Träningsvärk är anpassning

Jag kör alltid corepass på måndagar. När jag trycker mig upp med en armhävning faller några droppar svett ner på golvet. Till vänster om mig ligger en kvinna. Hon kör lika hårt men det droppar ingen svett. Till höger om mig frustar en man och han är blötast av alla. Det är ofta så. Det är männen som svettas mest. Det sägs också att män svettas mer än kvinnor, men en ny studie visar att det inte riktigt stämmer. Det tycks snarare vara storleken – givet att alla tränar lika hårt – som avgör hur mycket du svettas. Män är i genomsnitt större än kvinnor och det är snarare det – inte könet – som gör att män lämnar pölar av svett efter sig på gymmet. Kvinnan till vänster om mig var nog bara hälften så stor som mannen till höger om mig. Själv låg jag mittemellan.

I den nya studien, som publicerades förra veckan, analyserades blodflödet hos 36 män och 24 kvinnor. De tränade först lätt i 28 graders värme. Sedan upprepades träningen i högre tempo. I båda fallen steg kroppstemperaturen. Det visade sig att små kvinnor inte var lika beroende av svettning för att sänka kroppstemperaturen. De utnyttjade istället blodcirkulationen till att avleda värme (konvektion) från den relativt stora kroppsyta som följer med en mindre kropp. I jämförelse har en stor person en mindre kroppsyta per kilo kroppsvikt och måste i högre grad lita till svetten för att bli av med värme genom avdunstning.

Så om du svettas mycket under träning jämfört med andra beror det till stor del på att du har mindre kroppsyta per kilo kroppsvikt. Du börjar också svettas tidigare om du är vältränad eftersom kroppen, genom träning och gradvis anpassning, blivit bättre på att förutse en höjning av kroppstemperaturen när du springer.

Vi lever på gränsen
Kroppens värmereglering är extremt viktigt. I snitt ligger kroppstemperaturen på 37 grader, alltså bara några grader under livsfara. Att temperaturen ligger precis på 37 grader är en evolutionär kompromiss mellan fara och funktion. En varm kropp fungerar bättre än en kall kropp, men kroppen får inte bli så varm att cellerna kokar sönder.

Stekta celler. Proteiner reagerar starkt på värme. Bild wikipedia

När man springer stiger temperaturen som en följd av spillvärmen från mitokondriernas ökade energiproduktion. Om vi blir för varma, kan vi inte springa fort eftersom värmen påverkar vår upplevda ansträngning. Det är en säkerhetsmekanism som hindrar oss från att bli överhettade. Alla löpare vet hur svårt det är att springa snabbt när det är några grader varmare än vanligt.

Människokroppen kan bara göra sig av med värmen på fyra sätt: genom strålning, konduktion, konvektion eller avdunstning. Av dessa är avdunstning (svettning) och konvektion (blod skickas från det inre av kroppen till huden) de mest effektiva mekanismerna. Dessa mekanismer leder till nedkylning och fungerar bättre ju mer du tränar i värme. Dels börjar du svettas tidigare och bättre, eftersom hjärnan förutser att temperaturen kommer att stiga, dels ökar blodvolymen så att mer värme kan avledas via huden.

Återhämtar mig
Efter Höga Kusten Winter Trail 50 km förra helgen har jag vilat, sovit, netflixat och ätit semlor. Kroppsvikten är återställd. Den första veckan rullade jag på foamroller (aj vad det gör ont) och körde lätt styrketräning på jobbgymmet.

Jag fortsätter återhämta mig den här veckan, men lägger på lite mer träning. I lördags åkte jag skidor och stakade ganska hårt (överkoppen är fräsch). På söndagen sprang jag ett lätt pass i solig kyla. Benen och fötterna gläfste och verkade glada att få springa igen. Jag fick hålla hårt i kopplet och tvinga in mig efter en timme.

