Jahapp. Då var det dags för testvecka igen. Jag hatar testvecka. Jag använder ordet hata här – det låter kanske hårt, men det är precis det jag menar. De två veckorna som testerna håller på har jag en ständigt gnagande ångest för att jag ska vara kass, sämre än förra testveckorna. Sämre än alla. Sämst.

Men! Döm om min förvåning när jag slog till med två PR redan första dagen. Och tur var väl det, för efter de två första testerna (squat clean och bänkpress) var jag sur som ättika. Jag lyckades inte höja min 2RM (alltså max-tvåa) clean från 55 kilo där jag har stått och stampat pinsamt länge nu. Det sitter i huvudet jag vet för jag kan ju ta 55 relativt enkelt, men 58 kilo sitter fast i marken. Dessutom trodde jag att jag hade blivit sämre på bänkpressen när jag bara lyckades ta 50 kilo på en trea. (Det visade sig sedan att jag aldrig tagit mer än 50 på en trea och nu var jag läskigt nära att ta 53, så egentligen var det ju bättre.)

Sedan var det dags för max antal double unders på 3 minuter. Förra gången hoppade jag ihop dryga 150. Idag skuttade ihop hela 176 stycken! Jag gillar när man får samla ihop lyckade hopp under en viss tid. Om testet skulle gälla obrutna skulle jag inte klara särskilt många.

Sedan var det dags för 2 000 meter rodd på tid. Roddmaskiner kan, som du ser, se mycket oskyldiga ut när de är oanvända, men det handlar om en maskin med rätt att döda. 2 000 meter är en äcklig distans. En sådan där kräks-i-munnen-distans. Åtminstone när andra kör. Min hjärna skyddar mig noga när jag blir trött, då stänger den ner valda delar av kroppen så att jag slutar vara så där trött. Jädra hjärna, tyst med dig! I maj rodde jag på 8 minuter och 12 sekunder. Idag landade tiden på 8:05. Det kändes så himla bra! Nu är nästa mål att komma under 8 minuter. Det borde gå. I alla fall fysiskt. Om jag få hjärnan att hålla tyst så att jag kan få ta i lite mer. Eller så ligger de där fem sekunderna i min teknik. Vår rodd-mästare Mattias Ageheim (som också tagit den fina bilden på de vilande roddmaskinerna) på Crossfit Nordic som rodde 100 000 meter under augusti månad (nej, jag skrev inte en nolla för mycket. HUNDRATUSEN meter! HUNDRA kilometer. TIO mil. På ren galenskap.) har lovat att titta på min teknik nästa gång vi ses så att jag kanske kan fila lite och skava bort de där fem sekunderna utan att behöva bli så mycket tröttare än jag blev idag.

I morgon ska jag coacha klasserna så jag slipper testa själv. Jag kommer däremot att köra testerna på torsdag istället. Det är bland annat Turkish getup 1RM (en max-etta) men där tror jag inte att kommer att kunna höja eftersom jag blivit lite rädd för själva övningen efter att jag spräckt bröstbenet med en 26-kiloshantel efter mitt senaste PR och gången efter det knastrat sönder axeln när jag försökte öka mitt PR till 28 kilo.

To be continued…

Jag sprang i morse. IGEN! Alltså gårdagens löpning räknas knappt, men trots allt sprang jag lite, frivilligt. Idag gav jag mig faktiskt ut i skogen och sprang, bara sprang, i 40 minuter! Det är ju helt vrickat, men när jag såg ut genom fönstret i morse kunde jag inte låta bli. Jag ville vara i skogen och den enda aktivitet som jag tillät fördröja början på min arbetsdag var just träning. Så så fick det bli! Löpning alltså två dagar i rad. Ur led är tiden.

I morgon är ordningen återställd. Då är det dags för crossfit igen. Jag har ju inte helt tappat förståndet.

Sommaren har gjort en efterlängtad återkomst (åtminstone i Stockholm), jag tyckte inte att det var rätt att sommaren lade ner så fort min semester tog slut. Nu är det varmt ute igen och luften är så där sensomrig som den bara är på just sensommaren. Jag passade på att gå ut och träna tidigt i morse. Det var löjligt vackert vid vattnet hemma. Men det här med att springa är ju inte min främsta gren så jag körde ett blandat pass:

300 m löpning

40 knäböj

300 m löpning

40 vriden sidoplanka

300 m löpning

40 utfallsteg

300 m löpning

40 armhävningar

Så där! From me to you. Upp och hoppa och ut och träna i morgon bitti!

