Guld och gröna skogar

Just nu är det mesta bara total misär. Sub 2.50 känns långt borta för tillfället. Ikväll skulle jag ha sprungit ett litet lokalt lopp på 7km men kastade nyss in handduken. DNS. Förhoppningsvis ett klokt beslut men icke desto mindre smärtsamt. Inte för att det var nåt prioriterat lopp men jag hade sett fram emot att få springa lite fortare än vanligt med en nummerlapp på bröstet i kvarteren där jag hade gympa på högstadiet, mer hemmaplan än så kan det inte bli. Även om motgångar är nånting man får räkna med (som jag skrev om i förra inlägget) så har jag fortfarande inte riktigt lärt mig att hantera dom så bra som jag skulle vilja. Jag blir lika deprimerad varje gång och jag är inte bra nånstans på att förhålla mig till det faktum att jag inte kan träna så som jag vill, jag blir mest bara ynklig och bedrövad och saknar tålamodet att vänta ut det. Jag vill ju bara springa. Nu. Direkt. På en gång. Okej, egentligen är det inte jätteilla, det är varken knivhuggande smärta i knät eller ordinerat löpförbud men med tanke på vilken bra träningsmånad juli var så hade jag räknat med att kunna höja kvalitén ytterligare ett snäpp nu, inte ta ett steg tillbaka.

Framförallt är det tre saker:

1. Pulsen har vart orimligt hög de senaste dagarna och det har känts oproportioneligt jobbigt att springa vanlig distans. I söndags fick jag problem med en tand som började pulsera men det försvann på natten. I måndags hade jag tänkt köra ett tröskelpass men kände direkt att det inte skulle gå. Tänkte direkt att den höga pulsen måste bero på tanden och var inte orolig över det. Men allt eftersom att tanden har blivit bättre så är pulsen fortfarande för hög. Vilopulsen är tillbaka till någorlunda normala värden men direkt jag springer så sticker den iväg. När jag sprang mitt senaste långpass på 2,5h låg pulsen stadigt kring 125-130 första två timmarna och snittet landade då på 130. Igår hade jag 140 redan efter den första kilometern. Förra veckan när jag sprang 12km tröskel låg jag stabilt kring 148-150 hela tiden i 3.50-fart. Igår testade jag en fartökning men efter 2km i 3.50-fart var pulsen uppe på 168 och det var lite som en nära-döden-upplevelse, ville kräkas i diket efteråt.

Det verkar i alla fall gå år rätt håll i och med att vilopulsen är någorlunda normal. För några dagar sen var den på 60 slag och nu imorse kring 45. Sprang några km tidigare idag för att se om det skulle vara möjligt att springa loppet ikväll och även fast pulsen var lägre än tidigare så var det inte i närheten av 120 som borde vara det normala i lugn distansfart.

Jag känner mig frisk som en nötkärna och även fast tanden fortfarande ömmar lite så kan jag inte låta bli att bli lite orolig och tänka överträning, utmattningssyndrom eller typ hjärtmuskelinflammation. Men jag sover bra, är inte stressad och äter normalt.  

2. Förutom den höga pulsen så har en av mina ömmande hälsenor börjat ömma ännu lite mera den senaste veckan, så pass att jag även här svävat iväg i tankarna och börjat tänka 6mån rehab och i värsta fall operation. Har en punkt lite på sidan av hälsenan som ömmar vid beröring, det är som att det ilar i hela kroppen. Nu hindrar det mig som tur var inte i löpningen, jag kan springa obehindrat utan varken smärta eller käningar men bara det att den ömmar och är stel är jävligt obra. Är det nånstans jag inte vill ha ont så är det i just hälsenan.

Har kört duktigt med excentriska tåhävningar den senaste tiden, flera gånger om dagen på båda benen, både med rakt och böjt ben och även i Smith maskin på gymmet med extra vikter. Det känns som att det har hjälpt lite men helst av allt skulle jag bara vilja att den där ömheten försvann helt och hållet.

3. Den där skiten i knävecket är mycket bättre, vetifan vad det var/är men det har avtagit och nu känner jag nästan bara av det strax före och efter löpning. Då är det i och för sig jäkligt stelt och jag känner mig mer som en 90-årig gammal gubbe än en 35-åring i sitt livs form men även här tänker jag att så länge det inte hindrar mig i löpningen så går det att härda ut.

Om det är nån som har tips eller erfarenheter om både pulsen och den ömmande hälsenan så tar jag tacksamt emot råd.

