Att träna för ultralopp


Stora delar av mitt liv har varit omgiven av löpning. Jag har provat olika träningsupplägg och tränare, sett och läst om hur de bästa löparna tränar och jag började förstå vilket sorts upplägg som fungerade för mig som medel, långdistansare. För 5 km, 10 km och maraton finns det hur många träningsupplägg och mallar som helst att följa.  Det finns inte alls lika mycket information och studier om trail och ultraträning, varken för elit eller motionär. Hur ska man lägga upp träningen på bästa sätt?  För det första är vad jag sysslar med nu väldigt spretigt, jämfört med att bli väldigt specifikt bra på en distans. Jag springer ultralopp och maraton i berg och fjäll, men samtidigt springer jag även platta lopp och jag skidar på vintern.

Eftersom jag gillar att testa vad som fungerar för min kropp och vad jag klarar av, känns det spännande för mig att under de senaste åren få utforska ny mark inom löpningen. Det känns befriande att det inte finns en mall på samma sätt som om jag till exempel hade börjat med maraton där man mer eller mindre måste träna på hyfsat liknande sätt för att bli riktigt framgångsrik.

Nu har jag precis börjat springa igen efter ett långt uppehåll i vinter och det är roligt att planera och fundera kring träning. Vad är min utgångspunkt? Vart vill jag komma? Vad vill jag förbättra? Vad är mina svagheter? Vad är mina styrkor? Hur mycket tid ska jag lägga på att behålla och förbättra styrkor vs minska svagheter? Vad tycker jag är roligt? Vad är mina kortsiktiga och långsiktiga mål?

Jag vet inte om jag har kommit fram till någon tränings ideologi ännu utan jag har ett allmänt mål om att bygga upp min kropp i kondition, tålighet, uthållighet och styrka samt att förbättra min uppförs och utförslöpning. Sedan tar jag ett lopp i taget att träna mer specifikt inför. 

Har jag då några råd att ge till er som vill prova på att springa långt? Först behöver du lägga ner tid och grund. Det finns alldeles för många kvickfix träningsmetoder idag som alltid lovar minimalt med tid, maximalt med effekt. Jag förstår att de flesta inte har oceaner med tid, men samtidigt stör den här inställningen mig. Varför har man ens ett mål med någonting om man inte tycker att det är värt att lägga ner lite tid på vägen dit, hur mycket betyder det för en då? Att träna för ultra tror jag fungerar väldigt bra med ett vanligt jobb eftersom det faktiskt kan vara bra att träna lite klumpvis, till exempel två långpass på rad på en helg och sedan ha kortare lugnare eller kortare intensivare pass under arbetsveckan i mellan då det inte finns tid till längre pass.

Timmarna löpning

Första rådet är att om du vill tävla under många timmar vill du också lära kroppen att arbeta under många sammanhängande timmar. I fjällen känns det väldigt enkelt att ge sig ut och upptäcka och låta timmarna passera, men även södra Sverige har otroligt många fina vandringsleder och naturområden. Upptäckarlust och nyfikenhet tycker jag är en viktig faktor för att det ska vara roligt att hålla på och springa länge. 

Transport löpning

Fundera över hur du transporterar dig i ditt liv? Kanske kan du vid många tillfällen byta bilen, bussen, T-banan eller spårvagnen mot löpning eller cykel. Den ändringen kanske gör att du hinner träna några fler timmar varje vecka och samtidigt har tid till annat viktigt i livet.

Avsluta löppasset i snabbare fart

Jag tycker att det är ett bra tips för all sorts långdistans löpning. Försök att hitta ett effektivt löp steg och driv när du redan är trött.

Kombinationspass

Alla kombinationer av aktivitet där du lär kroppen att hålla på länge. Om du kombinerar löpning med en annan aktivitet, lägg då helst löpningen sist, då över du på löpningen när du är lite sliten och kan simulera att du är i mitten eller i slutet av ett ultralopp.

Uppförs och Utförslöpning

Om du ska springa kuperade, fjäll eller bergslopp är det viktigt att öva på uppför och utför eftersom det är väldigt olika tekniker och muskler som arbetar än om du är van att bara springa platt. Om du har fjäll eller mycket backar i närheten, perfekt. Även om du bor där det är plattare går det oftast att hitta kuperade stökiga stiger där du behöver anpassa och förändra rytm, fotisättning och hjärtslag under löpningen. Du kan också springa helt ostigat ibland.

Styrketräning

Det är alltid bra att vara stark som löpare, men att springa långt och platt eller långt med många branta utförslöpor kräver extra starka ben eftersom det sällan är konditionen som begränsar utan den muskulära tröttheten.

Ultralopp är inte löptävlingar utan mattävlingar

Det kanske inte är 100 % sant, men ju längre du springer blir det viktigare och viktigare att du klarar av att äta och dricka under aktiviteten. Om du inte klarar detta spelar det ingen roll hur bra tränad du är, du kommer aldrig att orka fullfölja en ultra utan energi och vätska. Träna på att både inte äta och att äta under långpass. Testa dig själv först. Hur länge orkar jag hålla på utan energi? Vilken intensitet håller jag? Hur bra är min fettförbränning?

Lågintensiva långpass har för mig alltid varit en relativt enkel process. Jag bränner upp mitt kolhydratslager, sedan går jag över på fettförbränning. Jag får aldrig blodsockerfall eller energiväggar, jag blir bara mer och mer hungrig. Ibland har jag med mig något på långpass, ibland inte, det är oftast inte så planerat eller genomtänkt. Om jag däremot även vill hålla hög intensitet så som en tävling eller intensiv träning krävs självklart energi för att behålla fokus och fart. 