Ok, nu har vi jobbat med framsidan på fötterna, tårna och underbenen och gjort utrymme mellan tårna i sidled. Vad är då kvar? Undersidan såklart!

Sitt på knä på golvet. Vik in tårna under dig och sätt ner så mycket tyngd du kan på fötterna. Är du väldigt stel och det gör väldigt ont kan du lägga väldigt lite tyngd. Är du mjuk i fötterna kan du sitta med hela din tyngd på fötterna och verkligen vika tårna. Sitt så i 30 sekunder till 1 minut, vila lite och gör sedan om det två omgångar till.

Väldigt skönt efter till exempel ett löppass.

Del två i serien om hur vi ska ta hand om våra fötter inkluderar att du ska ner med fingrarna mellan tårna. Då vet du det och kan utvärdera din fotstatus, är det bäst att göra det här direkt efter duschen, före sänggåendet eller om du inte är så kinkig och kan tänka dig att stoppa ner fingrarna mellan tårna direkt efter träningspasset.

Oavsett om du är svettig eller inte så ska du sitta ner på golvet. Sätt upp foten mot knät på andra benet och ta tag om foten. Ta nu motsatt hand och kila ner fingrarna mellan tårna så att du liksom knäpper handen med foten.

Vik nu tårna och foten upp och ner, pressa lite i ytterläget. Det kan vara så att det här är plågsamt redan nu, men håll ut! Det som händer nu är att du skapar utrymme mellan tårna och om du har ont om sådant kan det göra ont.

Vik tårna och fötterna fem gånger fram och tillbaka. Tryck sedan ner fingrarna ytterligare längre ner mellan tårna och upprepa proceduren.

Kör tre omgångar på ena foten och upprepa sedan på den andra. Målet är att komma ner ända ner med fingrarna till botten mellan tårna.

Ha så kul och tack coach Nils på Nordic för att du lärde mig den här!

Vi är helt beroende av våra fötter, men många av oss tar väldigt dåligt hand om dem. Vi stänger in dem i skor, vi går sällan barfota, vi tränar massor med stretchar sällan fötterna. Nu är det dags att ge dem lite kärlek. Den här veckan ska ni få några favoriter när det gäller att ta hand om fötterna. Vi börjar med framsidorna. Den här stretchen gör susen för både framsidan på fötterna, tårnas rörlighet och framsidan på smalbenen. Baksidan på låren kommer som en bonus.

Sitt på knä med fotryggarna på golvet. Sätt händerna framför dig och börja sträcka på benen. Tårna är hela tiden kvar i golvet, som på bilden. Sträck så långt du kan, håll i några sekunder, släpp efter lite och sträck sedan igen. Upprepa fyra eller fem gånger.

Ja, det gör ont första gångerna, framför allt om du är stel. Det är inte ovant att det sträcker, rent ut sagt, utav bara helvete, men håll i! Det släpper efter några gånger.

Lycka till! Nästa gång ska vi stoppa fingrarna mellan tårna!

Sitter i soffan på gymmet och väntar på dagens första PT-kund. Jag är helt slut. Alltså helt slut. Skakig i hela överkroppen och jättetrött i benen. Och allt efter ett hyfsat lätt och skönt pass på morgonen. Det är ta mig tusan inte lätt att komma tillbaka från semestern. Kroppen vill fortfarande mest vara stilla. Eller promenera.

Promenerade gjorde jag i går eftermiddag. Det är det bästa jag vet. En bra bok i öronen och en lång promenad. Min promenad avbröts tyvärr på mitten när jag var mitt på Danvikstullsbron och himlen fullkomligt öppnade sig och spotta ur sig ohemula mängder reng och hagel. Jag stod och skulade (skånska för ”tog skydd för regnet”) under ett minimalt tak tillsammans med en äldre herre som kryddade eftermiddagen med att halsa körsbärslikör rakt ur flaskan.

Promenaden var helt nödvändigt. Jag hade varit och kört ett pass utomhus på egen hand på morgonen, men sedan hade jag bara suttit med datorn i knät hela dagen. Får man inte röra på sig då blir man ju dum i huvudet.

Och nu är jag helt slut. Skönt att det är fredag. Men innan jag får ta helledigt från träningen för helgen har jag ett pass överkroppsträning á la coach Jakob kvar. Ska ta det snart. När jag har slutat skaka.

