Stockholm Halvmarathon

Det var länge sen jag var så taggad inför ett millopp som jag var inför dagens tävling i Umeå. Jag har ju länge intalat mig själv att 10km inte är min grej, att det mest bara är jobbigt och gör ont, men hela den här veckan veckan har jag verkligen gått och längtat och sett fram emot att få tävla på 10km. Jag har känt mig i riktigt bra form och har till och med prioriterat det så pass mycket att jag anpassat hela denna veckas träning efter det för att komma till start med så fräscha ben som möjligt. Det brukar jag sällan göra utan det normala har alltid vart att ta milloppen lite på volley och inte anpassa mig så mycket efter det. I tisdags körde jag det sista lite snabbare passet, 2x3km i tänkt milfart som gick kontrollerat i 3.35-fart. Kände mig stark och fick verkligen anstränga mig för att inte köra en repetition till som jag egentligen hade tänkt. Avslutande istället med en tusing på 3.18 som också den kändes lätt. Var helt övertygad om att jag skulle slakta mitt blygsamma PB efter det passet. La in två dagar med helvila och körde bara ett vanligt distanspass efter det. I fredags när jag åkte upp till Umeå så hade jag i tankarna redan persat.

Vaknade med en bra känsla igår. Åkte in till stan och shoppade lite på förmiddagen och sen var planen att sticka ut en kort sväng bara för att väcka benen. Ganska omgående kände jag hur vänsterbenet nästan domnade bort. Det var ganska kyligt i luften så jag tänkte mest att musklerna inte hunnit bli varma. Men det ville inte riktigt släppa. Kändes konstigt. Stelt. Ungefär som i somras när jag hade nån skit i knävecket men det kändes ännu mera nu. Ingen direkt smärta, mer molande, lite som växtvärk. Efter ett par km var jag tvungen att stanna och tänkte ”vafan är det som händer?”. Fick panik. Lugnade ner mig och började jogga hem. Det gick okej, men det kändes konstigt och fel. Testade att öka farten som även det gick rätt hyfsat, kunde springa på utan större problem förutom att det kändes stelt och konstigt men avbröt ändå.

Imorse när jag vaknade var vaden fortfarande stel och jag kände fortfarande nånting konstigt i knävecket. Tänkte att det var kört. Bestämde mig ändå för att testa lite lätt jogg innan jag kastade in handduken helt och det gick mirakulöst nog över förväntan. Kunde springa utan större problem, däremot kände jag att det inte kändes helt bra, men löpsteget verkade inte påverkas. Kände mest av det när jag inte sprang. Bestämde mig för att ge det en chans i alla fall. Lite dumdristigt kanske med tanke på att det är Berlin som är årets stora mål, men med tanke på hur mycket jag sett fram emot det här loppet så ville jag verkligen ge det en chans.

Starten gick 12.30. Var på plats vid Nydalasjön en timme innan, hämtade nummerlappen och tänkte att jag skulle vara riktigt noga med uppvärmningen. Rätt lång uppjogg, dynamisk rörlighet, lite löpskolning, strecth och som avslutning några stegringslopp. Det kändes faktiskt rätt så bra. Vädret var näst intill perfekt. 15-16 grader, svalt i luften men varmt i solen och inte så mycket vind. Totalt var det säkert ett femhundratal löpare på plats. 10min innan start ställde jag mig ganska långt fram och gjorde mig redo. Hann tänka att idag blir det PB innan startskottet ljöd.

Kom iväg ganska bra, ingen trängsel att tala om, redan efter ett par hundra meter var det fritt fram. Klockade första kilometern på 3.32 och kände mig stark. Första 3km gick på typ 10.55 helt enligt plan men ansträngningen kändes lite högre än väntat. Kollade pulsen och såg att jag låg mycket högre än jag borde. Drog ner lite på farten men den var fortfarande lite för hög. Nu i efterhand ser jag att jag hade 120 i puls redan när jag startade.

Strax före 4km släppte jag klungan som jag legat med i början. Det var också här nånstans som jag kände att vaden var stel som kevlar. Ingen smärta men steget kändes konstigt. Kände direkt att det här kommer aldrig hålla, en taskig vad och en för hög ansträngning kan aldrig sluta bra. Stannade till för att stretcha och kände direkt jag slutade springa att nånting var fel. För en millisekund tänkte jag bryta men kom sen på att jag ju ändå måste ta mig tillbaka till starten. Tusen tankar gick genom huvudet. Bryta ändå och promenera en halvmil tillbaka? Fortsätta försöka trycka på? Till slut bestämde jag mig för att ta mig i mål med så lite slitage som möjligt, egentligen gjorde det ju inte direkt ont att springa utan mest att det kändes konstigt och en känsla som sa att nånting var fel med vaden/låret. Målet var att persa och nu när det sket sig så kändes det som om 37, 39 eller 41min inte spelade nån större roll. För resultatlistans skull bestämde jag mig för att komma in på en rätt så medioker tid bara för att det skulle vara tydligt att nånting måste ha hänt. Fick hålla mig för att inte springa om folk som kom bakifrån och sprang om mig. 

Tog mig till slut i mål på 42min och kände mest frustration. Varför går jag alltid sönder när vid sämsta tänkbara tillfälle? Det är ju inte första gången det händer. IFK Umeå levererade i alla fall som vanligt ett perfekt arrangemang. Det var tredje gången jag sprang det här loppet. Fantastisk väder med en bra och snabb bana. Fler utifrån borde få upp ögonen för det här loppet. Om vi norrlänningar kan åka till Stockholm och Göteborg för att springa stora lopp så borde Stockholmarna och Göteborgarna kunna ta sig hit upp. Visst, det är en del grusväg och en 180 graders sväng, men den här banan är betydligt snabbare än Hässelby, Kungsholmen runt och Premiärmilen tex. Nästa år vore det kul att så några andra linnen än bara IFK Umeå och Jalles TC i startfållan.

Det första jag gjorde efter målgång var att boka tid hos naprapaten så imorgon blir det ett besök hos Johannes på Elit Rehab. Han kan mina vader utan och innan sen tidigare så han om någon borde kunna säga vad det är för fel. Ska även passa på att kolla upp hälsenan. Jag är ändå hoppfull om att det inte ska vara någon fara med Berlin, förhoppningsvis står jag även på startlinjen nästa lördag och springer Stockholm Halvmarathon på nytt personbästa. Men jag ska ändå tycka lite synd om mig själv ikväll, tröstäta en stor påse godis och lyssna på Emmylou Harris. Det får man göra när det inte gått som planerat. Och är det nån som kan det här med smärta så är det Emmylou. ”The hardest part is knowing I’ll survive” känns ganska passande just nu. 

/Hörs

Jag har bloggtorka. Inte för att löpningen går dåligt, tvärtom så börjar det kännas som om jag är på väg mot en formtopp. Dessutom håller kroppen ihop över förväntan. Allt är frid och fröjd. Däremot har jag inte haft nån lust att skriva om det. Jag har inte bara haft bloggtorka utan även funderat på om det är dags att lägga ner. Ibland känns det som att bloggens enda existensberättigande är för att tillfredsställa mitt ego och upprätthålla en förskönad bild av mig själv som en ambitiös, duktig och målinriktad löpare. Ofta för att jag (o)medvetet väljer att försköna eller utelämna vissa saker. Lite som med instagram. En vacker fasad. Jag sitter ofta i soffan och käkar chips men det nämner jag sällan (tror jag) eller instagramar för den delen. Det betyder inte att jag suttit och ljugit ihop alla tidigare inlägg, långt ifrån, dom flesta inlägg har vart brutalt ärliga men kanske inte återspeglat hela bilden av min löpning och hur jag känner. Till exempel:

• Jag har har ofta ångest inför jobbiga pass och känner mig dålig om jag inte springer minst 100km/v. Riktigt jobbig ångest. Det vet jag att många andra också har men det händer att jag mår fysiskt dåligt av det vilket skapar en sjukt negativ stress. 
• Jag känner mig ofta värdelös när jag jämför mig med andra. Tänker att om hen kan göra den tiden så borde jag också kunna göra det. Med tanke på hur mycket jag tränar så borde jag vara mycket bättre. Jag skäms över min miltid och nämner den sällan. Det gör att självförtrodent ibland är ganska lågt. 
• Jag blir ibland både avundsjuk och skadeglad när det går bra eller dåligt för många av mina löparkompisar. Långt ifrån alltid, men ibland. Det är lite skämmigt.
• Jag har ofta svårt att hitta glädjen med att springa. Oftast är det mest som ett tvång. Jag mår dåligt om jag inte springer men sällan bra av att springa. Jag är en slav under löpningen, det är som vilken drog som helst.
• Ibland fuskar jag på intervallerna. Tar längre vila, kortar av distansen eller skiter i dom sista repetitionerna utan att redovisa det, för jag vill framstå som duktig, inte som en förlorare.
• Jag intalar mig själv att jag springer för att bli bättre och för att må bra, men i själva verket så springer jag för att jag är fåfäng. Jag är livrädd för att bli tjock och måsta köpa en helt ny garderob. 
• Jag säger ofta att jag älskar marathon. Det gör jag egentligen inte alls. 42,2km är för långt. Att springa en mara är alltid jobbigt oavsett om man maxar eller mysjoggar. Däremot så älskar jag känslan efter en mara, främst för att jag kan äta massa onyttiga saker med gott samvete utan att bli tjock och för att jag känner mig duktig på nåt.
• Jag säger ofta att jag älskar marathon men det är mest för att jag är för långsam på milen. Egentligen skulle jag vilja vara bra på 10km istället för marathon.
• Jag har sjukt höga krav på mig själv när det kommer till tider vilket gör att jag ofta känner mig värdelös om jag inte persar även fast jag intalat mig själv att det bara skulle vara ett träningspass. Allt utom PB på tävling är ett misslyckande. Det är också ångestframkallande och skapar dåligt självförtroende. 
• Jag är lat och bekväm. Att träna är drygt och jobbigt men jag har blivit beroende av det. Jag tränar för att kunna kunna vara lat och bekväm utan att bli tjock.
• På tävling tänker jag för det mesta ganska tidigt att det här kommer aldrig hålla hela vägen, det är lika bra att ge upp. Pannbenet är egentligen inte så bra som jag gett sken av. 

Listan kan göras hur lång som helst. Ni fattar poängen. Jag tror att jag är ganska bra på att förminska, skoja bort och linda in allt det negativa i fina ord eller floskler. Det håller ju inte. Nu skulle man kunna tro att min löpning är 100% ångestframkallande men så är det givetvis inte, som tur är så väger det positiva med att springa tyngre än det negativa. Och det är ju inte alltid jag känner allt jag nyss nämnde, för det mesta slår jag bara på autopiloten och kör. Men det har fått mig att fundera, ska jag fortsätta skriva för dom närmast sörjande så måste jag erkänna och acceptera att min löpning inte bara är rosa fluffiga moln utan många gånger även blixtar och dunder och upphov till en massa dåliga och osunda tankar.

Med det sagt så har den senaste tidens träning gått riktigt bra och jag hoppas att det får forsätta så fram till Berlin. Framförallt känns det som om nånting har hänt med fartkänslan. Kanske är det all mängd i sommar tillsammans med en liten nedtrappning som börjar ge resultat. Plötsligt känns det inte lika jobbigt att springa i tröskel- eller överfart som brukar vara det normala. Har kört 2 fartpass /v som planerat tillsammans med en veckomängd på 10-12mil. Och jag har faktiskt inte fuskat på nåt av dom senaste fartpassen heller.

Onsdag 17/8: 8x1000m (gick inte på max; 3.26/3.25/3.28/3.29/3.26/3.28/3.31/3.27)
Fredag 19/8: 20km marafart (3.55-fart men med mara ansträngning)
Tisdag 23/8: 20km distans inkl 10km tempo @3.51min/km
Fredag 26/8: 5x2000m @3.35min/km (pulsen skenade iväg men ok känsla)

Nästa helg är det tävling. Jag kommer bli så fruktansvärt besviken om jag inte springer Umemilen på höga 36 eller bättre. Inte för att jag tränat särskilt specifikt för just milen utan för att formen är så enormt mycket bättre nu än inför Grand 10 i höstas. Det borde ge resultat. Dessutom har jag fått vara mer eller mindre hel hela året jämfört med ifjol. Om det inte blir sub37 kommer självförtroendet åka ner i botten och allt kommer kännas värdelöst. Det är ingen mening med att förneka det, kan bara hoppas på att det i så fall släpper ganska omgående. Egentligen borde det vara ett sunt tecken att känna så, det visar ju på att det finns lite jävlar-anamma och att jag inte nöjer mig med att bara delta, vinna är allt (i bemärkelsen av att persa)

Just nu har jag faktiskt lite lätt ångest även fast jag inte borde ha det. Jag var på lokal igår och rullade hatt och mäktade bara med 11km lugn löpning idag på förmiddagen, inte 20km som jag egentligen hade tänkt. Kändes knappt som att jag behövde duscha efteråt. Måste lära mig själv att inte få dåligt samvete över sånt, inte känna ett tvångsmässigt behov av att springa bara för att. Det var en bra kväll med lagom många öl, trevligt sällskap och djupa diskussioner som ju egentligen är värt så mycket mer än 20km slentrianmässig distans. Löpning är inte allt.

/Hörs (förhoppningsvis)