Jag svettades inte en enda droppe medan jag sprang utan kyldes ner genom konduktion (vindnedkylning). Eftersom jag snarare frös än svettades aktiverades brunt fett som bränner vitt bukfett. Denna anpassning gör att jag fryser mindre i framtiden. I höstas hade jag inte klarat att springa i minusgrader i de kläder jag hade igår och det beror på denna anpassning. Så länge du anpassar dig kommer du att utvecklas, men det kräver också att du utmanar dig själv och dina gränser så att du har något att anpassa dig till. 

Se film från Höga Kusten Winter Trail:

Höga Kusten Winter Trail from FriluftsByn on Vimeo.

I lördags sprang jag Höga Kusten Winter Trail Insane 50. Jag sprang, kröp och klättrade. Det var faktiskt helt galet. Jag halkade runt på is som täcktes av 2-3 dm kall nysnö. Svårt att få fäste och jag halkade omkull flera gånger. Men vilken upplevelse det var! Sol och snö. Skarpa och fantastiska vyer. Mycket skratt och gott humör. Vi hjälptes åt att dra upp och knuffa fram varandra över isfläckarna. Jag springer nästa år igen. En vintertrail kan inte bli bättre än så här.

På Slåttdalsbergets blåsiga topp. En magisk dag.

Är fettet en fiende?
Det tog över nio timmar att ta sig fram, så jag var beroende av god tillgång till energi. Det är tur jag har fett. Fettet är inte – som man kan tro – en fiende, utan ett organ som utvecklats för att det ökar chansen att överleva. Fett finns för att reglera kroppens behov när vi sover, äter och springer. Utan fett skulle inte hjärnan fungera. Ändå ser vi på fett som en fiende. Något som ska bekämpas. Frågan är om det går? Kroppen är bra på att skydda sina organ. När vi angriper fettet med den senaste modedieten, blir det kanske bara starkare?
Efter en måltid bryts maten ner i sina beståndsdelar. Det är ett samarbete mellan mage, bukspottskörtel och tunntarm. En del delar skickas direkt ut i blodet för att göra nytta i olika vävnader, medan resten hamnar i levern där det sätts samman till glukos, glykogen och fett.

Jag tycker att det är enklast att se fett som ett fondkonto, medan glykogen är ett sparkonto och glukos är kontanter. Glukos finns lättillgängligt i blodet (blodsocker). Det kan omedelbart sugas in i cellerna för att ge energi. När det finns för mycket glukos, sätts en del in på sparkonto i lever och muskler. Där fogas glukosmolekyler samman i långa kedjor för att sedan tas ut som glukos när blodsockret sjunker.

Fett är en något mer komplicerad molekyl. Precis som med ett fondkonto är det som bekant svårare att göra uttag från fettet. Fett är inte enbart glukos som staplats på varandra, utan består av tre kedjor med 14-20 kolatomer vardera som kallas triglycerider. När det är brist på glukos och glykogen, är det dessa kedjor av tätt packade kolatomer som räddar oss.

När lagren av glykogen är fyllda, skickas överskottet från maten av fett, kolhydrater och proteiner till levern där det lagras som fett i fondkontot. Eftersom fett ”ogillar” vatten, kan fett packas ihop på en liten yta. Ett kilo fett innehåller ca 9000 kcal, medan ett kilo kolhydrater bara innehåller ca 4000 kcal.

I en tidigare artikel – Sanningen om Biggest loser – skrev jag om hur svårt det är att göra sig av med fett. En viktnedgång leder till döden på sikt, så kroppen gör allt för att komma i balans igen. Fettet kan bara lämna kroppen genom att man andas ut atomerna. Men måste man äta mindre och/eller röra sig mer? Nya studier tyder på att det finns ytterligare ett sätt: nedkylning. Kyla skapar brunt fett. Forskare har länge känt till att bebisar och vissa djurarter, som björnar och gnagare, har brunt fett. Det bruna fettet förbränner fett och omvandlar det till spillvärme istället för att lagra energi i vita fettreserver. Fördelen med brunt fett är att det håller kroppsvärmen utan att man behöver röra sig. Det är praktiskt om man ligger i ide som en björn.

