To start or not to start?!

Att komma till London i fredags var ungefär som att komma till Kanarieöarna. Ett tag började jag fundera på om jag satt mig fel plan och hamnat på Gran Canaria istället. Ni vet, den där känslan av kvalmig, klibbig och tung luft som slår emot en så fort man kliver ut från flygplanet så att man nästan får en chock av värmen. Det var den värmen som välkomnade alla oss löpare som intog London nu i helgen. Normalt sett en efterlängtad känsla när man åker på charterresa till solen, men inte när man ska springa 42,2km. Jag visste att det skulle bli varmt och var även inställd på det men hoppades in i det sista på att väderprognoserna skulle vara fel. Men när jag kom upp från tunnelbanan vid Leicester Square sent i fredags kväll och möttes av den tunga klibbiga luften så insåg jag ganska snabbt att värmen var där för att stanna. Min kropp fick nästan en chock. Trots att klockan var tio på kvällen kändes det som en het och varm sommardag. Och med den insikten så dog mina drömmar om ett nytt PB. Jag försökte intala mig själv att jag skulle hålla mig till min plan och göra ett försök men insåg nog innerst inne att det var kört.

Redan vid åtta tiden på lördag morgon var värmen olidlig. Jag och brorsan begav oss tidigt mot nummerlapssmässan för att slippa de värsta köerna. Expot låg en ganska bra bit utanför stan och krävde en 45minuters resa med tunnelbanan men till slut var vi framme. Jag har slutat shoppa på alla dessa mässor, mest för att det ändå bara hamnar oanvänt i garderoben men i år var jag faktiskt inställd på att shoppa loss, mest för att jag ångrat mig i efterhand att jag inte köpte nån Boston tröja förra året och heller inget i Berlin i höstas. Känns lite tråkigt att gå på gymmet i urtvättade NYC Marathon tröjor från 2013. Därför blev jag lite besviken på mässan för den levde inte upp till förväntningarna. New Balance sålde en massa fula London Marathon kläder i egenskap av huvudsponsor men annars var det mest krims krams på mässan; gels, bälten, sportdryck, reklam för andra lopp runt om i världen osv. Nike, Adidas och Asics lyste med sin frånvaro. Kom i alla fall ut därifrån med en t-shirt och ett par kepsar.

Resten av lördagen spenderades med att kolla in lite av stan. Picadilly Circus, Oxford Street och dom andra kända gatorna. Gick även förbi en Nike affär och klämde lite på Vapor Fly 4% skon som dom faktiskt hade i lager. Lyckades dock beställa ett par förra veckan när dom släpptes igen så förhoppningsvis dyker dom upp om ett par dagar. Värmen var nu så olidligt att det till slut blev jobbigt att bara vandra omkring så istället blev det tillbaka till hotellet för att börja den mentala laddningen inför söndagens lopp och dricka en jävla massa vatten. På kvällen hittade vi en okej italienare runt hörnet som både serverade god mat och portioner som mättade. Somnade ganska snabbt lite senare på kvällen.

Kl.05.30 ringde klockan på söndagen för att kunna hänga på låset till frukosten och hinna med de obligatoriska toalettbestyren innan Springtimes buss anlände till hotellet vid halv åtta tiden. Hade med mig överdragskläder som jag hade tänkt slänga men insåg direkt jag klev utanför hotellets dörr att några överdragskläder inte hade vart nödvändiga. Helvette vad varmt det var. Bussresan ut till Greenwich tog en halvtimme och sen väntade den obligatoriska väntan. Tyvärr fanns det ingenstans att ta skydd från solen så det var bara att lägga sig ner i gräset och känna solen börja bränna i ansiktet. Startområdet var välorganiserat, bra med toaletter och pissoarer och bra tillgång på vatten och sportdryck. Tiden gick ganska fort för helt plötsligt var det dags att hoppa in i startgruppen. Starten i London är indelad i tre grupper som startar på olika ställen innan man möts efter nån kilometer. Både jag och brorsan startade i Blue Group 1 och hade hyfsat bra utgångsläge. 

