Johan Rogestedt, Stenungsund, blev igår den förste svensken att springa en engelsk mile inomhus under fyra minuter. Det skedde i den irländska galan i Athlone. Det tidigare rekordet sattes av Hässelbys Elmar Engholm, 4:00.79, för två vintrar sen. Rogestedt passade även på att fila ner sitt årsbästa på 1500 meter till 3:42.78.
Källa: friidrott.se
Hej!
Haft två lugnare veckor träningsmässigt efter Dubai. Tar 10-14 dagar återhämta sig från en halv ironman, åtminstone för mig. Känner dock noll stress även om Ironman Sydafrika är bara 6-7 veckor bort. Fördelen med göra bra resultat och vara relativt skadefri är den arbetsro som följer. Vid omvänd situation uppstår stress, frustration och osäkerhet. Oavsett om det gäller livet i övrigt, jobbet eller idrott så är det en illaluktande parfym och bedrövlig sinnesstämning.
Med risk låta högmodig känner jag efter Kalmar och Dubai att jag kommit närmare lösa triatlonpusslet för egen del när det kommer till taktik, strategi och uppladdning. Har även på de sista loppen upplevt ett större inre lugn över min egen prestation vilket hjälper. Stressar sällan upp mig längre utan vågar lita på min plan och hålla den i större utsträckning. Tog några år inse men man kan inte prestera över sin dagsform. Om någon är bättre så är det hatten av. Går inte trolla fram 20-30 watt extra bara för du stör dig på han eller hon som cyklar om. Har även på träningar börjat backa tillbaka och låta mig mer ofta bli besegrad då jag vet hur mycket det förstör morgondagens pass genom kriga sönder sig. Nu är det ju inte så att jag helt är förändrad men den extremaste delen är något nedtonad.
Har sedan barnsben vägrat tro man kan bli framgångsrik inom sport genom utgå från en defensiv taktik. När jag spelade tennis kallades jag ”Big Shoots” av vissa. Hatar verkligen ha fel men nu känns det nästan som om man endast kan bli lyckosam om man är mer försiktig. Den aggressiva taktik man tänker använda skall endast plockas fram vid väl valda tillfällen och då beslutsamt och hänsynslöst. Gäller såväl tennis, fotboll, golf som triathlon. Som grabb skulle jag nog kalla det ”fegt”…..som vuxen tror jag ordet betyder ”smart”. Irriterande nå den slutsatsen som 39 åring men bättre sent än aldrig.
Man ställs ofta inför två-tre race avgörande ögonblick under en tävling. Svårheten är oftast inte fysiskt mäkta med utan kunna identifiera när de uppstår samt göra rätt bedömning huruvida det är rätt eller fel hänga på eller kallt låta det bero. Önskar det på ett enkelt sätt gick att förklara men på den här punkten är då erfarenheten betalar sig. Finns mängder med atleter som har fantastiska träningsresultat och imponerande träningsloggar från tusentals timmar. Om de inte omsätter all träning till tävling kommer de tyvärr aldrig fullt nå sin potential. Buskapet är tävla mer, och våga riskera mer på lopp som inte betyder så mycket samt under träningar. Det är av misstagen vi lär oss. Lever ni i en extrem kontrollbubbla är sannolikheten ni kommer vara oförberedda när saker skiter sig 100%. För en sak kan ni vara säkra på när ni tävlar i triathlon. Det går ALDRIG som man tänkt sig.
På tal om skita sig. Är på väg till Miami med kompisar. Planen är ducka hyfsat för alkoholen och försöka träna en del. Någon som känner igen ambitionen men vet att den är naiv & omöjlig?!
Nelker
Bland annat försvinner den impopulära svängen ut på Gärdet och de två varven.
– Vi försöker slå flera flugor i en smäll, säger Daniel Almgren, vd för Marathongruppen som arrangerar loppet.
Nästa år fyller Stockholm Marathon 40 år, och jubiléet firas bland annat med en helt ny bansträckning. Eller snarare, de populära delarna finns kvar och de som av löparna anses tråkiga byts ut.
