Skön sekvens för stela


Jag var lite stel i morse (hade byggd vuxenlego – läs Ikea-möbler – och sorterat sonens garderob och gjort andra saker där jag var lätt framåtböjd igår, så kroppen var inte helt nöjd med mig.) så jag bestämde mig för att köra ett eget pass på gymmet. Bland annat gjorde jag en av mina nya favoriter: Upp och stå kallar jag den. Nej, det är inte jättefyndigt, men vem orkar vara fyndig så här dags?

Du börjar liggande på rygg. Så gör du som en situp och fortsätter sedan upp till stående utan att använda händerna. Måste du ändå sätta i händerna, använd dem så lite som möjligt. Låt benen och höfterna göra jobbet. Se också till att göra det några gånger i rad och använd olika sätt att komma upp, varannat ben fram, knäna inåt, knäna utåt. Ja, lek lite med övningen. Den är skön och rolig, jag lovar.

Nytt nummer ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Årets stora skotest
  • Öka farten! Så toppar du formen
  • Hel och Stark! Den snabba vägen tillbaka från skadan
  • Så äter du dig i maraform
  • Tröskeltrenden: Spring långt och snabbt utan att gå sönder
  • 6 vårfina löpprylar
  • Comebacken! Anna Silvnader är starkare än någonsin
Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Re: start


Nu har det gått en vecka sen jag korsade mållinjen på Stockholm stadion och med facit i hand så var det ett smart beslut att inte försöka pressa på när väggen väl kom. Jag visste att det var lite av en chansning, så därför kan jag inte vara missnöjd trots att tiden inte riktigt blev vad jag hade hoppats på. Kroppen är rätt fräsch. Vilade ett par dagar efter maran och körde lite alternativt istället, crosstrainer, prehab och styrka. Gick på löpningen i onsdags och benen kändes fräscha, inga som helst spår av lördagens lopp. Kan inte vara missnöjd med det. Målsättningarna förra lördagen var att 1) springa på sub 2.50 och 2) inte gå sönder. Sub 2.50 sket sig ju som sagt ganska tidigt i loppet men gammkroppen höll ihop och för det är jag är så jävla glad. Ser verkligen fram emot alla sköna rundor nu i sommar som jag gick miste om förra året, att kunna springa för springandets skull bara för att det är skönt, kravlös löpning utan klocka eller träningsprogram. Framförallt ser jag fram emot att slippa dom fyra väggarna inne på gymmet och att rehaba medan solen skiner utanför, kommer inte sakna crosstrainern och alla psykbryt som jag fick med jämna mellanrum ifjol. Att vara skadad tar inte direkt fram dom bästa sidorna hos en, så i sommar ska jag verkligen njuta av att vara hel.

Den här veckan har vart ganska lugn men har ändå hunnit med drygt 5mils löpning. Har nyss avverkat 20km distans. Transportlöpning med ryggsäck på ryggen ut till Birsta för att plocka upp ett par jeans som jag lagt undan sen tidigare. För er som inte känner till Birsta så är det ett gigantiskt stort köpcenter utanför Sundsvall, typ störst i Sverige efter Kungens kurva och Hälla i Västerås. Försöker undvika det så mycket som möjligt, blir trött bara av att tänka på allt folk som trängs där och försöker gynna handeln inne i stan istället, men ibland måste man dit och idag var en sån dag. Senast jag var där gick en halvtimme åt på bara bilköer och att hitta parkering. Idag sprang jag dit på 36min från dörr till dörr. Transportlöpning FTW! Fick en massa konstiga blickar när jag stegade in på Birsta City i tights och t-shirt av folk som satt och käkade gräddbakelser med vispgrädde runt hela munnen. Försökte stirra tillbaka och ge dom dåligt samvete. Det kan också ha vart för att jag höll på drunkna i svett och luktade illa, jag vet inte.

