Tömde min mobil idag. Där hittade jag lite fina träningsbilder och annat som jag tänkte visa er:

Cykeltur i Östersund i somras. Hittade ett jättemysigt gårdsfik i Marieby med den här fina utsikten:

Kom fyra i Svenska Cupen (sprint och olympisk distans) i somras och fick en liten check. Mina föräldrar blev överförtjusta och menade att den kan man inte slänga. Numer sitter den fina lillla checken på dasset hemma i Norhyttan för allmän beskådan av den som väljer att sätta sig och skita där.

Tog en ridsväng med kusin vitamin och Louise uppe i Dalaskogen. Här snackar vi tjejen (jag alltså) som tränar ca 15 tim i veckan av varierat slag men får efter en en timma på hästryggen  träningsvärk i flera dagar efteråt och en gångstil som får Clint Eastwood att gapa av förvåning.

V. 9-läger i Sydspanien och många cykeltimmar i bergen. Här efter ett stopp på väg upp till Sierra Nevada. Sedan blev jag sjuk resten av veckan, och månaden.

Sambon och jag ute på cykling i Ludvika under varmaste månaden (mars) sedan 1800-talet.

Kisspaus.

När det inte är finväder får man fredagsmysa på trainern uppställd på balkongen istället.

Det här fina kollaget fick jag av en arbetskamrat och sitter nu högtidligt på väggen på mitt kontor.

Myspromenad i Norhyttan med hund.

Finaste vovven i världen, Chip, still going strong.

Ute på skogsrunda i skogen där både Näcken och Skogsrået bor…

Finnmarkstursåkare: känner ni igen er?

Den Graafska farmen.

Snipp snapp snut så var bilderna slut!

Igår körde jag SMACK-tempo (16,8 km) för första gången. Hade tidigare under kvällen snackat med Jenni, min triathletkompis, som är en erfaren SMACK-deltagare. Hon tipsade om mycket kläder och att ta med trainer att värma upp på. Efterson jag i vanlig ordning var ute i sista minuten kom jag till Odensala lagom till första start. Kylan, blåsten och regnet som hängde i luften gjorde kroppen stel och kall och jag var minst sagt glad att jag hade med trainern ändå. Den knappa tiden att värma upp på gjorde trainern ovärdelig där och då, tack vare den blev jag åtminstone liiiite varm i musklerna. Kändes dock miserabelt i låren och minsta fartökning sved som attan i benen. Helgens cykling och löpningen dagen innan hade lämnat spår i min sargade kropp. Några av deltagarna valde att köra i shorts och t-shirt, jag övervägde att köra i täckjacka. Kände mig så liten på jorden där bland alla duktiga cyklister. Vad håller man på med? Leka cyklist på stela ben?

Loppet gick dåligt. Det sved i låren hela tiden i och för sig som det ska göra men tankarna på att bryta kom redan efter 3 km. När jag väl gått i mål höll jag på att börja grina. FY FAN vilken vidrig sport tempocykling är.! Sveda och smärta och en kamp mot det egna psyket. 29:56 stod det på min klocka men i resultatet stod 30:26. Ett snitt på ca 33 km/h. Jag är inte nöjd. Det får bli samma visa nästa vecka, och då ska jag vara PIGG i benen (och ha med lite sällskap, det var trist att värma upp och varva ned helt själv). Då ska jag ha med ett par fetare hjul också än de skruttiga träningshjulen jag hade på igår. Nästa vecka blir det 22 km i Herresta, samling Lunda k:a, första start kl 19. See you!

SMACK-tempo 16,8 km i Odensala.

Dagen började med hjärtat i halsgropen då jag i lilla Polon åkte in till stan för att simma lite. Hjärtat hamnade i halsgropen på grund av att en man i bil gjorde klassikern ” inte titta åt höger när man svänger vänster” och jag fick sedermera slå på en tvärnit och hamnade sida vid sida med idiotjäveln (förmodligen var gubbjäveln även bakfull då han åkte bakom mig hela vägen in till stan och svängde in på, ja just det, McDonalds ).