En annan sak som jag inte riktigt vet om det är bra eller dåligt just nu är min vikt. Jag har inte vägt mig sen mitten på maj, då visade vågen som vanligt 74kg. Igår morse vägde jag mig för första gången sen dess och då visade den 69.5. Samma sak imorse. 69.6. WTF? Jag har aldrig tidigare lyckats komma under 70kg, inte ens när jag vart strikt under skadeperioder och skurit bort chips, öl, godis och pasta. Jag har förvisso tränat sjukt mycket nu i sommar men jag har ändå fortsatt äta mina 2 påsar chips per vecka och en låda Staropramen har inte räckt särskilt länge. Dessutom har jag nu i sommar upptäckt hur gott det är med smör på mackorna. Jag slutade med det för 20 år när jag var lite för pluffsig och just nu känns det mest som om jag missat 20 år av livet. En del av mig jublar inombords. Under 70kg utan några uppoffringar, helvette vad snabb jag kommer vara lagom till höstens lopp. Samtidigt blir en annan del av mig lite orolig, varför har jag gått ner så pass mycket utan att egentligen ha försökt? Beror det bara på att jag sprungit mer än vanligt?

Jag känner mig jävligt ”lean”, nästan lite för mager. Igår var jag inne i stan och köpte lite nya kläder. Tog ett par Morris skjortor i small och gick till provhytten men kände direkt att dom var för stora. Tyvärr fanns inte XS. Istället fick det bli ett par Ralph Lauren i slimfit, dom satt åtminstone hyfsat bra. Samma sak hände när jag provade brallor. Hittade ett par schyssta NN07 chinos, brukar ha 29 i jeansstorlek så jag tog ett par 28:or och testade. Precis när jag fått på mig dom kom butiksbiträdet förbi och frågade hur dom satt. -”Okej, men jag kan gärna testa en storlek mindre”, sa jag. -”Eh, dom finns inte i mindre än 28”, svarade han då. Jag vet inte, kanske är det bara jag som är fåfäng och tycker att allt som inte sitter slimmat tight känns sjukt mycket 90-tal. Än så länge ser man i alla fall inte revbenen och så länge bröstkorgen inte sjunker in och blir konkav så borde det inte vara någon risk för undernäring i alla fall.

 

/Hörs

Dagens låt: två av musikhistoriens stora giganter, Peter Gabriel och Sting, är just nu ute på gemensam turné. Under ett gig i Kanada förra veckan hände det som alla gått och väntat på i 34 år, nämligen att få höra Peter Gabriel sjunga Genesis material igen, bandet han var med och bildade i slutet på 60-talet. Även om det bara var en snutt av ”Dancing with the moonlit knight” så är det svårt att beskriva hur stort det är för nån som inte är insatt. Det enda som möjligen skulle toppa en Genesis återförening med Peter Gabriel, Phil Collins, Mike Rutherford, Steve Hackett och Tony Banks är om Lennon och George Harrison plöstligt reste sig från sina gravar och återförenades med Paul och Ringo.

---

Alla som nån gång tränat inför en mara vet att vägen fram till mållinjen sällan är rak och problemfri, allt för ofta blir det inte riktigt så som man planerat. Med- och motgångar hör liksom till, det är en del av tjusningen med att träna inför just en mara. Min erfarenhet är också att det nödvändigtvis inte är den som har tränat mest eller hårdast fram till loppet som kommer prestera bäst utan snarare den som tränat ”smartast”. Mängd, fart, vila och intervaller i all ära men kontinuitet är nog det absolut viktigaste men det förutsätter ju också att man får vara hel.

Hittills så har min träningsplan fungerat precis så som jag hoppats, kanske till och med lite över förväntan. Inte så att varje pass har vart rosa fluffiga moln men faktiskt inte så långt därifrån. Även fast kroppen stundtals har protesterat som jag skrev om tidigare så har träningen flutit på över förväntan, jag har aldrig behövt bekymra mig över att ställa in nåt pass eller känt att jag håller på att gå sönder. Vill jag springa så har jag sprungit, har jag velat köra bana så har jag kört bana och jag har vilat utan dåligt samvete när jag har känt för det. 10km morgonjogg och 20km distans med fartökning på kvällen har vart mer regel än undantag nu i sommar. Dom senaste veckornas varma väder har ju inte gjort det sämre. Nu när kroppen äntligen vant sig vid 30 grader och stekande sol så måste jag erkänna att det faktiskt är rätt skönt, framförallt när man mest bara matar på mil efter mil. 

