Blogg

Stockholm Halvmarathon


Jag beundrar verkligen alla som bemästrade värmen igår. Det gjorde inte jag. Hörde nån säga att det var 25 grader i skuggan. Jag gjorde i alla fall ett försök men värmen tog ut sin rätt. Sista halvmilen handlade bara om att överleva. Stapplade till slut i mål på 1.24 och placeringen (113) skvallrar om att jag inte var ensam om att falla offer för värmen. Jag såg det inte själv, men hörde i efterhand att det låg en hel del utslagna löpare utmed banan. Egentligen är jag inte så missnöjd som jag kanske borde vara. Hade det vart 12 grader och mulet så hade jag nog gråtit mig till sömns igår men nu ställde jag mig på startlinjen med vetskapen om att jag aldrig kunnat prestera i värme och utan förväntningar.

Känslan har ändå vart bra hela veckan. I måndags var jag till naprapaten som mest skakade på huvudet och tyckte att jag egentligen borde vila fram till Berlin. Men han hittade i alla fall orsaken till smärtan i knävecket som uppkom före Umemilen. Hela senpartiet från baksida lår till vad var åt helvette så han gick på med sina nålar. På kvällen kändes det som om jag blivit överkörd av en lastbil i benet och Stockholm halvmarathon kändes långt borta då men mirakulöst nog vaknade jag dagen efter helt smärtfri och kunde springa som vanligt. Nålar is da shit! Vi har ju även fått höst uppe hos oss vilket är som en turboeffekt för löpkänslan. I onsdags la jag in 5km fartökning i halvmarafart som kändes kontrollerad och bestämde mig för att starta i 3.48-fart. Sen kollade jag väderprognosen och insåg att 3.48-fart i 10 grader inte kommer kännas lika lätt i 30 grader men intalade mig att även om det blir varmt så kanske det ändå blir krispig luft.

I fredags åkte jag och min kompis Robert ner från Sundsvall. Fyra timmars bilresa går faktiskt ganska fort när man pratar löpning. När vi kom ner till Stockholm vid 18-tiden sa termometern 20 grader och då blev det ganska tydligt att det faktiskt skulle bli högsommarvärme och en tuff halvmara. Började halvmara helgen på bästa sätt med grillning och öl och sov sen 10 timmar för första gången på en månad. På lördag förmiddag dök sen Niklas och Jenny från Västerås traditionsenligt upp och halvmarapeppen kunde börja på riktigt.


Var på plats i Kungsan i god tid och kände redan under promenaden från tuben till väskinlämningen hur jag höll på att koka bort. Joggade upp runt Skeppsholmen och var på plats i startfållan en halvtimme innan start för att få en bra position. Träffade på en del bekanta löpare och alla var vi överrens om att värmen skulle bli både plågsam och jobbig och målsättningana därefter. Bestämde mig ganska tidigt för att köra hela loppet på känsla och inte bli stressad av klockan. Kollade faktiskt bara på klockan en enda gång under loppet.

Jag kom iväg bra och tyckte att det kändes ganska lätt första femman. Låg ett tjugotal meter bakom 1.20-farthållarna men tyckte ändå inte att det gick för fort. Tog det ganska lugnt i motluten och försökte rulla på utför. Blev också påmind om att jag inte gillar den nya bansträckningen vid Torsgatan men höll ändå rytmen ganska bra. Strax före Kungsholmen sprang jag förbi min gamla teamkompis Josefine och tänkte att jag kanske gick på lite för hårt. Övervägde att lägga mig i rygg på henne och med facit i hand borde jag kanske ha gjort det och sparat på krafterna. Stigningen vid Kristinebergs IP kändes som vanligt som Mount Everest och redan där började många få problem, såg en hel del som bröt strax efter.

Hade ingen koll på hur jag låg till tidsmässigt, vid 10km passeringen kollade jag klockan för första gången och såg att första milen gått på 38.28 och tänkte att det kanske kunde bli nåt vettigt av det här ändå. Men hela Norr Mälarstrand blev en hemsk upplevelse. Med vinden i ryggen och solen i ansiktet var det som att springa i en bastu. Trodde ett tag att jag skulle koka sönder. Kände att farten sackade och lyckades dämpa en känsla av illamående med hjälp av lite Pepsi vid Stadshuset men började också fundera på att kliva av för värmen var verkligen olidlig just nu. Strax före Riksdagen fick man äntligen lite skugga och det var nog räddningen.