– Dels är det för att Stockholm vuxit under de här åren, det finns helt andra områden att springa i nu, säger Daniel Almgren.
– Sen försöker vi ta tillvara på feedbacken från löparna, och den har i mycket gått ut på att rundan till Kaknäs är trist. Dessutom vill man ha mer löpning i city och mindre upprepning.
Daniel Almgren och Marathongruppen har arbetat med banomdragningen sedan i september förra året. Hundratalet alternativa dragningar har gåtts igenom och förkastats tills man enades om den här. Och han är inte orolig för hur omdragningen kommer att tas emot av loppets stammisar:
– Det kommer definitivt vara folk som tycker att vi överger den gamla sträckningen, men min upplevelse är att 95 procent av feedbacken på tidigare förändringar varit positiv.
Daniel Almgren tycker att Stockholm är en utmanande stad att arrangera lopp i:
– Löparna vill ha en envarvsbana i city som samtidigt är snabb och flack – i Stockholm är det en omöjlig ekvation. Men med den nya dragningen får vi mer av city, kapar de trista områdena och blir av med några av de tuffaste stigningarna.
– Vi försöker slå flera flugor i en smäll, säger han.
Och ja – den både hatade och älskade Västerbron blir kvar, men besöks bara en gång i 2018 års bansträckning. Målgången kommer vara på Stadion som tidigare, men den exakta platsen för starten vet man inte innan den nya banan kontrollmätts.
Nästa år blir det också mer löpning på Södermalm.
– Tidigare har vi bara tangerat stadsdelen, men nu kommer vi verkligen vara på Södermalm, det tycker jag är roligt. Det kommer göra mycket för stämningen och jag tror de kilometrarna kommer uppskattas både av Stockholmare och löpare utifrån landet eller utomlands ifrån, säger Daniel Almgren.
Underhållningen kring banan håller man också på att se över – Daniel Almgren beskriver det som att man nu kan börja ”med ett vitt papper” och att det blir lättare att bryta uppkörda spår nu.
Stockholm Marathons nya bansträckning kommer presenteras i sin helhet någon gång i augusti – men enligt Daniel Almgren kommer de första fem-sex kilometrarna avslöjas för de som deltar i årets maraton.
Även i år förändras banan på grund av Slussenombyggnaden, det blir 6,9 nya bankilometer. Bland annat ersätts Söder Mälarstrand med Hornsgatan och Lundagatan.
Läs också: Så ser nyheterna i bansträckningen 2017 ut!
Jag är en övertygad anhängare av allsidig och varierad träning, där löpningen för mig är den självklara grundpelaren. Oavsett om man har höga tävlingsambitioner eller tränar för sitt allmänna välbefinnande är löpträning en effektiv och lättillgänglig träningsform. Det går i princip att träna löpning var, när och (i stort sett) hur som helst och alltid få en märkbar träningseffekt.
Vi kan träna med en kompis, i grupp eller helt på egen hand. Vi kan fokusera hårt på löptävlingar av olika slag eller se löpningen som ett komplement till andra tränings- och tävlingsaktiviteter. Oavsett vilket så är löpning en bra bas för ett friskt och hälsosamt liv.
Dessutom betraktar jag löpträning som en i högsta grad rättvis aktivitet. För oavsett om vi har talang eller inte kan vi alltid förbättra vår kapacitet utifrån våra individuella förutsättningar. Regelbunden, strukturerad och varierad träning lönar sig och ger helt enkelt konkreta resultat. Det finns heller inga uppenbara genvägar.
Vi kan exempelvis inte – som i vissa andra idrotter – köpa oss framgång genom att skaffa oss dyr, sofistikerad utrustning. Träningsresultatet i löpning är främst avhängigt insats och attityd. Det handlar om att kontinuerligt lära sig mer om hur olika träningspass påverkar just dig och att ständigt söka sig fram till den optimala träningsmixen i olika skeden av livet. Vår främsta målsättning här på Runner’s World är att vara din inspiratör och ditt stöd i just den processen.
