Blogg

Nojja och (o)pepp


Senast jag sprang Stockholm Marathon var 2016. Då var jag helt övertygad om att jag skulle göra ett bra lopp. Efter det sista hårda passet veckan innan skrev jag nånting i stil med att ”kommer bli riktigt jävla farlig nästa vecka” i träningsdagboken. Med facit i hand blev jag inte det. Tyvärr var jag inte ens i närheten av att vara farlig, jag var snarare så långt ifrån farlig man kan komma. Bonkade så hårt och brutalt ute på Djurgården att jag förmodligen inte hade kunnat svara på vad ett plus ett var. Men jag tog mig i alla fall i mål. Känslan inför comebacken på lördag är ungefär samma som sist dvs jag tror att jag hade kunnat vara farlig med rätt förutsättningar men eftersom det ska bli 30 grader varmt så vet jag att jag kommer vara lika ofarlig som sist och ha svårt att ens hålla styrfart. Det här blir den tredje vårmaran på rad som jag prickar in värmebölja. Boston förra året, London för en månad sen och nu Stockholm. 

Jag försöker i alla fall att hålla modet uppe och förbereda mig på ungefär samma sätt som jag vanligtvis gör inför en mara men det är svårt att tagga till på riktigt när jag redan nu vet att loppet är kört rent tidsmässigt. Fan, det räckte med att jogga runt London i stekande hetta, nu vill jag springa dom där 4 milen och göra en hygglig tid också. Så jävla skönt är det ju inte att springa 42 195m. Intalar mig själv att jag i alla fall ska försöka gå för sub3 men känner jag mig själv rätt så kommer jag att dra ner på farten redan innan den första milpasseringen, precis som i London och Boston. Sol och värme är inte min påse helt enkelt. Istället kommer jag å vara nöjd med att bara överleva. Varmkorv och folköl kommer vara mitt mantra under hela loppet.

Vad är det egentligen för fel på vädret? Så här varmt ska det inte vara i Sverige i maj. Det ska ju vara 12 grader, snålblåst och kyliga pålandsvindar som man gnäller över i fikarummet samtidigt som man förbannar den svenska sommaren som alltid är försenad och aldrig kommer. Det ska definitivt inte vara  medelhavsvärme. Igår sprang jag en timme på lunchen i 32 grader och höll bokstavligen på att koka bort, det var så brutalt jobbigt att jag saknar ord för att beskriva hur jobbigt det var. Det var till och med bedrövligt jobbigt att sitta på en uteservering och dricka öl efteråt på grund av solen och värmen att jag bara ville gå hem. Då är det illa. Nu ikväll var dock temperaturen mer normal och den kyliga motvinden var tillbaka. Sprang mitt sista pass för nån timme sen och slängde in 2x2km i marafart bara för att få in fartkänslan. 3.53, 3.57, 3.55 och 3.59. Kändes så oförskämt lätt att jag är ganska säker på att jag hade kunnat göra en bra tid i normalt väder. Jag tar 2012 års väder alla dagar i veckan före lördagens prognos.

Det största orosmolnet just nu är att jag går omkring och har löparknä känningar hela tiden. Inte när jag springer men mest hela tiden utöver det. Det kliar oroväckande mycket längs hela ITB senan och ibland ilar det till på utsidan av knät. Jag vet precis vad det är för jag har haft skiten för många gånger tidigare. Jag vet också precis vad problemet är. Mitt högra lår, för det är tight som en tiger och det är knappt så att jag kan stretcha ut det. Egentligen borde jag gå och få nålbehandling eller nåt men det får bli efter loppet i så fall. Mina grannar undrar nog vad jag gör när jag rullar på foamrollern för man skulle kunna tro att det pågår grov misshandel då. Men eftersom jag inte känner av det nåt under löpning så känns det ändå som det är under kontroll. Vidskeplig som jag är så vet jag dock att det borde vara dags för ett löparknä den här sommaren. 2009, 2012, 2015 och 2018. Där har ni mönstret. Ni som var med mig då vet att jag höll på att bli tokig och att det var den hemskaste sommaren sen…2012. Löparknä tär på psyket.

Jag kommer i alla fall att stå på startlinjen på lördag och se fram emot att få springa min 18:e(?) mara. Har tappat räkningen. Kul ska det i alla fall bli, även om det förmodligen inte kommer vara särskilt roligt under själva loppet. Men en grej med att springa just Stockholm är ju folkfesten både innan, under och efter. Träffa alla löparkompisar, prata tidsmål, snacka upp förväntningarna, njuta av Stockholms vackra vyer, käka kanelbullar och dricka ljumna trefemmor i mål, få höra hur det gått för alla och sen få halta hem på stolpiga ben. Det är Stockholm Marathon för mig. Och duschen. Duschen efter en mara är fan priceless trots att det svider på alla möjliga ställen. Och att sen få gå på det tyngre artilleriet i kylskåpet i lugn och ro, det gör det värt varenda meter.