Väl i vattnet lugnade jag ner mig och jag fick in sjukt bra flow. 3500 sköna meter på egen bana.

Hem och ladda om, sedan skulle jag ut på veckans cykelångestlångpass. 110 km med 4*20 minutersintervaller inbakade. Det gick skitbra och jag bara susade fram (njaaa, det var ganska segt i benen ärligt talat). Intervallerna dunkade jag på efter 60 minuter och lyckades pricka in motvind och backar VARJE intervall.

Kände mig stark ändå när jag i vinden sjöng och vrålade:

Shift gear Automatic

Damned if I do Who is gonna stop me?

When I’m coming through What we got left is just me and you

But if I go to bed, baby, can I take you?

Get back, get down
Pull me closer if you think you can hang

Hands up, hands tied
Don’t go screaming if I blow you with a bang

Live fast, die young
Bad girls do it well

Snoret rinner, slemmet hänger i en sträng i vinden, låren svider, det bränner och bultar…och jag bara sjunger och njuter!

Efter sista intervallen fanns inte mycket krut kvar. Okynneslkissade ett par gånger. Det blev inte bättre (OBS! Viktigt att trycka på pause på Garminklockan under dessa småpauser, glöm inte det!). Motvinden bet sig fast. Det fick bli depåstopp på Statoil i Ludvika. Hade ju trots allt tre mil kvar. Roffade åt mig det jag kunde få för en skrynklig, svettig liten peng. Bulle+ cola= räddare i nöden. Upp och hoppa på cykeln och vänta in att dynamiten skulle verka. Det gjorde den. Dessutom verkade Gud, den heliga anden och Jesus Kristus vilja besinna mina böner och gav mig medvind i helvetesbackarna sista kilometrarna mot Norhyttan.

 Nu ska jag äta, stretcha, vila och trycka i mig så mkt godis som det bara går (det kanske inte ens finns ngt kvar såhär i slutet på helgen?).
Är rätt nöjd att jag inte åkte till Östersund ändå, det har varit nog så kallt att cykla här i Dalarna. Saknar dock alla däruppe… Speciellt Lill-Emma, hade gärna sett det lilla grynet utklädd till påskkärring….

Har haft en livskvalitetdag i Norhyttan idag. Vaknade i ”stolpboa” efter 12 timmar nattsömn, när hände det senast liksom?! Frukost och kaffe med familjen sedan en solskenspromenad med vovvarna och mamma i skogen. 

Lite trögstartad men det avhjälptes med några extra koppar kaffe sedan var jag redo för 15 km löpning i vackert landskap och strålande sol. Balsam för själen. Några snabba fartökningar inbakade i långpasset gjorde det hela lite roligare. I vanlig ordning skuttade jag iväg lite för snabbt första halvan på passet vilket gjorde benen sega i backarna mot Norhyttan. Fan! Att jag aldrig lär mig! Skönt var det i alla fall att komma ut.

Väl hemma var det bara att ladda om och gulla lite med Moa, familjens nya älskling (brors barn). 

Ut på en lugn cykeltur med fokus att trampa ur benen. Otroligt najs. Balsam för benen. När medvinden kom kunde jag inte låta bli att tryck på liiiite när denna låt kom i lurarna (ja vet jag är en trafikfara när jag har musik på när jag cyklar meeeeen…). Förstå vilken bad girl jag kommer att vara på triathlonbanan i sommar;)!

Har en vision att göra en remake på denna video med lilla polon som rekvisita och vara utstyrslad i pappas beduindress (han har varit FN-soldat i bla. Egypten, det ni!). Byborna får agera statister. Mamma och syrran var inte lika sålda på idén när jag presenterade den i all iver. Bror undrade: -är det här bra (musiken alltså)? Klart som fan den är bra! Den har gått in som nr 1 på min träningsmusiklista!

