Träningsdagbok


Springer man mycket får man ofta frågan vad det är som driver en och hur man orkar med att underkasta sig alla långa och hårda träningspass dag in och dag ut, år efter år. För egen del handlar det om viljan att bli bättre. Det är den främsta drivkraften. Men jag har också upptäckt att en nästan lika viktigt faktor är träningsdagboken. Det ser helt enkelt för jävligt ut när en dag helt plöstligt är tom utan anledning. Eller när veckovolymen visar 99km en lördag. Har jag då en inplanerad vilodag på söndag så kan jag skita i den bara för att komma upp på tresiffrigt. Jag vet vissa som sticker ut och springer ett par varv runt huset bara för att komma upp på jämna siffror. Det skulle iofsig jag aldrig göra eftersom det drar ner snittet km/pass men jag förstår exakt varför dom gör det. En träningsdagbok ska inte underskattas som incitament för att träna. Den kan dessutom lära oss en hel del genom att gå tillbaka och studera tidigare års träning.

Men den kan ha också motsatt effekt. Just nu mår jag genuint dåligt varje gång jag tar fram min träningsdagbok. Det är en sorglig syn. Det har gått upp för mig att en stor anledning till varför jag pinat mig igenom träningspass trots smärta de senaste veckorna är för att ha nåt att fylla dagboken med, för att slippa alla blanka dagar. Det blir lite moment 22 över det hela. Det är obra som vi säger här i Norrland.

Idag har jag vart och fått stötvågsbehandling. Det blev en liten väckarklocka. Min kropp mår uppenbarligen inte bra, den är faktiskt ganska trasig. Området kring sätet där ITB fäster är tydligen väldigt inflammerat fortfarande och jag har extremt många trigger punkter längs hela utsidan av ITB och sätet. Förra året när jag hade problem med piriformis och ont i hela sätet borde jag såklart ha tagit det på större allvar. Allt hänger ihop. Stötvågsbehandlingen var en av de oskönaste upplevelser jag vart med om och då var det ändå på svag nivå. En extremt obehaglig smärta strålade genom hela benet. Men det kändes ändå ganska skönt precis efteråt. Ska tillbaka om ett par dagar för ytterligare en behandling och blev rekommenderad löpvila fram tills dess. Trots denna misär har jag ändå förhoppningar om att kunna genomföra Ultravasan som planerat även om jag inte får till alla långa pass. Imorn ska jag gå och skaffa mig ett gymkort här i Ume och köra cykel och crosstrainer tills jag kräks och när jag sen kan börja springa ska jag vara så jävla stark att det förhoppningsvis inte märks att jag missat en månads löpning.

Nu när jag inte kan fylla träningsdagboken med löpning så får jag nöja mig med att studera tidigare års träning. Det är faktiskt rätt kul. Inte lika kul som att ha nånting att fylla den med men det funkar som substitut just för stunden i alla fall. Jag noterar tex att förra gången jag hade den här smärtan (som jag då trodde var vaden, men som nog med största sannolikhet var löparknä) tog det nästan ett halvår att komma tillbaka. Då körde jag iofsig ingen rehab eller nånting och förhoppningsvis går det snabbare nu. Jag noterar också att november / december i höstas gick bort pga en bristning i vaden och förkylning. Ändå lyckades jag persa i Rotterdam med bara 3 månaders förberedelser. 

