Total kollaps och personsämsta



Det här inlägget var till en början tänkt att bli mitt stora försvarstal. På nåt sätt kände jag redan efter målgången att jag behövde komma på riktigt bra och många ursäkter, för så dåligt som jag sprang i lördags har jag aldrig gjort. Det var nästan så att jag skämdes över min insats när jag skamset vandrade från Stadion bort till Östermalms IP med en medalj jag inte förtjänade runt halsen. Jag är van att maror inte går som planerat, det är nästan mer regel än undantag, men då brukar jag åtminstone kunna hålla ihop det hyfsat och inte totalt kollapsa som jag gjorde nu i helgen. Som tex förra året i Boston då jag tidigt insåg att det var för varmt men ändå ramlade in på 2.59. Eller i London för en månad sen. Ridå ner redan efter första femman men tog mig ändå i mål på 3.04. T.o.m i mitt senaste Stockholm Marathon då jag bonkade så hårt och brutalt att jag tvingades gå vid varenda vätskekontroll på slutet kom jag in på 3.04. Men inte i år. I år blev det personsämsta (om man inte räknar den gången jag gick runt Berlin och dessutom spenderade 20min sittandes i en ambulans) och det värsta är att jag faktiskt kämpade för att undvika det på slutet men misslyckades. Så går det när man bestämmer sig för att gå hundra meter från stadion istället för att springa. 

Men nää, nu när det hunnit gå ett par dagar så tycker jag fan inte att jag behöver försvara mig. Jag vet vad jag kan, vad jag har kapacitet för och vad jag har presterat tidigare. Det här är bara en obetydligt parentes, jag behöver inte försvara min bedrövliga insats för nån annan än mig själv. Men allt jag kunde tänka på mot slutet när jag gick mer än jag sprang var bortförklaringar. Det kändes nästan skämmigt när folk skrek ”kom igen nu Umeå, du klarar det” eller ”du klarar att springa sista biten”. Egentligen ville jag bara skrika nåt i stil med ”men spring själv då!” eller ”jag gjorde för i helvette 2.49 i höstas, så här dålig är jag inte”. Jag fattar ju mycket väl att det bara är av välvilja som folk skriker sig hesa och att många blir peppade av alla tillrop men jag skämdes mest.

Vi tar det väl från början ändå. Var på plats vid Östermalm IP i god tid och led nåt fruktansvärt i solen timmarna innan start. Träffade på många bekanta och obekanta ansikten, hejade på folk och tänkte mer på hur trevligt det var snarare än att gå in mig själv som jag alltid brukar göra annars. Hade förberett mig på ungefär samma sätt som jag alltid gör inför en mara dagarna innan men var mentalt inställd på att bara överleva och hade inga förväntingar alls mer än att komma i mål och njuta av folkfesten. Det kanske var det första felet. Egentligen borde jag ha gått in med samma aggressiva inställning som jag normalt alltid gör trots vetskapen om att det kommer bli tufft eller svårt. Boston, New York, London, Stockholm….även fast dom loppen gick åt h-e så öppnade jag i alla fall optimistiskt i tron om att det skulle gå. Kanske hade det gått bättre med samma inställning nu.

Positionerade mig i alla fall hyfsat långt fram i startgrupp B. Startlinjen var framflyttad en bra bit jämfört med den gamla banan och min spontana känsla när vi stack iväg var att det var mycket trängre nu än tidigare år. Hade en lös tanke på att åtminstone öppna kring 4.15-fart och första femman kändes ändå helt okej men ganska tidigt insåg jag att det skulle bli en lång dag ute på Stockholms gator. Första gången som jag drog ner på farten var redan vid Lindhagesgatan nånstans vid 7km. Där var värmen och framförallt solen helt outhärdlig. Strax före Rålis sprang min IFK Umeå kompis Stefan om mig och frågade hur det kändes. Kommer inte ens ihåg vad jag svarade. Hade i alla fall inga ambitioner att haka på honom när han seglade iväg. Hela vägen upp till Stadion var bedrövligt jobbig pga värmen och hade det inte vart för skuggan på Narvavägen så hade jag nog börjat fundera på att bryta redan här. Vid Karlaplan kom Gabriel ifatt och frågade hur det gick. Jag vet att jag hade svårt för att prata då även om jag försökte upprätthålla skenet av att jag medvetet dragit ner på farten. Han såg i alla fall fräsch ut och seglade efter en kort pratstund även han ifrån mig. Djurgården kändes okej, mest för att solen gått i moln och för att det blåste på en del där, och för en gångs skull kändes Djurgården inte alls så tråkig som den alltid gör på Stockholm Marathon.

Passerade halvan på typ 1.32 och började redan här inse att det skulle bli kämpigt att undvika personsämsta för jag kände mig helt färdig. Normalt ska ju halvmarapasseringen kännas som uppvärmning men nu kändes det mer som ett ultralopp. Tuffade i alla fall på bort till Slussen i knapp styrfart och lagom till stigningen upp på Hornsgatan bestämde jag mig plötsligt för att börja gå. ”Vafan gör du?” tänkte jag högt för mig själv men det var så fruktansvärt skönt och befriande att slippa springa. Väl upp på toppen tvingade jag mig själv att börja springa igen men den nya sträckningen på Söder var så brutalt tråkig och oinspirerande. Efter vändningen vid Tegelviksgatan väntade en ny stigning och även där började jag gå. Blev omsprungen på löpande band, bla av Magnus från Övik som peppade men jag kunde inte förmå mig själv att springa. Hade ingen motivation. När jag väl kom igång så gick det ändå ganska lätt, farten låg kring 4.30 men när jag gick så långa sträckor så blev ju snittfarten betydligt långsammare. Jag och Mange turades sen om att springa om varandra på löpande band längs Hornsgatan. När jag gick sprang han förbi och när jag väl sprang, sprang jag förbi honom. Noterade också att folk som kom från Slussenhållet hoppade över på vår sida i hopp om att få skugga och tänkte vafan håller dom på med, skärp er! Såg sen att många sprungit fel där men jag tycker absolut inte arrangören kan lastas för det.

