Träna och rädda liv!


Ni sitter säkert som jag med en ständig klump i magen över situationen för alla miljoner flyktingar i världen, och alla de som ännu inte lyckats fly från helveten som Aleppo. Nu har jag bestämt mig för att göra något jag faktiskt kan för att åtminstone hjälpa några. Jag kommer att donera alla mina PT-intäkter under oktober till FN:s flyktingorgan UNHCR. Varenda krona kommer att förvandlas till fliltar, mat och tält som så väl behövs nu när hösten och vintern kommer till de som redan har det svårast. Så om du vill kombinera träning och livräddning – två bra grejer i ett – boka ett träningspass med mig under oktober!

Allt du behöver göra är att kontakta mig på anna-lena@crossfitnordic.se så bokar vi in ett pass och så gör du en god gärning samtidigt som du svettas.

Kram på er!

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Träning i Coronatider: Så överlever du loppstopp
  • Spring snabbare: Tekniktipsen som ger mer kraft och fart
  • Frisk i vår: Kostexperten tipsar om hur du ska äta
  • Skofighten: Vem bygger värdens snabbaste sko?
  • Skador: Spring bort artrosen
  • 5 nya snygga prylar för löpare
  • Bli smart av löpning
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

En dag i mitt liv


Fredag 7 oktober:

Kl. 05.45:
Vaknar ur en djup dröm av ljudet från tre väckarklockor. Fumlar efter iPaden för att stänga av det första alarmet medan jag försöker förstå vart jag är och vilken dag det är. Allt är dimmigt och suddigt. Förstår inte riktigt hur jag tänkte kvällen innan när jag bestämde mig för en tidig morgonjogg. Känner att benen ömmar lite lagom efter torsdagens löpning. Stänger av telefonen och väckarklockan, ligger nyvaken under täcket och huttrar och försöker fatta ett beslut. Springa eller sova. Ganska enkelt val till slut. Ställer fram klockan en timme, drar täcket över huvudet och somnar om. Morgonjogg är djävulens påfund.

Kl. 06:53:
Väckarklockan ringer igen. Den här gången går det lite lättare att vakna. Ligger kvar en stund och snoozar innan jag tvingar mig själv att gå upp. Hoppar in i duschen och vaknar till liv. Slänger i mig ett par mackor medan jag klär på mig och packar ihop en träningsväska till i eftermiddag. Kollar termometern som säger +3 grader. Det får bli skinnpaj. Kommer frysa men skitsamma. 

Kl. 07.52
Kliver in på jobbet. Bor granne med skolan så det tar bara drygt en minut att promenera dit men hinner ändå svära ett par gånger över hur kallt det blivit på mornarna. 

Går direkt upp till personalrummet och hämtar en kopp kaffe. Jag verkar vara bland dom första på plats för det sitter ingen i fikarummet så jag tar min kopp och går ner till mitt arbetsrum. Där är det också tomt. Skönt. Har bara en lektion på fredagar och den är redan planerad. Läser och svarar på mejl. Det plingar till i telefonen. Min tur i både CrossBoss och Worfeud. Kommer inte på nåt att lägga, startar spotify istället och letar fram en gammal Jackson Browne spellista innan jag börjar planera för nästa vecka. Avbryts av att det knackar på dörren efter ett tag. En elev som vill ha hjälp med några matteuppgifter. Förklarar hur man löser ekvationssystem och när vi är klara har jag kommit ur rytmen. Går och dricker kaffe istället.

Kl.09.54:
Dags att göra sig redo för dagens första och enda lektion. Tar på mig jackan, packar ner datorn och går bort till en annan skolbyggnad. Historia med HA16. En efter en trillar dom in. När alla är på plats kör vi igång. Dom håller på med ett grupparbete om de historiska epokerna. Sätter igång dom och springer sen runt och hjälper till. Får höja rösten ett par gånger när det flamsas för mycket eller när datorn används till annat än skolarbete men dom är ganska snälla. En dryg timme senare är lektionen är slut. Eleverna går på lunch och jag går tillbaka till mitt arbetsrum för lite efterarbete. Fixar det sista innan jag gör helg. Det här är inte en typisk arbetsdag. Det normala är att dagarna är fulla med möten, lektioner, förberedelser, planering och rättning från morgon till kväll men i år har jag turen att ha flexibla fredagar. Har gjort mina timmar men vet att jag ändå måste tillbaka nån gång under helgen för att göra klart ett prov.