/Hörs

PS! Marauppladdning kräver ju såklart rätt musik som alla vet. Även om jag är rätt opeppad just nu så hjälper rätt musik en bit på vägen. Gärna nåt glatt. Typ The 1975.

 


Antal kommentarer: 1

Hannes Svensson

Lycka till på lördag! Själv ska jag vara farthållare för sub 3.45. Nervösare än att springa mitt eget lopp, med andra som litar på att jag ska göra mitt jobb. :\



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Trötthet, järn och Transvulcania


Det har redan gått två veckor sedan Transvulcania och jag sitter nu på ett flyg på väg mot nästa tävling i Spanien.

Sedan förra inlägget har jag hunnit börja springa igen, varit på en veckas träningsläger med Salomon på Madeira samt ett eget tre veckors träningsläger i Flagstaff för att därefter ta mig an Transvulcania för tredje året i rad 

I år hade jag inte alls lika stora förväntningar och form inför loppet som förra året då jag kände mig väldigt bra förberedd. I år var jag bara så otroligt nöjd med att få stå frisk och hel på startlinjen och ha en kropp som kan springa i 74 km.

Jag har haft en tuff vinter där jag har varit en del sjuk, men också väldigt trött och energilös på träningen men även i livet i övrigt. Det kunde vara den vackraste soligaste dagen med perfekt snö och jag kunde logiskt sett se att jag borde njuta och vara exalterad över att få vara ute i bergen många timmar, men många dagar var det ända jag kände trötthet. Jag kände inte igen mig själv i att alltid vara orkeslös och ledsen och bara småsaker kändes vissa dagar tunga att ta itu med.

Till slut listade jag ut att jag hade väldigt låga järnvärden och efter ca tre veckor med järn tabletter kändes det äntligen som jag inte körde en bil på fäljarna längre. Det var roligt att träna igen, jag fick ut något av ett hårdare pass och jag kunde öka farten om jag ville. Det allra bästa var ändå att psykiskt må bra igen, helt plötsligt såg jag en utväg och hade möjligheten att träna mig i form. Jag kände återigen glädje av att få röra kroppen och förväntan inför sommarens tävlingar istället för ångest över att jag aldrig kommer att orka igenom sommaren.

Jag vet att järnbrist är ganska vanligt bland idrottande kvinnor, men nu har jag upplevt det själv och jag är förvånad över hur väldigt psykiskt deprimerad jag blev och att det inte bara satt sig fysiskt i kroppen. Därför var det väldigt lätt att bortförklara den dåliga känslan i kroppen med att jag är bara lat, jag har inte orkat träna tillräckligt hårt därför år jag så långsam och i dålig form.

Järn behövs för att binda syret till hemoglobinet i blodet samt medverkar i cellernas energiproduktion samt kroppens immunförsvar. Järn behövs även för att tillverka må bra hormonet dopamin. Järnbrist blir därmed mer komplext än att bara flåsa lite mer under träningen, men som tur är, är det också lätt åtgärdat när man vet vad felet är. Mitt tips till idrottande kvinnor är att kolla era järndepåer någon gång då och då, speciellt om du känner oförklarlig trötthet, onormalt hög puls fastän låg fart på träningen och deprimerad.

Så med den här bakgrunden var jag väldigt glad och lättad över vinsten på Transvulcania, samt att jag känner att kroppen återigen klarar av att ta sig an häftiga utmaningar.

Nu har jag haft två väldigt fina veckor i Norge med högsommar värme nästan varje dag. Jag har sprungit, grävt och sått i trädgården och badat i fjorden. Jag känner mig ganska väl återhämtad och redo för nästa tävling, Zegama i Baskien.

I morgon ska jag springa en riktig klassiker inom skyrunning. Zegama, Azkorri, ett bergsmaraton i Baskien på 2750 höjdmeter. Jag har hört så mycket om den magiska stämningen under Zegama och det känns väldigt spännande att själv få uppleva detta i år.

 

 


Antal kommentarer: 1

Johan Renström

Grattis till segern! Du har ingen hjärnbrist i alla fall:)



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Stockholm nästa!