Strax innan Lundagatan stannade jag igen. Egentligen inte för att jag var jättetrött utan dels för att min högra axel började göra ont men också för att jag fick nåt jävla lock för öronen för varje steg jag tog som var sjukt irriterande. Plopp, plopp sa det i vänstra örat varje gång jag landade och enda sättet att slippa den obehagliga känslan var att gå. Började räkna på hur lång tid det skulle ta att gå härifrån och insåg att det skulle ta alldeles för lång tid så det var bara till att börja springa igen och försöka ignorera att jag inte hörde nåt på ena örat. Vid Västerbron kom sen Robert ikapp och vi hann småprata lite om hur jobbigt det var förutom att jag inte hörde ett ord av vad han sa. När jag äntligen kom över på Norr Mälarstrand och hade börjat vänja mig vid att inte höra nånting så slog hållet (eller mjälthugg som vi säger i Norrland) till som en käftsmäll. Kunde inte ta ett steg utan smärta. Gick långa sträckor och först vid Strandvägen kunde jag börja utföra nåt som liknade löpning igen. Vid 40km passeringen räknade jag ut att jag hade typ en kvart på mig för att undvika personsämsta men då funkar det inte att börja gå på både Valhallavägen och på Drottning Sofias väg ett par hundra meter innan mål. 3.25.31. Personsämsta med typ 10 sekunder.

Kunde inte ens njuta av varmkorven och ölen i mål, ville bara hem så fort som möjligt men också undvika att träffa på alla löparkompisar för att slippa dra massa dåliga ursäkter. Är i alla fall grymt imponerad av alla som lyckades bemästra värmen för det gjorde inte jag. Kände mig inte särskilt sliten muskulärt eller flåsmässigt under loppet, bara otroligt trött, seg och loj pga värmen. Kan egentligen inte sätta fingret på varför det gick så dåligt, bara konstatera att det aldrig gått så här dåligt någonsin. Det första jag gjorde när jag kom hem från Stockholm igår var att ge mig ut och springa bort fiaskot och det kändes hur bra som helst.

Stockholm Marathon 2018 var i alla fall ett lika trevligt arrangemang som tidigare. Jag gillade den nya banan betydligt mer än den gamla och den kändes också snäppet snabbare. Framförallt var det skönt att slippa dom tråkiga delarna på Djurgården. Dom nya stigningarna på Söder var tuffa men å andra sidan var avslutningen mycket snällare jämfört med den gamla stigningen uppför Torsgatan och Odengatan. Att passera Strandvägen tre gånger var nog ett smart drag ur publiksynpunkt. Fantastiskt kul med så mycket publik också och all heder åt alla som gick man ur huse med sina högtryckstvättar och vattenslangar för att svalka oss löpare! 

Nu är det tillbaka till ritbordet. Jag hade räknat med att vara ganska mätt på löpning efter det här och hade planerat in en lite lugnare period men nu är det full fokus mot Chicago Marathon och revansch! 

/Hörs

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet
Antal kommentarer: 3

Johan Hedlund

Surt… men det är bara att bryta ihop och komma tillbaka starkare!
Vi vet att du är snabb 😉
Och en dag kommer den perfekta dagen när allt fungerar – då kan du njuta till fullo.
Själv känner jag att allt ”flöde” om Maraton överallt gör så att jag nog får ta mig i kragen och planera för ett för egen del… 😛


Monica Carlsson

Äsch, duuuu! Jag som knappt ens kallar mig för löpare, bara joggare och knappt det, inte skulle komma på tanken att springa en tävling, har ju egentligen inte riktigt rätt att kommentera… men ändå!
Inse hur många timmar du tränat, kämpat, gnetat.
Inse hur osannolikt det är att pricka in ett max på prestation vid ett enskilt tillfälle, just när dessutom vädret gör förutsättningarna extra svåra.
Kom ihåg att du är en löpare betyyyydligt över medel för vanliga som inte är proffs, och all kapacitet som du har. Men inte just vid ett visst tillfälle, alltid. Än sen? Jo. Surt, jag förstår. Äsch, bryt ihop och kom igen, som Per Elofsson sa! Fortsätt njuta av din löpning, även om en enskild tävling inte prickar exakt rätt! Och här var ju skallen inte med, ens från start, intressant vilken skillnad det gör! Nyttigt att inse, även den hårda vägen.


Anders Larvia

Klart du har rätt å kommentera Monica, alla som betraktar sig som löpare är ju löpare 🙂 Motgångar är nyttiga, det är ju av dom man lär sig även om det är jobbigt just för stunden. Med lite perspektiv så kommer Stockholm Marathon anno 2018 vara ett av dom lopp som jag garanterat kommer att komma ihåg allra bäst 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Nojja och (o)pepp



Senast jag sprang Stockholm Marathon var 2016. Då var jag helt övertygad om att jag skulle göra ett bra lopp. Efter det sista hårda passet veckan innan skrev jag nånting i stil med att ”kommer bli riktigt jävla farlig nästa vecka” i träningsdagboken. Med facit i hand blev jag inte det. Tyvärr var jag inte ens i närheten av att vara farlig, jag var snarare så långt ifrån farlig man kan komma. Bonkade så hårt och brutalt ute på Djurgården att jag förmodligen inte hade kunnat svara på vad ett plus ett var. Men jag tog mig i alla fall i mål. Känslan inför comebacken på lördag är ungefär samma som sist dvs jag tror att jag hade kunnat vara farlig med rätt förutsättningar men eftersom det ska bli 30 grader varmt så vet jag att jag kommer vara lika ofarlig som sist och ha svårt att ens hålla styrfart. Det här blir den tredje vårmaran på rad som jag prickar in värmebölja. Boston förra året, London för en månad sen och nu Stockholm. 

Jag försöker i alla fall att hålla modet uppe och förbereda mig på ungefär samma sätt som jag vanligtvis gör inför en mara men det är svårt att tagga till på riktigt när jag redan nu vet att loppet är kört rent tidsmässigt. Fan, det räckte med att jogga runt London i stekande hetta, nu vill jag springa dom där 4 milen och göra en hygglig tid också. Så jävla skönt är det ju inte att springa 42 195m. Intalar mig själv att jag i alla fall ska försöka gå för sub3 men känner jag mig själv rätt så kommer jag att dra ner på farten redan innan den första milpasseringen, precis som i London och Boston. Sol och värme är inte min påse helt enkelt. Istället kommer jag å vara nöjd med att bara överleva. Varmkorv och folköl kommer vara mitt mantra under hela loppet.