Planen just nu är att ta det ganska piano ett par veckor. Jämfört med ifjol vid samma tidpunkt har jag sprungit nästan 20% mer vilket är lite väl mycket så jag tror att kroppen är i behov av lite vila innan det är dags att sätta igång träningen mot Berlin Marathon. Med vila menar jag inte att jag tänker ta löpvila helt och hållet utan istället lägga in fler vilodagar, springa färra pass och undvika intervaller ett tag, bara köra lugn och kravlös löpning helt enkelt, springa för att må bra. Sen drar jag igång med maraträningen i slutet på juni. Och då jeflar ska det springas. Nästa vecka går jag på sommarlov, sen väntar drygt 8 veckors semester. Då ska jag köra allt som jag planerade ifjol men inte kunde pga löparknät. Dubbla pass flera gånger i veckan, morgonjogg före frukost och långa trösklar i kvälssolen. Längtar redan. 

I onsdags hade vi avslutning och körde sista passet med Runacademy uppe på Södra Berget. Känns som det var igår vi drog igång första passet i minusgrader och snö, tiden har bara runnit iväg. Nästa år blir det nya ledare här i Sundsvall, jag och dom andra tackar för oss och lämnar över stafettpinnen. Det har vart roligt och lärorikt, men tagit mer tid än jag trodde och framförallt påverkat min egen träning. Tanken från början var att Runacademy dagarna skulle bli mina vilodagar men så har det inte riktigt blivit, har sprungit dit, hem och vart med under passen och det har inte blivit så mycket vila av det. Jag tror att dom flesta deltagarna har vart nöjda så jag hoppas att dom fortsätter trots att vi ledare tackar för oss.

Träffade på en försäljare från Salming uppe på parkeringen på Södra som stod och frös och visade deras nya sortiment av skor. Med tanke på hur mycket det blåste i onsdags så var vi nog dom enda som var där, kanske därför som han bjussade på gratis löparstrumpor. Strumpor är en sån där grej som man (jag) gärna drar sig för att köpa, mest för att det är så jäkla tråkigt, ungefär som att köpa kalsonger, så det var helt perfekt att komma hem med ett par nya strumpor. Gratis är alltid gott. 

Har inte planerat in några lopp i sommar men håller ögonen öppna, tävling är ju den bästa träningen. Har spanat lite på Skellefteå Midnight Marathon om ett par veckor, antingen 10km eller en halvmara, inte för att jag kommer persa på nån av distanserna men det är alltid kul att springa lopp. Vi får se om det blir av, först och främst ska jag se till att kroppen får återhämta sig lite efter att ha sprungit 2300km sen nyår.

/Hörs 

Dagens låt: en av årets bästa plattor, lite bortglömd men perfekt för sommaren. Skön alternativ pop med snygga gitarrer och saxsolon. Kolla genast upp!

Antal kommentarer: 1

Anders Larvia

Exakt Stefan, jag känner också lukten av 15 milsveckor i sommar och den lukten kan jag vänja mig vid 🙂



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

ASICS Stockholm Marathon – Race Report


Idag gjorde jag ett allvarligt försök på 2.48. Det var på förhand kanske inte världens bästa förutsättningar för det med gassande sol och stundtals ganska blåsigt, dessutom på en bana som jag vet att jag har problem med, men man måste våga för att vinna och idag vågade jag. Tyvärr höll det inte. Som jag skrev i förra inlägget; marathon kan vara brutalt och det fick jag erfara idag. Jag chansade, öppnade lite fortare än planerat för att ha lite marginal, låg enligt plan fram till 26-27km men nånstans ute på Djurgården kom verkligheten ikapp, där bonkade jag så hårt och brutalt att jag inte riktigt fattade vad som hände, har aldrig vart med om en liknande soppatorsk tidigare. Insåg direkt att loppet var kört. Och istället för att revidera slutmålet till 2.54, 2.57 eller nåt annat så la jag alla sluttider åt sidan och tänkte bara på att försöka ta mig i mål med så lite slitage på kroppen som möjligt. Och det gjorde jag. Varvade gång med löpning och ramlade in på 3.04, sjukt nöjd med hyfsat fräscha ben. Att svänga in på stadion och korsa mållinjen var magiskt trots att det var långt ifrån nåt PB, att springa 42,2km är alltid en bedrift oavsett sluttid.