Det bruna fettet
Jag försöker följa med i forskningens frontlinje och jag skrev redan 2010 en artikel om brunt fett. Då var det nytt och lovande. Sedan dess har det kommit flera studier (jag deltog i en med frysväst) som visar att också vuxna människor har brunt fett. Men ingenting är gratis. Kruxet är – än så länge – att du måste frysa och huttra för att bygga upp och aktivera det bruna fettet.

Bilden till vänster visar en kropp i rumstemperatur, medan bilden till höger visar hur brunt fett aktiveras när kroppen utsatts för kyla.

I en ny svensk studie har professor Yihai Cao och en grupp forskare vid Karolinska institutet undersökt hur kyla påverkar det vita bukfettet hos möss. Forskarna såg då hur det vita bukfettet omvandlades och blev till brunt fett. Ju mer kyla mössen utsattes för desto större blev förändringen. Möss som vistades i minus 10 grader blev riktigt magra trots att de var feta från början och åt mycket mer än vanligt. Enligt Yihai Cao är detta första gången man lyckats visa att kyla även kan få det farliga vita bukfettet att bli mer brunt och nyttigt.

Forskarna testade också att ta bort det vita bukfettet hos vissa möss och utsatte sedan dem för samma kyla. De dog. Det vita ”farliga” fettet skyddar alltså vid sträng kyla. Fettet är ett organ med flera viktiga funktioner.

Brunt fett aktiveras både av kyla och av träning. I förrgår gjorde jag bådadera. Efter målgången började jag frysa och huttra. Det känns bättre att frysa när man vet att det är en signal till det vita bukfettet att omvandlas till brunt värmande fett. Men jag tog inte en kall dusch när jag kom hem. Det blev ett varmt bad, på gränsen till kokhett.

De senaste veckorna har det varit hög sjukfrånvaro på jobbet. Var och varannan är förkyld eller influerad. På lördag ska jag springa Höga Kusten Winter Trail och det går inte om jag blir smittad. Vad ska jag göra? Den bästa metoden för att undvika smitta är att undvika människor, men jag är alldeles för social för att klara det en längre tid. Finns det något jag kan äta? Ja, förutom frukt och grönsaker med vitamin C kan man äta tillskott av vitamin D. En ny stor studie från Queen Mary University of London visar nämligen att tillskott av vitamin D minskar risken att drabbas av luftvägsinfektioner med mellan 10 och 50 procent. Vitamin D är det enda tillskott jag äter, men jag knaprar bara dessa piller om jag inte sett en varm sol på några månader.

Vad är då vitamin D? Egentligen är det inte ett vitamin, utan ett hormon som kroppen tillverkar av kolesterol när huden träffas av solljus. Man har länge känt till att vitamin D är viktigt för skelettet, men de senaste åren har man upptäckt att vitamin D har flera viktiga funktioner i kroppen. För något år sedan publicerades t ex en studie som visade ett starkt samband mellan brist på vitamin D och Alzheimer. Den främsta källan för vitamin D är solen. Det finns även små mängder i fisk, kantareller och mjölkprodukter (vitamin D tillsätts i flera produkter).

Vitamin D bildas i överhuden, där finns en form av kolesterol som kallas 7-dehydrocholesterol, som reagerar med solens uvb-ljus och bildar kalcidiol. Njurarna omvandlar sedan kalcidiol till hormonets/vitaminets aktiva form, kalcitriol. Kalcitriol reglerar kalciumnivåer och är viktigt för benhälsan. Många immunceller kan också tillverka kalcitriol, vilket tyder på att vitamin D är viktigt för immunförsvaret.

I den nya studien samlades rådata från 25 kliniska studier innefattade 11000 deltagare från 14 olika länder. Några av de kliniska studierna visade på effekt, andra inte. Genom att sammanställa och analysera alla rådata kunde dock forskarna – tack vare storleken och det geografiska omfånget – dra slutsatsen att vitamin D ger visst skydd mot luftvägsinfektioner. Denna effekt var starkast hos de med de lägsta D-vitaminnivåerna och man får bäst effekt om tillskott tas dagligen eller varje vecka snarare än vid enskilda tillfällen. Om man redan har bra nivåer av vitamin D tycks inte ytterligare tillskott ge bättre skydd (det finns alltid risker med att överdosera och det är därför tillskott sällan är bättre än mat). 

