Just nu är det mesta bara total misär. Sub 2.50 känns långt borta för tillfället. Ikväll skulle jag ha sprungit ett litet lokalt lopp på 7km men kastade nyss in handduken. DNS. Förhoppningsvis ett klokt beslut men icke desto mindre smärtsamt. Inte för att det var nåt prioriterat lopp men jag hade sett fram emot att få springa lite fortare än vanligt med en nummerlapp på bröstet i kvarteren där jag hade gympa på högstadiet, mer hemmaplan än så kan det inte bli. Även om motgångar är nånting man får räkna med (som jag skrev om i förra inlägget) så har jag fortfarande inte riktigt lärt mig att hantera dom så bra som jag skulle vilja. Jag blir lika deprimerad varje gång och jag är inte bra nånstans på att förhålla mig till det faktum att jag inte kan träna så som jag vill, jag blir mest bara ynklig och bedrövad och saknar tålamodet att vänta ut det. Jag vill ju bara springa. Nu. Direkt. På en gång. Okej, egentligen är det inte jätteilla, det är varken knivhuggande smärta i knät eller ordinerat löpförbud men med tanke på vilken bra träningsmånad juli var så hade jag räknat med att kunna höja kvalitén ytterligare ett snäpp nu, inte ta ett steg tillbaka.
Framförallt är det tre saker:
1. Pulsen har vart orimligt hög de senaste dagarna och det har känts oproportioneligt jobbigt att springa vanlig distans. I söndags fick jag problem med en tand som började pulsera men det försvann på natten. I måndags hade jag tänkt köra ett tröskelpass men kände direkt att det inte skulle gå. Tänkte direkt att den höga pulsen måste bero på tanden och var inte orolig över det. Men allt eftersom att tanden har blivit bättre så är pulsen fortfarande för hög. Vilopulsen är tillbaka till någorlunda normala värden men direkt jag springer så sticker den iväg. När jag sprang mitt senaste långpass på 2,5h låg pulsen stadigt kring 125-130 första två timmarna och snittet landade då på 130. Igår hade jag 140 redan efter den första kilometern. Förra veckan när jag sprang 12km tröskel låg jag stabilt kring 148-150 hela tiden i 3.50-fart. Igår testade jag en fartökning men efter 2km i 3.50-fart var pulsen uppe på 168 och det var lite som en nära-döden-upplevelse, ville kräkas i diket efteråt.
Det verkar i alla fall gå år rätt håll i och med att vilopulsen är någorlunda normal. För några dagar sen var den på 60 slag och nu imorse kring 45. Sprang några km tidigare idag för att se om det skulle vara möjligt att springa loppet ikväll och även fast pulsen var lägre än tidigare så var det inte i närheten av 120 som borde vara det normala i lugn distansfart.
Jag känner mig frisk som en nötkärna och även fast tanden fortfarande ömmar lite så kan jag inte låta bli att bli lite orolig och tänka överträning, utmattningssyndrom eller typ hjärtmuskelinflammation. Men jag sover bra, är inte stressad och äter normalt.
2. Förutom den höga pulsen så har en av mina ömmande hälsenor börjat ömma ännu lite mera den senaste veckan, så pass att jag även här svävat iväg i tankarna och börjat tänka 6mån rehab och i värsta fall operation. Har en punkt lite på sidan av hälsenan som ömmar vid beröring, det är som att det ilar i hela kroppen. Nu hindrar det mig som tur var inte i löpningen, jag kan springa obehindrat utan varken smärta eller käningar men bara det att den ömmar och är stel är jävligt obra. Är det nånstans jag inte vill ha ont så är det i just hälsenan.
Har kört duktigt med excentriska tåhävningar den senaste tiden, flera gånger om dagen på båda benen, både med rakt och böjt ben och även i Smith maskin på gymmet med extra vikter. Det känns som att det har hjälpt lite men helst av allt skulle jag bara vilja att den där ömheten försvann helt och hållet.
3. Den där skiten i knävecket är mycket bättre, vetifan vad det var/är men det har avtagit och nu känner jag nästan bara av det strax före och efter löpning. Då är det i och för sig jäkligt stelt och jag känner mig mer som en 90-årig gammal gubbe än en 35-åring i sitt livs form men även här tänker jag att så länge det inte hindrar mig i löpningen så går det att härda ut.
Om det är nån som har tips eller erfarenheter om både pulsen och den ömmande hälsenan så tar jag tacksamt emot råd.
En annan sak som jag inte riktigt vet om det är bra eller dåligt just nu är min vikt. Jag har inte vägt mig sen mitten på maj, då visade vågen som vanligt 74kg. Igår morse vägde jag mig för första gången sen dess och då visade den 69.5. Samma sak imorse. 69.6. WTF? Jag har aldrig tidigare lyckats komma under 70kg, inte ens när jag vart strikt under skadeperioder och skurit bort chips, öl, godis och pasta. Jag har förvisso tränat sjukt mycket nu i sommar men jag har ändå fortsatt äta mina 2 påsar chips per vecka och en låda Staropramen har inte räckt särskilt länge. Dessutom har jag nu i sommar upptäckt hur gott det är med smör på mackorna. Jag slutade med det för 20 år när jag var lite för pluffsig och just nu känns det mest som om jag missat 20 år av livet. En del av mig jublar inombords. Under 70kg utan några uppoffringar, helvette vad snabb jag kommer vara lagom till höstens lopp. Samtidigt blir en annan del av mig lite orolig, varför har jag gått ner så pass mycket utan att egentligen ha försökt? Beror det bara på att jag sprungit mer än vanligt?
Jag känner mig jävligt ”lean”, nästan lite för mager. Igår var jag inne i stan och köpte lite nya kläder. Tog ett par Morris skjortor i small och gick till provhytten men kände direkt att dom var för stora. Tyvärr fanns inte XS. Istället fick det bli ett par Ralph Lauren i slimfit, dom satt åtminstone hyfsat bra. Samma sak hände när jag provade brallor. Hittade ett par schyssta NN07 chinos, brukar ha 29 i jeansstorlek så jag tog ett par 28:or och testade. Precis när jag fått på mig dom kom butiksbiträdet förbi och frågade hur dom satt. -”Okej, men jag kan gärna testa en storlek mindre”, sa jag. -”Eh, dom finns inte i mindre än 28”, svarade han då. Jag vet inte, kanske är det bara jag som är fåfäng och tycker att allt som inte sitter slimmat tight känns sjukt mycket 90-tal. Än så länge ser man i alla fall inte revbenen och så länge bröstkorgen inte sjunker in och blir konkav så borde det inte vara någon risk för undernäring i alla fall.
/Hörs
Dagens låt: två av musikhistoriens stora giganter, Peter Gabriel och Sting, är just nu ute på gemensam turné. Under ett gig i Kanada förra veckan hände det som alla gått och väntat på i 34 år, nämligen att få höra Peter Gabriel sjunga Genesis material igen, bandet han var med och bildade i slutet på 60-talet. Även om det bara var en snutt av ”Dancing with the moonlit knight” så är det svårt att beskriva hur stort det är för nån som inte är insatt. Det enda som möjligen skulle toppa en Genesis återförening med Peter Gabriel, Phil Collins, Mike Rutherford, Steve Hackett och Tony Banks är om Lennon och George Harrison plöstligt reste sig från sina gravar och återförenades med Paul och Ringo.