Vad är det egentligen för fel på vädret? Så här varmt ska det inte vara i Sverige i maj. Det ska ju vara 12 grader, snålblåst och kyliga pålandsvindar som man gnäller över i fikarummet samtidigt som man förbannar den svenska sommaren som alltid är försenad och aldrig kommer. Det ska definitivt inte vara  medelhavsvärme. Igår sprang jag en timme på lunchen i 32 grader och höll bokstavligen på att koka bort, det var så brutalt jobbigt att jag saknar ord för att beskriva hur jobbigt det var. Det var till och med bedrövligt jobbigt att sitta på en uteservering och dricka öl efteråt på grund av solen och värmen att jag bara ville gå hem. Då är det illa. Nu ikväll var dock temperaturen mer normal och den kyliga motvinden var tillbaka. Sprang mitt sista pass för nån timme sen och slängde in 2x2km i marafart bara för att få in fartkänslan. 3.53, 3.57, 3.55 och 3.59. Kändes så oförskämt lätt att jag är ganska säker på att jag hade kunnat göra en bra tid i normalt väder. Jag tar 2012 års väder alla dagar i veckan före lördagens prognos.

Det största orosmolnet just nu är att jag går omkring och har löparknä känningar hela tiden. Inte när jag springer men mest hela tiden utöver det. Det kliar oroväckande mycket längs hela ITB senan och ibland ilar det till på utsidan av knät. Jag vet precis vad det är för jag har haft skiten för många gånger tidigare. Jag vet också precis vad problemet är. Mitt högra lår, för det är tight som en tiger och det är knappt så att jag kan stretcha ut det. Egentligen borde jag gå och få nålbehandling eller nåt men det får bli efter loppet i så fall. Mina grannar undrar nog vad jag gör när jag rullar på foamrollern för man skulle kunna tro att det pågår grov misshandel då. Men eftersom jag inte känner av det nåt under löpning så känns det ändå som det är under kontroll. Vidskeplig som jag är så vet jag dock att det borde vara dags för ett löparknä den här sommaren. 2009, 2012, 2015 och 2018. Där har ni mönstret. Ni som var med mig då vet att jag höll på att bli tokig och att det var den hemskaste sommaren sen…2012. Löparknä tär på psyket.

Jag kommer i alla fall att stå på startlinjen på lördag och se fram emot att få springa min 18:e(?) mara. Har tappat räkningen. Kul ska det i alla fall bli, även om det förmodligen inte kommer vara särskilt roligt under själva loppet. Men en grej med att springa just Stockholm är ju folkfesten både innan, under och efter. Träffa alla löparkompisar, prata tidsmål, snacka upp förväntningarna, njuta av Stockholms vackra vyer, käka kanelbullar och dricka ljumna trefemmor i mål, få höra hur det gått för alla och sen få halta hem på stolpiga ben. Det är Stockholm Marathon för mig. Och duschen. Duschen efter en mara är fan priceless trots att det svider på alla möjliga ställen. Och att sen få gå på det tyngre artilleriet i kylskåpet i lugn och ro, det gör det värt varenda meter.

/Hörs

PS! Marauppladdning kräver ju såklart rätt musik som alla vet. Även om jag är rätt opeppad just nu så hjälper rätt musik en bit på vägen. Gärna nåt glatt. Typ The 1975.

 

Stockholm nästa!



Sorry att jag inte skrivit på ett tag. Har haft häcken full. Inte med springa utan med nationella prov, rättning, betyg och diverse andra roliga aktiviteter. Maj är den bedrövligaste månaden på hela året för alla oss som jobbar i skolans underbara värld. Och inte har tillvaron blivit lättare av att alla nationella prov läckt som ett såll på nätet i förväg och spridits på sociala medier. Jag är ingen förespråkare av våld men den/dom som ligger bakom detta förtjänar att både kölhalas och lynchas till allmän beskådning. Min tillvaro blev ungefär 200% jobbigare föregående vecka på grund av klåparna som spred proven. Det var så illa att jag fick pina mig upp klockan halv sex på morgonen vissa dagar för att överhuvudtaget hinna med att springa. Och då hatar jag att springa på mornarna, det är typ det värsta som finns. 

Motivationen har inte riktigt vart på topp dom senaste veckorna, mest på grund av värmen. Idag är det så jävla varmt att det knappt går att beskriva. 26 grader på termometern as we speak. Sprang ett långpass tidigare idag och fick soppatorsk i hettan redan efter en mil. Såhär varmt ska det inte vara i maj i Sundsvall. Dom flesta tycker säkert det är underbart med den här högsommarvärmen men inte jag. Jag gnäller högt och ljudligt i fikarummet och drömmer mig tillbaka till vintern, för snön till trots så gick det ju ändå att springa på då utan att svettas bort. Blickarna jag får när jag beklagar mig är inte att leka med. ”Är du helt dum i huvudet” eller ”vad är det för fel på dig”, tänker nog dom flesta. Amatörer tänker jag!

Efter PB:t i Umeå så anmälde jag mig till Stockholm Marathon i tron om att jag lyckats pricka in en formtopp men den toppformen försvann med värmens intåg. Just nu känner jag mig bara allmänt seg med stolpar till ben och dessutom tjock som en gris eftersom jag har gått upp 3-4kg sen London. Och inte blir det bättre av att värmen verkar vara här för att stanna. Har fått till några veckor med 11-12mil efter London men har känt mig riktigt sliten och nån fart har jag definitivt inte orkat med. Fattar inte hur jag klarade av att springa varje dag i vintras, just nu känns det som jag behöver minst två vilodagar per vecka för att överhuvudtaget orka springa nåt alls. Det enda jag mäktar med är marafart och det är väl bättre än ingenting. Har försökt slänga in 15km här och 10km där strax under 4-fart på distanspassen och det har ändå känts hyfsat okej.

Förra helgen var jag i Stockholm och passade på att springa delar av den nya bansträckningen tillsammans med brorsan. Det var ju bedrövligt varmt där också då så jag hade fullt sjå med att fokusera på att sätta den ena foten framför den andra men jag fick väl en hyfsad uppfattning om dom nya delarna ändå. Inledningen var skön med rätt mycket nedför, känns som att många kommer springa den första milen alldeles för fort och få betala för det senare i loppet inklusive jag själv. Spontant kändes stigningen upp till Hornsgatan bedrövligt jobbig, särskilt i och med att den kommer vid 25km då det börjar bli jobbigt och inte blev det bättre av den nya kajsträckan som kändes urtråkig för att sedan avslutas med ytterligare en seg stigning upp till Folkungagatan. Hela Söder kommer att kräva pannben i kubik. Det positiva var väl att avslutningen kändes betydligt lättare jämfört med den sega avslutningen på den gamla sträckningen. Efter Västerbron är det ju mer eller mindre platt ända fram till dom avslutande kilometrarna och avslutande Narvavägen kändes inte alls så jobbig som jag hade föreställt mig. Tyvärr fick brorsan magpaj i höjd med Karlaplan efter att ha tagit en gel lite tidigare så vi hann inte med den sista kilometern men det var fruktansvärt skönt att få hoppa på tuben i värmeböljan istället för att springa hem. 

