Tatuerat

 

Det var alltså brorsan som sa det. På stranden, plus 30 C i skuggan, eftermiddag. Slöare än slött. ”Öh, Victorialoppet, när går det?”. I juli, sa jag. När i juli då då, undrade brorsan. Juli är ju nu ju.

Så man blev tvungen att plocka fram (produktreklam) Iphonen ur strandbrallans sandsäkra ficka och surfa upp ett svar. På torsdag sa Iphonen. Sa den på måndagen. Alltså två dagar till race.

Ska vi köra, sa brorsan. Ska vi köra, sa jag. Kroppen kändes som 200 kg. Hur många glassar hade man ätit egentligen sista veckan? Huden puttrade fast man låg under parasoll. De två metrarna till havet kändes som två kilometer. Klart vi ska köra, sa jag. Humlor kan ju flyga.

Och får man sen ett lopp i huvet, då har man sen ett lopp i huvet. Och semestern blev inte längre som förut. Fokus. Ingen kvällsbira på kvällen. Kvällen innan.

Torsdag. 18.40. Start 19.00. Uppvärmning med brorsan. Värmen dallrande över fälten nedanför Solliden. Ingen kung i sikte. Satt nog i trädgården med en kvällsdraja. Vilade kungligt efter en krävande dag på stranden. Shaken but not stirred, är du så söt, Silvia.

Ajaj, det gör ont i benet, sa brorsan. Ett diskbråck som nervslingrat sig ner i benet. Gör alltid extra ont innan lopp. Ojoj, vad varmt det är, sa brorsan. Det här kommer att gå åt helvete.

Sen såg han Lorenzo. Lorenzo Nesi. Nestor i ärevördiga löparklubben Studenterna. Som åkt ner hela vägen från Stockholm med studenten Susanne för att springa Victorialopp. Respekt! Och brorsan springer i Studenterna två gånger i veckan. När han inte är på semester.

Brorsan sträckte på sig. Nä nu jävlars. För Studenterna, i Tiden.

Startskottet gick. Magisk löparafton. Massor med publik. Solen på väg ner över en fantastisk sommardag. Luktade blommiga ängar, surrade humlesurr, havet likt en spegel.

Första kilometern i svagt nerförslut. Sen åt vänster in i slottsskogen. Klockade första på 3.50. Ojoj, har man form för den här farten? Benen kändes ok, men 8 km kvar. Och man är ju på semester. Då ska man inte behöva springa in i några väggar. Sen plötsligt därframme, studenten Susanne. Säker på sub 40, hade brorsan berättat. Woahhh, en farthållare. Sluta tänka. Bara springa. Bara följa Studenten.

Millopp är för jä-la jobbiga. Liksom maraton. Liksom alla jä-la lopp. Sprang där och undrade om man skulle få syra snart. Eller inte. Sprang där och tänkte att om man hade sprungit en mara nu hade man inte behövt springa så förbannat fort. Springa bekvämt i 42 km. Så skönt det skulle vara.

Ändå sprang man inte fort. Där kom en och sprang förbi. Och en till. Nänä, inte ryckas med nu. Håll egna farten. Tåååålamod.

Och en kilometer senare, där var dom. Och man gled förbi. Nickade vänligt. Tack för senast. Nä, en vridning på huvet hade varit slöseri med energi. Bara tänka tyst, taktisk triumf. Och farthållaren som glidit iväg hundra meter, plötsligt bara tio framför. Och två kilometer kvar till mål. Och pellen i botten. Egen fart.

In i Borgholms centrum. Över gågatans gatstenar. Ner till hamnen, sen till vänster. En kilometer till mål. Snett upp till vänster, upp genom skogen mot idrottstadion. Nåja, idrottplatsen. Modell 50-tal. Fortfarande kolstybb. Och i kurvan in till kolstybben, dök Lorenzo upp och röt: Hååååååll i nu, suuuuub 40!!!

Och man tröck på allt man hade (sambon i publiken sa efteråt att hon knappt känt igen sin sambo, hade fejs som Munchs målning Skriet …. tycker jag var lite överdrivet, sket ju inte ens på mig …) … och vek överkroppen över mållinjen på 35.45 och lycklig som bara en gubbracer kan vara. Yess, bara 20 sekunder sämre än för tre år sedan. Det går utför, men ganska långsamt utför. Och löfte med huvudet hängande mellan knäna, nu ska det tränas intervall igen. Nu ska det börja tränas med Studenterna igen.

Och brorsan dånade in på 38.28, och satte pers. Sen blev det bärs.

Och kvällen blev till natt där vi satt … och pratade lopp. Victorialopp.

Ett riktigt sommartopplopp:

---

 

Gröt. I. Huvet.

30 C i snart en vecka. Vad är det som händer?

Upp sex på mornarna för att springa någotsånär svalt. Primal redan då. Bar bringa hela vägen. Revbenen som kylflänsar. Klockan sju steker det. Men då är man snart hemma.

Frukost och tidning. Eftersänd. Man hasar i badtofflor till postlådan utanför kyrkan. Hasar tillbaka. Snart kommer algerna, varnar tidningen.

Ölandsgubbar i gröten. Det är gubbar det. Sen hasa tlll stolen i skuggan av huset. Där sitter man och tittar på tornsvalorna som drar runt genom rymden som kamikazepiloter. Plockar flugor i flykten, sen in under takpannorna. Den som kunde flyga så.