Första halvan av 2015 är jag ändå vädligt nöjd med trots att det slutade med ett löparknä. Jag har haft bra kontunuitet i träningen, inte vart sjuk en enda dag och till dags datum har jag sprungit 2062,1km med ett snitt på 18,2km / pass och med en snittfart på 4.36min/km. Jag har vart på gymmet 64 gånger och har totalt tränat 221h 1min och 32s. Lite missnöjd är jag dock med att ha tappat så otroligt mycket i styrka. För ett år sen reppade jag 85kg i bänkpress och drog 20 chins utan problem, det gör jag inte just nu. Årets tävlingssäsong började allt annat än bra, Premiärmilen i mars sprangs i bedrövliga väderförhållanden på en delvis ny bana på en tid jag redan har förträngt. Desto bättre gick det ett par veckor senare i Rotterdam med en 2.55 mara. Med facit i handen borde jag kanske unnat mig lite mer vila efter Rotterdam än vad jag gjorde. En vecka efter loppet var jag tillbaka på 10-milaveckor och fortsatte så fram tills Stockholm Marathon. Däremellan hann jag även med att persa på halvmaran på Kungsholmen runt. Första halvan av 2015 hade vart nästintill perfekt om jag bara inte gått sönder. Mest av allt tar jag med mig att jag fixade två marathon på 2.55 med bara 7 veckors mellanrum, det är jag extremt nöjd med. Och jag tar också med mig lärdomen att skador är en stor del av vår idrott, det avgörande är inte hur mycket man tränar utan hur man tacklar motgångarna och tar sig tillbaka. Christopher McDougal skrev i Born to run att ”löpning är som att köra bil på fyllan, det går bra i början men förr eller senare smäller det”. Kloka ord.

/Hörs

Dagens låt: Det är ju fotbollstider. Dam VM och U21-EM. Varje mästerskap med lite självaktning måste ju ha en officiell låt och varje nation med lika mycket självaktning bör såklart ha en sin egen. USA 94 hade Gloryland med Daryl Hall. Frankrike 98 hade La copa de la vida och Sydafrika hade Waka Waka. Årets svenska U21 låt är ju bara för jävla dålig rent ut sagt. Därför kan det vara på tiden att damma av den bästa av dom bästa för att komma i rätt stämningen inför lördagens semifinal mot Danmark; Edoardo Bennato & Gianna Nanni från Italien 1990.

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu
Antal kommentarer: 2

Frida Michold

Jag tycker att du är grym, och din blogg också!


Anders Larvia

Tack Frida, du är grym också! Och du skriver jäkligt bra. LG: nu har jag kört igång med crosstrainer, testade cykel också men får inte upp pulsen på den, bara en jävla massa mjölksyra trots att jag ligger på 70%.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

OBS på Ruffie – sicket stök


– Vi kan väl göra något annat någon gång? Typ en hinderbana eller så?”

Jonas från OBS-klassen visste inte vad hans önskan skulle innebära. Hinderbanan sket sig nämligen och jag vädrade morgonluft.

– Då kan vi köra ruffie istället!

Jag trodde att det skulle vara ett gäng övertända OBS:are som dök upp till Ruffieträningen, men det visade sig att inte så många vågade sig dit och de som kom var skiträdda! Som tur är för Zach och Johan fick de träna tillsammans. Jonas, som väntade på att Kristian skulle dyka upp, skulle börja träna med en tjej som kört mycket Ruffie förut, och jag tussades ihop med en tjej som aldrig tränat Ruffie förut, och som inte hade tränat alls på ett tag. Hon var lite nervös. Jag lugnade henne förstås. Det här skulle gå bra.

Vi satte igång. Musse Hasselvall höll i passet och gick igenom vad vi skulle göra. Passet består av fyra block som man kör två gånger, och redan efter det första blocket började OBS:arna pusta och stöna. Inte blev det bättre under block två då vi pumpade slut på våra stackars ben som redan var lite möra av morgonens crossfitpass. Mina kompisar blängde till och med lite på mig, ”vad var det här för en jävla idé?” såg det ut som att de tänkte. ”Fy faaan” ”Det här är vidrigt”, var bara några av de glada utropen från mina käcka träningsvänner, allt medan min egen partner fick ett blodtrycksfall, blev vit i ansiktet och fick lov att kräkas lite.

Vi slet med svåra och tunga övningar, bland annat en övning där man skulle göra rygglyft samtidigt som man låg på träningskompisens lår. Jag har en hel bildserie på Zach och Johan när de förtvivlat försöker få till det. Jag är glad att jag inte har en hel bildserie på mig själv när jag gör jordens faceplant rätt ner i gräset eller när vi får övervikt åt andra hållet och min partner handlöst faller bakåt med mig uppepå.

