Blogg

WHHM Race report


Jaha, då var det dags. Women’s Health Half Marathon skulle avverkas. Ni som har läst bloggen tidigare har ju kunnat gissa att det här inte är det jag sett mest fram emot i världen, men skam den som ger sig. Det är ju trots allt bara ett par tre timmar av mitt liv. Och man kunde ju passa på att bli lite solbränd på köpet. (Vilket jag inte alls blev, för jag smörjde in mig på tok för mycket för att så mycket som en stråle skulle kunna komma igenom.)

Det började lite stressigt, för eftersom busslinjerna inte gick hela vägen ut på Djurgården – vägen var avspärrad eftersom det tydligen skulle gå något himla lopp där! – så man fick gå långt. Väl framme, när jag hade fått tag på min nummerlapp, hade de plockat bort säkerhetsnålarna, så jag fick sätta fast eländet med en rejäl bild gaffatejp. Det var visst fler än jag som inte tog mig och mitt springande på så stort allvar! Men det här med att tejpa bröstvårtorna ska ju vara bra när man springer långt, har jag hört.

En kort språngmarsch till starten och sedan var det igång! Först drog Isabellah Andersson iväg och fem minuter efter tog jag och ett tusental hugade tjejer upp jakten på henne. (Det var ett mycket behagligt startskott, för er som bekymrat er sedan mitt förrförra blogginlägg. *Poff* liksom.) Jag tassade på till tonerna av Jesus Christ Superstar. Ja, det är sant, jag sprang till musik. Tidigare har jag bara sprungit till prat, om det nu är sommarprogram, Spanarna, P3 Dokumentär eller något annat, men den här gången tänkte jag testa musik. ”Jesus Christ Superstar? Verkligen?”, tänker ni kanske nu. Ja, jag är en sucker för musikaler och JCS är min favorit. Funkade jättebra tills efter ungefär 15 kilometer, när jag var törstig som ett as. Då hjälpte det inte alls att en nykorsfäst Jesus väste ”Oh God I’m thirsty!” i öronen.

Vid 6 kilometer tog AD-Sofie och hennes syster Lisa emot oss. De spelade Kent och hejade på mig. Det gav lite extra energi och jag kunde springa resten av första milen. Sedan började problemen. Först och främst började det andra varvet med att man sprang igenom målet. Fy så knäckande rent mentalt att springa igenom bågen där det stod ”MÅL” och veta att man har lika långt PLUS LITE TILL kvar! Djurgården i vårprakt är vacker, men det är ju SAMMA VITSIPPOR och SAMMA NYGRÖNA TRÄD på andra varvet. Då har man ju liksom redan sett dem en gång.

Sedan började utsidan på höger höft göra ont i varje steg och jag bestämde mig för att gå en stund. Vid det här laget hade magen också börjat göra lite ont. Jag får lätt löparmage, och det är klart att det inte blir bättre av att plötsligt springa två mil efter att bara sprungit 5 kilometer i stöten tidigare i år. Jag testade att börja springa igen lite då och då, och sprang någon hel kilometer ibland, men höften gjorde bara mer och mer ont. Nej, tänkte jag. Det är inte värt att offra något för det här loppet. Jag är inte en löpare. Om jag ska skada mig ska det vara när jag gör något som jag tycker är roligt och värt. Som att lyfta tungt. Jag fattade beslutet att gå resten av loppet. Det var betydligt roligare än att springa. Jag älskar att gå och det var ju inga problem att göra det i en mil. Jag kan också gå fort och gick om flera stycken som sprang.

Jag hade knappt börjat på mitt andra varv när det här superkvinnan hade sprungit i mål (på riktigt alltså, inte bara för att gå ut på andra varvet). Isabellah Andersson gick i mål på 1.16:02. Jisses vilken kvinna! Klart att hon gör tummen upp till sig själv.