Sorry att jag inte skrivit på ett tag. Har haft häcken full. Inte med springa utan med nationella prov, rättning, betyg och diverse andra roliga aktiviteter. Maj är den bedrövligaste månaden på hela året för alla oss som jobbar i skolans underbara värld. Och inte har tillvaron blivit lättare av att alla nationella prov läckt som ett såll på nätet i förväg och spridits på sociala medier. Jag är ingen förespråkare av våld men den/dom som ligger bakom detta förtjänar att både kölhalas och lynchas till allmän beskådning. Min tillvaro blev ungefär 200% jobbigare föregående vecka på grund av klåparna som spred proven. Det var så illa att jag fick pina mig upp klockan halv sex på morgonen vissa dagar för att överhuvudtaget hinna med att springa. Och då hatar jag att springa på mornarna, det är typ det värsta som finns. 

Motivationen har inte riktigt vart på topp dom senaste veckorna, mest på grund av värmen. Idag är det så jävla varmt att det knappt går att beskriva. 26 grader på termometern as we speak. Sprang ett långpass tidigare idag och fick soppatorsk i hettan redan efter en mil. Såhär varmt ska det inte vara i maj i Sundsvall. Dom flesta tycker säkert det är underbart med den här högsommarvärmen men inte jag. Jag gnäller högt och ljudligt i fikarummet och drömmer mig tillbaka till vintern, för snön till trots så gick det ju ändå att springa på då utan att svettas bort. Blickarna jag får när jag beklagar mig är inte att leka med. ”Är du helt dum i huvudet” eller ”vad är det för fel på dig”, tänker nog dom flesta. Amatörer tänker jag!

Efter PB:t i Umeå så anmälde jag mig till Stockholm Marathon i tron om att jag lyckats pricka in en formtopp men den toppformen försvann med värmens intåg. Just nu känner jag mig bara allmänt seg med stolpar till ben och dessutom tjock som en gris eftersom jag har gått upp 3-4kg sen London. Och inte blir det bättre av att värmen verkar vara här för att stanna. Har fått till några veckor med 11-12mil efter London men har känt mig riktigt sliten och nån fart har jag definitivt inte orkat med. Fattar inte hur jag klarade av att springa varje dag i vintras, just nu känns det som jag behöver minst två vilodagar per vecka för att överhuvudtaget orka springa nåt alls. Det enda jag mäktar med är marafart och det är väl bättre än ingenting. Har försökt slänga in 15km här och 10km där strax under 4-fart på distanspassen och det har ändå känts hyfsat okej.

Förra helgen var jag i Stockholm och passade på att springa delar av den nya bansträckningen tillsammans med brorsan. Det var ju bedrövligt varmt där också då så jag hade fullt sjå med att fokusera på att sätta den ena foten framför den andra men jag fick väl en hyfsad uppfattning om dom nya delarna ändå. Inledningen var skön med rätt mycket nedför, känns som att många kommer springa den första milen alldeles för fort och få betala för det senare i loppet inklusive jag själv. Spontant kändes stigningen upp till Hornsgatan bedrövligt jobbig, särskilt i och med att den kommer vid 25km då det börjar bli jobbigt och inte blev det bättre av den nya kajsträckan som kändes urtråkig för att sedan avslutas med ytterligare en seg stigning upp till Folkungagatan. Hela Söder kommer att kräva pannben i kubik. Det positiva var väl att avslutningen kändes betydligt lättare jämfört med den sega avslutningen på den gamla sträckningen. Efter Västerbron är det ju mer eller mindre platt ända fram till dom avslutande kilometrarna och avslutande Narvavägen kändes inte alls så jobbig som jag hade föreställt mig. Tyvärr fick brorsan magpaj i höjd med Karlaplan efter att ha tagit en gel lite tidigare så vi hann inte med den sista kilometern men det var fruktansvärt skönt att få hoppa på tuben i värmeböljan istället för att springa hem. 

Målsättningen i Stockholm är högst oklart. Jag kommer att avvakta vädret och låta det bestämma. Just nu tar jag gärna 2012 års väder bara för att slippa värmen. Drömscenariot är mulet, duggregn, krispig luft, svag vind och 8-9 grader. Framförallt vill jag slippa solen och vinden. Då kommer jag att gå för 2.50. Mest troligt är väl dock >20 grader och sol som det ser ut just nu och i så fall kommer målet vara att bara överleva och ta sig i mål. Är dock ganska peppad på att springa Stockholm igen efter att ha stått över ifjol. Framförallt ser jag fram emot att komma i mål och få käka obegränsade mängder varmkorv, kanelbullar och dricka ljumna trefemmor. Det är fan världsklass på det, där spöar Stockholm alla lopp i världen. Mindre världsklass är det dock på startgrupperna. Där får Stockholm Marathon bakläxa. Att seeda sig på en miltid ända fram till startgrupp B borde inte få vara möjligt för det innebär att det kommer vara allt ifrån 2.45 till 3.15 löpare i samma startgrupp och göra starten extremt ryckig. Gör som Berlin. Eliten först, sen dom som gjort 2.40 – 2.50, 2.50 – 3.00 osv. Det skulle alla tjäna på.