Kl.12.22
Möter upp min fd kollega och gode vän Peter för lunch på stan. Det är inga problem att få plats trots att vi är sent ute. Äter som vanligt på tok för mycket och mår dåligt efteråt. Har lovat att ställa upp som smakråd sen och hjälpa till att shoppa nya kostymer så efter lunchen promenerar vi ner på stan. Redan på första affären hittar vi en schysst grå kostym. Försöker förklara att passform är A och O, kostymer ska sitta tajt även när man fyllt 50, inte som en mjukisdress. Det blir nåt mellanting.

Kl.14:05
Vi åker ut till Birsta City – Sundsvalls stora shoppingcenter – för att hitta en blå kostym. Som tur är är det ganska lugnt med folk, annars är det normala att man får använda armbågarna för att ta sig fram. Efter lite påtryckningar blir det till slut en superslimmad blå kostym trots att det känns ovant. Det är ju inte för inte jag är med som smakråd.


Kl. 16:15
Åker tillbaka in mot stan. Jag hämtar upp min träningsväska och sen vidare hem till Peter i Kvissleby. Byter snabbt om till träningskläder. Klockan har hunnit bli fem när vi kommer iväg. Är glad att jag slängde ner en underställströja. Långa tights, jacka, vantar och underställ. Känns som snön kan komma vilken dag som helst. Vi springer bort mot Nolbybacken. Känner mig seg i benen. Hade för lite kläder på mig under gårdagens pass så jag ökade farten sista halvmilen för att hålla värmen och det märks nu. Efter 20min uppjpogg är vi framme och redo att möta mjölksyran. Det blir 10x45s i lilla backen men det räcker gott och väl. Stumnar totalt på slutet. Backe är inte min påse även om jag fattar poängen med att springa just backpass. När vi joggar hemåt har det redan börjat skymma och det är nästan så att det kommer rök ur munnen när man andas. 

Kl. 18.25
Hoppar in i en varm bastu och får en kall öl i min hand. Det är som balsam för kroppen. Vet inte om det är alkoholen eller bastun som värmer mest men skönt är det. Till slut blir det nästan för varmt, måste hoppa ut och svalka mig. Nu har magen börjat kurra. Åker på att hacka lök efteråt. Laga mat, dricka öl och prata strunt är ett utmärkt sätt att runda av ett mjölksyrepass på.


Kl. 00.10
Bäddar i ordning ett av gästrummen och känner att kroppen är helt slut. Sverige vann fotbollen efter mediokert spel men tipset sket sig ändå. Jävla Färöarna. Slänger mig i sängen och ska precis till och somna när jag kommer på vad jag glömt. Sträcker mig efter telefonen och surfar in på jogg.se. Har ju inte registrerat eftermiddagens pass i träningsdagboken. Det går ju inte. Knappar in passet, rotar fram hörlurarna och slår på en gammal Whiteheart låt som är perfekt att somna till. Hinner till första refrängen innan jag märker att ögonen inte klarar av att vara öppna längre och somnar sen på tv sekunder.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Timmar före Start IM Kona


Aloha!

Timmar kvar till starten av min tredje Ironman här i Kailua Kona på Big Island, Hawaii. Känslorna är blandade. En del av med mig är glad att överhuvudtaget vara här och känner en viss prestigelöshet. Den andra delen har fått upp blodvittring och känner för släppa lös hela registret och se var jag står mig mot världens främsta inom sporten. 


Sannolikt kommer jag nog starta något avvaktande så jag inte riskerar bilda en röksvampsformation uppe i Hawi. Veckan har inte bjudit på några starka vindar utan det har varit relativt lugnt för området. Det har däremot varit varmt, närmare 40 grader på sina håll. Molnen har dock alltid varit mer eller mindre närvarande så det kan bli hyfsat snabba förhållanden i år. Har dock svårt räkna ut vad som slår hårdast på mig värme eller vind….gissar värme. Kommer därför inte lockas med i allt för högt tempo då jag vet att här om någonstans lönar det sig ha is i magen.