Jag tog lite längre tid på mig. Efter drygt två och en halv timme fick jag springa i mål – ja, jag sprang faktiskt de sista hundra meterna – och fick ta emot mitt armband. Man kan väl sammanfatta det så här: Loppet gick inte som jag hade tänkt mig. Jag hade inte planerat att gå halva loppet, utan tänkte försöka springa största delen, men höft och mage sa nej. Där gick det förvisso som planerat – det gick dåligt och jag släppte stoltheten och gick, jag offrade mig inte så att jag skulle behöva betala för det efteråt. Det lärde jag mig på Göteborgsvarvet 2007, när jag ”sprang” med en enorm bristning i vristen som resulterade i 6 månaders rehab.

Precis efter loppet fick jag väldigt ont i magen och tog en taxi hem till toaletten, men det var ju tämligen snabbt övergående. Höften mådde bättre av en Ipren och en kvälls och natts vila. Idag känns det mer som en kraftig träningsvärk än något annat. Det blir träning som vanligt i morgon har jag tänkt.

Sprang du? Hur gick det? Och vad tyckte du om loppet?


Nr 4 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Bästa skorna för trail! 14 nya modeller
  • Så springer du milen! Träningsprogram för alla nivåer
  • Så börjar du springa med din hund
  • Barnsoldaten som blev en av världens bästa traillöpare
  • Så toppar du formen
  • Forskning: Därför har du en löpares DNA
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Och nu till väsentligheterna – vad ska man ha på sig?


Det här med träningskläder på lopp är ju alltid svårt. Vad är för varmt? Vad blir för kallt? Och hur vill man se ut? Vilka signaler vill man sända? Jag vill inte klä mig i high tech löparkläder från topp till tå, för då kan ju folk tro att man är snabb. Bättre att klä sig så att man liksom sänker förväntningarna. När vi sprang Medieruset härom året tog jag rygg på en kille i shorts lappade med gaffatejp. Jag menar, hur snabb kan man vara då? Nu visade det sig att det var Jojje Borssén, vår marknadschef, som är värsta supertriatleten, men gaffashortsen sände helt andra signaler. Så vill jag också göra.

På bilden, tagen just före starten på Hornsjön runt i somras, har jag några shorts med kort tajt som sitter ihop och ett crossfitlinne från Reebok. Och mina älskade trailskor från Nike. Och ett par pilotbrillor, inte alls anpassade för löpning. Vill minnas att det kändes bra den gången, men vill ju inte ha samma igen. Sofie och Marie var ju också fina som alltid.

Jag funderade ett tag på naken och midjeväska – man vill ju ändå kunna ha med sig lite gadgets. Eller alternativt kroppsmålning. Vaselin på insidan på låren, och så kör man bara! Eller capritajts – bara för att reta min Instagram-Nemesis Peppe Lindholm. Kompressionstajts går bort, för jag får muffintop av det och det sista jag vill är att känna mig tjock när jag springer.

Som ni förstår, jag behöver lite hjälp. Vad ska jag ha på mig?



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Challenge Fuerte coming up



Tillbaka på Kanarieöarnas sportmecka, Playitas. Denna gång för tävla på halva ironmandistansen. Tävlingen sanktioneras av Ironmanorganisationens konkurrent Challenge och heter därför Challenge Fuerteventura. Sträckorna är de klassiska 1.9 kilometer simning, 90 kilometer cykel följt av en halv marathon dvs 21.1 kilometer löpning.

Skrev i tidigare inlägg att detta kanske inte är optimalt givet min nuvarande form men planerade denna tävlingsresa långt innan min skada så det är bara försöka göra det bästa av situationen. De omständigheter som man tävlar i här nere är något annorlunda från de svenska. Värmen, de stundtals hårda vindarna samt kuperingen tvingar mig skissa mer på min taktik än normalt. På en tävling som Vansbro är det mest hitta sin critical speed för dagen och bara hålla fast vid den så långt det går. Här blir materialval, nutrition och disponering av krafterna viktigare. Man skulle nästan kunna säga de påminner en del om tävla på Hawaii. Går man bort sig, dvs dricker för lite, öppnar upp för hårt på cykeln eller dylikt så är det nästintill omöjligt att komma tillbaka igen. På svala svenska landsvägar finns det mer utrymme för misstag enligt mig.


