I New York kastar löparna kläderna så fort det blir varmt. Korta shorts och sportbehå för damerna och endast shorts för herrarna är klädkoden, såväl bländande morgnar över broarna som heta kvällar i Central Park. Kroppstillstånd? Spelar inte så stor roll – platta såväl som mjuka magar syns i löparvimlet.

När vår systertidning Women’s Health, som jag också arbetar för, gjorde annonsen för Women’s Health Half Marathon så hade modellen svart sportbehå med tillhörande löpartajts. Med medalj runt halsen och keps på huvudet stirrade hon säkert in i kameran – tanken var att förmedla bilden av en vinnare.

Det gick tydligen inte fram. Efter en tid kom det nämligen in en anmälan till diskrimineringsombudsmannen, DO. Ett av påståendena som framfördes var att tjejer inte springer i endast sportbehå.

Bilden fälldes aldrig för diskriminering, men jag har småkokat en längre tid över påståendet. Det är enligt mig alltid ett problem när människor sätter upp klädförbud – för det handlar nästan alltid om vad vi kvinnor får eller inte får ha på oss. Det finns också en stor grupp med tråkiga människor som tycker att olika slags kläder hör hemma i olika ålderskategorier.

På löparbanan i East River Park på nedre Manhattan pågår det kapplöpning varje tisdagskväll. Medlemmarna från diverse klubbar springer varv efter varv; intervall efter intervall. Den här träningen gör ont, men kropparna distraherar sommartid.

Efter ett pass kan min bästa killkompis och jag ofta inte sluta prata om vad vi såg – vissa minnesbilder diskuterar vi även året om. I januari snackade vi exempelvis om en snabb silverräv som måste ha varit i 50-årsåldern, men såg ut som ett hett ungdjur i kroppen. Hur var det möjligt? Motiverande och imponerande. Helt klart värt att fortsätta springa när beviset på belöningen svischar förbi. Var silverräven stolt? Det borde han vara, jag skriver till och med om honom här.

Förra sommaren, när det pågick en debatt om män fick visa sig i bar överkropp eller inte i Sverige, höll jag på att skratta ihjäl mig. Vår självbild är att vi är ett av världens mest frigjorda folkslag, men samtidigt sätter moralpaniken ofta in när hud visas.

Det kan ställas i kontrast till New York, där det faktiskt är fullt lagligt för kvinnor att promenera runt i bar överkropp. Visst är det inte lämpligt att äta lunch på en uteservering utan kläder, men när man springer får man faktiskt enligt mig bära vad man vill så länge man täcker de intimare delarna.

Njutningen eller plågan över att se någons mage varar trots allt inte speciellt lång tid när en t-shirtlös löpare springer förbi. Dessutom tycker jag att det är befriande att se vanliga avklädda kroppar som motvikt till alla retuscherade vi ständigt matas med igenom media.

I New York tvekar jag aldrig om jag ska springa i sportbehå och kjol en ångande dag i betongdjungeln. Där tycker jag inte heller att det är konstigt att se människor från min löparklubb näst intill nakna eller att snacka om nästa lopp med min lokala tatuerare som endast bär keps, shorts och sina tatueringar. När det gäller min egen avklädda stil känner jag mig aldrig utsatt eller bedömd. Det jag har på mig är en klädsel om passar temperaturen, inget annat.

Men när jag springer i Stockholm eller på Slätta en het dag börjar jag ändå alltid fundera över om det är lämpligt att springa bara i sportbehå. Melodin som spelades i huvudet på högstadiet kommer tyvärr tillbaka – vad ska folk tro? Kanske ger en runda i sportbehå intrycket av att man vill visa upp sig eller vill bli uppraggad? Kanske till och med sno någons snubbe med sin svettiga mage?

Det är skönt att känna vinden på magen en varm sommardag. Svårare än så behöver det inte vara. Det är en frihet alla löpare bör ta sig då och då.

---