Tänkte sammanfatta banan så ni får lättare att analysera det ni ser på Live Stream samt Live update:

Simningen 3.9km:
Banan är på ett varv. Rakt ut & runda Body Glove båten för sedan simma in igen. Våtdräktsförbud men 90% av deltagarna kör med ett s.k. Swimskin vilket sägs ge 2-4 seks per 100m jämfört med våtdräkt som ger ca 5-7 seks. Öppet hav som oftast är hyfsat stilla sånär på dyningar. Det som slår på tiderna är huruvida starka strömmarna är. Herrproffsen startar 6:25. Damproffs kl 6:30. Age Group män startar kl 6:55 och resterande damer kl 7:10 lokal tid. Lägg till 12h för tiden i Sverige. Utan vetenskapligt stöd så brukar man lägga på 6-8 mins på sin Kalmartid här om man är en 1:10h simmare. Jag hade 1:07 resp 1.10h år 2013-14. Ca 1200 personer kommer upp i mellan 1:05-1:15 så det är trångt och mysigt hela varvet. Ganska vassa armbågar och mycket adrenalin bäddar för en stökig simning. Väldigt skönt när den är avklarad.

Cyklingen 180.2km – 1750 höjdmeter:
Öppnar med en loop inne i stan på 10km för sedan bege sig ut på den legendariska Queen K Highway som tar en upp till en tuff stigning mot den lilla staden Hawi på öns Nordvästra del. Inga riktiga backar på denna lavainbäddade motorväg utan en ständigt böljande färdväg. Då väldigt många kommer ur vattnet samtidigt och är jämnstarka på cykeln är det en jävla getingsvärm första 4-5 milen då det även brukar blåsa en ljum och skön medvind. Domarna håller sig närvarande men omöjligt döma drafting då det inte är praktiskt genomförbart be 1500 cyklister hålla en 10 meter lucka när de startar i princip samtidigt. Bara räkna baklänges, skulle bli milslånga led. Efter 5 mil tar man av till vänster och efter en kortare nedförsbacke börjar den 2.5 mil långa stigningen till Hawi. Normalt har man sid och motvind hela vägen upp. Vid den här tiden börjar förmiddagsbrisen från havet krocka med den luft som kommer ner från bergssidan vilket bildar krossvindar. Besvärligt när man klättrar upp och livsfarligt när man störtar ner. Efter vändpunkten i Hawi har man 8 mil hem. Nedför först med kastvindar som försöker få dig gå omkull. Byts ut mot en fantastisk medvind när motorvägen börjar igen. Sedan beroende på när du startar och tid kommer en smygande sid och motvind igen. Är man riktigt tidigt ute och cyklar som Kienle kan man mer eller mindre ha medvind hela vägen hem. Är man ute sent och cyklar långsamt kan man ha motvind istället. Kort summerat – ta det enormt lugnt första 55km. Planera för en tuff stigning där man kommer ligga runt halv ironman intensitet följt av en vinglig nedförslöpa på några mil innan de sista 45-55 kilometrarna kommer vara av blandad kompott. Räknar med hålla 5-10 watt lägre än i Kalmar. Jag gynnas av denna bana då mina absoluta watt, storlek och sittställning gör mig snabb här. Hade 5:06 resp 5:04h här 2013-14.