I fredags körde jag årets längsta långpass, 36km på stekhet asfalt. Kände redan på en gång att nånting ”drog” i ena knävecket men ignorerade det och tänkte sen inte så mycket mer på det. Dagen efter skulle jag bara köra en kort och lugn runda men kom typ två meter innan kroppen sa ifrån. Samma känsla som tidigare i knävecket men nu högg till så att varje steg gjorde ont. Avbröt direkt. På kvällen hade vi klassreunion med högstadieklassen så av naturliga skäl tänkte jag inte så mycket mer på den där konstga smärtan. Och i söndags var jag så jäkla sliten att löpning inte fanns på kartan. Med facit i hand var det kanske inte en så dum idé ändå att korka upp sista vinaren kl 03 för det innebar att jag fick två hela dagar med löpvila.

Det är svårt att beskriva smärtan och var den sitter. Jag har lokaliserat den till strax ovanför knävecket men jag känner bara av det när jag spänner baksida lår. Det gör inte ont när jag trycker där och smärtan är heller ingen direkt smärta, mer som en tung brännande känsla, ibland nästan som växtvärk. Börjar tro att det inte är muskulärt utan kanske nåt ben eller skelett? Hur som helst så kan jag springa men jag känner av det till en början innan det sen släpper helt och bara försvinner. Igår när jag insåg att smekmånaden är över och att jag är tillbaka i min vanliga verklighet med att ständigt ha ont och oroa sig för att gå sönder inför varje pass så blev jag bara matt. Och när jag heller inte kunde beskriva eller lokalisera smärtan så bestämde jag mig för att försöka trigga fram den. 20km distans på förmiddagen i stegrande fart och sen 13km lite senare på eftermiddagen med 6km fartökning i tröskelfart. Men samma resultat, stelt till en början innan det bara försvinner och löpningen känns som vanligt. Idag kändes det lite bättre men det kanske är läge att besöka naprapaten igen.

Nästa vecka tänkte jag springa ett litet lokalt lopp här uppe i den norrländska skärgården. Det är sjukt vad tiden går fort, har svårt å ta in att det snart är augusti. Det betyder ju att det snart är dags att börja jobba igen. Vad hände med sommaren egentligen? Det enda positiva med augusti blir att byta fokus till lite mera fart och då passar det ju bra att slänga in ett 7,4km lopp. Skärgårdsloppet i Holmsund utanför Umeå. Det är inte ens tidtagning men jag tänker att det blir ett perfekt snabbdistans pass. Två veckor senare tänkte jag köra en repris från ifjol och sticka till fjällen för att springa Jämtlandstriangeln igen, det kan bli riktigt bra det också.

Tyvärr kunde Anna Rahm inte vara med på vår klassträff, jag som hade hoppats på att få med mig en massa värdefulla tips men jag får väl köra på den plan jag la upp tidigare och tro på att jag vet vad jag gör. Hoppas kunna passera >600km nu i juli och sen blir det fart och lite olika lopp som delmål på vägen mot Berlin. Jag skulle vilja göra milen på 36min och halvmaran på 1.20 innan det är dags att sätta sig på flyget till Berlin. Men framförallt ska jag se till att försöka vara hel, det är viktigast av allt just nu. Annars kan jag glömma 2.48 nu i år.

/Hörs

Dagens låt: jag har snurrat Biffy Clyros nya skiva konstant sen den kom för ett par veckor sen men den har fortfarande inte riktigt fastnat, tenderar att allt för ofta backa och istället lyssna på deras äldre material. Och det är världsklass. Foo Fighters möter U2 möter Rush möter Soundgarden. Dom kommer till Sverige i Oktober.

---

Häromdagen såg jag en intressant dokumentär. En brittisk dokumentärfilmare skulle se om det på två år var möjligt att gå från överviktig festprisse till att springa London Marathon på sub 2.20 och därmed också kvala in till OS. Jag ska inte spoila för mycket men vid filmens början klarade han knappt av att jogga 5min, mindre än ett år senare sprang han halvmaran på 73min. Fascinerande och nästan ett hån mot oss motionärer som tränar hårt år efter år utan att ens vara i närheten av dom tiderna. Vad gör jag för fel? Jag är i betydligt bättre skick än vad han var i när han började men jag kommer nog aldrig att springa halvmaran på 73min trots att jag tränar lika mycket. Irriterande men samtidigt inspirerande.