Målsättningen i Stockholm är högst oklart. Jag kommer att avvakta vädret och låta det bestämma. Just nu tar jag gärna 2012 års väder bara för att slippa värmen. Drömscenariot är mulet, duggregn, krispig luft, svag vind och 8-9 grader. Framförallt vill jag slippa solen och vinden. Då kommer jag att gå för 2.50. Mest troligt är väl dock >20 grader och sol som det ser ut just nu och i så fall kommer målet vara att bara överleva och ta sig i mål. Är dock ganska peppad på att springa Stockholm igen efter att ha stått över ifjol. Framförallt ser jag fram emot att komma i mål och få käka obegränsade mängder varmkorv, kanelbullar och dricka ljumna trefemmor. Det är fan världsklass på det, där spöar Stockholm alla lopp i världen. Mindre världsklass är det dock på startgrupperna. Där får Stockholm Marathon bakläxa. Att seeda sig på en miltid ända fram till startgrupp B borde inte få vara möjligt för det innebär att det kommer vara allt ifrån 2.45 till 3.15 löpare i samma startgrupp och göra starten extremt ryckig. Gör som Berlin. Eliten först, sen dom som gjort 2.40 – 2.50, 2.50 – 3.00 osv. Det skulle alla tjäna på.

Nästa vecka matar jag på med distans i hopp om att hitta en bra känsla. Stockholm är inget högprioriterat lopp så jag kommer inte att släppa upp på träningen riktigt än som jag hade gjort om det var ett viktigt lopp. Prio ett är att hitta en bra löpkänsla och känna att jag har lite tryck i steget. I värsta fall blir Stockholm Marathon 2018 bara ett lopp i mängden att lägga på CV:t och det är väl inte det sämsta. Oavsett hur det går så kommer Stockholm Marathon alltid att vara speciellt och ligga mig varmt om hjärtat eftersom det förändrade mig på så många olika sätt. Innan 2012 kunde jag aldrig föreställa mig att mitt liv några år senare skulle gå ut på att springa maror runt om i världen, inte med tanke på vilken hemsk upplevelse Sthlm 2012 faktiskt var och hur ont jag hade efteråt. Jag tänker ofta tillbaka på det loppet för att hitta inspiration och i år är inget undantag. 

/Hörs

Umeå Halvmarathon – Race Report



Idag är jag glad. Jävligt glad till och med. Och nöjd. Inte främst för gårdagens pers eller sub80 som man skulle kunna tro utan framförallt för att jag fick betalt för vinterns alla mil. Igår visade jag för mig själv att jag definitivt inte är slut som löpare och att mycket mängd faktiskt lönar sig. Dessutom lyckades jag med konststycket att bli rejält trött på slutet, nästan stumna, och samtidigt kunna öka farten när det kändes som allra värst. Det var en riktigt skön känsla och nåt jag nästan aldrig upplevt tidigare. En minst lika skön känsla som sub80. Och PB. Men det var på håret. 1.19.50 stannade klockan på till slut. Åttonde plats tror jag. Kul att loppet fick en hel del uppmärksamhet i lokalblaskan också på vk.se

Egentligen har jag aldrig gjort nåt riktigt seriöst sub80 försök sen DNF:en i Luleå för 2 år sen då jag sprang fel. Har sprungit rätt många halvmaror efter det men aldrig med målet att fixa sub80. Det har mest vart som träningslopp eller på känsla. Och sub80 har aldrig vart en lika uttalat mål som sub2.50 på maran. ”Alla” har ju sagt att man måste göra sub80 innan man kan göra under 2.50. Jag är väl beviset på att det inte behöver vara så. Men igår var det dags för ett allvarligt försök. Igår var det sub80 som gällde för hela slanten även om jag inte sa det högt. Faktum är att den största anledningen till att jag drog ner på farten i London så pass tidigt som jag gjorde var för att vara tillräckligt fräsch inför just det här loppet. Vet att jag började tänka sub80 i Umeå redan när jag sprang förbi Cutty Sark efter 7-8km och insåg att värmen höll på att ta kol på mig. Och trots att det bara var 2 veckor sen jag sprang maran i London så var det länge sen som benen kändes så fräscha som dom gjorde igår.

Var på plats en timme innan start igår och joggade upp. Banan startar med en kilometer runt en parkering på asfalt innan man sen vänder tillbaka och springer 2 varv runt Nydalasjön som mestadels består av grusväg. Halvvägs runt sjön gör man en avstickare på 500m för att få ihop den exakta distansen 21 097,5m vilket innebär en jobbig 180 graders sväng runt en kon. Kände direkt jag klev ur bilen på parkeringen att det blåste lite mer än vad väderprognoserna lovat. Joggade upp längs banans inledande del och möttes av en hård och kylande motvind. Försökte tänka positivt, benen kändes fräscha och motvinden skulle komma under den första och den tredje delen av loppet men ju längre jag sprang längs med sjön desto mer bekymrad blev jag. Fan, det här var inte vad varken smhi eller yr hade lovat. Dessutom var det rätt geggigt på vissa ställen efter den hårda vintern. Temperaturen var dock nästintill optimal med strax under 10 grader.

Stötte ihop med många bekanta ansikten innan start och hann tjata lite vilket tog bort en del av nervositeten. Dessutom är det alltid skönt att stämma med andra vad dom har för målsättning så man vet vilka ryggar man ska ta sikte på. Tyvärr fick jag höra att varken Stefan eller Tomas skulle utmana sina personbästan som annars hade vart bra klungsällskap. Inte heller Magnus från Övik skulle gå för pers. En kvart innan start drog jag på mig tävlingslinnet och bytte skor till mina Vaporfly. Funderade på handskar för i motvinden var det rätt kallt men bestämde mig till slut för armvärmare istället. På startlinjen träffade jag på Gabriel – en annan IFK:are som visade sig ha samma mål som jag vilket kändes skönt. En rygg att gå på i alla fall.

