Att på knappt fem år gå från “medioker” fotbollsspelare till SM-löpare är en minst sagt spännande utveckling. Hur började du med löpningen?
– Jag flyttade till Uppsala 2009 och lade därmed fotbollsskorna på hyllan. Min nyvunna vän Bennet Hägg släpade med mig på en löptur i februari 2010 och han skrev sedan ett träningsprogram som jag följde fram till Göteborgsvarvet. Upplägget var enkelt, tre pass i veckan: Två tuffa och ett lätt. Det var där det startade och efter ett avbrott på grund av löparknä hösten 2010 har jag kunnat träna obehindrat. Kontinuitet har varit nyckeln.

Vilka är karriärens milstolpar?
– Minns min första pallplats i Kumla Stadslopp 2011, där jag vann en brandsläckare (som tack och lov varit oanvänd sedan dess). Sub 80 och 70 på halvmaran var viktiga för mig (Berlin 2011 och Haag 2013), liksom sub 31 på 10000 m (Umeå 2014). Sub 15 på 5000 m fick jag kämpa med och jag hade två lopp som var mindre än halvsekunden över innan jag till sist fick till det. Jag har hittills hållit mig till spannet från 3000 m till halvmaraton. Det blir framför allt många millopp på en säsong.

Bästa tränings- och tävlingsminnena?
– Inför Haag 2013 åkte jag till Jönköping under vasaloppshelgen och tränade med Bennet. Från fredag-söndag fick vi ihop 90 km bra träning (utan skidor på fötterna). En tävling som jag uppskattar extra är Bryggrundan hemma på Smögen, Sveriges vackraste millopp!

Har du något riktigt dåligt minne?
– Göteborgsvarvet 2013 var bedrövligt. Att vara bränd vid 5 km och ha som idé att aldrig bryta något lopp var inte en rolig kombination.

Hur ser målen ut framöver?
– Jag har efter en säsong där sub 31 på 10000 m varit huvudmålet, gått in i hösten med en träningslust utan egentliga kravfyllda mål. Jag kommer träna på och tävla mycket, men målet framöver är att skapa god grund för att kunna uppdatera mina personbästan under 2015. Blir jag bättre, ökar också chanserna att ta bättre placeringar, även om det är sekundärt.

Berätta om samarbetet med din sponsor Salming!
– Jag fick möjligheten att prova Salmings modeller Race och Speed förra hösten. En tipsade mig om att de sökte testlöpare på twitter. Efter att jag tränat och tävlat i skorna med enbart positiva omdömen träffade jag Joakim Sandin på Salming i mellandagarna. Salming Running har gjort en fantastisk debutsäsong på skomarknaden och jag är glad över att få vara med på den resan. Skorna är inte magiska i sig, men de hjälper mig att leverera det jag har i kroppen.

Har du någon förebild?
– Morfar är min stora förebild. Han hade levt ett spännande och slitsamt liv och kunde med humor dela med sig av livets stora och små berättelser. Hasse Nilsson i Enhörna är även han en förebild. Han har en gedigen meritlista i löparskorna och har fungerat som ett värdefullt bollplank under mina år i klubben.

Hur ser en perfekt söndag ut?
– Den gångna söndagen var en ovanligt bra en. Jag inledde med en seger i ett 10 km-lopp i London (se Anders i täten på bilden ovan), gick sedan och såg på ett Premier League-derby och avslutade med en familjemiddag. Hade vi adderat lite gospelsång från min fru, någon timma längre sovmorgon och en makrill på kroken så hade den varit fulländad.

Vad kommer vi att få läsa om i din blogg?
– Om jag klarar att kort sammanfatta innehållet vore det en ytterst tråkig blogg att följa… Jag hoppas att mitt intresse för löpning kommer att stänka, likt lervällingen på de brittiska terränglopp jag planerar att genomföra i höst.

HÄR HITTAR DU ANDERS BLOGG

Anders Grahl är 27 år, bor i Borås men pluggar just nu som utbytesstudent på University of Exeter i England. Sommaren 2015 kan han förhoppningsvis titulera sig civilingenjör i energisystem. Anders tävlar för Enhörna IF. 

Året var 1991. Det var en småkylig försommar i Stockholm. Jag stod vid krönet av Västerbron med ett par Converse på fötterna och en antenn på ryggen för Radio Stockholms räkning. Jag minns att jag huttrade en smula. Plötsligt såg jag Åke “Biten” Eriksson (nu Svanå) komma solo uppför denna klassiska bro, på andra varvet. Han såg tunn ut, han såg stark ut. Han såg bara stenklar ut. Och just där och då, i slutskedet av Stockholm Marathon 1991, föddes min fascination för hård löpning på allvar.

Ung, dum, naiv och full av impulser, sprang jag upp jämsides med Biten med mikrofonen i högsta hugg. Någonstans kom tanken att jag skulle göra en segerintervju mitt i loppet. Det hade ingen gjort tidigare.

Drygt 20 år senare ringer jag Biten för att fråga om jag kan intervjua honom. Jag frågar om han kommer ihåg mig från Västerbron 1991.
– Haha, ja, för fan, det är klart att jag gör. Du frågade: “Hur går det Åke?”, och jag svarade: “Trött”. Jag minns att jag blev förvånad och att jag ville bli av med dig. Jag kände att jag var tvungen att svara något, annars hade du fortsatt springa med mig ända ut på Norr Mälarstrand. Det är ett jäkla kul minne, säger Åke och garvar.
Kommer du ihåg om det kändes som en segerintervju?
– Ja, det gjorde det faktiskt. Jag var ganska säker på att kamma hem vinsten. Vi pratar vidare på telefon en stund, varpå vi bestämmer möte i hans hemort Halmstad.
– Du kan slagga hos mig, det är lugnt. Lirar du golf förresten? frågar Biten med en ganska annorlunda dialekt; ett slags stockholmska med inslag av halländska.

Några dagar därpå träffas vi på Holms GK strax utanför Halmstad. Och för att göra en lång historia kort när det gäller själva golfspelet, så fullkomligt krossade Biten mig, samtidigt som han bjöd på oförglömliga citat i stil med: “Jag tror inte ett dugg på stretching. Det är som med en gummisnodd; drar man för mycket i den så förlorar den sin elasticitet”.

Vi skrattar mycket när vi går längs fairway på Holms GK. Biten svingar klubban framgångsrikt, som den grymma tävlingsmänniska han fortfarande är. Rätt som det är börjar han berätta hur allt började.

Vill du läsa hela den här artikeln?

Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 9 2014. Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande: