Tappad röst, nästan PR och ringspagat


Nu har jag varit borta i en vecka. Från bloggen, alltså. Och från gymmet. Därav bortavaron från bloggen. Jag har nämligen varit sjuk. Det började redan i tisdags förra veckan då jag kände att jag blev flåsig lite för lätt. Sedan brakade det utför och på fredagen kände jag mig råhängig och på kvällen kom hesman! Sedan hade jag ingen röst alls, utan bara hosta, på lördagen och på söndagen mådde jag bättre, men var fortfarande superhes. Sakta men säkert har jag blivit bättre, hostan mindre påträngande och idag var jag tillbaka på gymmet för första gången på en dryg vecka. Jag kan inte minnas senast jag var borta så länge. Problemet är att när man varit borta på grund av infektion kommer man inte tillbaka direkt starkare, utan snarare lite svagare än innan. Men jag tangerade mitt PR i Turkish getup med 22 kilo och var snuddande nära att klara 24 kilo, så helt kass var jag ju inte.

Igår la Camilla på Nordic upp en bild på en tjej som hängde i spagat i ringar och jag tänkte ”Det där borde jag också kunna”. Jag testade först med ringarna väldigt nära marken OM jag skulle slå runt och jag hade en OBS-kamrat som stöd när jag gled ner. Men det var ju inga problemas, så sedan kunde jag köra på högre ringar. Det såg inte lika fegt ut. När du ser en bild på något som ser lite coolt ut, tänk inte ”OMÖJLIGT!”, utan försök tänka ”Hur ska jag bära mig åt för att klara det där?”. Det är så man utvecklas.

Ta hand om er!

Nr 8 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träna ännu smartare
  • 7 löparklockor i stort test
  • Bästa passen! Höstens grymmaste träningspass
  • Mikronutrienter? Viktigare än du tror
  • Spring för din knopp! Därför är löpning bra för din hälsa
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Höstrusk


Det har blivit lite löpning den gågna veckan. 3 pass totalt. Det är rätt skönt måste jag erkänna. Skönt att springa utan krav på distans eller fart, skönt att vara fräsch både före och efter passen och framförallt skönt att bara låta känslan styra. Som ikväll. 17km i höstrusk och spöregn. Ibland fort, ibland långsamt. Börjar känna mig sugen att sätta igång med träningen på riktigt men tar det nog lite piano den här veckan också. Samtidigt känns det som om varje dag utan snö är en välsignelse så det gäller att passa på. För min del får det gärna vara november-väder resten av vintern. Hellre regn än snö. 

Förärade hufvudstaden med ett besök nu i helgen, för ovanlighetens skull inte för att springa som brukar vara det normala utan den här gången för att se Zlatan & Co på Friends Arena. Det gick ju bra trots en nervös avslutning, Erik hade dock inte tid att hänga efteråt som tidigare.

Glädjen att åka ner för att se landskampen hamnade lite i skymundan efter fredagens terrordåd. Helt plötsligt kändes det inte lika viktigt som innan. Det är svårt att inte bli berörd. Jag tänker på dom två gånger som jag sprungit Paris Marathon. Jag tänker att flera av dåden inträffade väldigt nära platser där jag sprungit, i en stad som känns som ”hemma”. Jag tänker också spontant att jag gärna skulle vilja springa Paris igen och hoppas att det inte skrämmer någon från att komma och springa ett av Europas bästa marathonlopp i vår pga rädsla. Jag hoppas att vårens lopp blir en manifestation likt Boston och att alla löpare visar att det som hände i fredags inte skrämmer oss från att komma tillbaka och springa. 

Nu när jag lovat mig själv att dra ner på löpningen ytterligare en vecka tänkte jag försöka hitta lite tid för att styrketräna. Knäböj och marklyft i all ära, men jag tänker spontant på bänkpress och chins. Kanske lite militärpress också för att vässa till axlarna. Börjar känna mig oroväckande tunn. Å andra sidan känns tresiffrigt i bänkpress rätt långt borta just nu så det kanske bara är meningslöst. Men det är i alla fall roligare med bänkpress än musslan och höftlyft. Å andra sidan är det kanske det sistnämnda som gör att jag håller mig hel nästa år. Det får väl bli ytterligare en sommar i vassen nästa år. Vad gör man inte för att hålla sig hel och bli snabbare? Ska nog försöka komma igång med nåt fartpass också den här veckan för att inte tappa fartkänslan helt. Men det får nog bli på band inomhus. Idag när jag sprang längs Bergsgatan i mörkret höll jag på skita på mig, såg ingenting pga mörkret och regnet och helt plötsligt dök en skugga upp från ingenstans och skrämde skiten ur mig. I dom förhållandena går det inte att springa fort.