Jag tycker inte att man behöver tokträna på fettförbränning genom att alltid springa långpass innan frukost eller aldrig ha med sig energi under träning. Om man däremot har väldigt lätt för att energi vägga tycker jag att man ska öva sig att bli mer motståndskraftig och energieffektivare. Testa om du kan komma förbi den där dippen när kolhydratlagret är slut och sedan hitta flyt i nästa fas när kroppen är inne i fettförbränning.  Samtidigt är det inte bra att alltid springa på tom mage eller att aldrig äta något under träning och sedan helt plötsligt stoppa i sig en massa under ett lopp. Öva någon gång att springa direkt efter att du har ätit eller testa att ta en gel eller sportdryck under träning och se hur du reagerar. (Sedan är ju gels och sportdryck vidrigt och jag använder inte det vid träning utan äter då hellre något mer naturligt, men jag vet att jag kan äta och dricka det vid tävling utan att drabbas av magproblem.)

Under själva loppet är det individuellt vad man vill äta beroende på sträcka och intensitet. Jag ser fram emot när jag kommer att springa så pass långt att jag har tid att stanna på matstationerna och äta riktig mat. Hittills har jag hållit mig på distanser upp till 80-90 km och 7-8 timmars tid och då fungerar rent socker utmärkt. Intensiteten är så pass hög att det är för jobbigt att tugga samt att låta kroppen hinna tillgodose sig mer komplexa kolhydrater, fett och protein. Vid längre aktivitet skulle jag tillföra först lite mer naturliga kolhydrater i form av potatis, ris, bröd och frukt och sedan även fett och salt. Man får helt enkelt prova sig fram vad som fungerar.

Det här inlägget skrev jag för ett par veckor sedan, men det blev aldrig publicerat då. Men det kändes relevant nu. I morgon ska jag starta min löpsäsong med Transvulcania för tredje året i rad. I år är jag inte lika väl förberedd som tidigare år, men jag har fått in ett par bra träningsveckor i Flagstaff. Jag är inte i min bästa form, men jag är sugen på att tävla och jag är hel och frisk vilket är väldigt skönt efter en strulig vinter. Tävlingssug och rutin kan förhoppningsvis täcka över en del träningsbrister.

 Slutet av förra årets Transvulcania

Sommarnummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • SUPERFRIDA starkare än någonsin
  • Spring i sommar. Så tränar du bäst på hemmaplan
  • Testa Musses styrkepass
  • Perfekta powershakes! Bästa mellanmålet
  • 4 roliga utmaningar
  • 7 grymma ryggsäckar i stort test
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Umeå Halvmarathon – Race Report


Idag är jag glad. Jävligt glad till och med. Och nöjd. Inte främst för gårdagens pers eller sub80 som man skulle kunna tro utan framförallt för att jag fick betalt för vinterns alla mil. Igår visade jag för mig själv att jag definitivt inte är slut som löpare och att mycket mängd faktiskt lönar sig. Dessutom lyckades jag med konststycket att bli rejält trött på slutet, nästan stumna, och samtidigt kunna öka farten när det kändes som allra värst. Det var en riktigt skön känsla och nåt jag nästan aldrig upplevt tidigare. En minst lika skön känsla som sub80. Och PB. Men det var på håret. 1.19.50 stannade klockan på till slut. Åttonde plats tror jag. Kul att loppet fick en hel del uppmärksamhet i lokalblaskan också på vk.se

Egentligen har jag aldrig gjort nåt riktigt seriöst sub80 försök sen DNF:en i Luleå för 2 år sen då jag sprang fel. Har sprungit rätt många halvmaror efter det men aldrig med målet att fixa sub80. Det har mest vart som träningslopp eller på känsla. Och sub80 har aldrig vart en lika uttalat mål som sub2.50 på maran. ”Alla” har ju sagt att man måste göra sub80 innan man kan göra under 2.50. Jag är väl beviset på att det inte behöver vara så. Men igår var det dags för ett allvarligt försök. Igår var det sub80 som gällde för hela slanten även om jag inte sa det högt. Faktum är att den största anledningen till att jag drog ner på farten i London så pass tidigt som jag gjorde var för att vara tillräckligt fräsch inför just det här loppet. Vet att jag började tänka sub80 i Umeå redan när jag sprang förbi Cutty Sark efter 7-8km och insåg att värmen höll på att ta kol på mig. Och trots att det bara var 2 veckor sen jag sprang maran i London så var det länge sen som benen kändes så fräscha som dom gjorde igår.

Var på plats en timme innan start igår och joggade upp. Banan startar med en kilometer runt en parkering på asfalt innan man sen vänder tillbaka och springer 2 varv runt Nydalasjön som mestadels består av grusväg. Halvvägs runt sjön gör man en avstickare på 500m för att få ihop den exakta distansen 21 097,5m vilket innebär en jobbig 180 graders sväng runt en kon. Kände direkt jag klev ur bilen på parkeringen att det blåste lite mer än vad väderprognoserna lovat. Joggade upp längs banans inledande del och möttes av en hård och kylande motvind. Försökte tänka positivt, benen kändes fräscha och motvinden skulle komma under den första och den tredje delen av loppet men ju längre jag sprang längs med sjön desto mer bekymrad blev jag. Fan, det här var inte vad varken smhi eller yr hade lovat. Dessutom var det rätt geggigt på vissa ställen efter den hårda vintern. Temperaturen var dock nästintill optimal med strax under 10 grader.

Stötte ihop med många bekanta ansikten innan start och hann tjata lite vilket tog bort en del av nervositeten. Dessutom är det alltid skönt att stämma med andra vad dom har för målsättning så man vet vilka ryggar man ska ta sikte på. Tyvärr fick jag höra att varken Stefan eller Tomas skulle utmana sina personbästan som annars hade vart bra klungsällskap. Inte heller Magnus från Övik skulle gå för pers. En kvart innan start drog jag på mig tävlingslinnet och bytte skor till mina Vaporfly. Funderade på handskar för i motvinden var det rätt kallt men bestämde mig till slut för armvärmare istället. På startlinjen träffade jag på Gabriel – en annan IFK:are som visade sig ha samma mål som jag vilket kändes skönt. En rygg att gå på i alla fall.