När starten gick så rusade jag som vanligt men det gjorde å andra sidan alla andra också och det var svårt att inte dras med. Klockade första kilometern på 3.36 – alldeles för fort – men sen lugnade det som tur var ner sig lite och istället utkristalliserades olika grupperingar tydligt. Längst fram stack en toppklunga på 6-7 personer iväg och ett par hundra meter bakom bildades en annan klunga där jag hamnade. När vi kom tillbaka ut runt sjön möttes vi av motvinden som med adrenalinet pumpandes inte alls kändes så farlig som jag hade föreställt mig. Här var det lite smågeggigt, halkade till på ett par ställen så jag bestämde mig för att gå upp i täten och dra, helt enkelt för att kunna se vart jag satte fötterna istället för att ligga mitt i. Gick som en klocka första biten i 3.45-fart när jag klöv vinden och banade väg för dom andra, ansträngningen kändes helt under kontroll. Planen var att springa första delen av loppet med känslan att kunna öka när som helst. Strax efter första femman bad jag Gabriel gå upp och dra för att få lite avlastning och la mig i rygg på honom vilket kändes skönt. Strax efter kom första vätskekontrollen och där kändes det som vi splittrades upp en aning för helt plötsligt var jag först i klungan igen. När vi rundande konen hade vår grupp spruckit upp lite och som alltid vid 180-graders svängar känns det som man tappar rytmen helt. Försökte hålla upp farten men märkte att jag ökade lite istället för nu blev jag helt plötsligt solo. Funderade på att vänta in klungan men bestämde mig till slut för att köra mitt eget race och fortsatte trycka på.

Efter 7-8km fick jag syn på en kille ett par hundra meter framför som sackat från täten. Nu blev målet att försöka jaga ikapp honom och i medvinden hade jag inga problem att äta upp avståndet. Passerade 10km på 37.14, lite snabbare än planerat men tyckte samtidigt att jag hade loppet under kontroll. Började samtidigt tänka att sub80 inte skulle bli några problem och så ska man aldrig tänka halvvägs. Vid varvningen var jag ikapp killen framför och när vi gick ut på andra varvet så tog jag kommandot.

Att komma ut på andra varvet var som att springa in i en vägg. Var inställd på att det skulle kännas jobbigare än första varvet men inte så jobbigt som det faktiskt var. Som tur var vi två i alla fall men jag fick dra hela vägen bort till vändningen och ta all vind, killen bakom satt som ett frimärke i min rygg och hade inga intentioner på att hjälpa till och jag orkade heller aldrig be honom göra det. Vid 15km tog jag en gel i tron om att vi var nära vätskestationen men jag hade helt fel, det dök inte upp nåt vatten och dessutom satte jag gelen i halsen. Passerade iaf 15k på 56.29 så även fast jag haft några långsamma kilometrar på 3.58 så låg jag rätt bra till ändå men nu började jag bli lite orolig.

Precis när vi rundade vändkonen för andra gången ryckte killen bakom och stack iväg som ett spjut. Hade inte en chans att haka på. Varsågod, tänkte jag lite argt för mig själv. Fick iaf massa tackord i mål av honom och då kändes det bara kul att ha hjälpt till. Men nu hamnade jag helt själv och ställde in skallen på sololöpning in i mål. Men det var trötta ben efter all vind som jag fått ta. Sackade lite även efter vändningen och hade svårt att hitta in i rytmen igen. Nu började jag tänka massa negativa tankar och att sub80 skulle skita sig! Jag som vart så säker tidigare. Eftersom vi sprang runt ett populärt promenadstråk så var vi löpare långt ifrån ensamma. Nånstans vid 17km när jag precis hittat tillbaka till 3.47-fart så sprang jag förbi en tant med hund varpå hunden gjorde ett utfall mot mig och hundrädd som jag är så hoppade jag till och tappade all fokus! Vände mig om och skrek allt vad jag kunde åt tanten och hunden så det hördes på lång väg. Jag hoppas att jag inte skrek några könsord men om jag så gjorde så ber jag om ursäkt. Förbannad blev jag i alla fall men det fick faktiskt en positiv effekt för nu var adrenalinet på topp och trots att jag kände hur pulsen skenade så kunde jag öka farten. Samtidigt märkte jag hur två killar bakom började närma sig mer och mer. Jag klockade sista 2km på 3.43 och 3.40 men en av dom gick ännu snabbare och med en kilometer kvar blev jag omsprungen utan att kunna svara. Jag hade inte koll på klockan men kände ändå att sub80 fortfarande levde och när jag svängde höger in mot målet så var jag sjukt trött men kände ändå hur jag började öka farten. Med ca100m kvar kollade jag på klockan som visade 1.19.31. Tänkte att det är nu eller aldrig och ökade ännu mer! Såg på klockan att jag var nere kring 3.00-fart och det var länge sen det var så skönt att korsa en mållinje. 1.19.50 skrek Sebbe som var speaker! Fy fan vad vilken skön känsla det var att kunna öka på slutet.

Tog några sekunder att hämta mig men hann se Gabriel precis bomma 80min nästan på sekunden, riktigt surt. Stannade kvar ett tag vid mållinjen för att stämma av med alla andra hur det gått innan jag begav mig. Behövde verkligen det här loppet efter värmeböljan i London. Nu fick jag känna mig stark, bli trött, persa med en minut och dessutom fixa sub80. Och framförallt känna att vinterns träning gett resultat. Med lite mindre vind så kanske jag hade kunnat hålla ihop det bättre på andra varvet men skitsamma! Man kan inte få allt. Nu har jag bevisat för mig själv att jag kan springa sub80 på halvmaran och kan fokusera på maran igen 🙂

Umeå Halvmarathon är ett trevligt lopp med en snabb bana som förtjänar att uppmärksammas som så många andra mindre lopp runt om i landet. Det finns faktiskt fler lopp än Kungsholmen runt, Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon som är värda att skriva om. Som jag skrev i samband med förra årets lopp så tror jag att arrangören skulle tjäna på att ha nettotider och inte bara brutto. För oss som tränger oss längst fram på startlinjen så spelar det inte så stor roll men för dom som startar sist så kan det säkert diffa rätt många sekunder. Om man ändå lägger ut en matta vid målgång så borde man ju kunna lägga ut en matta även vid starten som registrerar när man faktiskt korsar startlinjen. Jag blev i alla fall riktigt sugen på att springa Stockholm Marathon efter gårdagens lopp nu när jag känner att formen finns där så med största sannolikhet så står jag på startlinjen den 2 juni i hufvudstaden. Träningen är ju redan gjord, det gäller bara att konservera formen. 