När det sker nånting hemskt nuförtiden kommer jag alltid att tänka på den här sången, så även den här gången. Den ger mig lugn och hopp i en värld som blir mer och mer obegriplig och svår att förstå sig på…

 

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tack Björn. Håller med om att Paris marathon är ett riktigt bra arrangemang, gillar framförallt att det inte är så omständigt med allt runt omkring, bara att jogga till start och hoppa in i startfållan. Jag tar ju sällan energi under maror så för mig var det inget problem. För mig räckte det med russin och apelsinklyftorna man fick men jag inser att jag borde lära mig att ta in energi under loppen för att kunna prestera bättre.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Meditationslångpass


   Det är strålande sol när jag vaknar till jollret av glad bebis. Jag är på besök i Åre och tänker att det här blir en perfekt dag för ett långpass runt Åreskutan. Det är hög och klar luft och inte ett spår av den tjocka dimma som många mornar ligger som ett tjockt täcke över Åre.

   Jag börjar springa i skogen bland stora granar och mossa och tar mig snabbt upp mot Totthummeln och sedan vidare upp mot lilla Åreskutan. Här har det kommit ett tunt lager snö över natten och en hel vit värld glimmar och gnistrar i solskenet. Efter lillskutan tar jag mig neråt och bort mot Blåsten och baksidan. På stenar och hällar ligger ett tunt lager is och jag tar det ganska lugnt nerför, men ibland skrämmer jag ändå upp vita ripor som flaxar iväg över snön. Nu springer jag på stigar jag har sprungit på många gånger förut. Jag brukade bo i Björnen och en favoritrunda gick precis här under lillskutan och Blåsten, med utsikten över Helgesjön.

   Jag har ett lite speciellt förhållande till favoritställen och favoritrundor. Jag vill gärna besöka platserna lite då och då, se hur de ändras under året, se till så att allt är bra. När jag inte kan springa så saknar jag självklart själva springandet, men jag längtar också till vissa platser och stigar. (Nu tycker ni kanske att man kan väl gå eller cykla där istället, men det kan man faktiskt inte alls, eller man kanske kan, men det är inte alls samma sak. Vissa ställen ska upplevas löpandes, punkt slut.)

   Nu bara springer jag och njuter och tänker. Det har nu gått ett år sedan jag flyttade från Åre, men det känns länge sedan. Mycket har hänt på ett år.

   Jag kommer till baksidan av skutan och springer och tänker på när vi en gång gjorde en tur hit med skolan för att göra toppturer. All snö hade blåst ner i skogen, så vi fick göra nerturer istället. Det var en helt fantastisk natt, vindstilla och stjärnklart och vi satt och drack whisky och spelade Yatzy. Jag fick över 300 poäng men vann ändå inte.

   Jag rundar skutan och springer genom Ullådalen, nu har det vackra stilla vädret förbytts till kall motvind. Jag kommer till Tväråvalvsliften och minns hur jag gjorde mitt första skärmflyg här, Jag var väldigt nära att flyga in i liftstolpen i starten och sedan tappade jag radiokontakten och försökte istället landa så gått jag kunde utan instruktioner. Det blev väl inte helt på rätt plats.

   Nu har jag bara sista biten kvar ner till byn igen. Jag tar ett downhill spår ner eftersom det ändå inte är några cyklister i backen så här års. Jag känner i kroppen att det var länge sedan jag sprang långpass, men det har varit underbart att bara springa, minnas bakåt, drömma framåt eller inte tänka alls. Bara springa i allt det vackra och hamna i meditationslöpningen där det bara är jag och fjället som existerar.

   Jag önskar er alla ett underbart långpass i helgen! Se till era gamla rundor eller ut på upptäcksfärd!