Det första som slog mig när Drottningen herself startade loppet var att det var sjukt trångt. Gatan vi sprang på var inte bredare än en normal bilväg hemma i Sundsvall och där trängdes nu tusentals löpare i ett försök att positionera sig. Första kilometern handlade mest om att sick-sacka och kryssa sig fram, det var först vid 5k som det började lätta en aning. Jag och brorsan sprang ihop en dryg mil och jag sa ganska tidigt att jag nog förmodligen skulle sänka farten och försöka ta mig i mål med så lite slitage som möjligt för jag kände ganska omgående att jag inte kunde trycka på i hettan utan risk för att hamna kräkandes i ett dike längre fram i loppet. Det bekräftades av första femman som gick alldeles för sakta för att det skulle finnas nån chans till att persa. Vi passerade milen på dryga 40min och strax efter tog jag beslutet att jag inte var beredd på att spränga mig själv i värmen och drog ner på farten. Brorsan sprang vidare medan jag kände mig lättad över att ha fattat det beslutet. Nu skulle jag försöka njuta så mycket som möjligt istället.

Första milen av London Marathon hade mer karaktären av förort och mindre villakvarter snarare än stadskänsla. Det fanns ingenstans att ta skydd mot solen som stekte på och nån vind var det heller inte tal om. Som tur var dök vätskestationerna upp med ganska små avstånd och vid varje station tog jag två flaskor vatten, en som jag drack och en som jag hällde över kroppen. Vatten på flaska är ju för övrigt helt fantastiskt bra, fattar inte varför alla lopp inte har det så. Tyvärr läste jag efter loppet att vattnet hade tagit slut för dom som startade sist och att vissa hade fått springa i nästan en mil utan vätska, att många hade hoppat in på restauranger och fått köpa eget vatten. Det är inte okej!

Första riktiga publikmagneten var Cutty Sark och jag blev förvånad över det öronbedövande dånet där. Därifrån var det mer eller mindre publik hela tiden ända in i mål och eftersom banan var så smal hela vägen så kändes det mycket mer intimt än tex New York eller Berlin. Publiken var helt fantastiskt. Vid det här laget var jag rätt tagen av värmen trots att farten inte var snabbare än vanlig distansfart. Men så dök Tower Bridge upp. Satan vad mäktigt, jag blev helt tagen av att springa över den mäktiga bron att jag glömde bort hur varmt det var. Betydligt häftigare än att springa in på 1st Avenue.

Jag fortsatte att tugga på, kände mig ganska fräsch trots att värmen var bedrövligt jobbig. Mellan halvmarapasseringen och fram till 30k var banan rätt knixig och jag hade dålig koll på var vi egentligen var men sprang och tänkte att om vädret bara hade vart bra så hade det nog gått att persa för banan kändes riktigt platt och snabb trots en del 90 graders svängar. Nånstans efter 30km började värmen ta ut sin rätt, kände mig sliten och dippade lite. Hade inte kollat på klockan så mycket men nånstans i bakhuvudet fanns ändå tanken på sub3. Strax efter började jag bli lite illamående av allt vatten och alla gels och sportdryck som jag tagit och jag har aldrig sett så många utslagna löpare nån gång som jag gjorde under den sista milen. Började bli lite rädd att jag druckit för mycket för det började ta emot att dricka vatten. Vid 35k kom sub3 farthållaren ikapp mig och jag gjorde ett försök att hänga på. Det kändes okej till en början men när killen framför mig helt plötsligt tvärstannade och började kaskadspy mitt på vägen så kände jag att jag förmodligen skulle drabbas av nåt liknande om jag pressade mig mer så det fick bli min qeue att dra ner på farten igen. 