Ute på Skeppsbron började det kännas okej igen. Gillade inte omdragningen vid Slussen med sina tvära svängar in i Gamla Stan och kullersten men till slut var man i alla fall ute på Söder mälarstrand där jag räknat ut att det skulle blåsa motvind vilket det också gjorde och det är nog enda gången jag längtat så mycket efter just motvind. Tog en gel strax före 15km passeringen och fick en liten kick av det men den höll inte i sig särskilt länge utan istället fick jag total soppatorsk strax före Tanto. Först sprang Josefine om mig och när hon hejade hörde jag på hennes röst att hon verkade riktigt stark, själv kunde jag knappt svara. Sen svishade Jakob Z förbi och strax efter det Jenny från Sundsvall och då tappade jag geisten totalt. Övervägde att börja gå men tvingade mig själv att fortsätta springa även om jag knappt mäktade med styrfart. Tog mig upp för St:pauls gatan men var helt slut när det väl vände neråt och sista kilometern handlade bara om att överleva. Att korsa mållinjen var verkligen en befrielse.

Gratulerade Josefine som kom in på en 6e plats, sjukt bra sprunget i värmen, och småpratade med folk till höger och vänster innan jag började bege mig hemåt. 


Avslutade kvällen på bästa sätt med Liverpool vinst, pizza och öl som sig bör efter ett lopp. Även om tiden var långt ifrån både PB och vad jag egentligen hade tänkt så tar jag med mig känslan från första halvan och det faktum att jag faktiskt tog mig i mål när kroppen skrek stanna på slutet. Tidsmässigt så är det ju den här farten jag ska hålla på hela maran om två veckor i Berlin men förhoppningsvis är det betydligt svalare då.

Nu återstår två veckor innan det är dags för årets stora mål. Jag hade verkligen velat ha med mig ett bra resultat igår för självförtroendets skull, istället har både Umemilen och Stockholm Halvmarathon gått åt skogen. I Berlin måste jag verkligen bevisa för mig själv att jag inte är slut som löpare och faktiskt leverera, annars vetifan…

/Hörs


Nr 3 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Vårens bästa löparskor. 23 nya modeller – hitta rätt sko för dig
  • Löpträningen som gav Guld  i skridsko-VM. Möt Nils Van Der Poel
  • Världens bästa träningspass
  • Kriget mot skavsåren – och hur vi kan vinna det
  • Därför skyddar löpning mot depression
  • 3 sätt att bli snabbare
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Som en hobbit


Nej, men hörrni. Idag var det segt. På träningsschemat stod ”löpning”. Jo, tjena. I morse vaknade jag med ont i huvudet och sådan där vinhaggeandedräkt. Det var nämligen konferens med jobbet igår, en sådan där konferens som slutade med att vi fick laga en massa italiensk mat tillsammans, dricka vin, äta maten, dricka vin, prata. Och dricka vin. Supertrevligt.

Men det gjorde att jag fick väcka kroppen lite snällare. Efter att ha ätit ägg och lämnat sonen på skolan gick jag upp på Hammarbybacken och gjorde några pullups i utegymmet. Sedan gick jag hem och åt en second breakfast – som en hobbit. Först efter det kände jag mig som mig själv.


Men hörrni, låt inte det här skrämma er! Ha roligt! Laga italiensk mat (som tydligen innebär att man hackar jättemycket rödlök). Skratta med kompisar (till exempel med världens bästa Marie) och drick vin! Så kan vi träna ordentligt en annan dag.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Testveckan del 1


Jahapp. Då var det dags för testvecka igen. Jag hatar testvecka. Jag använder ordet hata här – det låter kanske hårt, men det är precis det jag menar. De två veckorna som testerna håller på har jag en ständigt gnagande ångest för att jag ska vara kass, sämre än förra testveckorna. Sämre än alla. Sämst.