Efter en lång beslutsprocess bestämde jag mig för att åka till Ludvika och karln min till Östersund. Ett bra beslut kan jag tycka såhär i efterhand.

Tog mig ett snabbt simpass i Ludvika för att väcka kroppen efter bilresan i snöstorm i arla morgon.

Efter en timme var kroppen med igen och jag sladdade vidare till den lilla byn Vad ( jo, den heter faktiskt det) där jag mötte upp Åsa med familj. Alltid lika roligt att komma förbi och känna sig så hemma som man gör i vackra Vad när man hänger med Åsa, Marie, Knut och Dorit. De är så goa!

Laddade in med Gustavskorv, Vikabröd och kaffe ( och en hel del andra godsaker) sedan var det bara att tränga sig ned i vintertightsen och sticka ut i blåsten för ett 3 timmar långt cykelpass inkluderande 3*20 min IM-pace till 1/2 IM-pace. Tufft innan man vet hur man skall lägga upp intervallerna. Jag är ju rätt rutinerad på att gå ut för hårt, bonka och sedan lägga mig rätt. Borde ju lära mig någon gång! Skam den som ger sig. Man var ju iallafall inte så kaxig när man låg i motvinden sista 20-minutaren i slakmotan och kollade ned på farten. 27,5 km/ h. Yes. Åsa var låååångt före. Meeeeeen vacker dag så….

Som de flesta kanske har märkt så är jag fruktansvärt dålig på att fatta beslut. Senaste månadens dilemma har varit vart jag och min sambo skall åka över påsk.

Det började med att vi bestämde oss för att åka till Danmark för att hälsa på våra bästisar Åsa och Filip för en påskhelg vigd åt cykling, löpning, simning, delvis med Odense triathlon klubb och dansköl. Sedan kom vi på att det är väldigt långt till Danmark och att vi inte hade så många dagar ledigt.

Happ, näst bud: Östersund. Hälsa på Carls släkt och vänner, cykling, löpning, simning, delvis med Östersunds trithlon. Sedan kom jag på att det är väldigt långt till Östersund också+ att det är rena rama vintern där fortfarande= ringar dåligt med det 110 km cykelpass jag har inplanerat på söndag. Barnen däruppe har dessutom blivit förkylda och jävliga och det är ju inte så roligt när man precis har blivit frisk och kry. Vinterväglag och sommardäck blir också en dålig kombo.

Happ, nästa bud då? Norhyttan, min släkt (syster, bror+fru och deras lilla lillknodd, Kusin vitamin som fyller 30 år etc etc) och vänner, cykling, löpning, simning, delvis med Ludvika Sim Sällskap och allmänt skogshäng. Åsa har dessutom flytt Danskland för att fira påsken i Dalarna vilket skulle betyda att vi ändå skulle kunna träna ihop (vi har ju samma tränare så det passar ju utmärkt). Fast Östersund är ju himla fint…och Norhyttan finns ju alltid kvar till senare. Fast å andra sidan finns ju Östersund också alltid kvar till senare och Norhyttan är ju himla fint det med…

Ibland är det riktigt krångligt att få till all träning under ledigheten med resa, släkt och vänner i samma paket. Ett dilemma! Träd fram DU därute i cyberspace som vill bli min livscoach, I need you!

Jag må då säga att det är en väldans tur att jag i alla fall har skaffat mig en tränare som åtminstone kan säga åt mig VAD och NÄR jag ska träna. För hade jag haft dessa beslut på mina axlar dessutom…ja ni fattar….katastrof.

Igår hade jag äran att hänga med Sofie för plåtning av foton till tidningen Fitness magazine. Glammit värre var det när jag blev sminkad och stylad av värsta proffsen och sedan stå i alla möjliga och omöjliga positioner med kålhuvud och kanel som rekvisita. Fick även testa provkollektioner av vårens träningskläder från de flesta märken och det fanns en hel del jag fastnade för. De neonrosa kläderna såklart. Resultaten av plåtningen kommer in nästa (?) nummer av Fitness så det är bara att springa och köpa.