Nån kilometer senare längs med Themsen fick jag syn på farthållaren igen och kände att jag närmade mig honom mer och mer. Insåg ganska snabbt att det inte var jag som hade sprungit ikapp utan han som hade tappat. När jag kom upp jämnsides med honom frågade jag snabbt hur han låg till men han bara vinkade bort mig och såg sjukt plågad ut. Sista 5k kunde jag faktiskt njuta fullt ut. Vet inte hur många gånger jag har sett Paula Radcliffes världsrekord och när det gick upp för mig att jag sprang på samma ställe som jag sett så många gånger på tv så fick jag nästan lite gåshud. Att närma sig målet var helt magiskt och publiken var helt tokiga. Förbi Buckingham Palace och sen målrakan, jag hade tänkt att jag skulle göra värsta segergesten men jag var så tagen att jag helt glömde bort det. Där och då kändes målgången häftigare än Boylston Street. 3.04.50 stannade klockan tills lut på.

Fick min medalj, finisher t-shirt och en påse med diverse ätbara saker innan jag stötte ihop med brorsan som också hade fått slå av på takten. Det blev inget nytt PB, inte ens en sub3 mara, men det var inget som jag tänkte på då. Allt jag kände var euforiska känslor av lycka över att ha fått springa London Marathon. Lite senare på kvällen blev det först ett stopp på en pub i närheten av hotellet och sen gemensam middag med alla andra Springtime resenärer. Imorse när vi gick mot tunnelbanan för att ta oss till Heathrow hade vädret slagit om. Luften var sådär klar och krispig som man vill ha på en mara och svala vindar svepte in över stan. Varför kunde det inte ha fått vara så igår? var det första jag tänkte, men slog bort dom tankarna ganska fort och påminde mig om att jag faktiskt var nöjd med det jag fått uppleva.

Kanske har jag gått och blivit soft eller blödig. Det normala hade vart att jag känt mig irriterad och arg över att inte ha persat, inte ens sprungit in under 3 timmar, det vet alla ni som följt mig här på bloggen men jag kunde faktiskt inte förmå mig själv att känna så imorse. Kanske har jag gått och blivit klok, insett att man inte kan styra över allt och att man får anpassa målen efter förutsättningarna. Det enda som stör mig är all träning som jag lagt ner inför loppet för jag vet att jag hade kunnat persa med rätt förutsättningar. Just nu känner jag mig faktiskt inte speciellt sliten och det är en rätt skön känsla. Kör nog igång med träningen igen ganska snart och funderar på att revanschera mig på Umeå Halvmarathon om ett par veckor. Vi får se vad som händer, men revansch ska jag ha! London Marathon kan i alla fall starkt rekommenderas! Snabb bana, bra organisation, enkelt och smidigt innan start och fantastisk atmosfär! Just nu rankar jag det i topp med Boston som helhetsupplevelse. Det enda minuset är att man inte själv kan anmäla sig hur som helst eller delta i lotteriet, istället är man tvungen att åka med researrangör och dom platserna är inte heller många så det gäller att vara ute i tid om man vill springa!

/Hörs

Nu är det bara 4 dagar kvar, sen smäller det. London Marathon 2018, bring it on! I år känns det verkligen som om jag har gjort jobbet grundligt och den största farhågan är väl egentligen om jag började trappa ner på träningen i tid eller inte, om benen verkligen är så pass pigga och fräscha att de är redo för en maxinsats på söndag. 42,2km är fortfarande jävligt långt och kräver utvilade ben, annars är det kört. Förra veckan sprang jag bara 50% av min normala mängd och den här veckan har jag bara joggat en lugn mil samt kört ytterligare en mil nu ikväll med fem kilometer i tävlingsfart. Dom tvångsmässiga tankarna på att springa varje dag har vart jobbigare än någonsin inför det här loppet, men förhoppningsvis har jag ändå vilat tillräckligt. Att vila för mycket är inte heller bra, då blir benen bara sega och mosiga.