När starten gick så rusade jag som vanligt men det gjorde å andra sidan alla andra också och det var svårt att inte dras med. Klockade första kilometern på 3.36 – alldeles för fort – men sen lugnade det som tur var ner sig lite och istället utkristalliserades olika grupperingar tydligt. Längst fram stack en toppklunga på 6-7 personer iväg och ett par hundra meter bakom bildades en annan klunga där jag hamnade. När vi kom tillbaka ut runt sjön möttes vi av motvinden som med adrenalinet pumpandes inte alls kändes så farlig som jag hade föreställt mig. Här var det lite smågeggigt, halkade till på ett par ställen så jag bestämde mig för att gå upp i täten och dra, helt enkelt för att kunna se vart jag satte fötterna istället för att ligga mitt i. Gick som en klocka första biten i 3.45-fart när jag klöv vinden och banade väg för dom andra, ansträngningen kändes helt under kontroll. Planen var att springa första delen av loppet med känslan att kunna öka när som helst. Strax efter första femman bad jag Gabriel gå upp och dra för att få lite avlastning och la mig i rygg på honom vilket kändes skönt. Strax efter kom första vätskekontrollen och där kändes det som vi splittrades upp en aning för helt plötsligt var jag först i klungan igen. När vi rundande konen hade vår grupp spruckit upp lite och som alltid vid 180-graders svängar känns det som man tappar rytmen helt. Försökte hålla upp farten men märkte att jag ökade lite istället för nu blev jag helt plötsligt solo. Funderade på att vänta in klungan men bestämde mig till slut för att köra mitt eget race och fortsatte trycka på.

Efter 7-8km fick jag syn på en kille ett par hundra meter framför som sackat från täten. Nu blev målet att försöka jaga ikapp honom och i medvinden hade jag inga problem att äta upp avståndet. Passerade 10km på 37.14, lite snabbare än planerat men tyckte samtidigt att jag hade loppet under kontroll. Började samtidigt tänka att sub80 inte skulle bli några problem och så ska man aldrig tänka halvvägs. Vid varvningen var jag ikapp killen framför och när vi gick ut på andra varvet så tog jag kommandot.

Att komma ut på andra varvet var som att springa in i en vägg. Var inställd på att det skulle kännas jobbigare än första varvet men inte så jobbigt som det faktiskt var. Som tur var vi två i alla fall men jag fick dra hela vägen bort till vändningen och ta all vind, killen bakom satt som ett frimärke i min rygg och hade inga intentioner på att hjälpa till och jag orkade heller aldrig be honom göra det. Vid 15km tog jag en gel i tron om att vi var nära vätskestationen men jag hade helt fel, det dök inte upp nåt vatten och dessutom satte jag gelen i halsen. Passerade iaf 15k på 56.29 så även fast jag haft några långsamma kilometrar på 3.58 så låg jag rätt bra till ändå men nu började jag bli lite orolig.

Precis när vi rundade vändkonen för andra gången ryckte killen bakom och stack iväg som ett spjut. Hade inte en chans att haka på. Varsågod, tänkte jag lite argt för mig själv. Fick iaf massa tackord i mål av honom och då kändes det bara kul att ha hjälpt till. Men nu hamnade jag helt själv och ställde in skallen på sololöpning in i mål. Men det var trötta ben efter all vind som jag fått ta. Sackade lite även efter vändningen och hade svårt att hitta in i rytmen igen. Nu började jag tänka massa negativa tankar och att sub80 skulle skita sig! Jag som vart så säker tidigare. Eftersom vi sprang runt ett populärt promenadstråk så var vi löpare långt ifrån ensamma. Nånstans vid 17km när jag precis hittat tillbaka till 3.47-fart så sprang jag förbi en tant med hund varpå hunden gjorde ett utfall mot mig och hundrädd som jag är så hoppade jag till och tappade all fokus! Vände mig om och skrek allt vad jag kunde åt tanten och hunden så det hördes på lång väg. Jag hoppas att jag inte skrek några könsord men om jag så gjorde så ber jag om ursäkt. Förbannad blev jag i alla fall men det fick faktiskt en positiv effekt för nu var adrenalinet på topp och trots att jag kände hur pulsen skenade så kunde jag öka farten. Samtidigt märkte jag hur två killar bakom började närma sig mer och mer. Jag klockade sista 2km på 3.43 och 3.40 men en av dom gick ännu snabbare och med en kilometer kvar blev jag omsprungen utan att kunna svara. Jag hade inte koll på klockan men kände ändå att sub80 fortfarande levde och när jag svängde höger in mot målet så var jag sjukt trött men kände ändå hur jag började öka farten. Med ca100m kvar kollade jag på klockan som visade 1.19.31. Tänkte att det är nu eller aldrig och ökade ännu mer! Såg på klockan att jag var nere kring 3.00-fart och det var länge sen det var så skönt att korsa en mållinje. 1.19.50 skrek Sebbe som var speaker! Fy fan vad vilken skön känsla det var att kunna öka på slutet.