Jag kom ner till Stockholm igår eftermiddag och möttes av en tryckande värmebölja som kändes äckligt jobbig. Hade bokat bord på Paolo Robertos hak Panefresco så jag begav mig direkt dit och laddade upp med pizza som sig bör inför en mara. Forsatte den sista uppladdningen med chips och Vitargo carboloader på kvällen som inte var nån höjdarkombo. Det kändes som det var åska i luften men det bröt aldrig ut över Solna så jag var lite orolig när jag gick och la mig att väderomslaget inte skulle hinna komma.

Vaknade med en bra känsla imorse. Kände mig hyfsat utvilad och temperaturen hade sjunkit. Nu återstod bara dom sista små förberedelserna. Frulle, fixa nummerlappen, bestämma kläder, smörja in känsliga områden och tejpa bröstvårtorna. Kl 10.20 lämnade vi Solna med sikte på Stadion.



Det gick hyfsat att smidigt att komma fram, inte så mycket folk som befarat på tunnelbanan. Det första som slog mig när jag kom upp vid Stadion var att det blåste en hel del och att det var riktigt varmt i solen. Började känna nervositeten smyga sig på. Hade gott om tid att värma upp, slängde in klädpåsen och började jogga upp bakom Östermalms IP, 10min jogg och några stegringar innan det var dags att bege sig till startgrupp B. Benen kändes bra och inga känningar av vare sig löparknä eller vad.

Träffade på en hel del bekanta ansikten och hejade på folk till höger och vänster, positionerade mig rätt lång fram och kände mig redo. När startskottet ljöd kom jag iväg bra, sick sackade lite men hade fri väg ganska tidigt. Första kilometern gick alldeles för fort på 3.46, i normala fall hade jag dragit ner på tempot men där och då bestämde jag mig för att åtminstone köra på första femman lite fortare för att sen dra ner farten vid Slussen. Passerade första femman på 19.24 och strax efter fick syn på min kollega Micke från Sundsvall som stod och ropade på mig och fick massa energi av det. 

Ute på Söder Mälarstrand kom jag ikapp Mange Wik från Örnsköldsvik som öppnat rätt hårt, sa till honom att det nog gick lite för fort och då drog vi ner farten något och la oss sen brevid varandra och hjälpte varandra att hålla farten. Kände på väg upp för Västerbron att det var dumt att försöka hålla samma fart, tog det lite lugnare uppför och passerade sen milen på Norr Mälarstrand på 39.25, hyfsat fräsch med en bra känsla. Vägen upp till Stadion från stan kändes bra och när jag kom ut på Valhallavägen igen tog jag min första gel och det var som att trycka på en turboknapp. 15km passerades på 59.55 och nu väntade en ganska lätt femma ut på Gärdet, fortfarande med en bra känsla.

När jag passerade halvmaran på 1.24 tänkte jag att nu har jag gett mig själv chansen, jag har vågat öppna för 2.48, nu får vi se om det håller hela vägen. Djurgården var precis så tråkig som den alltid är, hamnade dessutom själv vissa partier som var mentalt jobbigt. Lyckades ändå hålla farten även om kuperingen började kännas. Tog en ny gel men fick inte samma skjuts av den som tidigare. När jag passerade Manilla skolan började dom första tecknen på trötthet komma, femman fram till 25km gick på 20.34 så jag tappade inte överdrivet mycket men nånstans strax före Gröna Lund bonkade jag så hårt att jag inte riktigt hann förstå vad som hände. Kroppen slutade svara och ville inte lyda, började se suddigt och kände mig bara allmänt yr. Mange sprang förbi och peppade men jag hade ingenting att sätta emot. Stannade upp och drog efter andan. Insåg ganska fort att jag både sprungit in i en vägg av betong och blivit träffad av en hammare samtidigt. Stod still i nån minut, insåg att drömmålet var kört och att kroppen inte skulle mäkta med ett försök att jaga ikapp. Istället tog jag beslutet att försöka ta mig i mål med så lite slitage som möjligt, slängde alla tankar på sluttid åt sidan.

