Krönika: Därför är löpning som en förälskelse
Enligt ny forskning verkar det som om löpning ökar mängden oxytocin i hjärnan. Kan oxytocin förklara varför löpning känns som en förälskelse?
Vi är många som springer flera gånger per vecka, trots att det är jobbigt. Varför? Hundägare går ju ut i regnet på grund av hund, men varför springer du när det regnar?
En typisk regnig dag suckar jag och muttrar över vädret. Det tar emot. Bara tanken på att springa gör att jag fryser. Jag vill inte springa, men jag knyter ändå på mig löparskorna och springer. Jag har inget annat bättre för mig.
Benen väger hundratals kilo. Styck. Huvudet är böjt. Jag klunkar syre med tunga andetag. För att motivera mig själv tänker jag att jag bara ska springa en halvtimme. Men när det gått en halvtimme vill jag springa mer … och mer. Det är där och då magin uppstår. Jag har besegrat kylan och tyngdlagen. Andningen är lätt. Syret rusar ner i lungorna av sig själv. Kroppen varm. Blicken framåtriktad. Jag studsar fram på tyngdlösa ben.
Efter löpningen mår jag mycket bättre än innan löpningen. Det är nästan som om jag är kär – och ja, det är jag ju. Jag är lite småkär i löpningen. Det sägs att en del blir förälskade efter första löpsteget, men för de allra flesta – och för mig – växer kärleken fram stegvis. Efter ett lopp, eller något ovanligt ansträngande pass som man klarat av, förstår man att man gjort uppoffringen av kärlek. Efter det fanns det bara en av oss och det var vi. Löpningen och jag.
Är svaret … oxytocin?
Enligt ny forskning verkar det som om löpning ökar mängden oxytocin i hjärnan. Oxytocin, som också kallas för ”kärlekshormonet”, är känt för sin roll i flera viktiga fysiologiska och beteendemässiga processer – som parbildning, moderskap och stresshantering. Kan oxytocin förklara varför du springer i regn?
Forskarna har sedan tidigare kopplat en rad hormoner, som endorfiner, endocannabinoider, dopamin och serotonin, till positiva upplevelser i samband med löpning. Nu läggs oxytocin till denna lista. Dessa hormoner är ingredienser i en kemisk soppa som evolutionen kokat ihop under årmiljoner. Endorfiner och oxytocin skapas när vi springer för att öka våra chanser att överleva.
I en ny studie testade forskare två delar av denna hypotes. Först ville de se om träning ökar oxytocinnivåerna i hjärnan och om detta i så fall har antidepressiva effekter.
Forskarna lät en grupp möss träna i åtta veckor, medan en annan grupp möss – som inte tränade – fungerade som kontrollgrupp. Före och efter träningsperioden genomfördes tester som bedömde socialt beteende och depressionsliknande symtom. Mössen som tränat visade sig både vara mer sällskapliga och hade också färre depressiva symtom jämfört med kollegorna som inte tränade.
Att springa är ett bra sammanhang
Träningen ökade nivåerna av oxytocin. Men var mössen glada och sällskapliga på grund av oxytocinet, eller fanns det andra orsaker bakom beteendeförändringarna? För att ta reda på det fick mössen ett ämne som blockerar effekterna av oxytocin i hjärnan – vilket också visade sig eliminera de sociala och antidepressiva fördelarna med träningen. Det stärker hypotesen att ett träningsinducerat oxytocinpåslag gör möss glada och sällskapliga.
Det krävs dock fler studier. För det första är möss inte människor, och för det andra produceras oxytocin inte bara i hjärnan. För det tredje är social sammanhållning och vänskap inte enbart av godo. En grupp som bildar oxytocin tillsammans kan stöta bort andra. Grupptillhörighet är bra ibland och dåligt ibland. Allt beror på sammanhanget.
Men att springa är oftast ett bra sammanhang. Och att springa tillsammans är bra för sammanhållningen. Det kanske började på savannen eller ännu tidigare. En grupp jägare sprang efter ett byte. De producerade oxytocin medan de sprang och skaffade mat. De trivdes och ville göra det igen
Om skribenten
Johan Renström, Härnösand, är löparnörd men också en kunskaps- och vetenskapsnörd som har studerat allt från vetenskapsteori till fysiologi och neurovetenskap. Under vinjetten Hjärnfysikern skriver Johan om vetenskap och hälsa i allmänhet och om löpning i synnerhet.
Läs Johans blogg här: runnersworld.se/blogs/hjarnfysik