Forskarna tror att vitamin D skyddar mot luftvägsinfektioner genom att öka nivåerna av antimikrobiella peptider i lungorna. Resultaten stämmer med det faktum att förkylningar och influensa är vanligast under vinterhalvåret när halterna av vitamin D är som lägst.

Studien visade att dagliga eller veckovisa tillskott halverade risken för akut luftvägsinfektion hos personer med de lägsta D-vitaminnivåerna (under 25 nmol/l). Hos de med högre nivåer var riskreduktionen endast runt 10 procent.

Bröstmjölk borde innehålla all näring ett barn behöver, men varför innehåller inte mjölken tillräckliga mängder vitamin D? Jo, när våra förfäder levde som jägare och samlare var barnen utomhus i solen. Dessutom levde de i närheten av ekvatorn. Våra förfäder behövde således inte få vitamin D via födan. När människan vandrade norrut minskade solstyrkan. Den viktigaste anpassningen till denna förflyttning var ljus hy som fångade upp solstrålarna. Men det kanske inte räcker, eftersom många nordbor har brist på vitamin D.

Det bästa sättet att få upp nivåerna är att solstrålar träffar huden. Enligt appen dminder (en nördig app, jag vet) är det 37 dagar kvar innan det  bildas små mängder vitamin D mitt på dagen där jag bor. Som tur är ska jag snart till Portugal med Springtime. Jag ska hålla en föreläsning om hjärnan och prestation och springa varje dag. Men den största hälsoeffekten är kanske att jag får lite sol mitt i vintern.

Från förra årets springtime i Portugal. Helt otroligt kul. Jag sprang runt med ett leende i en vecka. Dessutom fick jag lite färg, fast inte lika mycket som LG. Om du gillar att springa måste du följa med på en resa någon gång 🙂

1933, samtidigt som Adolf Hitler tog makten i Tyskland, lade den unga franska cyklisten Robert Marchand ned sin cykelkarriär. Marchands tränare hade sagt till honom att han saknade de fysiska förutsättningarna för att bli en vinnare. Efter det gjorde Marchand lite av varje. Han arbetade som brandman, satt som krigsfånge under andra världskriget, jobbade i Kanada som skogsarbetare och körde lastbil i Venezuela. Men skam den som ger sig. Tio år efter sin pensionering började Marchand på 1980-talet att cykla igen. 1992 cyklade han – 81 år gammal – mellan Paris och Moskva. Drygt 70 år efter tränarens dom slog sedan Marchand världsrekord 2012 i klassen 100-plus.

För några veckor sedan kunde man återigen läsa om Marchand efter att han slagit rekordet i klassen 105-plus. Nu väntar han in konkurrenter. Han är i en klass för sig. Klassen 105-plus skapades nämligen för hans skull.

Marchand är mannen i mitten. Bild: Wikipedia

Veronique Billat är en av världens mest framstående idrottsforskare och ligger bl a bakom de effektiva 30-30-intervallerna. Hon sökte upp Marchand för att genomföra en unik studie. Det sägs att det inte går att förbättra syreupptagningen med stigande ålder, men Billats hade sedan en tid tillbaka en hypotes om att ett proffesionellt utformat träningsprogram kunde åstadkomma just detta. Nu ville hon testa sin hypotes på Marchand.

Hon mätte först Marchands maximala syreupptagning (VO2Max) och hjärtfrekvens. Därefter gjorde Marchand ett försök att slå världsrekordet för 100-plus. Han klarade 24,25 km på en timme. Nytt världsrekord.

Sedan påbörjade Marchand ett polariserat träningsprogram som utformats av Billat. Han cyklade 5000 km per år. 80 procent av all träning utfördes med lätt intensitet, motsvarande 12 eller mindre på borgskalan (en skala som mäter subjektiv ansträngning mellan 1 till 20). Övriga 20 procent utfördes med högre intensitet, 15 eller högre på borgskalan. 

Borgskalan.