Löpningen 42.2km:
Man mår som ett kvarglömt rostbröd efter cykeln. Lättad dock över slippa den eviga blåsten och smärtorna i skrev, nacke & ländrygg. Lätt illamående och huvudet har börjat värka. Man känner omgående när man kliver av cykeln om man fick med sig sina löpben eller inte. Personligen har jag aldrig haft några vidare ben här utan har tvingats springa med stumma ben och värkande rygg. I år känner jag mig mer förberedd och ser nästan fram mot det. 3:07h Marathon i Kalmar gav mig massor av självförtroende speciellt då jag inte kände att jag fick ut all min fart där. Kommer inte gissa tider här men 4:25-4:30 fart skall vara görbart under de första 25-30 kilometrarna. Resterande 12 kilometrar ligger i Guds händer. Banan är böljande med en ordentlig backe vid kilometer 16 när man lämnar Ali´i Drive för ta sig upp till Queen K. Banans mest kända del är Energy Lab som är en avkrok nere vid en forskningsstation där man mäter solenergi. Backen upp därifrån är 800 meter lång och där har man solen & vinden i ryggen vilket får en att känna som om man ska brinna upp. Då denna backe sammanfaller med kilometer 30 så är det oftast här man tappar modet och benen ger upp. Själv längtar jag dit för då har man bara 12 kilometer kvar tills man får sluta springa och får höra ”You are an Ironman”. Jävligt fånig Line mest just där och då är det som ljuv musik i öronen. Sprang på 3:31h resp 3:24h under 2013-14.

Jag har startnummer 1721, Age-Group M35-39.

Går följa oss på ironman.com. Proffsen startar 18:25 CET.

Hörs efter loppet!

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Post Marathon Blues


Den senaste veckan har det av naturliga skäl inte blivit så mycket löpning. Jag har softat, chillat och gymmat lite istället. Det har vart ganska….tråkigt, ärligt talat. Man blir ju knappt svettig av att lyfta vikter på gymmet så frågan är om det verkligen kan räknas som träning. Framförallt så har jag saknat känslan av att känna hjärtat pulsera och att svettas. Det närmaste jag kommit något som möjligen skulle kunna klassas som pulshöjande är ett par mindre utbrott på mina elever i klassrummet när dom inte lyssnat.

Jag är inte gjord för att sitta stilla. Eller jo, det är jag, det är ju rätt skönt men alltså det är så sjukt mycket skönare om man fått springa innan. Post marathon depressionen som nästan alltid brukar komma som ett brev på posten efter en mara har lyst med sin frånvaro. Istället kom suget att springa tillbaka ganska fort. Benen kändes bra redan ett par dagar efter loppet och redan i onsdags kliade det i benen. Men är det nånting jag har lärt mig de senaste åren så är det att skynda långsamt så löpningen fick vänta till helgen. Och det var helt magiskt att få börja springa igen. Jag trodde att det skulle kännas lite stelt och avslaget men jag matade bara på som vanligt och njöt till fullo. Igår blåste det nästan stormvindar här i stan vilket normalt sett ger upphov till en massa svordomar och fula ord men inte igår. Igår njöt jag. Hamnade mitt i Broloppet efter ett tag som pågick inne i stan och kunde t.o.m kosta på mig att springa om ett par gubbar bara för att.

Jag har också reflekterat och försökt analysera och smälta loppet i Berlin den här veckan. Det har vart rätt mycket att ta in. Besvikelsen som jag kände till en början är borta, istället känner jag nästan bara stolthet nu. 2.50 på maran. Med träning så händer det. För ett par år sen när man harvade på och sprang ett par tre gånger i veckan och gjorde milen på 43min fanns det knappt på kartan att springa 4,2mil, än mindre på 2.50. Så med det i åtanke och det faktum att min talang för löpning är näst intill obefintlig så skäms jag inte för slå mig lite för bröstet och känna mig duktig. För vissa kanske det frmastår som märkligt när jag påstår att min talang för löpning är noll när jag precis sprungit Berlin Marathon på 2.50 samtidigt som många bara drömmer om att genomföra ett marathon eller springa på 5 timmar. Men det handlar inte på talang, utan om målmedveten träning och ett starkt pannben. Om jag hade haft minsta lilla talang så hade jag klarat 2.48 för länge sen med tanke på hur mycket jag springer. Jag är en ren träningsprodukt. Träna mer, oftare, längre och hårdare så kommer resultaten att komma.