Vad är det frågan om? Först försvinner jag spårlöst från bloggen i flera veckor och sedan dyker jag upp igen som om ingenting har hänt. Så här var det: jag tog semester. Utan att förvarna eller någonting. Bara tog semester. Stängde av datorn och öppnade den inte igen förrän typ nu. Jag skulle lägga upp ett förslag på ett sommarträningsprogram som funkar även när det är 30 grader varmt, men då hade datorn inget batteri så jag struntade i det. Sorry för det.

Det har i ärlighetens namn inte funnits så mycket att blogga om heller under sommaren. Jag har varit synnerligen stillasittande. Dels av lättja och dels på grund av att jag drabbades av en böld och fick äta antibiotika i ett par veckor. En böld liksom, osexigare åkomma får man leta efter. Dessutom fick jag allergisk reaktion mot antibiotikan, så jag hade ett rejält pizzaface. Jag kände i allmänhet att jag inte var bloggkompatibel.

Men idag är jag tillbaka! På gymmet också. Hade nästan inte tränat sedan min första semestervecka så kroppen reagerade med både flås och svettning. Det sistnämda var jag inte ensam om eftersom Nordic under sommaren har förvandlats till en egen tropisk klimatzon. Rena rama regnskogen. Det hela beror på ett fel i ventilationen i kombination med extrasvettiga tillbaka-från-semestern-tränande. Svettig blev jag, men oväntat bra gick det. Det är annars inte ultimat att börja med olympiska lyft som kräver styrka, tajming, koordination och explosivitet – allt på en gång, men det verkar som att kroppen nu efter några veckors vila hade släppt på alla stressade tankar som brukar drabba mig när jag lyfter. Det kändes bättre än på mycket länge att frivända. Se bara vilken fart jag har där ute till höger. Jag är ju alldeles suddig!

Återstår att se om jag har lika mycket fart när det vankas flås i intervaller på onsdag morgon…

Alltså jisses så roligt jag har haft idag. Jag fick testa Sats höstnyhet Move och jag kan inte säga annat än GÅ PÅ MOVE! Var det något du inte förstod? GÅ PÅ MOVE när det har premiär 27 augusti. Från första sekund var min kropp glad och med på noterna och varjenda sekund sedan klassen tog slut har min kropp sagt tack.

Mannen bakom klassen, Jari Karppinen, började med att värma upp oss med lite dynamisk rörlighet, djupa squats och rotationer. Vi fick också belasta handlederna och fötterna (se bilden nedan. Jag var glad att jag dansat balett länge och behållt rörligheten och tåligheten i fötter och tår) på olika sätt för att mjuka upp inför klassen.

Själva klassen var upplagd så att vi gick i olika rörelser över golvet från ena sidan till den andra. Varje rörelsemönster två gånger, 2 minuter varje varv. Vi kröp, krälade, stod på händer, lekte och, åtminstone jag, njöt i fulla drag. Det var så vansinnigt roligt! Jari beskrev klassen innan vi började och sa att vi skulle vara som barn, testa, ramla och testa igen. Och så var det verkligen. Det var magiskt skönt och roligt att bara få leka. Det är den här känslan jag vill förmedla till mina PT-kunder och folk i allmänhet som kanske inte är så vana är träna. Lek med kroppen! Känn vad den klarar och var gränserna går. Och så ramlar du och provar igen. Det är jättenyttigt. Vi behöver inte göra allt perfekt direkt. I så fall lär vi ju aldrig vilja prova något nytt.

Just den känslan har Jari fått in i klassen Move. Snälla, prova den när den kommer ut. Din kropp kommer också att säga tack.

Upp igen!

Jag var lite stel i morse (hade byggd vuxenlego – läs Ikea-möbler – och sorterat sonens garderob och gjort andra saker där jag var lätt framåtböjd igår, så kroppen var inte helt nöjd med mig.) så jag bestämde mig för att köra ett eget pass på gymmet. Bland annat gjorde jag en av mina nya favoriter: Upp och stå kallar jag den. Nej, det är inte jättefyndigt, men vem orkar vara fyndig så här dags?

Du börjar liggande på rygg. Så gör du som en situp och fortsätter sedan upp till stående utan att använda händerna. Måste du ändå sätta i händerna, använd dem så lite som möjligt. Låt benen och höfterna göra jobbet. Se också till att göra det några gånger i rad och använd olika sätt att komma upp, varannat ben fram, knäna inåt, knäna utåt. Ja, lek lite med övningen. Den är skön och rolig, jag lovar.

