London Calling Pt.2
Nu är det bara 4 dagar kvar, sen smäller det. London Marathon 2018, bring it on! I år känns det verkligen som om jag har gjort jobbet grundligt och den största farhågan är väl egentligen om jag började trappa ner på träningen i tid eller inte, om benen verkligen är så pass pigga och fräscha att de är redo för en maxinsats på söndag. 42,2km är fortfarande jävligt långt och kräver utvilade ben, annars är det kört. Förra veckan sprang jag bara 50% av min normala mängd och den här veckan har jag bara joggat en lugn mil samt kört ytterligare en mil nu ikväll med fem kilometer i tävlingsfart. Dom tvångsmässiga tankarna på att springa varje dag har vart jobbigare än någonsin inför det här loppet, men förhoppningsvis har jag ändå vilat tillräckligt. Att vila för mycket är inte heller bra, då blir benen bara sega och mosiga.
Jag fick faktiskt till en runda runt Kungsholmen förra veckan tillsammans med brorsan när jag var där i jobb. Vilken frihetskänsla det var att få springa i kortbrallor på sopade asfaltsvägar i strålande solsken och slippa dubbade skor, ishalka och underställ. Det var nästan så att det var lite av en religiös upplevelse, för det var ett halvår sen sist och kroppen har ju en tendens till att fort glömma hur det känns. Var rädd för att det skulle vara svårt att hitta rätt i ansträngning men vi rev av 7km i 3.50-fart som kändes oförskämt lätt, vi kunde springa och prata med varandra utan problem. Även nu ikväll hamnade jag närmre 3.50 än 4.00 med samma lätta känsla så frågan är om jag inte tänker spänna bågen på söndag och öppna i 3.50-fart snarare än 4-fart.
Nervositeten börjar även den smyga sig på och det tolkar jag som att kroppen börjar göra sig redo för en rejäl fight, ett bra tecken med andra ord. Kommer också på mig själv med att kolla väderappar en gång i halvtimmen för att se om prognoserna för London förändrats eller inte, ytterligare ett bra tecken på att skallen börjar tagga till. Som det ser ut just nu är det ju sommarvärme i London men förmiddagarna ser ändå hyfsade ut, kring 14-15 grader och det kan jag leva med. Slipper gärna värmeböljan från Boston ifjol då kroppen började protestera direkt. Å andra sidan tror jag att dom som sprang Boston i måndags gärna skulle ha bytt, fy fan vilket bedrövligt väder det såg ut att vara. Är sjukt glad att jag fick uppleva det loppet i solsken från sin bästa sida. Stockholm 2012 framstod nästan som behaglig när man såg tv bilderna.
Det enda negativa just nu är att jag har fått en punkt på vänster skinka som ömmar nåt fruktansvärt direkt jag sätter mig eller trycker på den. Var rädd för att det skulle hämma löpningen när jag stack ut tidigare ikväll men som tur var så kunde jag springa obehindrat även om jag kände av den där triggerpunkten hela tiden. Ber till alla löpargudar som finns att det ska ge med sig till söndag. Jag har sprungit mer eller mindre varje dag sen den 1 januari utan minsta lilla känning men så fort jag drog ner på löpningen och vilade ett par dagar i rad så fick jag ont. Den logiska slutsatsen av det borde vara att vila inte är bra nånstans. Har även lyckats hålla förkylningarna på avstånd trots att i princip alla på jobbet gått runt och snorat. ”Stanna hemma för helvette” har jag velat skrika rakt ut i fikarummet många gånger den senaste veckan men okej då, jag fattar att ingen stannar hemma från jobbet bara för att man är lite småförkyld. Städtanterna på jobbet måste undra varför tvålen som normalt räcker en månad tagit slut på ett par dagar 🙂
På fredag kväll lyfter planet mot London. Jag tror att jag är redo. Det känns nästan så. Nu vill jag mest få det här loppet överstökat så jag kan börja fokusera på nästa. Nä, skämt åsido, det ska bli jävligt kul att få springa en mara igen och framförallt att få göra det i London. Om alla stjärnor står rätt på söndag så kommer det att bli ett nytt PB, det är känslan för så mycket som jag har tränat inför det här loppet har jag aldrig gjort. Jag har bara vart i London en gång tidigare och då bestod Arsenals backlinje av Tony Adams, Nigel Winterburn, Lee Dixon och Steve Bould. Det var med andra ord jävligt länge sen så jag ser minst lika mycket fram emot att få se lite av London som att hämta hem ett nytt pers. En sak kommer jag i alla fall ihåg från min förra London tripp och det var att jag snurrade Jackson Browne hela tiden på min Sony Walkman. Så bara därför så tänker jag peppa inför loppet med Mr Browne även den här gången. Running on empty är ju lite av alla löpares nationalsång passande nog. Återkommer med en race report nästa vecka, förhoppningsvis en glad sådan.
/Hörs
Antal kommentarer: 3
Johan Hedlund
Stort lycka till!!
M
Run Anders, run!
Stefan N
Hoppas du har en bra dag och får ut krämen ur benen. Brorsan din ser stark ut så det ser ut att bli en jämn match. Kriga på imorgon och lycka till!