Tog några sekunder att hämta mig men hann se Gabriel precis bomma 80min nästan på sekunden, riktigt surt. Stannade kvar ett tag vid mållinjen för att stämma av med alla andra hur det gått innan jag begav mig. Behövde verkligen det här loppet efter värmeböljan i London. Nu fick jag känna mig stark, bli trött, persa med en minut och dessutom fixa sub80. Och framförallt känna att vinterns träning gett resultat. Med lite mindre vind så kanske jag hade kunnat hålla ihop det bättre på andra varvet men skitsamma! Man kan inte få allt. Nu har jag bevisat för mig själv att jag kan springa sub80 på halvmaran och kan fokusera på maran igen 🙂

Umeå Halvmarathon är ett trevligt lopp med en snabb bana som förtjänar att uppmärksammas som så många andra mindre lopp runt om i landet. Det finns faktiskt fler lopp än Kungsholmen runt, Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon som är värda att skriva om. Som jag skrev i samband med förra årets lopp så tror jag att arrangören skulle tjäna på att ha nettotider och inte bara brutto. För oss som tränger oss längst fram på startlinjen så spelar det inte så stor roll men för dom som startar sist så kan det säkert diffa rätt många sekunder. Om man ändå lägger ut en matta vid målgång så borde man ju kunna lägga ut en matta även vid starten som registrerar när man faktiskt korsar startlinjen. Jag blev i alla fall riktigt sugen på att springa Stockholm Marathon efter gårdagens lopp nu när jag känner att formen finns där så med största sannolikhet så står jag på startlinjen den 2 juni i hufvudstaden. Träningen är ju redan gjord, det gäller bara att konservera formen. 

/Hörs

Antal kommentarer: 3

Johan Hedlund

Stort grattis till en mäktig insats och härligt pers!
Hur kändes skorna? Var de till nytta? 😀
Själv persade jag också – trots att jag gick ut alldeles för hårt och sackade rejält på slutet…så det finns mer att hämta tycker jag.
Vad har du för planer på mara efter Stockholm? Någon i utlandet till hösten?


M

Payback time på alla vintermil, grattis!


Anders Larvia

Tackar! Å grattis till pers du också 🙂 Skorna kändes löjligt bra, skulle vilja ha dom på varje pass men tyvärr går ju inte det. Det blir Chicago i oktober, den ska ju vara riktigt snabb så förhoppningsvis får jag en ärlig chans att persa då. Är jävligt sugen på Berlin också för 4e året på rad, nu när den ligger en vecka tidigare än normalt så skulle det ju vara möjligt att klämma in den men mest troligt är det all-in på Chicago.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Bygg ditt eget hemmagym – så enkelt är det

Bygg ditt eget hemmagym – så enkelt är det


Ett hemmagym behöver inte vara varken dyrt eller skrymmande. Faktum är att du inte behöver mer än ett par kvadratmeter och en kroppsvikt, men även om vi nu ska lyxa till det lite med några redskap och prylar kan du ändå klara dig undan rätt billigt och utan att behöva frigöra en massa plats. Om du inte tror mig kan jag berätta att jag bor tillsammans med min son på 44 kvadratmeter och tränar ungefär hälften av mina pass i mitt hemmagym.

Jag har skrivit det viktigaste överst, så börja uppifrån och gå bara så långt ner i listan som du känner att du har råd och plats med.

Yogamatta

En yogamatta av bra kvalitet är ett måste i ditt hemmagym. Ja, även om du är en hårding som inte har några problem att göra situps rakt på parketten. Yogamattan kommer att hindra dig från att halka när du gör övningar och gör att du kan sätta ner redskap lite mer vårdslöst än om du måste göra det direkt på golvet.

Yogamatta, Casall, 199 kronor

Kettlebell

Ja, ok en kettlebell är inte gratis, men å andra sidan behöver du ju aldrig köpa en ny. Den lär ju inte gå sönder. Dessutom skulle ditt hemmagym lägg kunna bestå av bara en yogamatta och en kettlebell, så användbar är den.

Kettlebell 16 kg, Clas Ohlsson, 399 kronor

Gummiband

Ett långt och stadigt gummiband är väldigt användbart och kan i många fall ersätta vikter. Dessutom kan det hjälpa dig när du gör pullups i ditt närmaste träd.

Power band, Master, 229–429 kronor

Hopprep

Flåsmaskin som du får plats med i fickan. Men akta dig för att hoppa loss för tidigt på morgonen eftersom dina grannar under dig kan tycka att det är lite drygt om du piskar deras tak om och om igen när de vill sova.

Hopprep, Nike Intense, 300 kronor (Ett så kallat speedrope som det går att hoppa snabbt och dubbelhopp med.)

Maghjulet

Ni vet det där hjulet som man kunde köpa på TV-shop. Just det har varit hjulets förbannelse eftersom det är svårt att ta TV-shopprylar på allvar. Men det här hjulet är grymt för att träna magen, bröstet, axlarna och ryggen. Och kostar väldigt lite pengar.

Maghjul, Master, 99 kronor

Viktskiva

Ja, nu börjar vi komma in på överkurs. Har du en kettlebell behöver du egentligen ingen viktskiva, men den är ett bra komplement när du vill hålla bredare. Dessutom kan du ju ha en tyngre viktskiva och en lättare kettlebell eller tvärtom för att bredda utbudet ännu mer.

Viktskiva 15 kg, Gorilla sport, 399 kronor

Romerska ringar/remgym

Överkursen fortsätter med redskap som antingen måste sättas fast i taket eller hängas upp i ett träd i en eventuell trädgård. Men har du möjlighet att få upp ett par ringar eller ett remgym blir ditt hemmagym typ som ett vanligt gym.

Remgym, Iron gym, 699 kronor

 

Antal kommentarer: 1

Annika

Rubriken är ju helt fel – behövs pengar för set hemmagym som beskrivs



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Självspringande skor


Med facit i hand var det ett bra beslut att dra ner på farten tidigt förra söndagen i London istället för att jaga ett spöke och kraschlanda halvvägs. För det är garanterat vad som hade hänt om jag inte hade gjort det. Vid det här laget känner jag mig själv så pass bra att jag vet att jag aldrig hade haft en chans i värmeböljan. Istället kunde jag njuta av ett fantastiskt lopp i en lika häftig stad. På många sätt påminde förra helgens lopp om fjolårets upplevelse i Boston men med skillnaden att jag då, i slutet av loppet, bestämde mig för att kriga för sub3. Det gjorde jag inte i år, brydde mig inte om det alls. Jag ville njuta på riktigt av loppet, publiken, stämningen och folkfesten men framförallt ta mig i mål med så lite slitage som möjligt. Och det gjorde jag. Känslan dagarna efter var mer som efter ett långpass, inte en mara och jag var igång med löpningen redan efter två dagar. Mission accomplished!