Tittar på grillen. Grillning i går kväll. Korv. Kryddad. Sort Guld. Himlen i Pink Champage. Allting rätt bubblande.

Ingen fjölig Webergrill inte. Standard primal:

 

Framåt halvtvå orkar man ta sig ner till stranden. Den ligger vid Äleklinta. Klappersten och sand. En bukt. Drygt 300 meter mellan varje udde. Där simmar vi.

Här står brorsan beredd. Han säger att han ska göra en väggposter i sovrummet av den här bilden. Brorsans sambo är ännu inte informerad.

 

 

Det är 21 C i vattnet, så det går att simma utan. Men det är öppet hav, här och där går kalla stråk. Det känns mindre utsatt med dräkten. Om t ex den stora maneten skulle komma. Om någon rysk ubåt skulle åka fel igen.

Där kajkar vi på. Kollar in havsbotten. Stenar och snäckor och tång och små flundror. Borrar in huvudena i motvågor. Låtsas att man Phelps åt andra hållet. Jättelåtsas.

Det är mycket roligt.

Och i morgon är det Victorialoppet. 30-årsjubileum. 9 km genom Borgholm och Slottsskogen.

Vickan och Danne kommer inte vara där för att heja fram RW:s utsände. Trots är vi lärde känna varandra i Galärparken för en tid sedan. Vickan och Danne vinkade glatt när de kom åkande i en gammal vagn, och då vinkade man förstås tillbaka.

Men nu är Vickan och Danne i Karibien på smekmånad och roar sig kungligt.

Vet inte riktigt hur loppet kommer att gå. Hur varmt det kommer att vara. Hur hög slöfaktorn kommer att vara. Fast när startskottet går brukar det hända saker.

Ska bli spännande se vad som händer i morgon.

Här har brorsan och jag tränat intervall. En gång. Sprang vi där flera gånger.

En flygraka på ungefär 800 meter. Det luktar rätt mycket koskit halvvägs. Står kor och hänger där och blänger och ser ut att tänka arma människa.

Men visst ska man försöka ge järnet i morgon. För kung och fosterland, Vickan och prins Daniel från Ockelbo.

Rapport följer.

Och ännu inga alger idag vid Lyckesand.

---

Äntligen. Har fått snurr på Iphonen. Nu kan man fildela semestern. Nya underbara värld. Man är en (media)förstörd människa. En lycklig mediaförstörd människa. Blue-tooth, det funkar. Mobilen bara ligger där utan sladd bredvid datorn. Och strålar stråla genom luften på ett fullkomligt obegripligt sätt, och lägger ner bilder på bloggen. Färska bilder, plåtade för någon timma sedan.

Morgonlöpning på norra Öland. Så här såg det ut:

Vindkraft och vallmo. Vindkraft för datorn, vallmo för syns skull.

 

Här gör man en C. Run. Självporträtt av tredje graden. Vägen är vägen mellan Alböke och Löt. Bara så ni vet.

 

Öland – solen och vindarnas ö. Hann med tre väder på 16 km. Sol, molnigt, lätt regn.

 

Här kan man kliva av bussen. Om man vågar.

 

Det finns många underliga djur på Öland.

 

Micke Ekwall was here!

/to be continued …./

 

---

 

Carolina Gynning sprang och sprang på Gärdet, blixten smattrade, solen sken. En bra sistadag på jobbet. Nu bilen packad. Löpardojor, våtdräkt, barn m m. Mot Öland. Semester. Grill och intervaller. Jordgubbar och sportdryck. Strandstek och vattenläge.

Vi hörs. Kommer kanske en blogg med väderkvarnar och vindkraftverk. Om Iphonen funkar som den ska. Förra året dog den. Blev blöt. Ska den inte bli i år.

---

 

Intervjun med Carolina Gynning gick fint. Springer hon lika fort som hon smattrar skånska, lär hon fara fram som en raket. Rolig. Högenergisk. Och i morgon blir det plåtning av Carolina. På Gärdet. Undertecknad ska göra debut som TV-reporter för RW-TV. Göra en stå-uppa under The Photosession. Blir intressant. Snart på en hemsida nära dig. Eller vänta nu, inte så snart. Runt den 20 augusti. När no 8, kommer. Först ska no 7 komma ut. 20 juli. Tro mig, en riktig kioskvältare.

Lunchlöpning, naken. D v s, ingen klocka, ingen gps, ingen keps, inga solglasögon. Hade glömt det mesta hemma, utom brallor och linne. Skor fanns redan på kontoret. Utan brallor och linne, eller åtminstone brallor, bör man nog inte springa Kungsholmen runt.

Hade en dansk kompis som sommarjobbade i Skagen som kypare för tusen år sedan, som alltid började morgonen med att springa längs havet spritt språngande. 196 lång, 110 kilo, massiv attack, om man säger så. Han sa han höll takten med klockverket, slog klang med pendylen. Hade han sprungit längs Kungsholmstrand, hade han nog åkt dit för förargelseväckande beteende. Det är skillnad på Sverige och Danmark. På Skagens stränder och Kungsholmstrand.

Blev alltså tidlös löpning. 12 km längs kanalen, upp mot Fredhäll, över Västerbron, ner längs Söder Mälarstrand, runda Slussen och sen tillbaka längs Norr Mälarstrad. Ack, Stockholm, staden i mitt hjärta. Sååå vacker ….

---