Nästa vecka matar jag på med distans i hopp om att hitta en bra känsla. Stockholm är inget högprioriterat lopp så jag kommer inte att släppa upp på träningen riktigt än som jag hade gjort om det var ett viktigt lopp. Prio ett är att hitta en bra löpkänsla och känna att jag har lite tryck i steget. I värsta fall blir Stockholm Marathon 2018 bara ett lopp i mängden att lägga på CV:t och det är väl inte det sämsta. Oavsett hur det går så kommer Stockholm Marathon alltid att vara speciellt och ligga mig varmt om hjärtat eftersom det förändrade mig på så många olika sätt. Innan 2012 kunde jag aldrig föreställa mig att mitt liv några år senare skulle gå ut på att springa maror runt om i världen, inte med tanke på vilken hemsk upplevelse Sthlm 2012 faktiskt var och hur ont jag hade efteråt. Jag tänker ofta tillbaka på det loppet för att hitta inspiration och i år är inget undantag. 

/Hörs



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Att träna för ultralopp


Stora delar av mitt liv har varit omgiven av löpning. Jag har provat olika träningsupplägg och tränare, sett och läst om hur de bästa löparna tränar och jag började förstå vilket sorts upplägg som fungerade för mig som medel, långdistansare. För 5 km, 10 km och maraton finns det hur många träningsupplägg och mallar som helst att följa.  Det finns inte alls lika mycket information och studier om trail och ultraträning, varken för elit eller motionär. Hur ska man lägga upp träningen på bästa sätt?  För det första är vad jag sysslar med nu väldigt spretigt, jämfört med att bli väldigt specifikt bra på en distans. Jag springer ultralopp och maraton i berg och fjäll, men samtidigt springer jag även platta lopp och jag skidar på vintern.

Eftersom jag gillar att testa vad som fungerar för min kropp och vad jag klarar av, känns det spännande för mig att under de senaste åren få utforska ny mark inom löpningen. Det känns befriande att det inte finns en mall på samma sätt som om jag till exempel hade börjat med maraton där man mer eller mindre måste träna på hyfsat liknande sätt för att bli riktigt framgångsrik.

Nu har jag precis börjat springa igen efter ett långt uppehåll i vinter och det är roligt att planera och fundera kring träning. Vad är min utgångspunkt? Vart vill jag komma? Vad vill jag förbättra? Vad är mina svagheter? Vad är mina styrkor? Hur mycket tid ska jag lägga på att behålla och förbättra styrkor vs minska svagheter? Vad tycker jag är roligt? Vad är mina kortsiktiga och långsiktiga mål?

Jag vet inte om jag har kommit fram till någon tränings ideologi ännu utan jag har ett allmänt mål om att bygga upp min kropp i kondition, tålighet, uthållighet och styrka samt att förbättra min uppförs och utförslöpning. Sedan tar jag ett lopp i taget att träna mer specifikt inför. 

Har jag då några råd att ge till er som vill prova på att springa långt? Först behöver du lägga ner tid och grund. Det finns alldeles för många kvickfix träningsmetoder idag som alltid lovar minimalt med tid, maximalt med effekt. Jag förstår att de flesta inte har oceaner med tid, men samtidigt stör den här inställningen mig. Varför har man ens ett mål med någonting om man inte tycker att det är värt att lägga ner lite tid på vägen dit, hur mycket betyder det för en då? Att träna för ultra tror jag fungerar väldigt bra med ett vanligt jobb eftersom det faktiskt kan vara bra att träna lite klumpvis, till exempel två långpass på rad på en helg och sedan ha kortare lugnare eller kortare intensivare pass under arbetsveckan i mellan då det inte finns tid till längre pass.

Timmarna löpning

Första rådet är att om du vill tävla under många timmar vill du också lära kroppen att arbeta under många sammanhängande timmar. I fjällen känns det väldigt enkelt att ge sig ut och upptäcka och låta timmarna passera, men även södra Sverige har otroligt många fina vandringsleder och naturområden. Upptäckarlust och nyfikenhet tycker jag är en viktig faktor för att det ska vara roligt att hålla på och springa länge. 

Transport löpning

Fundera över hur du transporterar dig i ditt liv? Kanske kan du vid många tillfällen byta bilen, bussen, T-banan eller spårvagnen mot löpning eller cykel. Den ändringen kanske gör att du hinner träna några fler timmar varje vecka och samtidigt har tid till annat viktigt i livet.

Avsluta löppasset i snabbare fart

Jag tycker att det är ett bra tips för all sorts långdistans löpning. Försök att hitta ett effektivt löp steg och driv när du redan är trött.