/Hörs

Självspringande skor



Med facit i hand var det ett bra beslut att dra ner på farten tidigt förra söndagen i London istället för att jaga ett spöke och kraschlanda halvvägs. För det är garanterat vad som hade hänt om jag inte hade gjort det. Vid det här laget känner jag mig själv så pass bra att jag vet att jag aldrig hade haft en chans i värmeböljan. Istället kunde jag njuta av ett fantastiskt lopp i en lika häftig stad. På många sätt påminde förra helgens lopp om fjolårets upplevelse i Boston men med skillnaden att jag då, i slutet av loppet, bestämde mig för att kriga för sub3. Det gjorde jag inte i år, brydde mig inte om det alls. Jag ville njuta på riktigt av loppet, publiken, stämningen och folkfesten men framförallt ta mig i mål med så lite slitage som möjligt. Och det gjorde jag. Känslan dagarna efter var mer som efter ett långpass, inte en mara och jag var igång med löpningen redan efter två dagar. Mission accomplished!

Jag hatar den där j-a värmen så mycket att jag saknar ord men har bestämt mig för att inte älta det mer. Varför lägga energi på nåt som jag inte kan styra över? Det var ju lika jobbigt för alla andra och jag kom undan ganska billigt. Jag slapp ligga i ett dike och spy eller bli bortburen på bår eller vara så groggy att jag inte kunde springa rakt som tyvärr var priset för många runt omkring mig. Och det är alltid lika sorgligt när en medlöpare får sätta livet till under pågående lopp men tyvärr var även det sanningen förra helgen. Det enda som stör mig är att jag inte fick betalt för all den träning som jag gjort i vinter men jag är ganska säker på att det kommer att ränta av sig förr eller senare. Förhoppningsvis redan till helgen för på lördag står jag på startlinjen för att springa Umeå halvmarathon. Då kommer det garanterat inte vara några 30 grader, snarare tvärtom. Men banan ska åtminstone vara snöfri enligt trovärdiga källor.

Innan jag stack till London överraskade jag mig själv och beställde ett par Nike Vaporfly 4% samt ett par Nike Zoom Fly. Det var lite av ett impulsköp, i alla fall Vaporflysen. När dom släpptes på Nike’s hemsida fanns det ingen tid för eftertänksamhet, det var bara att klicka på köp och hålla tummarna för att dom skulle finnas kvar när det var dags att checka ut för dom sålde nog slut på mindre än en kvart.

Har vart sugen att testa dom ända sen Kipchoge nästan bröt 2-timmars barriären förra våren men samtidigt tyckt att 2500:- för ett par skor vart nästintill ocker – särskilt med tanke på hållbarheten. Det är en jävligt dyr milkostnad. Men samtidigt har dom skapat ett kraftigt ha-begär och hypen runt omkring har inte direkt gjort saken lättare så till slut var det bara att kapitulera. Dom senaste åren har jag inte brytt mig så mycket om vad jag har haft på fötterna, har försökt köpa fjolårets modeller och sprungit i både Asics, Nike, Adidas, New Balance, Salming, Saucony mm men nu är det slut med det. Från och med nu är det Nike som gäller fullt ut. Pegsaus på träning, Zoom Fly till fartpass och Vaporfly på tävling. Tripp trapp trull. Det känns som en oslagbar kombo.

Zoom Fly var först ut att testas förra veckan. Det första som slog mig var att skorna kändes väldigt annorlunda jämfört med alla andra skor jag sprungit i. Det kändes nästan som att stå på en balansplatta för man nästan gungade fram och tillbaka. Till en början hade jag lite svårt att bestämma mig för om det var bra eller dåligt men redan efter ett par meter blev det ganska tydligt hur kolfiberplattans fjädring påverkade farten positivt, fick ett helt annat driv i steget och definitivt en del fart gratis tack vare det. Dessutom var dom som balsam för både fötter och kropp, kände ingen muskulär trötthet varken under eller efter nånstans. Till skillnad från Vaporflysen kändes det inte som en utpräglad tävlingssko, snarare blev jag överraskad över hur mycket sko det faktiskt var. Dom kommer nog vara helt perfekta för tempopass. Träningsversionen av VP men för en billigare peng helt enkelt. 

Jag fick mina Vaporfly samma dag som jag kom hem från London och ville testa dom direkt men bestämde mig för att vänta tills benen var riktigt fräscha. Och idag var det äntligen dags. Trotsade regnet, blåsten och kylan och snörde på mig dom. Med tanke på hur få mil dom faktiskt håller så ville jag inte springa allt för långt och slita ut dom i onödan. Trodde på förhand att dom skulle kännas ungefär som Zoom Fly men det var nånting helt annat. För det första kändes det som man studsade fram bara av att gå i dom. ZoomX skummet i mellansulan kan vara den skönaste dämpning som jag någonsin sprungit i och spöar definitivt skiten ur Boost, Flytefoam, Everrun och alla andra varianter. Det måste upplevas helt enkelt. Och i kombination med kolfiberplattan skapade det en känsla av att nästan ha självspringande skor. Totalt blev det 9km i 3.45-fart och känslan var att ansträngningen var mycket lägre än normalt. Ångrar att jag inte sprang med pulsband. Framförallt kändes det som jag studsade fram i motlut och backar där jag normalt tappar rätt mycket eftersom jag är så sjukt dålig på att springa uppför. Till det negativa hör såklart prislappen. 2500kr är sjukt mycket pengar för ett par skor som håller i 10-20mil. För det andra så var den väldigt instabil, nästan fladdrig i sidled och skarpa kurvor var ingen höjdare. Jag undrar hur det kommer att kännas i slutet av en mara för mig som pronerar sjukligt mycket. Men trots det så är jag helt såld redan efter ett pass och känner att jag bara måste ha ett par till. För det var nästan en religiös upplevelse. Så får ni chansen att köpa skorna, gör det! Och det ryktas ju även om att det finns ett fåtal Vaporfly Elite (alltså skorna som Kipchoge hade) nånstans därute vilket mycket väl skulle kunna vara löpningens heliga gral om man fick tag på dom.