Jag hatar den där j-a värmen så mycket att jag saknar ord men har bestämt mig för att inte älta det mer. Varför lägga energi på nåt som jag inte kan styra över? Det var ju lika jobbigt för alla andra och jag kom undan ganska billigt. Jag slapp ligga i ett dike och spy eller bli bortburen på bår eller vara så groggy att jag inte kunde springa rakt som tyvärr var priset för många runt omkring mig. Och det är alltid lika sorgligt när en medlöpare får sätta livet till under pågående lopp men tyvärr var även det sanningen förra helgen. Det enda som stör mig är att jag inte fick betalt för all den träning som jag gjort i vinter men jag är ganska säker på att det kommer att ränta av sig förr eller senare. Förhoppningsvis redan till helgen för på lördag står jag på startlinjen för att springa Umeå halvmarathon. Då kommer det garanterat inte vara några 30 grader, snarare tvärtom. Men banan ska åtminstone vara snöfri enligt trovärdiga källor.

Innan jag stack till London överraskade jag mig själv och beställde ett par Nike Vaporfly 4% samt ett par Nike Zoom Fly. Det var lite av ett impulsköp, i alla fall Vaporflysen. När dom släpptes på Nike’s hemsida fanns det ingen tid för eftertänksamhet, det var bara att klicka på köp och hålla tummarna för att dom skulle finnas kvar när det var dags att checka ut för dom sålde nog slut på mindre än en kvart.

Har vart sugen att testa dom ända sen Kipchoge nästan bröt 2-timmars barriären förra våren men samtidigt tyckt att 2500:- för ett par skor vart nästintill ocker – särskilt med tanke på hållbarheten. Det är en jävligt dyr milkostnad. Men samtidigt har dom skapat ett kraftigt ha-begär och hypen runt omkring har inte direkt gjort saken lättare så till slut var det bara att kapitulera. Dom senaste åren har jag inte brytt mig så mycket om vad jag har haft på fötterna, har försökt köpa fjolårets modeller och sprungit i både Asics, Nike, Adidas, New Balance, Salming, Saucony mm men nu är det slut med det. Från och med nu är det Nike som gäller fullt ut. Pegsaus på träning, Zoom Fly till fartpass och Vaporfly på tävling. Tripp trapp trull. Det känns som en oslagbar kombo.

Zoom Fly var först ut att testas förra veckan. Det första som slog mig var att skorna kändes väldigt annorlunda jämfört med alla andra skor jag sprungit i. Det kändes nästan som att stå på en balansplatta för man nästan gungade fram och tillbaka. Till en början hade jag lite svårt att bestämma mig för om det var bra eller dåligt men redan efter ett par meter blev det ganska tydligt hur kolfiberplattans fjädring påverkade farten positivt, fick ett helt annat driv i steget och definitivt en del fart gratis tack vare det. Dessutom var dom som balsam för både fötter och kropp, kände ingen muskulär trötthet varken under eller efter nånstans. Till skillnad från Vaporflysen kändes det inte som en utpräglad tävlingssko, snarare blev jag överraskad över hur mycket sko det faktiskt var. Dom kommer nog vara helt perfekta för tempopass. Träningsversionen av VP men för en billigare peng helt enkelt. 

Jag fick mina Vaporfly samma dag som jag kom hem från London och ville testa dom direkt men bestämde mig för att vänta tills benen var riktigt fräscha. Och idag var det äntligen dags. Trotsade regnet, blåsten och kylan och snörde på mig dom. Med tanke på hur få mil dom faktiskt håller så ville jag inte springa allt för långt och slita ut dom i onödan. Trodde på förhand att dom skulle kännas ungefär som Zoom Fly men det var nånting helt annat. För det första kändes det som man studsade fram bara av att gå i dom. ZoomX skummet i mellansulan kan vara den skönaste dämpning som jag någonsin sprungit i och spöar definitivt skiten ur Boost, Flytefoam, Everrun och alla andra varianter. Det måste upplevas helt enkelt. Och i kombination med kolfiberplattan skapade det en känsla av att nästan ha självspringande skor. Totalt blev det 9km i 3.45-fart och känslan var att ansträngningen var mycket lägre än normalt. Ångrar att jag inte sprang med pulsband. Framförallt kändes det som jag studsade fram i motlut och backar där jag normalt tappar rätt mycket eftersom jag är så sjukt dålig på att springa uppför. Till det negativa hör såklart prislappen. 2500kr är sjukt mycket pengar för ett par skor som håller i 10-20mil. För det andra så var den väldigt instabil, nästan fladdrig i sidled och skarpa kurvor var ingen höjdare. Jag undrar hur det kommer att kännas i slutet av en mara för mig som pronerar sjukligt mycket. Men trots det så är jag helt såld redan efter ett pass och känner att jag bara måste ha ett par till. För det var nästan en religiös upplevelse. Så får ni chansen att köpa skorna, gör det! Och det ryktas ju även om att det finns ett fåtal Vaporfly Elite (alltså skorna som Kipchoge hade) nånstans därute vilket mycket väl skulle kunna vara löpningens heliga gral om man fick tag på dom.