Kombinationspass

Alla kombinationer av aktivitet där du lär kroppen att hålla på länge. Om du kombinerar löpning med en annan aktivitet, lägg då helst löpningen sist, då över du på löpningen när du är lite sliten och kan simulera att du är i mitten eller i slutet av ett ultralopp.

Uppförs och Utförslöpning

Om du ska springa kuperade, fjäll eller bergslopp är det viktigt att öva på uppför och utför eftersom det är väldigt olika tekniker och muskler som arbetar än om du är van att bara springa platt. Om du har fjäll eller mycket backar i närheten, perfekt. Även om du bor där det är plattare går det oftast att hitta kuperade stökiga stiger där du behöver anpassa och förändra rytm, fotisättning och hjärtslag under löpningen. Du kan också springa helt ostigat ibland.

Styrketräning

Det är alltid bra att vara stark som löpare, men att springa långt och platt eller långt med många branta utförslöpor kräver extra starka ben eftersom det sällan är konditionen som begränsar utan den muskulära tröttheten.

Ultralopp är inte löptävlingar utan mattävlingar

Det kanske inte är 100 % sant, men ju längre du springer blir det viktigare och viktigare att du klarar av att äta och dricka under aktiviteten. Om du inte klarar detta spelar det ingen roll hur bra tränad du är, du kommer aldrig att orka fullfölja en ultra utan energi och vätska. Träna på att både inte äta och att äta under långpass. Testa dig själv först. Hur länge orkar jag hålla på utan energi? Vilken intensitet håller jag? Hur bra är min fettförbränning?

Lågintensiva långpass har för mig alltid varit en relativt enkel process. Jag bränner upp mitt kolhydratslager, sedan går jag över på fettförbränning. Jag får aldrig blodsockerfall eller energiväggar, jag blir bara mer och mer hungrig. Ibland har jag med mig något på långpass, ibland inte, det är oftast inte så planerat eller genomtänkt. Om jag däremot även vill hålla hög intensitet så som en tävling eller intensiv träning krävs självklart energi för att behålla fokus och fart. 

Jag tycker inte att man behöver tokträna på fettförbränning genom att alltid springa långpass innan frukost eller aldrig ha med sig energi under träning. Om man däremot har väldigt lätt för att energi vägga tycker jag att man ska öva sig att bli mer motståndskraftig och energieffektivare. Testa om du kan komma förbi den där dippen när kolhydratlagret är slut och sedan hitta flyt i nästa fas när kroppen är inne i fettförbränning.  Samtidigt är det inte bra att alltid springa på tom mage eller att aldrig äta något under träning och sedan helt plötsligt stoppa i sig en massa under ett lopp. Öva någon gång att springa direkt efter att du har ätit eller testa att ta en gel eller sportdryck under träning och se hur du reagerar. (Sedan är ju gels och sportdryck vidrigt och jag använder inte det vid träning utan äter då hellre något mer naturligt, men jag vet att jag kan äta och dricka det vid tävling utan att drabbas av magproblem.)

Under själva loppet är det individuellt vad man vill äta beroende på sträcka och intensitet. Jag ser fram emot när jag kommer att springa så pass långt att jag har tid att stanna på matstationerna och äta riktig mat. Hittills har jag hållit mig på distanser upp till 80-90 km och 7-8 timmars tid och då fungerar rent socker utmärkt. Intensiteten är så pass hög att det är för jobbigt att tugga samt att låta kroppen hinna tillgodose sig mer komplexa kolhydrater, fett och protein. Vid längre aktivitet skulle jag tillföra först lite mer naturliga kolhydrater i form av potatis, ris, bröd och frukt och sedan även fett och salt. Man får helt enkelt prova sig fram vad som fungerar.

Det här inlägget skrev jag för ett par veckor sedan, men det blev aldrig publicerat då. Men det kändes relevant nu. I morgon ska jag starta min löpsäsong med Transvulcania för tredje året i rad. I år är jag inte lika väl förberedd som tidigare år, men jag har fått in ett par bra träningsveckor i Flagstaff. Jag är inte i min bästa form, men jag är sugen på att tävla och jag är hel och frisk vilket är väldigt skönt efter en strulig vinter. Tävlingssug och rutin kan förhoppningsvis täcka över en del träningsbrister.