Det var ganska befriande att ta det beslutet. Till en början kändes det jobbigt att bara jogga, gick vid varje vätskestation och tog små gångpauser fram till slussen. Ute på Söder Mälarstrand började jag hitta nån form av styrfart, blev omsprungen av rätt många som gav peppande ord men det kändes skönt att ha tagit beslutet att inte bry sig om sluttid och börja försöka jaga ikapp. Gick upp för Västerbron andra varvet och blev omsprungen av brorsan där, nere på Norr Mälstrand svischade Gabriel förbi och sedan alla sub3 farthållare. Vasagatan var tung, började räkna med ett sluttid kring 3.20 med tanke på alla gångpauser jag tog, men ju närmre mål jag kom desto lättare kändes det. Sista biten kändes ganska lätt faktiskt och jag sprang faktiskt om en del folk. Passerde 40km på 2.54 och tänkte att det blir ju inte en katastrof tid i alla fall. Svängde in på Stadion och översköljdes av massa lyckokänslor, fan vad gött. Passerade mållinjen på 3.04 och kände mig sjukt nöjd och framförallt riktigt fräsch i kroppen, trippade med lätta steg ner för trapporna till Östermalms IP.

Stockholm Marathon ska ha verkligen cred för servicen efter målgång, det är helt outstanding och där har många andra stora lopp nånting att lära sig. I Paris fick man lite frukt, i New York ett äpple och i Rotterdam ingenting. I Stockholm väntar en buffe av det man allra helst vill ha efter en mara; folköl, varmkorv och kanelbullar.


Stannade kvar ett tag i gräset på ÖIP, hejade på folk och njöt av solen. Vädret idag var inte så illa som jag hade trott, det var varmt, i solen alldeles för varmt och det blåste lite för mycket vissa partier men jag kan absolut inte skylla på vädret. Jag drog en rövare och öppnade för hårt, det höll inte den här gången men nu i efterhand är jag ändå nöjd med att jag vågade försöka. Det höll inte den här gången men jag gav det en chans. Jag tog mig i mål, är hel och känner mig fräsch. Mer än så kan man inte begära. Det var en bra dag och även om jag inte är nån större fantast av bansträckningen så är det alltid lika trevligt att springa Stockholm Marathon. Det är ju trots allt hemmaplan och Stockholm är en fantastiskt vacker stad att springa marathon i.

/Hörs

Antal kommentarer: 5

Anders Larvia

@MB: jag körde samma upplägg som i Barcelona, första gelen vid 15km, därefter sportdryck vid vätdkestationerna, andra gelen vid halvmaran och en tredje vid 25. Det funkade bra i Barcelona, då var jag fräsch hela vägen in i mål men igår hade jag nog med facit i hand behövt mer energi. Sen fick jag hybris första biten och sprang alldeles för fort och det visste jag så det var nog en kombination av många faktorer: lite energi, för snabb öppning och värme. Men jag lärde mig en hel del igår, i Berlin ska jag vara betydligt smartare taktiskt, inte tokrusa och bättre på att ta in energi. Tycker ändå det var värt att testa. Tar det absolut inte som nån kritik, är glad över att du tar dig tid att läsa det jag skriver och uppskattar alla kommentarer, tips och råd. Har mycket kvar att lära.

@Lars: tack för värdefulla tips, tar till mig allt du skriver. När det gäller tider så är det en stor del av min drivkraft som jag måste ha men jag tror också att jag ibland blir för låst vid klockan och lägger för mycket fokus på just tider. I sommar ska jag bli bättre på att springa på känsla och lämna klockan hemma. PB igår var nog inte realistiskt. Om ni har nåt lokalt lopp i Lycksele i sommar så kanske jag kommet förbi 🙂

@Stefan och M: tack för peppen!


