Träningsdagbok

Springer man mycket får man ofta frågan vad det är som driver en och hur man orkar med att underkasta sig alla långa och hårda träningspass dag in och dag ut, år efter år. För egen del handlar det om viljan att bli bättre. Det är den främsta drivkraften. Men jag har också upptäckt att en nästan lika viktigt faktor är träningsdagboken. Det ser helt enkelt för jävligt ut när en dag helt plöstligt är tom utan anledning. Eller när veckovolymen visar 99km en lördag. Har jag då en inplanerad vilodag på söndag så kan jag skita i den bara för att komma upp på tresiffrigt. Jag vet vissa som sticker ut och springer ett par varv runt huset bara för att komma upp på jämna siffror. Det skulle iofsig jag aldrig göra eftersom det drar ner snittet km/pass men jag förstår exakt varför dom gör det. En träningsdagbok ska inte underskattas som incitament för att träna. Den kan dessutom lära oss en hel del genom att gå tillbaka och studera tidigare års träning.

Men den kan ha också motsatt effekt. Just nu mår jag genuint dåligt varje gång jag tar fram min träningsdagbok. Det är en sorglig syn. Det har gått upp för mig att en stor anledning till varför jag pinat mig igenom träningspass trots smärta de senaste veckorna är för att ha nåt att fylla dagboken med, för att slippa alla blanka dagar. Det blir lite moment 22 över det hela. Det är obra som vi säger här i Norrland.

Idag har jag vart och fått stötvågsbehandling. Det blev en liten väckarklocka. Min kropp mår uppenbarligen inte bra, den är faktiskt ganska trasig. Området kring sätet där ITB fäster är tydligen väldigt inflammerat fortfarande och jag har extremt många trigger punkter längs hela utsidan av ITB och sätet. Förra året när jag hade problem med piriformis och ont i hela sätet borde jag såklart ha tagit det på större allvar. Allt hänger ihop. Stötvågsbehandlingen var en av de oskönaste upplevelser jag vart med om och då var det ändå på svag nivå. En extremt obehaglig smärta strålade genom hela benet. Men det kändes ändå ganska skönt precis efteråt. Ska tillbaka om ett par dagar för ytterligare en behandling och blev rekommenderad löpvila fram tills dess. Trots denna misär har jag ändå förhoppningar om att kunna genomföra Ultravasan som planerat även om jag inte får till alla långa pass. Imorn ska jag gå och skaffa mig ett gymkort här i Ume och köra cykel och crosstrainer tills jag kräks och när jag sen kan börja springa ska jag vara så jävla stark att det förhoppningsvis inte märks att jag missat en månads löpning.

Nu när jag inte kan fylla träningsdagboken med löpning så får jag nöja mig med att studera tidigare års träning. Det är faktiskt rätt kul. Inte lika kul som att ha nånting att fylla den med men det funkar som substitut just för stunden i alla fall. Jag noterar tex att förra gången jag hade den här smärtan (som jag då trodde var vaden, men som nog med största sannolikhet var löparknä) tog det nästan ett halvår att komma tillbaka. Då körde jag iofsig ingen rehab eller nånting och förhoppningsvis går det snabbare nu. Jag noterar också att november / december i höstas gick bort pga en bristning i vaden och förkylning. Ändå lyckades jag persa i Rotterdam med bara 3 månaders förberedelser. 

Första halvan av 2015 är jag ändå vädligt nöjd med trots att det slutade med ett löparknä. Jag har haft bra kontunuitet i träningen, inte vart sjuk en enda dag och till dags datum har jag sprungit 2062,1km med ett snitt på 18,2km / pass och med en snittfart på 4.36min/km. Jag har vart på gymmet 64 gånger och har totalt tränat 221h 1min och 32s. Lite missnöjd är jag dock med att ha tappat så otroligt mycket i styrka. För ett år sen reppade jag 85kg i bänkpress och drog 20 chins utan problem, det gör jag inte just nu. Årets tävlingssäsong började allt annat än bra, Premiärmilen i mars sprangs i bedrövliga väderförhållanden på en delvis ny bana på en tid jag redan har förträngt. Desto bättre gick det ett par veckor senare i Rotterdam med en 2.55 mara. Med facit i handen borde jag kanske unnat mig lite mer vila efter Rotterdam än vad jag gjorde. En vecka efter loppet var jag tillbaka på 10-milaveckor och fortsatte så fram tills Stockholm Marathon. Däremellan hann jag även med att persa på halvmaran på Kungsholmen runt. Första halvan av 2015 hade vart nästintill perfekt om jag bara inte gått sönder. Mest av allt tar jag med mig att jag fixade två marathon på 2.55 med bara 7 veckors mellanrum, det är jag extremt nöjd med. Och jag tar också med mig lärdomen att skador är en stor del av vår idrott, det avgörande är inte hur mycket man tränar utan hur man tacklar motgångarna och tar sig tillbaka. Christopher McDougal skrev i Born to run att “löpning är som att köra bil på fyllan, det går bra i början men förr eller senare smäller det”. Kloka ord.

/Hörs

Dagens låt: Det är ju fotbollstider. Dam VM och U21-EM. Varje mästerskap med lite självaktning måste ju ha en officiell låt och varje nation med lika mycket självaktning bör såklart ha en sin egen. USA 94 hade Gloryland med Daryl Hall. Frankrike 98 hade La copa de la vida och Sydafrika hade Waka Waka. Årets svenska U21 låt är ju bara för jävla dålig rent ut sagt. Därför kan det vara på tiden att damma av den bästa av dom bästa för att komma i rätt stämningen inför lördagens semifinal mot Danmark; Edoardo Bennato & Gianna Nanni från Italien 1990.