Med tanke på alla superlativ låter det kanske som om jag skulle vara sponsrad av Nike men så är självklart inte fallet (men jag skulle inte ha nåt emot det *blink*blink*). 4000kr för dom båda skorna är jävligt mycket pengar. Däremot så börjar jag förstå hypen och varför det här är en gamechanger även för oss motionärer, om än ett år försent. Näst på tur att inhandlas är Nike Pegasus 35 som enligt rykten också ska ha ZoomX dämpningen och vara en helt annan sko än tidigare års modeller. Men innan dess måste jag köpa ett par Pegasus 34:or för det är fortfarande den bästa mängdsko jag ägt. Kanske även Nike Epic React? Sa jag förresten att jag är såld på Nike numera?

På lördag är planen att göra en bra halvmara uppe i Umeå, självklart i mina Vaporfly. Har egentligen inga förväntningar mer än att jag vill kräma ur kroppen och bli trött, korsa mållinjen med känslan att jag gav allt för dagen. Återkommer med rapport.

Såg ni förresten nypremiären av Sverige springer på TV4? Jag satt bänkad och var riktigt taggad för jag gillade dom tidigare säsongerna och tänkte ”fan vad kul med en ny säsong” men efteråt kände jag mig bara lurad. Det var ju precis som att se första avsnittet från första säsongen. Att få följa med till Portugal på träningsresa, hm, kändes inte det bekant på nåt sätt? Jo just det ja, det var ju det dom gjorde i säsong 1 och 2. Och inslaget med produkttesterna, kändes inte det mer som billig reklam för Asics och Reebok än seriösa test? Framförallt när man inte ens kunde tala om vad modellerna hette. Är tveksam till om jag kommer se nåt mer men jag tycker det är kul att programmet återuppstått. Synd bara att dom inte förnyat sig.

/Hörs

PS! Om ni inte blev helt sålda på mina intryck av Vaporfly så kanske Shalane Flanagan är bättre på att förklara grejen! För alla som äger VP så är det mycket igenkänningsfaktor på slutet. Jag kom på mig själv med att stå och rengöra mina skor med en tandborste nu ikväll 🙂

Antal kommentarer: 5

Johan Hedlund

Välkommen till Nike World 😉
Perfekt kombo med ZoomFly och Vaporfly. Som du säger vill man inte använda något annat efter att man provat 🙂
Själv har jag flera uppsättningar av kombon för att inte slita ut dem för snabbt.
Lycka till på lördag! Jag har också halvmaralopp på agendan.


Anders Larvia

Nike har verkligen lyckats skapa ett liknande ha-begär som Apple gjorde för några år sen, nu finns det liksom ingen återvändo 🙂 Lycka till själv, är det Kungsholmen runt som gäller eller nån annan halvmara?


M

Det kanske bara var för dig och kreditkortet att lyda – Just Do It!
Men ärligt, om inte såna som du får lägga massor av pengar på löparskor som är ett så genuint intresse, vem skulle då få…
Helt rätt!


Stefan

Nike passar också mina fötter perfekt.
Har du testat Lunarglide? Jag tycker att det är en betydligt skönare/bättre mängdsko är Pegasus.


Johan Hedlund

Sätermaran är det som gäller för mig. De har hm-distans bla. Nytt pers inom räckhåll känns det som!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

To start or not to start?!


Hej!

Står i valet & kvalet huruvida jag ska ställa mig på startlinjen på söndag i Cannes. Allt gick så bra, löpningen var osannolikt, cyklingen på gång och simningen började så smått kännas mindre dålig. Men så en tisdag när huvudserien var genomförd och vi skulle bara göra några stegringslopp på 120-150 meter så kom den där isande brännande känslan i vaden.

Skadan var precis där den stora vadmuskeln möter den lilla soleus. Avbröt direkt och tog hela elva vilodagar från löpning. Cyklade desto mer. Rättare sagt cyklade som en galning, minst ett pass om dagen. Försökte mixa upp det men det blev ganska hårt som oftast, ja ni känner mig. Gjorde även allt jag hann med som rehab för påskynda läkningsprocessen av min självdiagnoserade minibristning. Har sedan dess varit i stort symptomfri och kan springa utan besvär 8-9 km i varierad fart. Dock inte prövat något snabbare än 4:00 min/km då det känns onödigt. Tyvärr har det inte blivit mycket simning alls. Det är så svårt motivera sig ta sig till simhallen då jag har så hopplöst dåligt med tid just nu och det ger i min mening så dålig bang for the buck. Längtar tills man kan simma ute och slipper trängas, anpassa mig efter evigt dåliga öppettider och framförallt slipper kloret som jag är ”överkänslig” mot.

Är alltså i skrivande stund inte säker på om jag ska tävla eller inte även om det lutar åt start. Sugen på en värdemätare på cykeln samt få borsta av lite allmän race rost. Min tvekan är inte då jag sannolikt kommer simma uselt eller springa dåligt utan för jag är rädd slita upp skadan så pass att även denna säsong blir haltande. Det som jag lovade mig själv den inte får bli. Nu tänker ni ”Kan du inte bara köra igenom loppet utan maxa ur allt & lite till?”. Nä det kan jag inte, det är ju själva anledningen med tävla. Just se vad som finns där och tömma sig fullständigt. Vill man ha en lagom genomkörare kan man träna istället. Gör inte besväret med alla förberedelser för träna några timmar i dyra kläder. Det är inte min stil.. Packar ner väskorna som om jag ska tävla iaf och åker ner med mina vänner. Bestämmer mig på fredag hur jag gör. Men som sagt, 90% säker på jag startar.

Bara tanken få springa ner i havet i hälarna på Gomes är ju sanslös cool. Sen lär man inte så honom förrän den/de gångerna han varvar en på löpet. I övrigt brukar det vara bra motstånd. Frassarna är bra, inget snack om det.

Cannes körs på distanserna 2.000 meter OW sim, 110km cykel (2000 höjdmeter) + 16km löp längs Croisetten.