Hoppas det rullar in mycket modelljobb framöver då David Näsvik kläckte det brillianta smeknamnet under simningen igår. Fit-Emma! Eller var det Fitt-Emma? Vet inte riktigt hur han menade men jag hoppas att vedernamnet inte blir långvarit. 

I övrigt förbannar jag fortfarande kylan och tidsomställningen vilka har resulterat i långa och sena trainerpass på balkongen (fredagsmys!) och försovningar till morgonsimmet.

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?

Nu är jag lite trött på att våren alltid tvekar. Hade ju tänkt att det skulle bli sommar och varmt nu så att cykelträningen skulle komma igång på allvar. Men vad får man? Regn och kyla. Det gör ont i mitt hjärta. Det ska bli snö i helgen. Prognosen för nästkommande vecka är ingen solskenshistoria. Snö och stundtals minusgrader.

Förbannade vädret när jag kom hem från jobbet igår och insåg att det inte skulle sluta regna, inte heller bli varmare under kvällen. Sedan när blev jag en sunshine rider? Brukar ju vara ute i ur och skur. Vad har hänt? Det fick bli tröskelintervaller med trainer på balkongen istället. Det var inte så dumt ändå men hoppas verkligen att vädret vänder till långpasset på söndag.

Längtar mig bort mer än någonsin. Sol, vänner, semester, mastodontmycket träning och ett leende på läpparna. Drömmer mig bort till Mallorcalägret v.17 och 18! Om ni följ med så kika här, men passa på, det finns inte många platser kvar!

Om man känner för det så kan man vara med på Ironman 70.3 Mallorca som avslutning på lägret. Det kommer inte jag att göra. Det blir hård träning för mig istället men visst är man sugen på att delta…

http://www.youtube.com/watch?v=OIGXrDgek0k

Jens, min Danske tränare, lägger upp träningen försiktigt, försiktigt nu efter jag har varit sjuk för att inte göra samma misstag som jag gjort i princip hela året. Gå på för hårt/som vanligt efter hängighet/sjukdom och så börjar det hela om igen efter någon vecka. Börjar nästan känna mig frustrerat pigg nu. Löper lätt som en fjäder, cyklar starkt och simmar ok.

Gårdagen blev dock ett litet bakslag i träningseuforin. Simningen på morgonen visade sig vara mastodontsimning på 5 800 meter och inte 2 800 meter som jag först trott. Jag blev avhängd i kvadrat under 75:orna och 100:ingarna, när jag försökte hänga på grabbarna. Åsa Annerstedt var också där och hade kört Premiärmilen i söndags och var på väg till Portugal på Europacupen (Olympisk distans) nu i helgen. Hon är cool, den tjejen. Tur att jag bara hade 3 500 meter på schemat så  jag kunde lugnt maska och kliva upp när det började blir för slitigt. Ibland känns det fel att kliva upp när man ligger och simmar ihop. Man pushar ju varandra och genomför passet IHOP och då kan det kännas fel att bara kliva upp efter halva oc lämna de andra ”i sticket”. Men nu är det så jag jobbar. Jag har en tränare nu och jag tänker fanimej följa hans upplägg till punkt och pricka, annars är det ju ingen vits att ha en coach!

På kvällen var det dags för banlöpning. Äntligen! Efter 4 veckor med bara lugna 30-50 minuters löpningar fick jag springa 10*200 m. Shit vad kul det var:)!.

Kraschade på soffan när jag kom hem och bangade därmed bio med bästa Lelle och Nils. Jaja, vad är en dag på slottet jämfört med en timma extra sömn… Helt otroligt att kroppen ska ha så svårt med det här att ställa om till sommartid?! Jag kan inte somna på kvällen (ofta för att jag är så förväntansfull inför nästa dags träningspass:)) och är trött som aldrig förr på morgonen. Vem kom på att man ska ställa om klockan?