Men! Döm om min förvåning när jag slog till med två PR redan första dagen. Och tur var väl det, för efter de två första testerna (squat clean och bänkpress) var jag sur som ättika. Jag lyckades inte höja min 2RM (alltså max-tvåa) clean från 55 kilo där jag har stått och stampat pinsamt länge nu. Det sitter i huvudet jag vet för jag kan ju ta 55 relativt enkelt, men 58 kilo sitter fast i marken. Dessutom trodde jag att jag hade blivit sämre på bänkpressen när jag bara lyckades ta 50 kilo på en trea. (Det visade sig sedan att jag aldrig tagit mer än 50 på en trea och nu var jag läskigt nära att ta 53, så egentligen var det ju bättre.)

Sedan var det dags för max antal double unders på 3 minuter. Förra gången hoppade jag ihop dryga 150. Idag skuttade ihop hela 176 stycken! Jag gillar när man får samla ihop lyckade hopp under en viss tid. Om testet skulle gälla obrutna skulle jag inte klara särskilt många.

Sedan var det dags för 2 000 meter rodd på tid. Roddmaskiner kan, som du ser, se mycket oskyldiga ut när de är oanvända, men det handlar om en maskin med rätt att döda. 2 000 meter är en äcklig distans. En sådan där kräks-i-munnen-distans. Åtminstone när andra kör. Min hjärna skyddar mig noga när jag blir trött, då stänger den ner valda delar av kroppen så att jag slutar vara så där trött. Jädra hjärna, tyst med dig! I maj rodde jag på 8 minuter och 12 sekunder. Idag landade tiden på 8:05. Det kändes så himla bra! Nu är nästa mål att komma under 8 minuter. Det borde gå. I alla fall fysiskt. Om jag få hjärnan att hålla tyst så att jag kan få ta i lite mer. Eller så ligger de där fem sekunderna i min teknik. Vår rodd-mästare Mattias Ageheim (som också tagit den fina bilden på de vilande roddmaskinerna) på Crossfit Nordic som rodde 100 000 meter under augusti månad (nej, jag skrev inte en nolla för mycket. HUNDRATUSEN meter! HUNDRA kilometer. TIO mil. På ren galenskap.) har lovat att titta på min teknik nästa gång vi ses så att jag kanske kan fila lite och skava bort de där fem sekunderna utan att behöva bli så mycket tröttare än jag blev idag.

I morgon ska jag coacha klasserna så jag slipper testa själv. Jag kommer däremot att köra testerna på torsdag istället. Det är bland annat Turkish getup 1RM (en max-etta) men där tror jag inte att kommer att kunna höja eftersom jag blivit lite rädd för själva övningen efter att jag spräckt bröstbenet med en 26-kiloshantel efter mitt senaste PR och gången efter det knastrat sönder axeln när jag försökte öka mitt PR till 28 kilo.

To be continued…



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Umemilen 2016


Det var länge sen jag var så taggad inför ett millopp som jag var inför dagens tävling i Umeå. Jag har ju länge intalat mig själv att 10km inte är min grej, att det mest bara är jobbigt och gör ont, men hela den här veckan veckan har jag verkligen gått och längtat och sett fram emot att få tävla på 10km. Jag har känt mig i riktigt bra form och har till och med prioriterat det så pass mycket att jag anpassat hela denna veckas träning efter det för att komma till start med så fräscha ben som möjligt. Det brukar jag sällan göra utan det normala har alltid vart att ta milloppen lite på volley och inte anpassa mig så mycket efter det. I tisdags körde jag det sista lite snabbare passet, 2x3km i tänkt milfart som gick kontrollerat i 3.35-fart. Kände mig stark och fick verkligen anstränga mig för att inte köra en repetition till som jag egentligen hade tänkt. Avslutande istället med en tusing på 3.18 som också den kändes lätt. Var helt övertygad om att jag skulle slakta mitt blygsamma PB efter det passet. La in två dagar med helvila och körde bara ett vanligt distanspass efter det. I fredags när jag åkte upp till Umeå så hade jag i tankarna redan persat.