Med tanke på alla superlativ låter det kanske som om jag skulle vara sponsrad av Nike men så är självklart inte fallet (men jag skulle inte ha nåt emot det *blink*blink*). 4000kr för dom båda skorna är jävligt mycket pengar. Däremot så börjar jag förstå hypen och varför det här är en gamechanger även för oss motionärer, om än ett år försent. Näst på tur att inhandlas är Nike Pegasus 35 som enligt rykten också ska ha ZoomX dämpningen och vara en helt annan sko än tidigare års modeller. Men innan dess måste jag köpa ett par Pegasus 34:or för det är fortfarande den bästa mängdsko jag ägt. Kanske även Nike Epic React? Sa jag förresten att jag är såld på Nike numera?

På lördag är planen att göra en bra halvmara uppe i Umeå, självklart i mina Vaporfly. Har egentligen inga förväntningar mer än att jag vill kräma ur kroppen och bli trött, korsa mållinjen med känslan att jag gav allt för dagen. Återkommer med rapport.

Såg ni förresten nypremiären av Sverige springer på TV4? Jag satt bänkad och var riktigt taggad för jag gillade dom tidigare säsongerna och tänkte ”fan vad kul med en ny säsong” men efteråt kände jag mig bara lurad. Det var ju precis som att se första avsnittet från första säsongen. Att få följa med till Portugal på träningsresa, hm, kändes inte det bekant på nåt sätt? Jo just det ja, det var ju det dom gjorde i säsong 1 och 2. Och inslaget med produkttesterna, kändes inte det mer som billig reklam för Asics och Reebok än seriösa test? Framförallt när man inte ens kunde tala om vad modellerna hette. Är tveksam till om jag kommer se nåt mer men jag tycker det är kul att programmet återuppstått. Synd bara att dom inte förnyat sig.

/Hörs

PS! Om ni inte blev helt sålda på mina intryck av Vaporfly så kanske Shalane Flanagan är bättre på att förklara grejen! För alla som äger VP så är det mycket igenkänningsfaktor på slutet. Jag kom på mig själv med att stå och rengöra mina skor med en tandborste nu ikväll 🙂

London Marathon Race Report



Att komma till London i fredags var ungefär som att komma till Kanarieöarna. Ett tag började jag fundera på om jag satt mig fel plan och hamnat på Gran Canaria istället. Ni vet, den där känslan av kvalmig, klibbig och tung luft som slår emot en så fort man kliver ut från flygplanet så att man nästan får en chock av värmen. Det var den värmen som välkomnade alla oss löpare som intog London nu i helgen. Normalt sett en efterlängtad känsla när man åker på charterresa till solen, men inte när man ska springa 42,2km. Jag visste att det skulle bli varmt och var även inställd på det men hoppades in i det sista på att väderprognoserna skulle vara fel. Men när jag kom upp från tunnelbanan vid Leicester Square sent i fredags kväll och möttes av den tunga klibbiga luften så insåg jag ganska snabbt att värmen var där för att stanna. Min kropp fick nästan en chock. Trots att klockan var tio på kvällen kändes det som en het och varm sommardag. Och med den insikten så dog mina drömmar om ett nytt PB. Jag försökte intala mig själv att jag skulle hålla mig till min plan och göra ett försök men insåg nog innerst inne att det var kört.

Redan vid åtta tiden på lördag morgon var värmen olidlig. Jag och brorsan begav oss tidigt mot nummerlapssmässan för att slippa de värsta köerna. Expot låg en ganska bra bit utanför stan och krävde en 45minuters resa med tunnelbanan men till slut var vi framme. Jag har slutat shoppa på alla dessa mässor, mest för att det ändå bara hamnar oanvänt i garderoben men i år var jag faktiskt inställd på att shoppa loss, mest för att jag ångrat mig i efterhand att jag inte köpte nån Boston tröja förra året och heller inget i Berlin i höstas. Känns lite tråkigt att gå på gymmet i urtvättade NYC Marathon tröjor från 2013. Därför blev jag lite besviken på mässan för den levde inte upp till förväntningarna. New Balance sålde en massa fula London Marathon kläder i egenskap av huvudsponsor men annars var det mest krims krams på mässan; gels, bälten, sportdryck, reklam för andra lopp runt om i världen osv. Nike, Adidas och Asics lyste med sin frånvaro. Kom i alla fall ut därifrån med en t-shirt och ett par kepsar.

Resten av lördagen spenderades med att kolla in lite av stan. Picadilly Circus, Oxford Street och dom andra kända gatorna. Gick även förbi en Nike affär och klämde lite på Vapor Fly 4% skon som dom faktiskt hade i lager. Lyckades dock beställa ett par förra veckan när dom släpptes igen så förhoppningsvis dyker dom upp om ett par dagar. Värmen var nu så olidligt att det till slut blev jobbigt att bara vandra omkring så istället blev det tillbaka till hotellet för att börja den mentala laddningen inför söndagens lopp och dricka en jävla massa vatten. På kvällen hittade vi en okej italienare runt hörnet som både serverade god mat och portioner som mättade. Somnade ganska snabbt lite senare på kvällen.

Kl.05.30 ringde klockan på söndagen för att kunna hänga på låset till frukosten och hinna med de obligatoriska toalettbestyren innan Springtimes buss anlände till hotellet vid halv åtta tiden. Hade med mig överdragskläder som jag hade tänkt slänga men insåg direkt jag klev utanför hotellets dörr att några överdragskläder inte hade vart nödvändiga. Helvette vad varmt det var. Bussresan ut till Greenwich tog en halvtimme och sen väntade den obligatoriska väntan. Tyvärr fanns det ingenstans att ta skydd från solen så det var bara att lägga sig ner i gräset och känna solen börja bränna i ansiktet. Startområdet var välorganiserat, bra med toaletter och pissoarer och bra tillgång på vatten och sportdryck. Tiden gick ganska fort för helt plötsligt var det dags att hoppa in i startgruppen. Starten i London är indelad i tre grupper som startar på olika ställen innan man möts efter nån kilometer. Både jag och brorsan startade i Blue Group 1 och hade hyfsat bra utgångsläge. 