Nelker

Antal kommentarer: 1

Fredrik

Var försiktig med vaden. Det är så lätt att dra upp igen och igen och igen.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

London Marathon Race Report


Att komma till London i fredags var ungefär som att komma till Kanarieöarna. Ett tag började jag fundera på om jag satt mig fel plan och hamnat på Gran Canaria istället. Ni vet, den där känslan av kvalmig, klibbig och tung luft som slår emot en så fort man kliver ut från flygplanet så att man nästan får en chock av värmen. Det var den värmen som välkomnade alla oss löpare som intog London nu i helgen. Normalt sett en efterlängtad känsla när man åker på charterresa till solen, men inte när man ska springa 42,2km. Jag visste att det skulle bli varmt och var även inställd på det men hoppades in i det sista på att väderprognoserna skulle vara fel. Men när jag kom upp från tunnelbanan vid Leicester Square sent i fredags kväll och möttes av den tunga klibbiga luften så insåg jag ganska snabbt att värmen var där för att stanna. Min kropp fick nästan en chock. Trots att klockan var tio på kvällen kändes det som en het och varm sommardag. Och med den insikten så dog mina drömmar om ett nytt PB. Jag försökte intala mig själv att jag skulle hålla mig till min plan och göra ett försök men insåg nog innerst inne att det var kört.

Redan vid åtta tiden på lördag morgon var värmen olidlig. Jag och brorsan begav oss tidigt mot nummerlapssmässan för att slippa de värsta köerna. Expot låg en ganska bra bit utanför stan och krävde en 45minuters resa med tunnelbanan men till slut var vi framme. Jag har slutat shoppa på alla dessa mässor, mest för att det ändå bara hamnar oanvänt i garderoben men i år var jag faktiskt inställd på att shoppa loss, mest för att jag ångrat mig i efterhand att jag inte köpte nån Boston tröja förra året och heller inget i Berlin i höstas. Känns lite tråkigt att gå på gymmet i urtvättade NYC Marathon tröjor från 2013. Därför blev jag lite besviken på mässan för den levde inte upp till förväntningarna. New Balance sålde en massa fula London Marathon kläder i egenskap av huvudsponsor men annars var det mest krims krams på mässan; gels, bälten, sportdryck, reklam för andra lopp runt om i världen osv. Nike, Adidas och Asics lyste med sin frånvaro. Kom i alla fall ut därifrån med en t-shirt och ett par kepsar.

Resten av lördagen spenderades med att kolla in lite av stan. Picadilly Circus, Oxford Street och dom andra kända gatorna. Gick även förbi en Nike affär och klämde lite på Vapor Fly 4% skon som dom faktiskt hade i lager. Lyckades dock beställa ett par förra veckan när dom släpptes igen så förhoppningsvis dyker dom upp om ett par dagar. Värmen var nu så olidligt att det till slut blev jobbigt att bara vandra omkring så istället blev det tillbaka till hotellet för att börja den mentala laddningen inför söndagens lopp och dricka en jävla massa vatten. På kvällen hittade vi en okej italienare runt hörnet som både serverade god mat och portioner som mättade. Somnade ganska snabbt lite senare på kvällen.

Kl.05.30 ringde klockan på söndagen för att kunna hänga på låset till frukosten och hinna med de obligatoriska toalettbestyren innan Springtimes buss anlände till hotellet vid halv åtta tiden. Hade med mig överdragskläder som jag hade tänkt slänga men insåg direkt jag klev utanför hotellets dörr att några överdragskläder inte hade vart nödvändiga. Helvette vad varmt det var. Bussresan ut till Greenwich tog en halvtimme och sen väntade den obligatoriska väntan. Tyvärr fanns det ingenstans att ta skydd från solen så det var bara att lägga sig ner i gräset och känna solen börja bränna i ansiktet. Startområdet var välorganiserat, bra med toaletter och pissoarer och bra tillgång på vatten och sportdryck. Tiden gick ganska fort för helt plötsligt var det dags att hoppa in i startgruppen. Starten i London är indelad i tre grupper som startar på olika ställen innan man möts efter nån kilometer. Både jag och brorsan startade i Blue Group 1 och hade hyfsat bra utgångsläge. 


Det första som slog mig när Drottningen herself startade loppet var att det var sjukt trångt. Gatan vi sprang på var inte bredare än en normal bilväg hemma i Sundsvall och där trängdes nu tusentals löpare i ett försök att positionera sig. Första kilometern handlade mest om att sick-sacka och kryssa sig fram, det var först vid 5k som det började lätta en aning. Jag och brorsan sprang ihop en dryg mil och jag sa ganska tidigt att jag nog förmodligen skulle sänka farten och försöka ta mig i mål med så lite slitage som möjligt för jag kände ganska omgående att jag inte kunde trycka på i hettan utan risk för att hamna kräkandes i ett dike längre fram i loppet. Det bekräftades av första femman som gick alldeles för sakta för att det skulle finnas nån chans till att persa. Vi passerade milen på dryga 40min och strax efter tog jag beslutet att jag inte var beredd på att spränga mig själv i värmen och drog ner på farten. Brorsan sprang vidare medan jag kände mig lättad över att ha fattat det beslutet. Nu skulle jag försöka njuta så mycket som möjligt istället.

Första milen av London Marathon hade mer karaktären av förort och mindre villakvarter snarare än stadskänsla. Det fanns ingenstans att ta skydd mot solen som stekte på och nån vind var det heller inte tal om. Som tur var dök vätskestationerna upp med ganska små avstånd och vid varje station tog jag två flaskor vatten, en som jag drack och en som jag hällde över kroppen. Vatten på flaska är ju för övrigt helt fantastiskt bra, fattar inte varför alla lopp inte har det så. Tyvärr läste jag efter loppet att vattnet hade tagit slut för dom som startade sist och att vissa hade fått springa i nästan en mil utan vätska, att många hade hoppat in på restauranger och fått köpa eget vatten. Det är inte okej!