Löpning är per definition ansträngande och handlar ofta om att övervinna det fysiska och mentala motstånd det innebär att springa. När vi väl upptäckt vilka positiva effekter som finns att hämta i ett regelbundet löpande blir träningen snart ett behov – och därmed ett helt naturligt inslag i vår vardag. Då handlar löpning mer om att hitta smidiga, tidseffektiva och inte minst säkra sätt att genomföra vår träning.
Den frihet som löpningen innebär i en inrutad och ofta kravfylld tillvaro är viktig att slå vakt om. Löpningen ger oss värdefull egentid – ett utrymme som hjälper oss att bli mentalt starkare och att bättre fånga alla de hårda och ofta oberäkneliga bollar som livet kastar mot oss.
I höstas fick vi flera signaler om att många löpare, främst kvinnliga, känner rädsla och obehag när de ger sig ut på sina löprundor. I ett Sverige där andelen kvinnor som utsatts för sexualbrott fördubblats under tre år (från 1,4 procent år 2012 till 3,0 procent under 2015) och var tredje kvinna uppger att de generellt känner sig otrygga kvällstid, är detta tyvärr inte helt överraskande.
För att få en mer klar bild över den aktuella situationen har Sofia Hedström kartlagt problematiken och försökt utröna hur vi löpare ska kunna undvika att bli begränsade av rädslan – oavsett om den är befogad eller inte. (Läs hela artikeln här: Sexuella trakasserier mot löpare – det är dags att säga ifrån!)
Att löpare, som ägnar sig åt en i grunden positiv och oförarglig aktivitet, utsätts för sexuella trakasserier och hot är minst sagt alarmerande – och förstås helt oacceptabelt. Vi som älskar löpning måste därför ta detta problem på största allvar. Vi måste hjälpas åt och bidra till att vi alla, oavsett kön, kan genomföra vår träning på ett tryggt sätt. Att kunna springa fritt är faktiskt en mänsklig rättighet.
Förra veckan blev inte helt värdelös trots ofrivillig löpvila och knäont. Det kunde ha blivit betydligt värre än vad det faktiskt blev. Hemligheten är att lyssna på kroppen och i ett tidigt skede rätta till det som är fel, då behöver det inte bli mer än tre dagars ofrivillig löpvila. För nåt år sen så hade jag struntat i att knät protesterade och kört på som vanligt men vid det här laget så har jag lärt mig att lyssna på kroppen. Missförstå mig rätt, löpning gör ont rätt ofta och ska så göra, det är helt normalt. I lördags sprang jag intervaller på löpband, 3x2km + 3x1km vilket var allt annat än skönt, tvärtom så var det en ganska en obehaglig upplevelse. Mot slutet skrek lungorna så mycket efter syre att varje andetag var som att få ett njurslag och när jag äntligen fick hoppa av bandet efter den sista intervallen vek sig benen omgående. Föll ihop i en hög stönandes brevid löpbandet och kände mig både groggy och lätt illamående samtidigt som jag kände en viss lycka och njutning. Den typen av smärta är nåt man måste lära sig att omfamna om man vill bli en bättre löpare. Den smärta jag menar att man ska vara lyhörd inför är en annan typ av smärta, när man känner att nånting är fel och annorlunda, det ska man ta på allvar och respektera. Men när det gäller den förstnämnda formen av smärta så gör man bäst i att sluta känna efter så jävla mycket och bara köra. Det är ju inte bowling vi håller på med.
Trots tre dagar med löpvila fick jag ändå ihop 94km löpning, tre pass styrka/rehab på gymmet och två pass svettandes på crosstrainer. Har haft sämre veckor än så tidigare så just nu känner jag mig inte lika stressad som tidigare men jag vågar ändå inte riktigt ta ut nåt i förskott än. Under gårdagens långpass spökade knät till och från och jag var bitvis osäker på om jag skulle kunna fullfölja hela passet eller tvingas avbryta. Idag har jag gått och nojjat och känt efter alldeles för mycket men alldeles nyss sprang jag 2x7km tröskel utan större problem. Eller utan problem var kanske att ta i, var nära att avbryta fler gånger. Inte pga knät utan snarare för att benen var slitna och andningen tung vilket nog kan förklaras med dålig planering. Det var kanske inte helt genomtänkt att springa två pass intervaller så tätt inpå varandra och dessutom med ett långpass på 33km däremellan. Men huvudsaken var att knät höll ihop. Resten av veckan får visa om det var ett smart beslut att tvärstarta eller inte.