Ingen hade det dock värre än Jonas. Kristian dök nämligen inte upp förrän det var för sent och Jonas fick fortsätta kötta på med tjejen han fått tilldelad sig. ”Vilket jävla monster! Jag är helt jävla slut! Hon är från grannbyn dessutom.”, utbrast han och pekade uppåt för att indikera Norrland. Under sista blocket pausade hon och frågade om han var tvungen att kräkas. Det behövde han inte.

Det var ett lite stukat gäng som avslutade passet på gräsmattan i solen, men de sa att de hade haft roligt. Jag hade det i alla fall! I brist på träningspartner fick jag köra mot Musse, och det är alltid en ynnest. Och Ruffie är bland det roligaste jag vet!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

I’m Alive


Jag lever trots min veckolånga frånvaro härifrån. Har inte funnits så mycket att rapportera. Jag har gnetat på med rehab, stretch och sprungit varannan dag. Typ. Så här såg förra veckans träning ut:

Måndag: Löpning 17km (ingen smärta i knät)
Tisdag: Löpning 9km (jävulsk smärta, fick avbryta) + rehab / styrka 
Onsdag: Crosstrainer + rehab / styrka
Torsdag: Löpning 14km (ganska ont, tog mig hem utan att behöva bryta)
Fredag: Rehab / styrka
Lördag: Löpning 10km (ganska ont, ingen bra känsla)
Söndag: Rehab

Riktigt mycket mellanmjölk. Men ändå 50km löpning. Symptomatiskt för samtliga löppass är att känningarna kommer som ett brev på posten efter 30min löpning oavsett fart. Ilningar, växtvärk känsla, domningar. Typ så. Oftast ingen smärta. Har jag en bra dag kan jag fortsätta ett tag till, en dålig dag är det bara att promenera tillbaka. Sen kommer den värsta smärtan i vila nån timme efter, då kan jag ha svårt för att böja benet men det brukar släppa ganska fort. Hittills har jag vart peppad på att rehaba men nu börjar jag lessna mer och mer, märker att jag gör övningarna slentrianmässigt utan att lägga allt för mycket kraft på det. Jag vill ju bara springa, inte hålla på med massa pilleriövningar.

Idag har jag faktiskt sprungit. Fick ett paket på posten. Ett ITB skydd. I värsta fall har jag slängt en femhundring i sjön, i bästa fall köpt mig några kilometer mer i veckan. Stack ut direkt såklart.

Har läst flera positiva omdömen på nätet från folk som kunnat börja springa igen på allvar tack vare skyddet. Andra menar att det inte hjälper ett dugg. Det sitter en liten kudde på ena sidan av skyddet som ska skapa tryck på ITB bandet så att smärtan inte uppstår när man springer.

Det kändes lite konstigt till en början att springa med skyddet, ovant, men det släppte rätt snabbt. Efter 7km kom de första känningarna precis som vanligt. Tänkte ”vafan, det var uppenbarligen pengarna i sjön”. Stannade till för att spänna åt det lite hårdare och rätta till kudden så den låg precis på ITB bandet. Stack iväg igen. Märkte en stor skillnad. Hade kanske vart slarvig när jag satte på det från början. Kändes nu ungefär som att rulla på foamroller för första gången för varje steg jag tog. Smärta alltså, fast en annan typ av smärta, det kändes som en bra smärta. Men till slut blev det för mycket, fick stanna och lossa lite på trycket. Totalt blev det 11km idag, på slutet kom känningarna till och från, ibland ingenting och ibland ganska mycket. Kändes inte helt hundra men kanske något bättre än tidigare. Får nog ge det ett par fler pass innan jag bestämmer mig för om det är bra eller dåligt.

Dagens vy under löpningen. Ganska fint faktiskt. Så långt ifrån cement och betong man kan komma. Kan dock inte låta bli att sakna stadslöpning på asfalt lite ändå. Men vafan, det är ju sommar trots allt. Då ska man ju springa i skogen och på sånna här vägar sägs det.

Känns inte direkt bättre just nu, men kanske aningens mer hoppfullt. Har inte ont just nu som jag alltid brukar få efter, det är positivt. Fortsätter med rehab, stretch, lugn löpning och hoppas att det ger med sig nån gång. Men börjar vi komma in i juli och det fortfarande inte är bra, då kommer jag få panik och bli tokig.