Vaknade med en bra känsla igår. Åkte in till stan och shoppade lite på förmiddagen och sen var planen att sticka ut en kort sväng bara för att väcka benen. Ganska omgående kände jag hur vänsterbenet nästan domnade bort. Det var ganska kyligt i luften så jag tänkte mest att musklerna inte hunnit bli varma. Men det ville inte riktigt släppa. Kändes konstigt. Stelt. Ungefär som i somras när jag hade nån skit i knävecket men det kändes ännu mera nu. Ingen direkt smärta, mer molande, lite som växtvärk. Efter ett par km var jag tvungen att stanna och tänkte ”vafan är det som händer?”. Fick panik. Lugnade ner mig och började jogga hem. Det gick okej, men det kändes konstigt och fel. Testade att öka farten som även det gick rätt hyfsat, kunde springa på utan större problem förutom att det kändes stelt och konstigt men avbröt ändå.

Imorse när jag vaknade var vaden fortfarande stel och jag kände fortfarande nånting konstigt i knävecket. Tänkte att det var kört. Bestämde mig ändå för att testa lite lätt jogg innan jag kastade in handduken helt och det gick mirakulöst nog över förväntan. Kunde springa utan större problem, däremot kände jag att det inte kändes helt bra, men löpsteget verkade inte påverkas. Kände mest av det när jag inte sprang. Bestämde mig för att ge det en chans i alla fall. Lite dumdristigt kanske med tanke på att det är Berlin som är årets stora mål, men med tanke på hur mycket jag sett fram emot det här loppet så ville jag verkligen ge det en chans.

Starten gick 12.30. Var på plats vid Nydalasjön en timme innan, hämtade nummerlappen och tänkte att jag skulle vara riktigt noga med uppvärmningen. Rätt lång uppjogg, dynamisk rörlighet, lite löpskolning, strecth och som avslutning några stegringslopp. Det kändes faktiskt rätt så bra. Vädret var näst intill perfekt. 15-16 grader, svalt i luften men varmt i solen och inte så mycket vind. Totalt var det säkert ett femhundratal löpare på plats. 10min innan start ställde jag mig ganska långt fram och gjorde mig redo. Hann tänka att idag blir det PB innan startskottet ljöd.

Kom iväg ganska bra, ingen trängsel att tala om, redan efter ett par hundra meter var det fritt fram. Klockade första kilometern på 3.32 och kände mig stark. Första 3km gick på typ 10.55 helt enligt plan men ansträngningen kändes lite högre än väntat. Kollade pulsen och såg att jag låg mycket högre än jag borde. Drog ner lite på farten men den var fortfarande lite för hög. Nu i efterhand ser jag att jag hade 120 i puls redan när jag startade.

Strax före 4km släppte jag klungan som jag legat med i början. Det var också här nånstans som jag kände att vaden var stel som kevlar. Ingen smärta men steget kändes konstigt. Kände direkt att det här kommer aldrig hålla, en taskig vad och en för hög ansträngning kan aldrig sluta bra. Stannade till för att stretcha och kände direkt jag slutade springa att nånting var fel. För en millisekund tänkte jag bryta men kom sen på att jag ju ändå måste ta mig tillbaka till starten. Tusen tankar gick genom huvudet. Bryta ändå och promenera en halvmil tillbaka? Fortsätta försöka trycka på? Till slut bestämde jag mig för att ta mig i mål med så lite slitage som möjligt, egentligen gjorde det ju inte direkt ont att springa utan mest att det kändes konstigt och en känsla som sa att nånting var fel med vaden/låret. Målet var att persa och nu när det sket sig så kändes det som om 37, 39 eller 41min inte spelade nån större roll. För resultatlistans skull bestämde jag mig för att komma in på en rätt så medioker tid bara för att det skulle vara tydligt att nånting måste ha hänt. Fick hålla mig för att inte springa om folk som kom bakifrån och sprang om mig. 