Dagarna efter målgång så gick jag igenom loppet i mitt huvud hundratals gånger och försökte komma på om jag hade kunnat göra nånting annorlunda, men jag tror inte att jag hade kunnat göra på nåt annat sätt. Första halvan kändes otroligt lätt, som uppvärmning, precis som jag hade hoppats på. Jag kunde prata obehindrat utan ansträngning med folk runt omkring mig och känslan var att jag sprang med handbromsen i så jag tror inte jag hade tjänat nåt på att springa ännu mer defensivt i början. Jag väntade till 20km med att ta min första gel, såhär i efterhand skulle jag nog kanske ha tagit den tidigare om jag fick springa om loppet och även haft med mig fler än tre gels. Jag har också stirrat mig blind på mina splittar och försökt förstå mig på vad som säger:

20.10 / 20.03 / 20.05 / 19.55 / 20.10 / 20.19 / 20.23 / 21.02 / 8.50

Egentligen är det bara sista femman som sticker ut. I Barcelona var jag jämnare och höll alla femmor under 21min, det fixade jag inte nu. Tröttheten som slog till mellan 36-39km tror jag mest handlar om mental trötthet snarare än fysisk begränsning. Från 40km och in i mål hittar jag ju tillbaka till 4.02-fart men marathon handlar ju inte bara om att klara loppet rent fysiskt utan även om att klara den mentala kampen. Så trots att det blev PB så vek jag ner mig lite för mycket mentalt på slutet bara för att det blev jobbigt när jag borde ha borrat ner skallen istället och bara fortsatt tugga på trots att det gjorde ont. 

På ett sätt skulle jag vilja ha revansch nu på en gång. Å andra sidan känns det ganska skönt att det är ett halvår till nästa planerade mara. Jag älskar marathon men det är krävande både fysiskt och inte minst psykist och just nu behöver nog både kroppen och knoppen ladda batterierna innan det är dags att börja tänka på 2.48.48 igen. Men det betyder inte att säsongen är slut för den skull. Framförallt ska det bli skönt med lite mera kravlös löpning ett tag framöver och slippa springa långpass varje helg. Jag har inga konkreta mål just nu, kanske nåt millopp eller halvmara under hösten som passar, vi får se. Jag tar det som det kommer. Kroppen verkar i alla fall ha klarat Berlinmaran utan större bekymmer så kommande vecka blir det till att trappa upp löpningen och så småningom återgå till mina tiomilaveckor.

/Hörs

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Sant Tillman, har faktiskt inte tänkt på det tidigare. Höll splittarna över 20 medvetet för att inte bonka sista halvmilen, trodde att jag skulle kunna hålla ihop det och t.o.m öka på slutet men nästa gång blir det nog en snabbare öppning. Då blir det 2.48.46 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Stretchutmaning


I fredags blev jag utmanad av Sisi på Nordic att testa en stretch. Sisi är en så fantastiskt grym atlet och inte minst gymnast och jag tänkte att om hon inte klarar att komma ner hela vägen så kommer ju inte jag göra det heller. Men döm om min förvåning när ryggen slog i backen. Egentligen ska man kunna dra sig tillbaka upp igen, men det var jag inte i närheten av att klara av. Det får bli nästa utmaning.

Men stretchen är skön! Du får med hela baksidan inklusive latsen och ländryggen som jag tycker kan vara svåra att komma åt annars. Var noga med att stå högt upp på tå och ha hälarna tätt intill väggen. Och håll hårt med händerna!

Du behöver visst inte komma hela vägen ner, gå en bit och vänd tillbaka upp. Upprepa några gånger. På filmen går jag ner hela vägen för att skryta, förstås.

Lycka till!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

BMW Berlin Marathon – Race Report


Det blev inte 2.48.48 idag. Jag gjorde ett försök och hade det inom räckhåll ett bra tag men vek ner mig mellan de kritiska 35-40km. Istället passerade jag mållinjen på 2.50.52. Nytt PB. Första känslan som kom var lättnad, otroligt skönt att det var över. Sen kom besvikelsen. Inte ens sub 2.50 fixade jag. Nu några timmar efter målgång känner jag mig ändå nöjd. PB är alltid PB. Jag tror inte att jag hade kunnat disponera loppet på nåt annat sätt och det var ju trots allt mitt snabbaste marathonlopp någonsin. Jag är nöjd med att jag lyckades få till ett bra lopp för det var verkligen inte igår. Senast jag sprang bra var i Barcelona och det är ett halvår sen, alla lopp efter det har gått mer eller mindre dåligt. Jag ska smälta den här upplevelsen men jag tror att jag måste bli snabbare på milen och halvmaran om 2.48 ska gå.