 Slutet av förra årets Transvulcania



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Umeå Halvmarathon – Race Report


Idag är jag glad. Jävligt glad till och med. Och nöjd. Inte främst för gårdagens pers eller sub80 som man skulle kunna tro utan framförallt för att jag fick betalt för vinterns alla mil. Igår visade jag för mig själv att jag definitivt inte är slut som löpare och att mycket mängd faktiskt lönar sig. Dessutom lyckades jag med konststycket att bli rejält trött på slutet, nästan stumna, och samtidigt kunna öka farten när det kändes som allra värst. Det var en riktigt skön känsla och nåt jag nästan aldrig upplevt tidigare. En minst lika skön känsla som sub80. Och PB. Men det var på håret. 1.19.50 stannade klockan på till slut. Åttonde plats tror jag. Kul att loppet fick en hel del uppmärksamhet i lokalblaskan också på vk.se

Egentligen har jag aldrig gjort nåt riktigt seriöst sub80 försök sen DNF:en i Luleå för 2 år sen då jag sprang fel. Har sprungit rätt många halvmaror efter det men aldrig med målet att fixa sub80. Det har mest vart som träningslopp eller på känsla. Och sub80 har aldrig vart en lika uttalat mål som sub2.50 på maran. ”Alla” har ju sagt att man måste göra sub80 innan man kan göra under 2.50. Jag är väl beviset på att det inte behöver vara så. Men igår var det dags för ett allvarligt försök. Igår var det sub80 som gällde för hela slanten även om jag inte sa det högt. Faktum är att den största anledningen till att jag drog ner på farten i London så pass tidigt som jag gjorde var för att vara tillräckligt fräsch inför just det här loppet. Vet att jag började tänka sub80 i Umeå redan när jag sprang förbi Cutty Sark efter 7-8km och insåg att värmen höll på att ta kol på mig. Och trots att det bara var 2 veckor sen jag sprang maran i London så var det länge sen som benen kändes så fräscha som dom gjorde igår.

Var på plats en timme innan start igår och joggade upp. Banan startar med en kilometer runt en parkering på asfalt innan man sen vänder tillbaka och springer 2 varv runt Nydalasjön som mestadels består av grusväg. Halvvägs runt sjön gör man en avstickare på 500m för att få ihop den exakta distansen 21 097,5m vilket innebär en jobbig 180 graders sväng runt en kon. Kände direkt jag klev ur bilen på parkeringen att det blåste lite mer än vad väderprognoserna lovat. Joggade upp längs banans inledande del och möttes av en hård och kylande motvind. Försökte tänka positivt, benen kändes fräscha och motvinden skulle komma under den första och den tredje delen av loppet men ju längre jag sprang längs med sjön desto mer bekymrad blev jag. Fan, det här var inte vad varken smhi eller yr hade lovat. Dessutom var det rätt geggigt på vissa ställen efter den hårda vintern. Temperaturen var dock nästintill optimal med strax under 10 grader.

Stötte ihop med många bekanta ansikten innan start och hann tjata lite vilket tog bort en del av nervositeten. Dessutom är det alltid skönt att stämma med andra vad dom har för målsättning så man vet vilka ryggar man ska ta sikte på. Tyvärr fick jag höra att varken Stefan eller Tomas skulle utmana sina personbästan som annars hade vart bra klungsällskap. Inte heller Magnus från Övik skulle gå för pers. En kvart innan start drog jag på mig tävlingslinnet och bytte skor till mina Vaporfly. Funderade på handskar för i motvinden var det rätt kallt men bestämde mig till slut för armvärmare istället. På startlinjen träffade jag på Gabriel – en annan IFK:are som visade sig ha samma mål som jag vilket kändes skönt. En rygg att gå på i alla fall.

När starten gick så rusade jag som vanligt men det gjorde å andra sidan alla andra också och det var svårt att inte dras med. Klockade första kilometern på 3.36 – alldeles för fort – men sen lugnade det som tur var ner sig lite och istället utkristalliserades olika grupperingar tydligt. Längst fram stack en toppklunga på 6-7 personer iväg och ett par hundra meter bakom bildades en annan klunga där jag hamnade. När vi kom tillbaka ut runt sjön möttes vi av motvinden som med adrenalinet pumpandes inte alls kändes så farlig som jag hade föreställt mig. Här var det lite smågeggigt, halkade till på ett par ställen så jag bestämde mig för att gå upp i täten och dra, helt enkelt för att kunna se vart jag satte fötterna istället för att ligga mitt i. Gick som en klocka första biten i 3.45-fart när jag klöv vinden och banade väg för dom andra, ansträngningen kändes helt under kontroll. Planen var att springa första delen av loppet med känslan att kunna öka när som helst. Strax efter första femman bad jag Gabriel gå upp och dra för att få lite avlastning och la mig i rygg på honom vilket kändes skönt. Strax efter kom första vätskekontrollen och där kändes det som vi splittrades upp en aning för helt plötsligt var jag först i klungan igen. När vi rundande konen hade vår grupp spruckit upp lite och som alltid vid 180-graders svängar känns det som man tappar rytmen helt. Försökte hålla upp farten men märkte att jag ökade lite istället för nu blev jag helt plötsligt solo. Funderade på att vänta in klungan men bestämde mig till slut för att köra mitt eget race och fortsatte trycka på.