Det första som slog mig när Drottningen herself startade loppet var att det var sjukt trångt. Gatan vi sprang på var inte bredare än en normal bilväg hemma i Sundsvall och där trängdes nu tusentals löpare i ett försök att positionera sig. Första kilometern handlade mest om att sick-sacka och kryssa sig fram, det var först vid 5k som det började lätta en aning. Jag och brorsan sprang ihop en dryg mil och jag sa ganska tidigt att jag nog förmodligen skulle sänka farten och försöka ta mig i mål med så lite slitage som möjligt för jag kände ganska omgående att jag inte kunde trycka på i hettan utan risk för att hamna kräkandes i ett dike längre fram i loppet. Det bekräftades av första femman som gick alldeles för sakta för att det skulle finnas nån chans till att persa. Vi passerade milen på dryga 40min och strax efter tog jag beslutet att jag inte var beredd på att spränga mig själv i värmen och drog ner på farten. Brorsan sprang vidare medan jag kände mig lättad över att ha fattat det beslutet. Nu skulle jag försöka njuta så mycket som möjligt istället.

Första milen av London Marathon hade mer karaktären av förort och mindre villakvarter snarare än stadskänsla. Det fanns ingenstans att ta skydd mot solen som stekte på och nån vind var det heller inte tal om. Som tur var dök vätskestationerna upp med ganska små avstånd och vid varje station tog jag två flaskor vatten, en som jag drack och en som jag hällde över kroppen. Vatten på flaska är ju för övrigt helt fantastiskt bra, fattar inte varför alla lopp inte har det så. Tyvärr läste jag efter loppet att vattnet hade tagit slut för dom som startade sist och att vissa hade fått springa i nästan en mil utan vätska, att många hade hoppat in på restauranger och fått köpa eget vatten. Det är inte okej!

Första riktiga publikmagneten var Cutty Sark och jag blev förvånad över det öronbedövande dånet där. Därifrån var det mer eller mindre publik hela tiden ända in i mål och eftersom banan var så smal hela vägen så kändes det mycket mer intimt än tex New York eller Berlin. Publiken var helt fantastiskt. Vid det här laget var jag rätt tagen av värmen trots att farten inte var snabbare än vanlig distansfart. Men så dök Tower Bridge upp. Satan vad mäktigt, jag blev helt tagen av att springa över den mäktiga bron att jag glömde bort hur varmt det var. Betydligt häftigare än att springa in på 1st Avenue.

Jag fortsatte att tugga på, kände mig ganska fräsch trots att värmen var bedrövligt jobbig. Mellan halvmarapasseringen och fram till 30k var banan rätt knixig och jag hade dålig koll på var vi egentligen var men sprang och tänkte att om vädret bara hade vart bra så hade det nog gått att persa för banan kändes riktigt platt och snabb trots en del 90 graders svängar. Nånstans efter 30km började värmen ta ut sin rätt, kände mig sliten och dippade lite. Hade inte kollat på klockan så mycket men nånstans i bakhuvudet fanns ändå tanken på sub3. Strax efter började jag bli lite illamående av allt vatten och alla gels och sportdryck som jag tagit och jag har aldrig sett så många utslagna löpare nån gång som jag gjorde under den sista milen. Började bli lite rädd att jag druckit för mycket för det började ta emot att dricka vatten. Vid 35k kom sub3 farthållaren ikapp mig och jag gjorde ett försök att hänga på. Det kändes okej till en början men när killen framför mig helt plötsligt tvärstannade och började kaskadspy mitt på vägen så kände jag att jag förmodligen skulle drabbas av nåt liknande om jag pressade mig mer så det fick bli min qeue att dra ner på farten igen. 

Nån kilometer senare längs med Themsen fick jag syn på farthållaren igen och kände att jag närmade mig honom mer och mer. Insåg ganska snabbt att det inte var jag som hade sprungit ikapp utan han som hade tappat. När jag kom upp jämnsides med honom frågade jag snabbt hur han låg till men han bara vinkade bort mig och såg sjukt plågad ut. Sista 5k kunde jag faktiskt njuta fullt ut. Vet inte hur många gånger jag har sett Paula Radcliffes världsrekord och när det gick upp för mig att jag sprang på samma ställe som jag sett så många gånger på tv så fick jag nästan lite gåshud. Att närma sig målet var helt magiskt och publiken var helt tokiga. Förbi Buckingham Palace och sen målrakan, jag hade tänkt att jag skulle göra värsta segergesten men jag var så tagen att jag helt glömde bort det. Där och då kändes målgången häftigare än Boylston Street. 3.04.50 stannade klockan tills lut på.

Fick min medalj, finisher t-shirt och en påse med diverse ätbara saker innan jag stötte ihop med brorsan som också hade fått slå av på takten. Det blev inget nytt PB, inte ens en sub3 mara, men det var inget som jag tänkte på då. Allt jag kände var euforiska känslor av lycka över att ha fått springa London Marathon. Lite senare på kvällen blev det först ett stopp på en pub i närheten av hotellet och sen gemensam middag med alla andra Springtime resenärer. Imorse när vi gick mot tunnelbanan för att ta oss till Heathrow hade vädret slagit om. Luften var sådär klar och krispig som man vill ha på en mara och svala vindar svepte in över stan. Varför kunde det inte ha fått vara så igår? var det första jag tänkte, men slog bort dom tankarna ganska fort och påminde mig om att jag faktiskt var nöjd med det jag fått uppleva.

Kanske har jag gått och blivit soft eller blödig. Det normala hade vart att jag känt mig irriterad och arg över att inte ha persat, inte ens sprungit in under 3 timmar, det vet alla ni som följt mig här på bloggen men jag kunde faktiskt inte förmå mig själv att känna så imorse. Kanske har jag gått och blivit klok, insett att man inte kan styra över allt och att man får anpassa målen efter förutsättningarna. Det enda som stör mig är all träning som jag lagt ner inför loppet för jag vet att jag hade kunnat persa med rätt förutsättningar. Just nu känner jag mig faktiskt inte speciellt sliten och det är en rätt skön känsla. Kör nog igång med träningen igen ganska snart och funderar på att revanschera mig på Umeå Halvmarathon om ett par veckor. Vi får se vad som händer, men revansch ska jag ha! London Marathon kan i alla fall starkt rekommenderas! Snabb bana, bra organisation, enkelt och smidigt innan start och fantastisk atmosfär! Just nu rankar jag det i topp med Boston som helhetsupplevelse. Det enda minuset är att man inte själv kan anmäla sig hur som helst eller delta i lotteriet, istället är man tvungen att åka med researrangör och dom platserna är inte heller många så det gäller att vara ute i tid om man vill springa!

/Hörs