Jag har därför valt följande race plan baserat på hur jag tror tävlingen kommer utspela sig samt utefter vilken form jag besitter.

Simningen, det får gå som det går. Kommer öppna relativt hårt bakom den främsta och mest aggressiva startgruppen i hopp om simma ikapp och hitta fötter. Tiden skiter jag i då en minut här knappast kommer ha en avgörande effekt på resten av dagen. Kommer försöka inte ta ut mig för mycket utan spara på de krafter som går.

Cyklingen, här kan man till skillnaden från simningen spara flertalet minuter genom att köra smart. Då jag nyligen varit här på träningsläger samt tävlat i Cannes vet jag mycket väl var mina begränsningar och styrkor ligger. Har helt klart för mig vilka watt jag ska trycka beroende på var på banan jag befinner mig och efter hur det blåser. Hade löpformen varit bättre hade jag nog sparat lite på krutet men nu litar jag inte alls på min löphastighet vilket gör att jag väljer satsa lite hårdare……på marginalen men ändå. Har vindanpassat cykel med lägre profil på hjulen (Bontrager 55 mm fram, 90 mm bak) samt valt en utväxling som passar denna kuperade bana (11-28). Hade det varit Vansbro hade jag valt 90 mm fram, disc bak samt 11-23.

Löpningen, mycket oviss löpform. Farterna har börjat visa sig på intervallerna igen upp till två kilometer. På de längre tröskelpassen märker jag dock hur muskeluthålligheten har klar förbättringspotential. Tyvärr saknar jag vetskap om exakt hur länge benen kommer bära mig runt 4-fart så det får bli en chansning. Tänker öppna upp runt 3:55-4:10 i alla fall och se hur länge det räcker. I Cannes klarade jag cirka en mil men nu har träningarna visat klara förbättringar så vem vet ”kanske det är dagen då det händer” 🙂

Som ni ser en ganska optimistisk plan trots allt men då detta knappast är mitt huvudmål 2014 känner jag det är roligare att ge det en ärlig chans nu när jag är helt skadefri. Precis som i Cannes kan jag omvärdera situationen och byta strategi om det inte visar sig fungera.

Många andra duktiga svenskar på plats som tävlar, bl a Nisse Svensson, Patrik Nilsson & min ständige Nemesis Henrik Törn. På damsidan har vi Åsa Lundström, Emma Graaf och Erika Rosenbaum.

Starten går kl 8:00 på lördag morgon. Skickar ut information senare om hur man kan följa mig samt de andra svenskarna. 

Nelker



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Det här med starten…


Du som har läst bloggen senaste veckorna kan inte gärna ha undgått att jag ska springa halvmaraton på lördag. Idag pratade vi om det på lunchen och chefredaktören på Runner’s World, Stefan, hade aldrig hört något liknande när jag tog upp ett av mina lopp-problem: Starten. Inte bara för att jag är pirrig inför det kommande loppet eller för att jag inte vet i vilken form jag är eller för att jag är rädd att det ska bli trångt, utan det är den faktiska starten som jag är rädd för. Alltså skottet. Panget.

Jag är väldigt skotträdd och faktum är att jag verkligen står och är rädd för själva skottet. Kommer det smälla högt? Måste jag hålla för öronen? Grejen är ju att ett rejält skott kan få min puls att rusa i höjden som den värsta uppförsbacke, och att starta loppet med en turbopuls är inte optimalt. Lidingöloppet är bra, där är det ett tyst startskott. Jubileumsmaran är det värsta hittills. Då stod det en hel skvadron med gevär och sköt. Som tur är sprang jag inte då, utan tittade bara, och kunde ogenerat stå och hålla för öronen tills alla tusen starter hade gått.