För träningseufori och bästa melodifestivallåten (jag är GRYM på Loreen-dansen, helt seriöst!):

Efter påtryckningar från min designerlillasyster har jag nu bytt headerbild till bloggen. Den förra var suddig och ful. Mailet som systera min skrev till mig var inte nådigt. Hon beskrev den förra bilden ” som du har fått en släng av Downs syndrom”. Jo tack! Av pensionärer och syskon får man minsann höra sanningen.
Tack till Micke Lokner som tagit den proffsiga bilden och Virre för retuscheringen.
Nu ska det väl iallafall duga va?!

Oh shit vilken intetsägande titel…men veckan har hittills varit helt utmärkt för våren, glädjen och lusten har äntligen kommit tillbaka!

Började veckan med massor av energi och träningsglädje. Morgonsim och fika på Lisas på tisdagen var första på år och evigheter. Gött att vara tillbaka med mina världsbästa triathlonkompisar. Drog sedan till Ludvika för lite glassigt fältarbete i solsken och värme och därefter lyx på hotell (ett helt gym för mig själv där jag kunde poppa Euphoria och fet house medan jag cyklade loss men helt otroligt pigga ben).

Igår bokade jag in mig på ytterligare ett läger. Denna gång till Mallis i 2 veckor med mina allra bästa. Kan inte blir bättre! Efter månader av velande fram och tillbaka om var, när, hur och varför jag ska åka kom jag äntligen fram till beslutet. Jippi! Börjar nästan kännas som om jag är elittriathlet:).

Toppade med att springa 2-km intervall på ”Gänsvägen” (mot Vansbro) i Norhyttan. Inte en bil eller levande själ på hela turen. Det är annat än söndagsträngseln runt Årstaviken det. Fan va skönt, och riktigt bra tryck i spirorna.

Och jag kan bajsa igen! Hur bra är inte det!!!! Nu kan jag börja träna som vanligt igen:)

Resterande vecka tillbringar jag hos mina föräldrar i underbara Norhyttan:), ett fantasktiskt ställe på alla sätt och vis. Jobba ska jag göra sittandes i län med solsken i blick och en kopp kaffe bredvid mig ända tills älsklingskarln kommer puttrandes i röda bilen imorgon eftermiddag.

Det är såhär man finner harmoni i kropp och sinne:)!

Nu tror jag varenda bakterie (ond som god) är död i kroppen för mig. Kan fortfarande inte äta fast föda men vad gör väl det när man blir smal och fin:).

Premiärade på cykeln igår. Det gick riktigt bra! Klarade mig från bonkning och kände mig riktigt stark! Äntligen! Tror Lelles kladdkaka var jävligt bra uppladdning dagen innan.

Kvällens simpass med SCT innehöll 400 meter test igen. Sist (18/12) var nuffrorna såhär:

400 fritt: 5:34 puls före 88, puls efter 166, puls 120 s efter 84.

Igår såg det ut såhär:

400 fritt: 5:30 puls före 90 bpm, puls efter 168 bpm, puls 120 s efter 128.

Förbättring med 4 sekunder och jag låg jämnt med Patrik denna gång! Finemang. Känns bra att ha förbättrat sig utan att ha simmat ett skvatt sedan Head Camp v. 9 då jag blev sjuk:).

Robertsson, den lille spjuvern, ville sedan utmana mig i 50 fjäril. Peace of cake, tänkte jag. Karln kan väl inte ta sig fram 25 meter ens, trodde jag. Men tji fick jag. SuperFredrik tog mig med en halv kroppslängd. Men jag simmade iallafall snyggast;). Det fick bli revansch på 50 rygg. Syran sprutade och vattnet forsade in i näsan, men jag tog honom. 1-1. Nu fick vi lov att köra bröst också. Trodde benen skulle gå av i benkicken. Vilket vidrigt simsätt det är! Robertsson tog mig igen! FAN! 50 fritt och jag var totalbesegrad. Jaja, jag tog han allafall på 400-ingen. Kul var det. Man borde tävla MER! Minst en 50-ia varje simpass:). 

FAN vad kul det är att träna!