Marahelgen började i fredags då jag lämnade Sundsvall på eftermiddagen för att ta mig ner till Arlanda. Kände mig riktigt nervös och spänd, på gränsen till att det kändes jobbigt. Det normala brukar ju annars vara att jag alltid har ont nånstans som tar det mesta av fokuset men nu khade jag inga skavanker eller dålig form att oroa mig över. 19.30 lämnade flyget Stockholm och ett par timmar senare var jag och brorsan på plats i Berlin, på samma hotell som ifjol men med en helt annan känsla. Kunde känna doften av PB. Somnade ganska fort efter en hel dag med resande. På lördagen var det tidig uppstigning, vi skippade frukostjoggen och siktade istället på att vara ute på mässan när dom öppnade. Ifjol var det rena katasrofen med flera timmars köande för att få sin nummerlapp, i år gick det betydligt smidigare. Expon hade flyttat från den gamla flygplatsen till en mer central mässhall som kändes mycket bättre rent logistiskt. Behövde inte köa särskilt länge för att få nummerlappen. Gick sen runt och kollade lite bland alla utställare och var klar redan vid 11-tiden. Eftermiddagen ägnades sen åt lite sightseeing och att kolla in start/målområdet.

Imorse ringde klockan redan 05.30. Hängde på låset till frukosten som öppnade 06.00 för att få så mycket tid som möjligt att smälta maten. Åt lite för många chokladbullar och croissnanter och kände mig inte alls så lätt som jag ville. Efter frullebn väntade de obligatoriska toabesöken x 3. Kvart över sju lämnade vi sen hotellet och tog spårvagnen till Hauptbahnhof. Därifrån var det några minuterscpromenad innan man kom in till startområdet, alldeles utanför Riksdagen. 

Ifjol kändes det som det var hur mycket folk som helst som trängdes, i år kändes det lite mindre, kanske för att vi var lite tidigare på plats. Vädret kändes lovande, lite kyligt i luften men man kände att det skulle bli varmt i solen. Vi hade gott om tid så vi la oss under ett träd och slumrade till ett tag. Det var ganska skönt att få några minuters extra sömn men samtidigt kände jag mig slö när det var dags att bege sig. Kände också att jag hade lite ont i framsida lår efter gårdagens promenerande som började oroa lite.

Efter lite uppjogg på väg mot startfållan var det dags att göra sig redo. Hann se starten av rullstolsracet innan jag hoppade in i stargrupp C. Började känna mig taggad och peppad och såg frame mot att få springa iväg. Hade bestämt mig innan för att inte få hybris och öppna i 3.45-fart utan springa på klockan fram till 3 mil och sen känna efter hur det kändes.

När startskottet ljöd kom jag iväg rätt bra, fick sick sacka lite i början, men gatorna var breda så det kändes aldrig trångt även fast det var många löpare tätt runt omkring. Första kilometern gick på 4.01 och sen var det fri lejd framåt.

Första femman passerades på 20.10, kände dock ingen panik över det utan tänkte mest att det kändes riktigt lätt. Första milen avverkades på 40.13 och känslan då var precis såsom jag ville, det kändes som uppvärmning. Passerade rätt många svenskar som jag småpratade med några, många hade ungefär samma mål som mig. Andra milen gick på exakt 40min och halvan passerades på 1.24.32. Kände mig fräsch och tänkte att nu börjar loppet på riktigt. Fram till 25km fortsatte det med samma känsla men strax därefter kom första dippen. Började känna mig riktigt trött och sliten, kollade på klockan men tappade inte så mycket. Tog en gel och fick en kick av den och lika fort som tröttheten kom, lika fort försvann den.