Dagens låt: Pain of Salvation. Ett av de band som förändrade min värld totalt, som öppnade helt nya dörrar och fick mig att upptäcka nya musikaliska världar jag inte trodde fanns. Året var 2002. Platsen Blå i Eskilstuna. Min första konsert med PoS. Magiskt. Sen dess är PoS ett band jag alltid har tenderar att komma tillbaka till oavsett vad tillsammans med andra husgudar såsom Jackson Browne, Peter Gabriel, Toto mfl. Parentes. Daniel Gildenlöws röstomfång sträcker sig över fyra(!) oktaver. Slut parentes.

Antal kommentarer: 6

Frida Michold

Hoppas att det går åt rätt håll nu Anders, kämpa på! Förstår att rehab är skittråkigt…


Anders Larvia

Jesper: tack för input, jag tar verkligen till mig vad du säger. Fick ont nå jävulst igår ett par timmar efter löpningen i vila och insåg att det här inte håller. Ska börja med ett par vilodagar och sen smyga igång med korta pass, så korta att jag aldrig hinner känna obehag eller smärta, Förhoppningsvis är det rätt väg. Har inte tillgång till gymmet just nu eftersom jag inte är hemma men får nog kanske gå och köpa ett kort på nåt annat gym. PS! Jag trodde du kom in före mig. För visst var det dig jag sprang och pratade med på Söder Mälarstrand första varvet? Du stack iväg som ett spjut uppför västerbron, hade ingen chans att hänga på dig där.


Anders Larvia

Tack för synpunkter Jenny. Det är just det där med att våga vila som är det svåraste när man är van att springa varje dag men nu har jag slut på alternativ, nu får det bli löpvila minst ett par dagar. Mitt gym i Sundsvall var tidigare anslutet så man kunde träna på IKSU men nu har gymmet bytt ägare och det har försvunnit. Lessnade dock lite på IKSU mot slutet, var för mycket folk överallt, hela tiden. Men de flesta gym har ju som sagt ganska förmånliga priser nu på sommaren om man bara vill kunna träna en månad eller så.


Anders Larvia

@C.Åk: Tid för massage beställd på din inrådan, dom kunde inte utlova nålar men väl stötvågor. Återstår att se om man kommer kunna springa därifrån.


Johan Renström

Vattenlöpning är bra.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Tröttman som kommer efter vilan


Jahapp. Då har man firat midsommar. Den innehöll allt som en midsommar ska: en lång bilresa, dans runt midsommarstången, sill, snaps, tupplurar, långa sovmorgnar, grillat kött, läsning, vin och bad i alldeles för kallt vatten. (På bilden har jag just vältrat mig upp på bryggan från den 14-gradiga sjön.)

Vad den inte innehöll var träning. Jag hade med mig träningskläder till stugan där vi firade midsommar, men när det väl skulle till var jag inte ett dugg sugen. Jag hade ju precis sovit i tio timmar, då kan man ju inte bara kasta sig upp och köra burpees! Det begriper ju vem som helst! Och sen var det ju dags för lunchen och när det hade halkat ner en bit fick man ett glas vin i näven – och sen var den dagen liksom körd, träningsmässigt. Så jag satt helt enkelt på min rumpa i flera dagar. Och det kändes i morse när jag plötsligt skulle träna. Det var tungt, jag blev jätteandfådd men efteråt är ju känslan helt grym. Vi körde Bulgarian split squats, hantelrodd, windmill och pushpress med hantlar. Tajmade dessutom, alltså att man skulle köra övningarna i ett förbestämt tempo, så det var segt och utmattande. Det var för väl att vi inte skulle springa direkt idag.