Tog mig till slut i mål på 42min och kände mest frustration. Varför går jag alltid sönder när vid sämsta tänkbara tillfälle? Det är ju inte första gången det händer. IFK Umeå levererade i alla fall som vanligt ett perfekt arrangemang. Det var tredje gången jag sprang det här loppet. Fantastisk väder med en bra och snabb bana. Fler utifrån borde få upp ögonen för det här loppet. Om vi norrlänningar kan åka till Stockholm och Göteborg för att springa stora lopp så borde Stockholmarna och Göteborgarna kunna ta sig hit upp. Visst, det är en del grusväg och en 180 graders sväng, men den här banan är betydligt snabbare än Hässelby, Kungsholmen runt och Premiärmilen tex. Nästa år vore det kul att så några andra linnen än bara IFK Umeå och Jalles TC i startfållan.

Det första jag gjorde efter målgång var att boka tid hos naprapaten så imorgon blir det ett besök hos Johannes på Elit Rehab. Han kan mina vader utan och innan sen tidigare så han om någon borde kunna säga vad det är för fel. Ska även passa på att kolla upp hälsenan. Jag är ändå hoppfull om att det inte ska vara någon fara med Berlin, förhoppningsvis står jag även på startlinjen nästa lördag och springer Stockholm Halvmarathon på nytt personbästa. Men jag ska ändå tycka lite synd om mig själv ikväll, tröstäta en stor påse godis och lyssna på Emmylou Harris. Det får man göra när det inte gått som planerat. Och är det nån som kan det här med smärta så är det Emmylou. ”The hardest part is knowing I’ll survive” känns ganska passande just nu. 

/Hörs


Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Exakt min slutsats också. Det är farligt att vila 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Post Ironman Depression


Hej!

Kom som ett brev på posten – nedstämdheten och förkylningen. Sjukt hur snabbt man kan rasera något som tagit månader bygga upp. En Ironman är mer förödande för formen än vad en krogrunda är för lönen efter den 25:e i månaden…

För ge en inblick i hur sjuk jag är så ska jag berätta en sak. Till skillnad mot vad folk tror har jag inte spenderat tiden med stå framför spegeln och malligt beundra mitt väsen. Tvärtom. När röken hade lagt sig och resultaten sjunkit in började jag omedvetet och outtröttligt leta fel och missar i min prestation. Det finns inga perfekta lopp, det inser nog alla. Tro man var den enda runt samma tid som gjorde misstag är också naivt. Dessutom vet man inte om ett misstag istället gjorde mer gott än ont. Man kommer heller aldrig få veta vad som hade hänt ”om inte om fanns”.

Då jag verkligen anser Kalmar vara SM så är jag extremt glad det gick så pass bra ändå. Klart jag hellre hade velat slåss om top 3 men med mitt track record sista åren ska jag nog se det här som 1:a pris. Dessutom, oavsett vad jag påstod innan var Hawaii mitt verkliga mål för 2016. Kanske inte är VM på riktigt men det är så nära man kan komma i sporten. Många av de bästa i världen kommer vara där och ska bli riktigt kul se vad man kan sätta mot. Eftersom det är mitt tredje försök där borde jag ha hyfsad – home court advantage?!

Har i princip varit helt stilla i över en vecka nu. Kommer så fort förkylningen lagt sig börja jogga igång denna vecka innan jag gör ett regelrätt träningsblock på 4 veckor. Mer finns det inte tid för innan avresa. Kommer vara där exakt en vecka före race vilket borde ge mig ok förutsättningar.

Känns som simningen & löpningen verkligen är på plats. Utmaningen denna gång blir hitta tillbaka till den cykling jag hade tidigare. Den var inte på plats i Kalmar, den saken är säker. Kanske hakar upp mig på detaljer men känslan är vårt viktigaste sinne i sport och utan den är man sårbar. Har några idéer själv samt Björn är övertygad han vet vad som är problemet. Ska verkligen vara lyhörd och tålmodig så hoppas vi det vänder. Kan jag simma runt timmen där och få till en 3:15h mara eller snabbare – ja då kan jag bli farlig om jag hittar cykelbenen.