Vädret var mer eller mindre perfekt, kanske lite för varmt, men inget som påverkade, det fanns gott om skugga längs hela banan. Första delmålet som jag hade ställt in mig på var 30km där jag ville ha 2 timmar. Passerade på 2.00.39 men kände fortfarande ingen panik. Vid det här laget tuggade jag på och gick som en klocka och hade krafter för att öka om jag skulle behöva. Sprang med en bra klunga stora delar av loppet som gick oerhört jämnt. Trots det tappade jag något på femman fram till 35 och var där 1 minut efter planen. Nu började jag känna mig lite orolig för nu började det bli jobbigt. Kilometrarna kändes längre och längre och jag fick ingenting gratis. På Kurfürstendamm höll jag farten tack vare publiken men så fort den långa paradgatan var förbi så kom den andra dippen. Kände mig riktigt trött och kroppen skrek stanna. Tappade klungan och hamnade själv med ganska många metrar fram till en rygg. Tog en ny gel men fick ingen respons. Började prata med mig själv, ”håll ihop det här nu, Anders” och ”kom igen nu för helvette” men det hjälpte inte heller. Kilometrarna låg nu kring 4.15 och 2.48.48 var kört. Krafterna kom och gick, ibland kändes det lätt, ibland bara total misär. Ställde in huvudet på att kriga för sub 2.50 men vid 40km passeringen visste jag att det också var kört. Passerade på ganska exakt 2.42 men kände att jag inte hade 3.45-fart i mig just då som hade behövts. Gjorde i alla fall ett försök, ökade farten men kom knappt ner i 4-fart. Med knappa kilometern kunde jag äntligen skymta Brandenburger Tor. Nu var det så pass nära så nu gav jag allt. Ökade farten, la in en lång slutspurt och plockade en hel del folk dom sista 400m.

Första känslan när jag knäppte av klockan var lättnad. Lättad att smärtan äntligen var över. Kände ren glädje av att få stanna upp och inte behöva springa mera. Sen kollade jag klockan. 2.50.52. Då kom besvikelsen. Trots nytt PB var besvikelse det andra jag kände. Väntade in brorsan som kom in på 2.54. Började den långa vandringen bort mot startområdet, fick min medalj, poncho och lite snacks och dryck och först då började jag känna mig lite nöjd. Nu när det gått ett tag så känner jag mig ännu mera nöjd. Jag persade ju trots allt. 2.48.48 får vänta. Först måste jag bli snabbare på milen och halvmaran.

Vad som händer nu återstår att se. Jag ska vila den här veckan och på ett sätt vore det skönt med säsongsvila redan nu. Å andra sidan känns det lite tidigt och formen är det ju uppenbarligen inget fel på. Kan hända att det blir nåt millopp eller halvmara, vi får se. Först ska jag njuta av mitt nya PB den här veckan och inte ta ett löpsteg dom kommande dagarna.

/Hörs

Antal kommentarer: 2

Anders Larvia

Tack allihopa Nu när det gått ett par dagar så känner jag mig rätt så nöjd och stolt trots att det inte blev några 2.48, framförallt är jag nöjd med att jag bet ihop efter 40km och inte lät det rinna iväg. Det kommer fler maror och nya chanser.

@Stefan N: hur gick det för dig? Brorsan sprang med negativ split för andra maran i rad, det är nog nånting jag aldrig kommer mäkta med. @Stefan P: jag var bra sugen på att lägga mig i diket och spy vid 38km, såhär i efterhand är jag glad att jag inte gjorde det. Kör hårt så kommer du att fixa sub3. Jag gick från 3.16 till 2.59 på min första sub3 mara så 9min är absolut görbart! Tack Lars och Staffan. Har inte bestämt om det blir ett nytt 2.48 försök i Boston som nog blir nästa mara, ska iaf köra lite mer specifik 10km och halvmara träning fram tills dess.


Anders Larvia

Första sub3 maran var i New York 2013, några månader innan stapplade jag i mål i Stockholm på 3.16. Det var dock med minsta möjliga marginal (2.59.57), målet var egentligen inte sub3 men det gick tack vare publiken. Tränade på rätt bra även inför Stockholm, för mig var hemligheten att springa långsammare på träning men öka antalet mil i veckan och det är ungefär så jag fortfarande tränar. Ska springa Å-stadsloppet i helgen så det kommer en race report i helgen från det loppet 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in