Nu är det sista veckan före semestern, och jag kommer att köra min vanliga träning (+ ett Ruffie-pass med OBS-klassen ikväll) och ladda på bästa möjliga sätt inför fem veckors ledighet. Men då ska jag inte bara sitta på rumpan. Det också, naturligtvis, men då blir det träning också.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Otillräcklig


I Saltsjöbaden kände jag mig otillräcklig & stressad under flera moment. En hemsk känsla och en flash back hur det kändes för några år sedan när jag var ny i sporten. När jag körde Cannes & Fuerteventura hade jag en form samt inre lugn som gjorde jag kunde köra avslappnat och gå med i stort sett vem som än låg bredvid. Undantag simmomentet.
Bestämde mig för verkligen fokusera nu ett par veckor om jag skulle ställa upp i Halmstad. ”Bara köra för kul” eller ”Ska bara genomföra & ta mig i mål” är absolut inget för mig och då anser jag det är bättre inte ställa upp alls. Träna en sport kan vara kul trots man inte är i form eller förberedd men tävla det är något helt annat. I mina tidigare sporter Tennis & Golf är det precis lika påtagligt. Det är förödmjukande och något man verkligen drar sig för. Triathlon är utan tvekan en av världens tuffaste sporter om man ligger på en anständig nivå. Då tro man kan komma till startlinjen utan gjort de nödvändiga förberedelserna är bara naivt och inte kul för någon, allra minst en själv.

Har försökt följa mina scheman så gott det går men juni är som tidigare noterat en minst sagt fullspäckad månad. Mitt problem har aldrig varit huruvida jag kan pressa mig eller inte. Mitt problem är att jag i princip inte kan ta det lugnt och lyckas omvandla samtliga pass till hårda. Somliga skulle kalla mig destruktiv?! Skillnaden som jag har försökt denna period är att jag verkligen satsar på tre hårda pass i veckan och låter resten bli lugnare med övertygelsen över att jag förstör chanserna kunna köra hårt när det ska vara riktigt hårt. Kan låta lätt men är extremt svårt för mig och har visat sig vara min största utmaning hittills.

Kommande veckor……notis, tar inga vilodagar just nu utan vilar om & när det behövs.

Måndag – Cykel: Tempointervaller (Ex 3×15 min, Max 85% av max, ca 2:30h)
Tisdag – Simning + TT Intervaller löpning (Tröskel ex 3x4km)
Onsdag – Cykel distans 3h
Torsdag – Simning + Cykel: Intervaller på hög intensitet ex 4x10min (2-2:30h)
Fredag – Löpning: Lätt distans 60 mins
Lördag – Löpning & Simning (100-120 + 45 mins)
Söndag – Simning & Cykel (45 + 120 mins)

Om en vecka är det Halmstad som sagt. Kul se några starka namn dyka upp i anmälningslistan. Har inga jätteförväntningar på göra mitt livs lopp men hoppas ändå kunna leverera en hyfsad prestation samt få aktuell data över var jag ligger så jag kan optimera mitt sista träningsblock inför Kalmar. Har aldrig fått till det i Kalmar men hoppas det ska stämma bättre i år…

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Uppgiven


Nu är jag riktigt jävla less på att bara stå och trampa vatten utan att komma nån vart. Fan! Jag som trodde jag var på gång för ett ögonblick. Stack ut och sprang nu ikväll. Fick känningar ganska tidigt. Fortsatte. Började göra ont. Fortsatte springa ändå. Till slut tog det stopp. 9km.

Annat var det igår. Då kände jag mig stark. Inbillade mig att det vänt. Sprang mitt längsta pass sen maran. 17km på 1h 12min 12s. 4.15-fart. Ingen smärta, inga känningar whatsoever. Tänkte att rehaben gett resultat. Imorse kunde jag knappt gå. Nu överdriver jag en aning men jag hade stundtals jävligt ont när jag försökte böja benet. Det släppte mirakulöst nog efter lunch och på eftermiddagen kände jag ingenting. Stack till gymmet direkt efter jobbet. Körde hela rehabprogrammet från A till Ö utan känningar eller smärta. Kände mig urstark. Börjar kunna göra dom där enbensknäböjen i sömnen nu med spikrak höft utan att tappa balansen som från början. Utfallstegen med knälyft känns också som en promenad i parken. Blev lite övermodig. Glömde bort smärtan jag kände tidigare på morgonen och tänkte att 13km skulle sitta fint. Det blev som sagt bara 9km.