Nu har det gått drygt fyra veckor av sommaren och kroppen börjar äntligen att vänja sig vid mycket löpning. Den är fortfarande ganska seg och svarar dåligt på fart men det känns som jag är på rätt väg, känslan blir lite bättre för varje vecka som går. Men jag har ont. Inte ont-ont utan bara ont. Känningar. Massa småskavanker här och där. Resultatet av en tung träningsperiod och få vilodagar. Kan vakna mitt i natten av krampande vader. Hälsenorna ömmar hela tiden, har svårt att gå normalt på mornarna när jag vaknar och att resa sig upp från toaletten är inte alltid helt lätt. ITB senan bränner dessutom till stup i kvarten men jag är medveten om riskerna. Vill man bli bättre så måste man våga pressa sig och det är precis vad jag gör just nu, utforskar okänd mark för att se vad kroppen tål. Det känns som om jag balanserar på en lina med hundra meters fallhöjd. Då gäller det att ha lite fingertoppskänsla, kanske inte avsluta varje pass med en fartökning eller att kunna byta ut ett tänkt intervallpass mot vanlig distans utan prestige. Det kan vara skillnaden mellan 3 månaders rehab och sub 2.50 i Berlin till hösten. Om jag hade lyssnat på kroppen varje gång den protesterat så hade det inte blivit många mil nu i sommar. Man får inte vara rädd bara för att man har ont för då kommer man aldrig att bli bättre, kom ihåg det. Även fast viljan många gånger är större än förmågan så måste man våga tro på det man gör vilket ibland kan innefatta att tänja på sina gränser för det är inte förrän man testat som man riktigt kan veta.  

Trots mycket löpning nu i sommar så njuter jag faktiskt för det mesta. Inte just av själva löpningen, den är ofta stel och jobbig, vetskapen att man ska tugga på 2mil trots att kroppen protesterar är inte alltid så upplyftande varje gång, särskilt inte när första steget känns tungt. Men jag njuter av att jag satt mig själv i situationen att jag kan träna så här pass mycket utan att gå sönder. Jag njuter av att kunna springa två pass om dagen och fortfarande vara hel, finns det kräm kvar i benen till dagen efter för ett pass på bana så är det ännu bättre. Jag tänker rätt ofta på förra sommaren och får kraft och energi av det. På ett sätt uppskattar jag den perioden för den gjorde mig starkare och bättre men nog är det fan så mycket roligare att kunna springa nercabbat med splitshorts än att stå inne på en crosstrainer å svettas som en gris. Alla dagar i veckan.

Jag är också igång med långpassen på allvar och har gradvis ökat längden på dom. Börjar sakteligen närma mig punkten då 35km känns ganska behagligt och då brukar det vara läge att lägga in lite kvalité i långpassen. Veckomängden har varierat en aning men snittar ca 15mil/v hittills vilket känns bra. Till och med värmen börjar kännas behaglig, det är inte alls lika jobbigt längre att springa trots att termometern säger +20 grader. Trösklar och banpass har vart frekventa inslag den senaste månaden även fast tiderna är långt ifrån vad de borde vara men det kommer. Mentalt är det jobbigt att vara flera skunder långsammare på en tusing jämfört med när man är i form men fokus är mängd just nu och så fort jag släpper upp det en aning så tror jag att det kommer lösa sig. Ser fram emot augusti då fokus blir att försöka få upp farten. Har även kollat på lite olika lopp som skulle kunna vara intressanta men inte riktigt hittat nåt som lockar mer än nåt annat. Det jag är på jakt efter är en snabb halvmara i augusti (alternativt en snabb mil) men det verkar inte krylla av dom just i slutet på sommaren. Tips någon? Umemilen och Stockholm Halvmarathon är väl de lopp jag hittills planerat in som nån sorts avstämning inför Berlin men det vore kul med ytterligare nåt lopp.

Och appropå Berlin, om allting går som jag tänkt fram tills dess så kommer jag stå på startlinjen den 25 september och vara i mitt livs form. Fixar jag inte 2.48 där och då så kommer jag nog aldrig att göra det. Kanske är det läge att kasta in handduken i så fall, fokusera på rekreationslöpning och upplevelselopp istället för att jaga tider. Jag älskar att springa och löpningen är en livsstil men jag vetifan om jag orkar träna så mycket som jag gör just nu igen. Framförallt skulle det vara skönt att slippa ha ont hela tiden.

/Hörs

Dagens låt: Jag har ett excel ark liggandes på datorn som jag fyller i allt eftersom med alla nya skivsläpp så jag inte missar nåt. Trots att jag gjort mig av med nästan hela skivsamlingen så är jag ändå som ett litet barn på julafton när det vankas en stor albumrelease. Sommarens stora höjdpunkt är Karmakanic men eftersom förmodligen 0 personer som läser det här känner till dom så bjussar jag på sommarens andra höjdpunkt istället. Ända sen Steven Tyler sa att ”country is the new rock n roll” så har jag vart spänd på den här plattan. Det låter lite Aerosmith här och lite Tim McGraw där. 

---