Efter 7-8km fick jag syn på en kille ett par hundra meter framför som sackat från täten. Nu blev målet att försöka jaga ikapp honom och i medvinden hade jag inga problem att äta upp avståndet. Passerade 10km på 37.14, lite snabbare än planerat men tyckte samtidigt att jag hade loppet under kontroll. Började samtidigt tänka att sub80 inte skulle bli några problem och så ska man aldrig tänka halvvägs. Vid varvningen var jag ikapp killen framför och när vi gick ut på andra varvet så tog jag kommandot.

Att komma ut på andra varvet var som att springa in i en vägg. Var inställd på att det skulle kännas jobbigare än första varvet men inte så jobbigt som det faktiskt var. Som tur var vi två i alla fall men jag fick dra hela vägen bort till vändningen och ta all vind, killen bakom satt som ett frimärke i min rygg och hade inga intentioner på att hjälpa till och jag orkade heller aldrig be honom göra det. Vid 15km tog jag en gel i tron om att vi var nära vätskestationen men jag hade helt fel, det dök inte upp nåt vatten och dessutom satte jag gelen i halsen. Passerade iaf 15k på 56.29 så även fast jag haft några långsamma kilometrar på 3.58 så låg jag rätt bra till ändå men nu började jag bli lite orolig.

Precis när vi rundade vändkonen för andra gången ryckte killen bakom och stack iväg som ett spjut. Hade inte en chans att haka på. Varsågod, tänkte jag lite argt för mig själv. Fick iaf massa tackord i mål av honom och då kändes det bara kul att ha hjälpt till. Men nu hamnade jag helt själv och ställde in skallen på sololöpning in i mål. Men det var trötta ben efter all vind som jag fått ta. Sackade lite även efter vändningen och hade svårt att hitta in i rytmen igen. Nu började jag tänka massa negativa tankar och att sub80 skulle skita sig! Jag som vart så säker tidigare. Eftersom vi sprang runt ett populärt promenadstråk så var vi löpare långt ifrån ensamma. Nånstans vid 17km när jag precis hittat tillbaka till 3.47-fart så sprang jag förbi en tant med hund varpå hunden gjorde ett utfall mot mig och hundrädd som jag är så hoppade jag till och tappade all fokus! Vände mig om och skrek allt vad jag kunde åt tanten och hunden så det hördes på lång väg. Jag hoppas att jag inte skrek några könsord men om jag så gjorde så ber jag om ursäkt. Förbannad blev jag i alla fall men det fick faktiskt en positiv effekt för nu var adrenalinet på topp och trots att jag kände hur pulsen skenade så kunde jag öka farten. Samtidigt märkte jag hur två killar bakom började närma sig mer och mer. Jag klockade sista 2km på 3.43 och 3.40 men en av dom gick ännu snabbare och med en kilometer kvar blev jag omsprungen utan att kunna svara. Jag hade inte koll på klockan men kände ändå att sub80 fortfarande levde och när jag svängde höger in mot målet så var jag sjukt trött men kände ändå hur jag började öka farten. Med ca100m kvar kollade jag på klockan som visade 1.19.31. Tänkte att det är nu eller aldrig och ökade ännu mer! Såg på klockan att jag var nere kring 3.00-fart och det var länge sen det var så skönt att korsa en mållinje. 1.19.50 skrek Sebbe som var speaker! Fy fan vad vilken skön känsla det var att kunna öka på slutet.

Tog några sekunder att hämta mig men hann se Gabriel precis bomma 80min nästan på sekunden, riktigt surt. Stannade kvar ett tag vid mållinjen för att stämma av med alla andra hur det gått innan jag begav mig. Behövde verkligen det här loppet efter värmeböljan i London. Nu fick jag känna mig stark, bli trött, persa med en minut och dessutom fixa sub80. Och framförallt känna att vinterns träning gett resultat. Med lite mindre vind så kanske jag hade kunnat hålla ihop det bättre på andra varvet men skitsamma! Man kan inte få allt. Nu har jag bevisat för mig själv att jag kan springa sub80 på halvmaran och kan fokusera på maran igen 🙂

Umeå Halvmarathon är ett trevligt lopp med en snabb bana som förtjänar att uppmärksammas som så många andra mindre lopp runt om i landet. Det finns faktiskt fler lopp än Kungsholmen runt, Göteborgsvarvet och Stockholm Marathon som är värda att skriva om. Som jag skrev i samband med förra årets lopp så tror jag att arrangören skulle tjäna på att ha nettotider och inte bara brutto. För oss som tränger oss längst fram på startlinjen så spelar det inte så stor roll men för dom som startar sist så kan det säkert diffa rätt många sekunder. Om man ändå lägger ut en matta vid målgång så borde man ju kunna lägga ut en matta även vid starten som registrerar när man faktiskt korsar startlinjen. Jag blev i alla fall riktigt sugen på att springa Stockholm Marathon efter gårdagens lopp nu när jag känner att formen finns där så med största sannolikhet så står jag på startlinjen den 2 juni i hufvudstaden. Träningen är ju redan gjord, det gäller bara att konservera formen. 