Blev tvungen att få utlopp för min frustration på nåt sätt. Som tur var blåste det till förbannelse nu ikväll så förhoppningsvis hörde ingen mig där längs Selångersån när jag började hoppa, skrika och slå vilt med armarna i luften så salivet sprutade hejvilt. Kan möjligen ha skrämt nån stackars igelkott till döds.

Känns aningen hopplöst och uppgivet just nu. Känns heller inte som att det är helvila som kommer göra underverk för löparknät. Gissar på att en vilodag imorn kommer göra att det känns helt okej att springa på torsdag bara för att få ont igen dagen efter. Vafan ska man göra åt skiten? Om det är nån som har en mirakelmedicin mot löparknä så får hen hemskt gärna lämna en kommentar nedan. Jag är beredd att prova allt. Nästan åtminstone. Undviker helst kniven och ett halvårs rehab på det men i övrigt är jag öppen för förslag. Jag vill ju bara kunna springa mina 10 mil i veckan igen. Kan inte ens se framemot den stundande semestern. Vafan ska man göra då om man inte kan springa? Hela grejjen med semester och sommar är ju att kunna öka volymen, köra dubbelpass och samtidigt ha tid för återhämtning. Nu ska jag tröstäta glass och för en mikrosekund tycka synd om mig själv. Det får man göra ibland. Men bara ibland. Och bara i en mikrosekund. Eller åtminstone så lång tid det tar att käka upp glassen. Sen ska jag skrika allt vad jag kan; ”men sluta grina, du kan ju springa varannan dag så vad är problemet, gör det du kan göra istället” åt mig själv. Smärta är bara en åsikt. Jag har fan inte ont nånstans! 

/Hörs

Dagens låt: det här funkar alltid när man känner sig lite nere. Jackson Browne. Vår tids kanske mest underskattade låtskrivare. Lyssna på hans fantastiska sinne för melodier. Vemod, melankoli och hopp på en och samma gång. Ännu mer briljant är hans texter. Han hör definitivt hemma i samma klass som Bob Dylan, Paul Simon, Van Morrison, Neil Young och all dom andra legenderna.

Antal kommentarer: 2

Anders Larvia

Jag har träffat samma naprapat, han verkar erfaren, kunnig och bättre än många andra jag träffat på, dessutom jobbat mycket med kända friidrottare och många löpare. När jag tänker efter så har jag nog haft tendenser till löparknä sen ganska långt tillbaka utan att koppla ihop det, kände av detta redan ett par veckor före maran men ignorerade det. Har tidigare (och även denna gång) mest känt av smärtan under knät och tolkat det som smärta i vaden innan naprapaten upplyste mig att löparknä även ger sig till känna under knät. Han tryckte hårt på ITB fästet vid höften och den värsta smärtan kom under knät. Han var ganska tydlig med att det är ett klassiskt löparknä det rör sig om och att popliteus är ok, men det kan forftarande göra ont i vila när jag sträcker ut benet rakt. Kände av igår när jag sprang att jag inte riktigt kunde böja knät helt smärtfritt. Jag har hittills upplevt att löpning i lite högre fart känts bättre än att jogga lugnt vilket också naprapaten rekommenderat, just för att få bättre driv i steget, inte bromsa farten vid fotisättning och på så sätt avlasta ITB bandet. Därav 4.15-farten. Men det kanske är läge att kontakta sjukvården.


Anders Larvia

Tack för dina synpunkter Anna! Kul att du lyckats återhämta dig från dina problem. Jag hoppas och tror att operation inte ska vara nödvändig för egen del. Den värsta smärtan kommer i vila, under löpning får jag ”bara” känningar men kan i regel fortsätta springa utan att det gör ont, ibland har dock känningarna övergått i smärta och då har jag avbrutit. Jag ska testa ett ITB skydd som jag blivit rekommenderat och hoppas att det hjälper. Jag har haft liknande problem förrut (utan att förstå att det var löparknä) och det har gett med sig efter hand tidigare så jag hoppas att det gör det även den här gången, nu när jag vet vad det är. Men jag har (såklart) googlat operation av löparknä och läst på för nånstans ligger det och gnager att blir jag inte bra så kanske det ändå är ett alternativ.



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in