Johan Renström

Det är lärorikt att springa in i väggen så jag tror det här loppet var bra för dig. Det verkar ha varit varmt och ifall din kropp inte hunnit acklimatisera sig till värmen skruvar hjärnan upp känslan av ansträngning och då är det nästan omöjligt slå personbästa. Tror också som Lars skrev att det kan vara bra att lämna klockan ibland (jag brukar ibland lägga den i fickan så att jag får tider och sånt efteråt) och springa på känsla som kenyanerna. Då blir det hjärnan som styr och den hade beräknat och sett till att du gått ut långsammare på maran tror jag:)


Anders Larvia

Värdefull information Johan, tack för det, kan nog vara en del i förklaringen. Vet ju sen tidigare att jag brukar ha svårt för värme särskilt i kombination med sol. Har redan börjat skissa på en träningsplan till sommaren som inkluderar flera pass i veckan utan klocka, men innan dess blir det lite välbehövlig vila.


Anders Larvia

Tack Tobbe och grattis till PB! Jag kör också min långpass helt utan energi, möjligtvis vatten om det är +30 grader, det var först nu i Barcelona som jag testade gels för första gången så jag tror att jag vant kroppen under ganska lång tid att inte behöva allt för mycket energi under längre pass. Samtidigt fick jag en ganska rejäl kick av den första gelen igår så jag förstår absolut poängen med att ta in energi, det var som jag skrev som att trycka på en turboknapp. I Berlin ska det definitivt bli sub 2.50 🙂


Anders Larvia

Tack fdCoach, spanade efter dig och din cykel längs vägen men hade svårt att överhuvudtaget fokusera blicken rakt fram mot slutet. Men i Berlin, då jeflar blir det sub2.50!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Dummast Vinner


Hej!

Nu har vi grinat & grubblat klart. Självömkan klär ingen plus det leder ingen vart. Jo, lite extra kärlek får man från mamma men that´s it. Ska man vara helt ärlig så säger hon ”Bra slag” även när man skickar golfbollen för tredje gången i rad ner i samma vattenhinder.

Såhär blir det nu för Sveriges envisaste triathlet. Jag kör Vansbro som planerat men nu även Kalmar. Va fan, man får ändra sig!! Är ju trots allt bara en människa även om min son har under mina bästa stunder jämför mig med Batman & Hulken. Samma son blev extremt besviken då han såg sin Hawaiisemester brinna upp i Sydafrika – so this one is for you Hector.

Planen är träna mig snabb till SM i Vansbro, köra där så gott jag kan men ambitionsnivån är nu sänkt något. Är ändå för långsam för kriga om topplaceringarna. Blir ingen längre taper innan eller vila efter utan fullt fokus på Kalmar. Primärt är det fokus hålla sig skadefri samt höja nivån på alla tre grenar. Formmässigt siktar jag på kunna vara god för en 60 minuters sim. Låga 4:40h cykel med en avslutande 3:05-3:10 mara. Betyder inte jag kommer göra just det men det är den formen som måste finnas där. Inbillar mig jag hade det i SA innan jag dök ner i kravallstaketet. Måste bara locka fram det igen utan gå sönder under tiden.

Hur gör man då i detalj kanske ni undrar?!

Simning – simma oftare samt INTE slarva med tekniken. Duh!

Cykel – Inte skolka från +4h passen samt två riktigt elaka kvalitetspass i veckan. Ett tröskel resp ett Tempo. Kommer försöka ligga runt 30 mil i veckan över en 6 veckors period. Två veckor med en extra boost mot slutet. Kalmars cykelbana är inte snäll mot lågwattare.

Löpning – Snitta 65-75 kilometer med endast ett renodlat kvalitetspass i veckan. Lägger sannolikt in avsnitt i tävlingsfart på några distanspass men försöka skona kroppen från för mycket slitage. En IM mara innehåller ändå inga hastigheter så överfart känns som fel fokus.

Material – Ett patronbälte av ventilförlängare, morfin, Downhillhjälm med inbyggd Airbag, två doser penicillin samt Tårgas om jag skulle simma in i ett stim maneter. Bäst ha en följebil med extracykel, akutläkare samt mekaniker. Man vet aldrig?!