 


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Kravlös löpning


God kväll! Goda nyheter. Bloggen kommer att leva vidare trots att Team Asics projektet är över. Förhoppningsvis är det inte bara de närmast sörjande som kommer fortsätta läsa den. Vi är ju många hobbylöpare som av nån märklig anledning tycker om att ta i och känna blodsmak helt frivilligt så förhoppningsvis kan jag inspirera nån med mina tankar kring löpning. Håller som bäst på att försöka planera vilka tävlingar jag ska springa nästa år och mest troligt blir det en mara utomlands tidigt i början av 2016 i ett försök att persa så fortsätt gärna följa mig här inför det. I skrivande stund är det lite oklart vilken mara det blir. De tre senaste åren har jag sprungit Rotterdam och Paris, båda i april, men den här gången är jag sugen att testa ett lopp som ligger lite tidigare än så för att kunna vara fräschare till Stockholm Marathon jämfört med tidigare år. Tips på förslag? Barcelona, Sevilla, Kiel, Malta, Monaco….det finns ju några att välja på.

Kroppen tog ingen skada av lördagens brutna lopp. Jag visste att det var lite av ett långskott att försöka prestera med tanke på alla problem jag haft nu i höst. Jag drog en rövare och det höll inte. Friskt vågat, hälften vunnet. Jag var helt enkelt inte tillräckligt tränad. Sen kände jag nog efter lite för mycket under loppet, orolig för att gå sönder ännu mer. Fel nummer ett. Misstog smärtan mot slutet för en ny potentiell skada och glömde bort att sista kilometrarna på ett marathon faktiskt gör ganska ont oavsett hur tränad man är. Så jag är faktiskt inte så besviken trots allt. Sprang 15km mellanmjölk tidigare idag utan känningar så kroppen verkar hålla ihop.

Nu tänker jag ta nån vecka med lugn kravlös löpning för att ladda batterierna och bestämma vilket lopp jag ska sikta in mig på efter nyår innan jag skruvar upp träningen igen. Säsongsvila kanske man skulle kunna kalla det för. Att sluta springa helt är inte aktuellt, för mig räcker det att under en period få springa utan krav och för att det är skönt uppblandat med några fler vilodagar än vanligt. Att vila helt från löpning i ett par veckor har bara motsatt effekt. Det brukar räcka med ett par veckor av mellanmjölks-löpning för att få tillbaka suget att träna hårt. Kanske även bestämmer mig för att lämna klockan hemma nån gång men förmodligen inte allt för ofta, vill ju kunna registrera träningen. Räknar med sätta igång med nån form av grundträning om ett par veckor. Under tiden ska jag ta tag i ett annat projekt som jag funderat på länge, nämligen att sälja av alla mina skivor och digitalisera dom. Det är nästintill ett heltidsjobb. Att sälja ett par tusen skivor tar ett tag. Har in i det längsta försökt att stå emot det digitala musiklyssnandet och krampaktigt kravlat mig fast vid mina skivor men nu kapitulerar jag och säljer skiten. Igår upptäckte jag att en skiva jag lagt ut till försäljning för en femtiolapp som mest går för 576 US dollar på Amazon. Läge att börja göra lite mer research på vad skivorna är värda med andra ord, så säsongsvilan kommer ganska lägligt med tanke på all tid som helt plötsligt frigörs.   

Största bekymret just nu är annars underlaget utomhus, som vanligt i november. Att springa ute i mörker, snö eller piskande regn är sällan ett problem, däremot är kombinationen blöt asfalt och minusgrader på backen det. Idag halkade jag omkring som Bambi på hal is. Bråddar eller dubb hade inte hjälpt ett dugg mot den tunna hinnan av is ovanpå asfalten. Men så länge det inte kommer snö är jag glad. Avskyr vintern i allmänhet och snön i synnerhet. Löpband finns ju alltid som back up. Jag tillhör den kategori löpare som inte har några större bekymmer med att springa på löpband. Självklart föredrar jag ”riktig” löpning utomhus men bor man i Norrland så får man räkna med att vintern ibland kan vara brutal och tvinga in en på löpbandet. I vintras körde jag alla fartpass på band vilket funkade bra. Uppjogg utomhus och sen splits och lätta skor inne på band. Perfekt kombo. 2,5h långpanna är såklart ingen höjdare inomhus men ibland har man inget val. Det bygger om inte annat bra pannben. I år ska jag dock investera i ett par dubbade skor. Har envisats med att dubba mina egna de senaste vintrarna men har lessnat på att tappa dubb, skruva sönder sulorna och att få dom upp i fotsulan. Tar tacksamt emot tips på vettiga alternativ.

Återkommer med vilken mara det blir till vintern/våren så fort det är spikat och ska också börja fundera kring träningsupplägg. Nu ska jag hetsäta lite pepparkakor som belöning efter dagens mellanmjölkspass. 