/Hörs


Antal kommentarer: 3

Johan Hedlund

Stort grattis till en mäktig insats och härligt pers!
Hur kändes skorna? Var de till nytta? 😀
Själv persade jag också – trots att jag gick ut alldeles för hårt och sackade rejält på slutet…så det finns mer att hämta tycker jag.
Vad har du för planer på mara efter Stockholm? Någon i utlandet till hösten?


M

Payback time på alla vintermil, grattis!


Anders Larvia

Tackar! Å grattis till pers du också 🙂 Skorna kändes löjligt bra, skulle vilja ha dom på varje pass men tyvärr går ju inte det. Det blir Chicago i oktober, den ska ju vara riktigt snabb så förhoppningsvis får jag en ärlig chans att persa då. Är jävligt sugen på Berlin också för 4e året på rad, nu när den ligger en vecka tidigare än normalt så skulle det ju vara möjligt att klämma in den men mest troligt är det all-in på Chicago.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Bygg ditt eget hemmagym – så enkelt är det
Blogg

Bygg ditt eget hemmagym – så enkelt är det


Ett hemmagym behöver inte vara varken dyrt eller skrymmande. Faktum är att du inte behöver mer än ett par kvadratmeter och en kroppsvikt, men även om vi nu ska lyxa till det lite med några redskap och prylar kan du ändå klara dig undan rätt billigt och utan att behöva frigöra en massa plats. Om du inte tror mig kan jag berätta att jag bor tillsammans med min son på 44 kvadratmeter och tränar ungefär hälften av mina pass i mitt hemmagym.

Jag har skrivit det viktigaste överst, så börja uppifrån och gå bara så långt ner i listan som du känner att du har råd och plats med.

Yogamatta

En yogamatta av bra kvalitet är ett måste i ditt hemmagym. Ja, även om du är en hårding som inte har några problem att göra situps rakt på parketten. Yogamattan kommer att hindra dig från att halka när du gör övningar och gör att du kan sätta ner redskap lite mer vårdslöst än om du måste göra det direkt på golvet.

Yogamatta, Casall, 199 kronor

Kettlebell

Ja, ok en kettlebell är inte gratis, men å andra sidan behöver du ju aldrig köpa en ny. Den lär ju inte gå sönder. Dessutom skulle ditt hemmagym lägg kunna bestå av bara en yogamatta och en kettlebell, så användbar är den.

Kettlebell 16 kg, Clas Ohlsson, 399 kronor

Gummiband

Ett långt och stadigt gummiband är väldigt användbart och kan i många fall ersätta vikter. Dessutom kan det hjälpa dig när du gör pullups i ditt närmaste träd.

Power band, Master, 229–429 kronor

Hopprep

Flåsmaskin som du får plats med i fickan. Men akta dig för att hoppa loss för tidigt på morgonen eftersom dina grannar under dig kan tycka att det är lite drygt om du piskar deras tak om och om igen när de vill sova.

Hopprep, Nike Intense, 300 kronor (Ett så kallat speedrope som det går att hoppa snabbt och dubbelhopp med.)

Maghjulet

Ni vet det där hjulet som man kunde köpa på TV-shop. Just det har varit hjulets förbannelse eftersom det är svårt att ta TV-shopprylar på allvar. Men det här hjulet är grymt för att träna magen, bröstet, axlarna och ryggen. Och kostar väldigt lite pengar.

Maghjul, Master, 99 kronor

Viktskiva

Ja, nu börjar vi komma in på överkurs. Har du en kettlebell behöver du egentligen ingen viktskiva, men den är ett bra komplement när du vill hålla bredare. Dessutom kan du ju ha en tyngre viktskiva och en lättare kettlebell eller tvärtom för att bredda utbudet ännu mer.

Viktskiva 15 kg, Gorilla sport, 399 kronor

Romerska ringar/remgym

Överkursen fortsätter med redskap som antingen måste sättas fast i taket eller hängas upp i ett träd i en eventuell trädgård. Men har du möjlighet att få upp ett par ringar eller ett remgym blir ditt hemmagym typ som ett vanligt gym.

Remgym, Iron gym, 699 kronor

 


Antal kommentarer: 1

Annika

Rubriken är ju helt fel – behövs pengar för set hemmagym som beskrivs



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*