Alltså – Det här året blev precis så som det inte skulle bli. Det är nog definitionen av denna idrott, säg någon som lyckats med exakt det han eller hon trodde?!

Dummast vinner!

M Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Lite post race vaccum


   Sedan Transvulcania har jag haft svårt att få tillbaka den riktiga löpmotivationen. Första veckan efter ett långlopp är det förståligt att kroppen är mör och jag blandade vilodagar med korta joggar. Efter en vecka började jag känna mig helt okej i kroppen, men då tog det istället tvärstopp i huvudet. Jag var hemma i Kalmar hos mina föräldrar i Kalmar och plötsligt kändes det som ett jätteprojekt att jogga runt en 5 km slinga. Jag som nästan alltid tycker löpning är roligt kände helt plötsligt att springa var det mest meningslösa och tråkiga jag kunde tänka mig.

   Den nilssonska logiken lyder då att om man är omotiverad att träna springer man ett lopp istället. Så dagen innan efteranmälde jag mig till Göteborgsvarvet. Jag bodde i Göteborg under flera år mellan 2005 till 2008 och har varit supporter och åskådare vid varvet flera gånger men aldrig sprungit själv. Även om jag inte direkt kände mig pigg innan start är det svårt att inte dras med av stämingen i slottsskogen och jag öppnade helt okej och sprang ganska bra i 10 km. Sedan fanns det inte så mycket kvar i benen, men det var ett fantastiskt stöd runt hela banan och ganska trevligt att springa fastän kilometrarna började gå långsamt. Tidigare år har det sett ganska trist ut att springa på ett tämligen öde Hisingen men i och med alla nybyggda områden var det publik och musik precis utefter hela banan. Även om jag tappade en del sista milen lyckades jag ändå springa lite snabbare (1.18.22) än de två tidigare halvmaror jag sprungit och jag blev femma i SM.

   Varvet gjorde att jag faktiskt fick tillbaka lusten till löpningen och jag har börjat springa mer igen fast inte så långt och inte så hårda pass. Nu börjar jag känna mig redo för att blicka framåt mot nya mål och börja hårdträna. Och jag har gett ett löfte till mig själv att jag ska bli bättre på att styrketräna och yoga igen. Jag har alltid varit en löpare som kört rätt mycket styrka, men någon gång i vintras när det var väldigt mycket tävlingar slutade jag och med mycket resande och tävlingar har jag helt fallit ur rutinen. Men igentligen är det ju bara en bortförklaring och lathet. Löpning går ju att få till överallt och det går ju faktiskt också med styrka och yoga. Och det finns ju faktiskt även gym på de flesta platser om man skulle behöva en skivstång, annars får man vara lite kreativ. Ett fantastiskt minne är när jag och min syster byggde ett utegym på stranden i Guatemala under en resa.

   Till sist vill jag önska alla ett stort lycka till som ska springa Stockholm marathon på lördag! Själv ska jag springa årets ända banlopp, 5000 m på Fredrikskans i Kalmar i en lagmatch.

När jag inte springer så mycket badar jag mycket istället. (Fast förresten, badar gör jag ju faktiskt väldigt mycket alltid om jag kan)

Årets första jordgubbsskörd från landet på Öland.

De här två veckorna har bjudet på många magnifika solnedgångar, både på väst och östkusten. Att krypa ner i en sovsäck och bevittna det här som kvälls TV skulle vi alla må bra av att göra betydligt oftare.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Pushing limits 2


Mitt sista inlägg inför Stockholm Marathon ifjol har jag för mig att jag döpte till ”pushing limits”, det gick ju helt okej då så varför frångå ett vinnande koncept. För pushing limits är precis vad jag planerar att göra på lördag om jag får vara hel fram tills dess. På lördag när jag ställer mig på startlinjen så blir det min trettonde start i marathonsammanhang. Även om det finns dom som gjort betydligt fler maror än mig, så börjar jag känna mig rutinerad. Jag vet vad som väntar och vad som komma skall. Jobbet är gjort och jag är redo. Redo att omfamna smärtan och borra ner huvudet så långt ner i källaren man kan komma. Bita ihop, tugga på och göra tröttheten till min bästa vän. Jag ser verkligen fram emot att få kämpa mot smärtan den sista biten, en smärta som jag vet kommer att komma förr eller senare, för då vet jag också att jag är nära, nära att spränga nya gränser och ta nästa steg mot nånting just nu okänt men förhoppningsvis helt fantastiskt.