Marchand följde detta träningsprogram under två år. Därefter mättes alla de fysiologiska markörer som Billat hade testat på honom två år tidigare. Det visade sig bl a att Marchands VO2Max stigit med 13 procent och var jämförbar med en frisk 50-åring. Han hade dessutom ökat trampstyrkan med nästan 40 procent.

Sedan gjorde Marchand ett nytt världsrekordförsök. Nu kom han 27,35 km, mer än 3 km längre än världsrekordet två år tidigare. En förbättring med elva procent!

Billats studie tyder på att det går att förbättra VO2Max och prestation oavsett ålder. Kanske är det så att 80/20 passar såväl elit som 100-åringar. Blanda lätt och hårt, men inte lätt och lagom.

För några veckor sedan slog Marchand ännu ett världsrekord i klassen 105-plus. Än så länge är han ensam i den klassen, men med tanke på den snabbt stigande medellivslängden är han inte ensam där så länge till. Vem vet, om 50 år kanske det finns en sådan klass i Swiss Alpine. Det kanske är något att sikta på.

Marchand är en optimistisk person som inte är rädd att pröva nya saker och att förändra sitt beteende. För bara några månader sedan ändrade han t ex sina matvanor och blev vegetarian efter att ha sett hur djur behandlades i en TV-dokumentär. Han lever ett enkelt liv, äter traditionell fransk mat och dricker rödvin då och då. Han håller igång hjärnan genom att läsa, umgås och träna. Nästa år siktar han på en ännu bättre tid som 106-åring. Det säger något om honom. Han tror på sig själv. Han tror att det går om han gör det som krävs.

Eftersom jag sällan möter fler än fem löpare på en runda brukar jag söka ögonkontakt och heja på de jag möter. En del känner jag, andra känner jag igen och några dyker upp från ingenstans. De som dyker upp från ingenstans brukar sällan heja, för de har fullt upp med att springa. De springer med skrynkliga pannor. De ser plågade ut. Ta det lugnt, tänker jag. Du kommer att bli skadad eller tappa lusten. Men det framgår nog inte att jag tänker så. Vi springer förbi varandra och försvinner in i varsitt ingenstans igen.

Det vanligaste misstaget är att man springer för snabbt på lugna pass, för man tycker sig inte ha tid att springa lugnt. Man kanske vill göra en bra tid att visa upp på sociala medier, eller så vill man helt enkelt prestera. Men man kommer väldigt långt på att ta det lugnt. De flesta experter tycks nu samlas kring påståendet att 80 procent av all löpträning bör vara lugn träning. Resten kör man hårdare och på tävling ger man allt man har.

I en färsk artikel på wired.com skriver Ed Caesar om Nikes projekt Breaking2. Projektets syfte är att ta fram en löpare som springer ett maraton under två timmar. I projektet ingår tre kenyanska löpare, bl a OS-guldmedaljören Eliud Kipchoge. Caesar följer med och försöker träna som dem. Han tror det ska hjälpa honom nå sin drömgräns 90 minuter på ett halvmaraton.

Caesar berättar om en löptur på 10 km som han springer med Kipchoge. Tempot ligger kring 4:50/km. Går det inte för sakta för en världsmästare, tänker han. Han förstår sedan att det är Kipchoges normala tempo på ett lugnt pass. Det gav honom en tankeställare. Han hade nyligen kommit tillbaka efter en skada och skadan var – förstod han nu – en följd av alltför hård träning.

Kipchoge springer lugna pass och hårda pass. Han ger aldrig 100 procent på träning. De 100 procenten sparar han till tävling … “Otherwise, you risk leaving your best performance in training, where nobody sees it.” Han kanske inte har Facebook.

En livsregel
Caesar skriver att man bör springa saktare för det mesta, att det är viktigt med variation och vila. Det handlar om helheten, om att se varje träningstillfälle som ett litet steg i rätt riktning.

Jag tror det är ett recept för all form av utveckling. Ta ett steg i taget och tänk efter före och efter och fortsätt uppför stegen. Ge inte upp, men ta en paus då och då. Jäkta inte. Om du rusar fram och tar tre steg åt gången missar du två steg. Det slår tillbaka förr eller senare.