Nu har jag ju kontakter, så jag borde kunna kolla hur högt det kommer att smälla på vår egen halvmara. Men kunde jag önska skulle det inte vara ett skott alls, utan en tuta, en hund som skällde, en klocka, en glas som krossas eller en häst som gnäggar. Måste det promt vara ett PANG!? Förhoppningsvis är det ett diskret pang på lördag så att jag slipper börja med maxpuls.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Rörlig i ylle


I morse var det dags för ett pressevent på yogastudion DuCalme i Stockholm. Första gången jag var där var mitt första möte med bikramyoga och jag fick total värmeklaustrofobi. Nu har jag lärt mig att den känslan går över ganska fort. Idag var det betydligt svalare i salen än det är när man kör bikram, idag fick vi yoga i 32-gradig värme. Det var klädföretaget Icebreaker som hade pressevent och vi skulle testa den nya yogakollektionen i merinoull. Jag verkligen älskar Icebreakers kläder och springer egentligen uteslutande i deras tröjor, framför allt om det är kallt.

Fokus idag låg på stretch för oss som tränar mycket och framför allt de som springer mycket. Jag är jätterörlig i benen och höfterna. Jag har alltid varit varit det, men jobbar också på det. Det känns som att det är bra för min rygg att verkligen se till att vara rörlig. Och då menar jag jätterörlig. Till och med yogaläraren Kim Melander på DuCalme tyckte det och sa att det var bra att jag är så stark så att jag håller ihop och typ inte faller isär. Det var otroligt skönt att få sträcka ut ordentligt. Det var länge sedan jag yogade och det kändes i höfterna, tyckte jag. Nu är jag mjuk och fin i höfterna istället, så nu ska väl halvmaran gå som en dans. Eller?

Kläderna då? Jo, de var otroligt sköna! Linnet med en inbygd behå, satt väldigt bra och kändes svalt, även när jag blev rejält varm. Ull är ju magiskt på det sättet – varmt när det är kallt ute och svalt när det är varmt.

Ibland kommer pressentent när de som mest behövs. Så att jag får häcken ur och går på yoga! Jag förstår inte att det ska vara så svårt att komma iväg på det! Jag älskar ju att yoga. Jag måste bli bättre. Ni får gärna tjata på mig.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Förberedd? Hell NO!


Jaha. Om fyra dagar ska jag springa en halvmara. Om jag är förberedd? Hell NO! Inte alls. Jag är tung i gumpen, har motsträviga ben, ett risigt löpsteg och ingen längtan ut i spåret. Men jag har fina kläder och skor.

Jag gjorde mitt bästa för att förbereda mig under påsken. Två pass blev det. Två riktigt tunga pass. Det låter ju helt knäppt, men vädret var inte på min sida. Det blåste förvisso inte, och det var bra. Men solen sken (jag vill hellre ha ett riktigt tungt höstregn, eller virvlande snöflingor) och det var varmt (om jag någonsin kan säga att jag springer bra är det när termometern visar runt noll eller strax där under). Dessutom skyller jag på pollen. Osäkert om det verkligen är sanningen, men herregud, något måste jag ju skylla på när jag flåsat lugnorna ur mig över den högst mediokra sträckan 5,5 km. Och jag höll på att bli galen på att skogen var tvärfull av glada solskenslöpare som på lätta fötter susade fram över stigen som några förbannade rådjur! Själv kan jag i mina bästa löparstunder känna mig som en stor hund. Lite lufsigt och tungt, men starkt. Men de senaste dagarnas pass har inte varit särskilt hundlika. Ska jag likna mig vid något djur blir det kanske en sengångare, jagad med pistol.

Så. Det jag får hoppas på är alltså ett rejält bakslag i väderleken, en hastig viktnedgång runt rumptrakten och en plötslig pollenpaus. Då kan det ju gå vägen på lördag. För nu får det vara nog med förberedelser. I alla fall vad gäller löpning. Jag har ju naturligtvis några crossfitpass i veckan. Men det är ju roligt!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*