Vaden är hel och håller för löpning. Tre vilodagar förra veckan gjorde sitt. Sista längre passet på 20km i söndags flöt på utan känningar och i måndags testade jag tävlingsfarten, 2x3km i 3.55-fart, lite fortare än planerat men med marathon ansträngning, också det utan känningar med en lätt känsla. Vilodag igår och idag har jag nyss kört det sista riktiga passet i värmebölja. Att springa idag var som att springa rakt in i en vägg. Hoppas verkligen att väderprognoserna har rätt när dom säger att värmeböljan ska lägga sig lagom till lördag för i den här värmen kommer det vara hopplöst att prestera. Värmen till trots kändes det bra fram till sista kilometern då jag helt plötsligt kände en svidande känsla på utsidan av knät som sen eskalerade till ett hugg, inte helt olik känslan från ifjol på Strandvägen som resulterade i 2 månaders rehab. Stannade direkt och började fundera på om jag verkligen hade känt det jag precis kände eller om jag bara inbillade mig? Sprang vidare men kunde inte skaka bort känslan. Kanske är jag bara extra försiktig och känner efter för mycket? Nu en timme senare tycker jag fortfarande att det känns konstigt, ingen smärta, bara konstigt. Fick tag på en tid hos naprapaten direkt imorn bitti så förhoppningsvis får jag svar på om det var inbillning eller inte då. Orkar inte ens bli upprörd eller arg längre. Det är vad det är. Förhoppningsvis bara noja, i värsta fall ett löparknä. That’s life! 

Just nu utgår jag i alla fall från att jag kommer stå på startlinjen på lördag redo att göra mitt livs lopp. Därmed blir den officiella målsättningen att putsa perset från Barcelona tidigare i vår. Jag ska göra ett seriöst försök på sub2.50 men är det nåt jag lärt mig av mina tidigare maror så är det att det inte finns nånting som heter heter att ”ställa ut skorna” när det kommer till marathon. Oavsett hur rutinerad man är, hur många maror man gjort eller hur bra form man är i så lever varje lopp sitt eget liv. Marathon är nyckfullt. Det kan kännas hur bra som helst i 33km bara för att skita sig fullständigt sista biten eller tvärtom. Kroppen kan gå sönder, magen paja eller värmen ta ut sin rätt. Det är en av anledningarna till varför jag älskar marathon så det är med stor respekt och ödmjukhet som jag ger mig på sub2.50 på lördag.

Känslan just nu är att jag är i nånting som skulle kunna vara en riktig formtopp, har nog aldrig känt mig så här stark, snabb och uthållig på en och samma gång, det känns verkligen som om kroppen kunnat absorbera träningen i år på ett helt annat sätt jämfört med tidigare. Egentligen tror jag inte att det specifikt är årets träning som gör att jag känner mig starkare utan snarare kontinuiteten jag haft de senaste 10 åren som äntligen ger resultat. Jag fick inte ut det jag ville på Kungsholmen Runt eller i Luleå, så oavsett sluttid på lördag så vill jag i alla fall känna att jag gjorde mitt bästa och fick ut allt som fanns i kroppen för dagen. Då kommer jag vara nöjd. Men just nu nu finns det inte så mycket mer å göra mer än att vila benen, fylla på med kolhydrater, hoppas på bra löparväder och framförallt, invänta morgondagens naprapatbesök och hoppas på att han åtminstone ger mig en chans att kunna få göra ett ärligt försök att spränga nya gränser på lördag.

/Hörs

Dagens låt: Joe Espositos You’re the best känns lite uttjatad vid det här laget så det får bli uppladdning till tonerna av en annan 80-tals klassiker.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in