/Hörs

Dagens låt: det positiva med att sälja av skivsamlingen är att jag på nytt återupptäcker sånt som fallit i glömska. Precis som med löpningen förde jag tidigare noggrannt register över alla mina skivor men nu är det bara en enda röra och jag har ingen koll alls på vad jag har. Det här är ett sånt guldkorn som jag hade glömt bort att jag hade fram tills igår då jag återupptäckte den.

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Tjena Joakim! Vi har tyvärr ingen inomhushall för löpning, många springer i sjukhuskulverten på vintern men det är inte riktigt min påse, då kör jag hellre band. Fast allra helst utomhus så länge väglaget tillåter det. Brukar försöka spana in din och några av dom andra i den gamla gruppens träning med jämna mellanrum. Det känns som en evighet sen vi maradebuterade även fast det inte är så länge sen 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Träna med världens mest vältränade


Idag har jag blivit coachad genom ett pass av Camille Leblanc-Bazinet som vann Crossfit Games 2014. Hon är störtcool och jätteliten. Det var ett pressevent för Rehband som gör knäskydd och annat liknande (som många har nerhasade vid fötterna, som benvärmare, liksom) och de hade bjudit in Camille att köra ett pass med oss. Jag och Jessica Clarén högg tag i varandra när det avslöjades att det vankades parträning. Vi skulle först värma upp med en massa bollkast till varandra. Jessica gjorde misstaget att titta bort ett par gånger och då lyckades jag plantera bollen mitt i pallet på henne. Så går det om man tappar fokus!

Parträningen innebar 90 thrusters med stång och 90 burpees på tid. Tillsammans alltså. Innan träningen drog igång kom Coach Jenny Jacobsen fram till mig och väste ”Nu har du Nordic-linne på dig – skäm inte ut oss!” Hon försökte få det att verka vara på skämt, men hörrni tro mig – det var inte på skämt. Nu var det dags att prestera!

3, 2, 1 GO! Jessica och jag delade upp thrustersarna i 5:or och matade på. Skitbra kändes det och vi var klara snabbt. Och burpees kan vi ju, så det var ju bara att bränna av dem. När vi ropade ”90!” var vi först klara! På 08:02. Rätt bra jobbat, tycker jag nog.


Det är vi som heter Jessica & Anna. När man säger att man heter Anna-Lena till någon utrikesspråkig drabbas de nämligen av panik.

Eventet var jätteroligt, även om jag kan tycka att det var lite saftigt att slänga in thursters med stång, och många sådana, i ett pass där flera aldrig hade provat crossfit förut och kanske aldrig gjort en thruster. Men men, det var väldigt roligt i alla fall. Och riktigt kul att träna med Jessica som bara köttade på. Det är också från henne jag har fått alla fina bilder i inlägget.

På vägen till redaktionen kände jag hur all kraft rann ur mig. Morgonpasset och, som grädde på moset, passet med Jessica tog ut sin rätt. Till slut kunde jag knappt läsa och blev alldeles darrig. Men det är ju inget som en riktigt arbetarportion med raggmunk och fläsk med tillihörande lingondricka inte kan ta hand om. Så nu är jag mig själv igen.

Vad har ni tränat idag?


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

”Rampen” eller ”Den halva permobilen”


Kära läsare, det här är min nya älskling Trapbar. Trapbar, det här är mina kära läsare.

Redskapet jag håller i heter alltså trapbar och om jag inte tar helt fel så kommer den att revolutionera min träning. Min rygg (alltså min skolios) gör att jag har fått förbub mot att lägga tunga vikter på axlarna. Det gör att jag har svårt att träna benen som de andra barnen gör. Front- och backsquat går bort. Länge har jag letat efter ett enkelt och bra alternativ, men det var inte förrän för ett par veckor sedan som Coach Calvin visade mig trapbar. Det är helt enkelt en stång som man står inuti, som en ram (eller en liten bur, om du så vill), men handtag på sidorna. Den gör att man kan göra som en blandning av marklyft och vanliga knäböj och gör att jag kan få kötta på rejält med vikt! Helt underbart!

Mina träningskompisar tyckte att det var ett riktigt special needs-redskap och kallade den för ”Rampen” och ”En halv permobil”, men det kommer de ju få svälja när jag struttar runt med mina nya lår och min nya stenhårda rumpa. Ha! Då skrattar de inte längre!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in