Första riktiga publikmagneten var Cutty Sark och jag blev förvånad över det öronbedövande dånet där. Därifrån var det mer eller mindre publik hela tiden ända in i mål och eftersom banan var så smal hela vägen så kändes det mycket mer intimt än tex New York eller Berlin. Publiken var helt fantastiskt. Vid det här laget var jag rätt tagen av värmen trots att farten inte var snabbare än vanlig distansfart. Men så dök Tower Bridge upp. Satan vad mäktigt, jag blev helt tagen av att springa över den mäktiga bron att jag glömde bort hur varmt det var. Betydligt häftigare än att springa in på 1st Avenue.

Jag fortsatte att tugga på, kände mig ganska fräsch trots att värmen var bedrövligt jobbig. Mellan halvmarapasseringen och fram till 30k var banan rätt knixig och jag hade dålig koll på var vi egentligen var men sprang och tänkte att om vädret bara hade vart bra så hade det nog gått att persa för banan kändes riktigt platt och snabb trots en del 90 graders svängar. Nånstans efter 30km började värmen ta ut sin rätt, kände mig sliten och dippade lite. Hade inte kollat på klockan så mycket men nånstans i bakhuvudet fanns ändå tanken på sub3. Strax efter började jag bli lite illamående av allt vatten och alla gels och sportdryck som jag tagit och jag har aldrig sett så många utslagna löpare nån gång som jag gjorde under den sista milen. Började bli lite rädd att jag druckit för mycket för det började ta emot att dricka vatten. Vid 35k kom sub3 farthållaren ikapp mig och jag gjorde ett försök att hänga på. Det kändes okej till en början men när killen framför mig helt plötsligt tvärstannade och började kaskadspy mitt på vägen så kände jag att jag förmodligen skulle drabbas av nåt liknande om jag pressade mig mer så det fick bli min qeue att dra ner på farten igen. 

Nån kilometer senare längs med Themsen fick jag syn på farthållaren igen och kände att jag närmade mig honom mer och mer. Insåg ganska snabbt att det inte var jag som hade sprungit ikapp utan han som hade tappat. När jag kom upp jämnsides med honom frågade jag snabbt hur han låg till men han bara vinkade bort mig och såg sjukt plågad ut. Sista 5k kunde jag faktiskt njuta fullt ut. Vet inte hur många gånger jag har sett Paula Radcliffes världsrekord och när det gick upp för mig att jag sprang på samma ställe som jag sett så många gånger på tv så fick jag nästan lite gåshud. Att närma sig målet var helt magiskt och publiken var helt tokiga. Förbi Buckingham Palace och sen målrakan, jag hade tänkt att jag skulle göra värsta segergesten men jag var så tagen att jag helt glömde bort det. Där och då kändes målgången häftigare än Boylston Street. 3.04.50 stannade klockan tills lut på.

Fick min medalj, finisher t-shirt och en påse med diverse ätbara saker innan jag stötte ihop med brorsan som också hade fått slå av på takten. Det blev inget nytt PB, inte ens en sub3 mara, men det var inget som jag tänkte på då. Allt jag kände var euforiska känslor av lycka över att ha fått springa London Marathon. Lite senare på kvällen blev det först ett stopp på en pub i närheten av hotellet och sen gemensam middag med alla andra Springtime resenärer. Imorse när vi gick mot tunnelbanan för att ta oss till Heathrow hade vädret slagit om. Luften var sådär klar och krispig som man vill ha på en mara och svala vindar svepte in över stan. Varför kunde det inte ha fått vara så igår? var det första jag tänkte, men slog bort dom tankarna ganska fort och påminde mig om att jag faktiskt var nöjd med det jag fått uppleva.

Kanske har jag gått och blivit soft eller blödig. Det normala hade vart att jag känt mig irriterad och arg över att inte ha persat, inte ens sprungit in under 3 timmar, det vet alla ni som följt mig här på bloggen men jag kunde faktiskt inte förmå mig själv att känna så imorse. Kanske har jag gått och blivit klok, insett att man inte kan styra över allt och att man får anpassa målen efter förutsättningarna. Det enda som stör mig är all träning som jag lagt ner inför loppet för jag vet att jag hade kunnat persa med rätt förutsättningar. Just nu känner jag mig faktiskt inte speciellt sliten och det är en rätt skön känsla. Kör nog igång med träningen igen ganska snart och funderar på att revanschera mig på Umeå Halvmarathon om ett par veckor. Vi får se vad som händer, men revansch ska jag ha! London Marathon kan i alla fall starkt rekommenderas! Snabb bana, bra organisation, enkelt och smidigt innan start och fantastisk atmosfär! Just nu rankar jag det i topp med Boston som helhetsupplevelse. Det enda minuset är att man inte själv kan anmäla sig hur som helst eller delta i lotteriet, istället är man tvungen att åka med researrangör och dom platserna är inte heller många så det gäller att vara ute i tid om man vill springa!

/Hörs

Antal kommentarer: 5

Johan Hedlund

Gott jobbat – och bra att du tog det på rätt sätt och njöt av loppet istället.
Du kommer vara snabb som vinden i Umeå 😉


Stefan

Synd att vädret ska ställa till det, men det är mycket som ska stämma för att man ska göra en bra mara. Jag såg loppet på teve och alla utom Kipchoge såg ut att lida av värmen.

Fördelen med att du ”gav upp” tidigt är ju att du förmodligen kan trappa upp träningen ganska snart igen. Och all din nedlagda träning hittills har du med dig till nästa träningsperiod.

Bra jobbat!


M

Härlig läsning, bra lopp med tanke på situationen!


M

Härlig läsning, bra lopp med tanke på situationen!


Anders Larvia

Tack! Kroppen återhämtade sig rätt fort, loppet kändes mer som ett långpass så jag springer för fullt just nu 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in