Man ska dock akta sig för gissa tider på en Ironman – speciellt den på Hawaii. Om det blåser som det gjorde 2014 ska man vara glad man kommer i mål överhuvudtaget. Festligt hur detta kan vara drömmen för alla. Det är utan tvekan det tuffaste jag någonsin gjort och det där tjafset alla snackar om – ”NJUT så mycket du kan”. De har uppenbarligen inte varit där eller försökt maxa sin kropp. Njuter gör man på målrakan om man tömt sig fullständigt samt disponerat dagen bra. Titta på utsikten eller insupa atmosfären, det kan publiken roa sig med.

Nu återstår bara hålla sig frisk, lyckas lösa livspusslet ok innan avfärd så man får behålla jobbet och inte blir bortglömd som pappa. Självklart kommer inga satsningar gratis och precis som med så mycket annat måste man kompromissa. Svårt tro någon som levde efter sina drömmer inte stötte på patrull några gånger på vägen. Det ingår tyvärr i paketet 🙂

 Tack för ordet!

Nelker



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Tro och tvivel


Jag har bloggtorka. Inte för att löpningen går dåligt, tvärtom så börjar det kännas som om jag är på väg mot en formtopp. Dessutom håller kroppen ihop över förväntan. Allt är frid och fröjd. Däremot har jag inte haft nån lust att skriva om det. Jag har inte bara haft bloggtorka utan även funderat på om det är dags att lägga ner. Ibland känns det som att bloggens enda existensberättigande är för att tillfredsställa mitt ego och upprätthålla en förskönad bild av mig själv som en ambitiös, duktig och målinriktad löpare. Ofta för att jag (o)medvetet väljer att försköna eller utelämna vissa saker. Lite som med instagram. En vacker fasad. Jag sitter ofta i soffan och käkar chips men det nämner jag sällan (tror jag) eller instagramar för den delen. Det betyder inte att jag suttit och ljugit ihop alla tidigare inlägg, långt ifrån, dom flesta inlägg har vart brutalt ärliga men kanske inte återspeglat hela bilden av min löpning och hur jag känner. Till exempel:

  • Jag har har ofta ångest inför jobbiga pass och känner mig dålig om jag inte springer minst 100km/v. Riktigt jobbig ångest. Det vet jag att många andra också har men det händer att jag mår fysiskt dåligt av det vilket skapar en sjukt negativ stress. 
  • Jag känner mig ofta värdelös när jag jämför mig med andra. Tänker att om hen kan göra den tiden så borde jag också kunna göra det. Med tanke på hur mycket jag tränar så borde jag vara mycket bättre. Jag skäms över min miltid och nämner den sällan. Det gör att självförtrodent ibland är ganska lågt. 
  • Jag blir ibland både avundsjuk och skadeglad när det går bra eller dåligt för många av mina löparkompisar. Långt ifrån alltid, men ibland. Det är lite skämmigt.
  • Jag har ofta svårt att hitta glädjen med att springa. Oftast är det mest som ett tvång. Jag mår dåligt om jag inte springer men sällan bra av att springa. Jag är en slav under löpningen, det är som vilken drog som helst.
  • Ibland fuskar jag på intervallerna. Tar längre vila, kortar av distansen eller skiter i dom sista repetitionerna utan att redovisa det, för jag vill framstå som duktig, inte som en förlorare.
  • Jag intalar mig själv att jag springer för att bli bättre och för att må bra, men i själva verket så springer jag för att jag är fåfäng. Jag är livrädd för att bli tjock och måsta köpa en helt ny garderob. 
  • Jag säger ofta att jag älskar marathon. Det gör jag egentligen inte alls. 42,2km är för långt. Att springa en mara är alltid jobbigt oavsett om man maxar eller mysjoggar. Däremot så älskar jag känslan efter en mara, främst för att jag kan äta massa onyttiga saker med gott samvete utan att bli tjock och för att jag känner mig duktig på nåt.
  • Jag säger ofta att jag älskar marathon men det är mest för att jag är för långsam på milen. Egentligen skulle jag vilja vara bra på 10km istället för marathon.
  • Jag har sjukt höga krav på mig själv när det kommer till tider vilket gör att jag ofta känner mig värdelös om jag inte persar även fast jag intalat mig själv att det bara skulle vara ett träningspass. Allt utom PB på tävling är ett misslyckande. Det är också ångestframkallande och skapar dåligt självförtroende. 
  • Jag är lat och bekväm. Att träna är drygt och jobbigt men jag har blivit beroende av det. Jag tränar för att kunna kunna vara lat och bekväm utan att bli tjock.
  • På tävling tänker jag för det mesta ganska tidigt att det här kommer aldrig hålla hela vägen, det är lika bra att ge upp. Pannbenet är egentligen inte så bra som jag gett sken av. 