I morse skulle jag lämna på dagis och då blir det träning på egen hand. Jag brukar springa de dagarna, men idag kände jag att ”Nej, fy tusan för löpning! Det är ju alldeles för varmt!”, så då blev det ett snabbt pass hemma i vardagsrummet i stället. Snabbt gick det, roligt var det, svettig blev jag:

1 armhävning

1 goblet squat

10 svingar

Varv två:

2 armhävningar

2 goblet squat

10 svingar

Och så håller man på och ökar på det där sättet tills du gör 10 av alla tre övningar. Klart!

Ha en skön onsdag!

I Åre, under Workout Åre möts ju de allra bästa inom träning i Sverige, bland annat Linus Johansson. Det är inte så ofta vi ses, alltför sällan om du frågar mig, för jag blir alltid oerhört inspirerad av att höra honom föreläsa och att träna för honom. Jag blir sugen på att lära mig mer om hur kroppen funkar och hur bindväven hänger ihop. Jag vill lära mig mer om hur vi sitter ihop från fotsulan till ögonbrynen och vad det kan göra med vår kropp om spänningen i bindväven blir obalaserad. Och jag vill titta mer på filmer från dissikeringar där man kan se de här långa bindvävsstråken.

Såklart gick jag på Linus föreläsning Get your fascia straight och det var som alltid lärorikt på ett mycket åskådligt sätt och samtidigt ytterst underhållande. Senare på lördagen pratade jag lite med honom och det kröp fram att han är nyfiken på min rygg. Han jobbar med myofascial manipulation, ett tjusigare uttryck för att mosa bindväven för att få bättre balans i kroppen, och det hade han aldrig provat det på en skoliosrygg. ”Be my guest”, sa jag och tänkte att jag kunde dra nytta av det om han hittade något han kunde göra för att få ryggen på lite bättre humör.

Musse Hasselvall (som var i Åre och körde Ruffie-klasser) skrattade och sa att det är smärtsamt. ”Jo, men jag har fött barn, hur ont kan det göra att bli lite knådad på?”, tänkte jag. Naivt. 

Linus började med fötterna. Jag pronerar tydligen mer på höger fot, vilket resulterar i att hela min högra sida på kroppen liksom kollapsar lite framåt åt vänster. Han drog tummen mellan hälen och lilltån, ett utrymme på cirka fem centimeter, och redan då gjorde det svinont, här fanns jobb att göra. Det blev inte bättre när han grävde in sina sjukgymnastfingrar i ett utrymme (man tydligen ska ha) mellan skelettet och musklerna på smalbenet. Jag kved och fnittrade hysteriskt om vartannat, händerna och fötterna blev iskalla samtidigt som det rann ymnigt med svett längs ryggen, armarna och benen.

”Nu ska jag inte haussa något, men om du tyckte att det där gjorde ont…”, log Linus och gav sig an min ljumske för att sedan gå vidare till rotatorerna längs ryggrade och avslutade med att dra i diafragman genom att bända upp de högra revbenen som en saloondörr.

Ni ska nu inte tro att Linus är någon torterare, nej absolut inte. Samtidigt som själva behandlingen är mycket plågsam, jag ska inte låtsas något annat, så strösslar han med knäppa skämt och håller en varm och snäll hand på benet eller ryggen så att man hela tiden känner sig oerhört trygg och omhändertagen. Dessutom händer det ju saker under behandlingen. Han lyckades få upp mitt fotvalv på höger fot och dessutom vrida tillbaka mitt bäcken åt höger. Och när han avslutade behandlingen med att vagga min rygg i takt med min andning ville jag stoppa honom i en påse och ta med honom hem. (Inte som en styckmördare vill stoppa folk i en påse, utan på ett bra och snällt sätt. Det skulle vara en fin påse.)

Jag la upp en bild på oss på Facebook och tackade honom och då svarade han att min rygg var den vackraste och mest intressanta rygg han någonsin har fått ta i. Om han bara visste hur mycket det betydde att höra det – det ska jag ta med mig de dagar då jag vill byta min rygg mot vilken annan jädra rygg som helst.

Nu ska jag bara övertala familjen att flytta till Hudiksvall så att jag kan gå på fler behandlingar hos honom. Eller så stoppar jag honom helt sonika i en påse nästa gång jag träffar honom.

Den vackraste och mest intressanta ryggen vid Åresjön, fotograferad av Sofie Lantto.