verkligt. Den känslan är svår att beskriva. Det tar jag med mig i min jakt på 2.48.48.

Inför Rotterdam är målet nånstans 2.52-53, det finns utan tvekan i kroppen en bra dag. Men sen gäller det att allt annat också stämmer. Jag var övertygad om att jag hade 2.52 i kroppen i höstas i New York också, sen sket sig vädret och bjöd på 20m/s motvind i dryga 3mil. 

Dagens pass:

60min progressiv distans. Började i 4.45-fart och jobbade mig ner till 3.53-fart sista kilometrarna. Bättre känsla än tusingarna sist men fortfarande lite tung och allmänt trasig kropp. Kunde dock inte förmå mig själv att stanna klockan på 60min exakt eftersom sträckan då visade 13.85 km. Måste alltid stanna på jämna kilometrar. Sprang med Asics dS Racer, har inte bestämt om det blir dom eller Tarther som tävlingssko. Är lite rädd att jag kommer stumna för mycket i Racern eftersom den är betydligt mindre dämpad än Tarther. Tar nog med båda och bestämmer på tävlingsdagen.

Ume har bjudit på helt ok väder i påsk, sen får man ju alltid räkna med blåst från helvettet i Obbola eftersom det ligger ute vid vattnet. Våren har inte riktigt kommit hit än men den verkar vara på G

Nu ska jag frossa i överbliven påskmat. Det bästa med att vara löpare och ha ett stundande marathonlopp framför sig är att man ohämmat kan äta vad som helst och hur mycket som helst utan dåligt samvete. Vågen visade 71.9kg imorse, det lär den inte göra ikväll.

Nästa vecka ser ut som följande:

Mån: Distans 60min
Tis: Vila
Ons: 4-6x1000m beroende på hur kroppen känns
Tors: Lugn jogg 
Fre: Vila
Lör: Jogg max 30min
Sön: Rotterdam Marathon

/Hörs

Crosby, Stills, Nash & Young – Long May You Run


Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Bra fråga, antar att det är nån slags inneboende strävan att bevisa för mig själv att allt är möjligt bara man vill, dom enda begränsningar som finns är dom vi själva sätter upp för oss själva. Maran 2012 kommer alltid att vara vägskälet som ledde mig in på rätt väg; att lära sig att omfamna smärtan istället för att försöka slå ifrån sig den.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*