Listan kan göras hur lång som helst. Ni fattar poängen. Jag tror att jag är ganska bra på att förminska, skoja bort och linda in allt det negativa i fina ord eller floskler. Det håller ju inte. Nu skulle man kunna tro att min löpning är 100% ångestframkallande men så är det givetvis inte, som tur är så väger det positiva med att springa tyngre än det negativa. Och det är ju inte alltid jag känner allt jag nyss nämnde, för det mesta slår jag bara på autopiloten och kör. Men det har fått mig att fundera, ska jag fortsätta skriva för dom närmast sörjande så måste jag erkänna och acceptera att min löpning inte bara är rosa fluffiga moln utan många gånger även blixtar och dunder och upphov till en massa dåliga och osunda tankar.

Med det sagt så har den senaste tidens träning gått riktigt bra och jag hoppas att det får forsätta så fram till Berlin. Framförallt känns det som om nånting har hänt med fartkänslan. Kanske är det all mängd i sommar tillsammans med en liten nedtrappning som börjar ge resultat. Plötsligt känns det inte lika jobbigt att springa i tröskel- eller överfart som brukar vara det normala. Har kört 2 fartpass /v som planerat tillsammans med en veckomängd på 10-12mil. Och jag har faktiskt inte fuskat på nåt av dom senaste fartpassen heller.

Onsdag 17/8: 8x1000m (gick inte på max; 3.26/3.25/3.28/3.29/3.26/3.28/3.31/3.27)
Fredag 19/8: 20km marafart (3.55-fart men med mara ansträngning)
Tisdag 23/8: 20km distans inkl 10km tempo @3.51min/km
Fredag 26/8: 5x2000m @3.35min/km (pulsen skenade iväg men ok känsla)

Nästa helg är det tävling. Jag kommer bli så fruktansvärt besviken om jag inte springer Umemilen på höga 36 eller bättre. Inte för att jag tränat särskilt specifikt för just milen utan för att formen är så enormt mycket bättre nu än inför Grand 10 i höstas. Det borde ge resultat. Dessutom har jag fått vara mer eller mindre hel hela året jämfört med ifjol. Om det inte blir sub37 kommer självförtroendet åka ner i botten och allt kommer kännas värdelöst. Det är ingen mening med att förneka det, kan bara hoppas på att det i så fall släpper ganska omgående. Egentligen borde det vara ett sunt tecken att känna så, det visar ju på att det finns lite jävlar-anamma och att jag inte nöjer mig med att bara delta, vinna är allt (i bemärkelsen av att persa)

Just nu har jag faktiskt lite lätt ångest även fast jag inte borde ha det. Jag var på lokal igår och rullade hatt och mäktade bara med 11km lugn löpning idag på förmiddagen, inte 20km som jag egentligen hade tänkt. Kändes knappt som att jag behövde duscha efteråt. Måste lära mig själv att inte få dåligt samvete över sånt, inte känna ett tvångsmässigt behov av att springa bara för att. Det var en bra kväll med lagom många öl, trevligt sällskap och djupa diskussioner som ju egentligen är värt så mycket mer än 20km slentrianmässig distans. Löpning är inte allt.

/Hörs (förhoppningsvis)


Antal kommentarer: 2

Anders Larvia

Tack för alla fina ord. Som den bekräftelsejunkie jag är så måste jag ju fortsätta nu 🙂


Johan Renström

Bra inlägg. Härligt med ärlighet. Det varar längst. jag tror faktiskt många bränner ut sig på att blogga mm just genom att man förmedlar en förskönad bild och att skillnaden mellan verklighet och bild till slut blir för stor och att man känner sig oärlig inför sig själv och tappar lusten att skriva, fota mm.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*