Jag fick faktiskt till en runda runt Kungsholmen förra veckan tillsammans med brorsan när jag var där i jobb. Vilken frihetskänsla det var att få springa i kortbrallor på sopade asfaltsvägar i strålande solsken och slippa dubbade skor, ishalka och underställ. Det var nästan så att det var lite av en religiös upplevelse, för det var ett halvår sen sist och kroppen har ju en tendens till att fort glömma hur det känns. Var rädd för att det skulle vara svårt att hitta rätt i ansträngning men vi rev av 7km i 3.50-fart som kändes oförskämt lätt, vi kunde springa och prata med varandra utan problem. Även nu ikväll hamnade jag närmre 3.50 än 4.00 med samma lätta känsla så frågan är om jag inte tänker spänna bågen på söndag och öppna i 3.50-fart snarare än 4-fart.

Nervositeten börjar även den smyga sig på och det tolkar jag som att kroppen börjar göra sig redo för en rejäl fight, ett bra tecken med andra ord. Kommer också på mig själv med att kolla väderappar en gång i halvtimmen för att se om prognoserna för London förändrats eller inte, ytterligare ett bra tecken på att skallen börjar tagga till. Som det ser ut just nu är det ju sommarvärme i London men förmiddagarna ser ändå hyfsade ut, kring 14-15 grader och det kan jag leva med. Slipper gärna värmeböljan från Boston ifjol då kroppen började protestera direkt. Å andra sidan tror jag att dom som sprang Boston i måndags gärna skulle ha bytt, fy fan vilket bedrövligt väder det såg ut att vara. Är sjukt glad att jag fick uppleva det loppet i solsken från sin bästa sida. Stockholm 2012 framstod nästan som behaglig när man såg tv bilderna.

Det enda negativa just nu är att jag har fått en punkt på vänster skinka som ömmar nåt fruktansvärt direkt jag sätter mig eller trycker på den. Var rädd för att det skulle hämma löpningen när jag stack ut tidigare ikväll men som tur var så kunde jag springa obehindrat även om jag kände av den där triggerpunkten hela tiden. Ber till alla löpargudar som finns att det ska ge med sig till söndag. Jag har sprungit mer eller mindre varje dag sen den 1 januari utan minsta lilla känning men så fort jag drog ner på löpningen och vilade ett par dagar i rad så fick jag ont. Den logiska slutsatsen av det borde vara att vila inte är bra nånstans. Har även lyckats hålla förkylningarna på avstånd trots att i princip alla på jobbet gått runt och snorat. ”Stanna hemma för helvette” har jag velat skrika rakt ut i fikarummet många gånger den senaste veckan men okej då, jag fattar att ingen stannar hemma från jobbet bara för att man är lite småförkyld. Städtanterna på jobbet måste undra varför tvålen som normalt räcker en månad tagit slut på ett par dagar 🙂

På fredag kväll lyfter planet mot London. Jag tror att jag är redo. Det känns nästan så. Nu vill jag mest få det här loppet överstökat så jag kan börja fokusera på nästa. Nä, skämt åsido, det ska bli jävligt kul att få springa en mara igen och framförallt att få göra det i London. Om alla stjärnor står rätt på söndag så kommer det att bli ett nytt PB, det är känslan för så mycket som jag har tränat inför det här loppet har jag aldrig gjort. Jag har bara vart i London en gång tidigare och då bestod Arsenals backlinje av Tony Adams, Nigel Winterburn, Lee Dixon och Steve Bould. Det var med andra ord jävligt länge sen så jag ser minst lika mycket fram emot att få se lite av London som att hämta hem ett nytt pers. En sak kommer jag i alla fall ihåg från min förra London tripp och det var att jag snurrade Jackson Browne hela tiden på min Sony Walkman. Så bara därför så tänker jag peppa inför loppet med Mr Browne även den här gången. Running on empty är ju lite av alla löpares nationalsång passande nog. Återkommer med en race report nästa vecka, förhoppningsvis en glad sådan. 

/Hörs