Anledningen till att det blev intervaller idag också var för att vi har fått töväder här i Norrland. 7 plusgrader, en decimeter vatten på marken, slask och 10 m/s i vindstyrka lockade inte till löpning utomhus så därför fick det bli löpband. Om plusgraderna håller i sig så kommer vi nog att ha barmark lagom mot slutet av veckan och då kan jag stå ut med grisigt väder ett par dagar. Imorse åkte skinnpajen fram, nästa milstolpe blir att få plocka fram kortbrallorna.
Att jag ständigt drabbas av diverse skadekänningar kan nog med största sannolikhet härledas till ett ganska dåligt löpsteg i kombination med att jag springer lite för mycket i förhållande till vad min kropp egentligen tycker är normalt. Min naprapat sa nånting tänkvärt i onsdags som etsat sig fast i huvudet sen dess. -”Har du tänkt nånting på framtiden? Hur det ska bli när du inte längre kan springa?”. Underförstått var det väl ett sätt att försöka säga att kroppen tar stryk av alla mil och att det i framtiden kommer att få konsekvenser på ett eller annat sätt. Men just nu är det ett pris som jag är villig att betala. Självklart vill jag kunna gå utan rullator när jag är 65 men jag vill å andra sidan inte heller begränsa min löpning bara för den rädslan. Det vore idioti.
Vi pratade även lite om att kanske variera träningen för att undvika allt för ensidig belastning. Problemet är att jag inte vill variera min träning. Jag vill springa. Punkt. Variera träningen kan man göra om man motionerar för husbehov. För egen del intresserar skidor, cykel och simning mig ingenting, det är i min värld lika intressant som att se färg torka. Min passion är marathon, inte Vasaloppet eller Vätternrundan. Man blir bra på det man tränar och jag vill bli en bättre löpare, därför springer jag. Ju fler mil i veckan desto bättre. Korta pass går bort om det inte handlar om intervaller men de ju ändå nästan lika lång tid som ett vanligt distanspass eftersom man både ska hinna med upp- och nerjogg och dessutom vila mellan intervallerna. Jag ser liksom ingen mening med att springa ett distanspass på 50-60min, det ger mig ingenting förutom dåligt samvete över att jag skulle kunna ha sprungit 90min istället. Nu raljerar jag som vanligt igen, klart det händer att jag springer distans på under en timme ibland men ni fattar min poäng. Lugna distanspass på 90-120min i kombination med långa tröskelintervaller och långpass varje vecka, det är min plan för att bli ett bättre marathonlöpare i år. Sen kanske det är helt fel väg att gå. Kanske borde jag istället satsa på 10km och på så sätt bli snabbare även på marathon?
Har fått till långpass på minst 32km varje vecka hittills så här långt men till helgen kanske den trenden bryts. På lördag är det lilla julafton för oss melodic rock lovers, då är det nämligen AOR Rock Night här i stan. AOR (Adult Oriented Rock) är den genre som ligger mig varmast om hjärtat och det jag inte kan om AOR är inte värt att veta. För 20 år sen hörde jag Roulette – ett obskyrt band från Sundsvall – för första gången. Dom släppte ett par singlar i slutet på 80-talet och på lördag är det dags att få se dom live för första gången. Med andra ord så har jag planerat för att vara bakfull på söndag. Kom ihåg att även om man älskar löpning så finns det andra värden här i livet. AOR är ett sådant.
/Hörs
Runner’s World genomförde nyligen en undersökning om sexuella trakasserier där över 1 200 svenska löpare deltog. Undersökningen visade att över hälften av kvinnorna någon gång har varit med om att en främling har kommenterat deras utseende, blottat sig, visslat, gett ett sexuellt förslag, antastat eller förföljt dem under en runda.
Knappt var femte manlig löpare har varit med om något liknande. Visslingar och kommentarer om utseendet är den vanligaste formen av oönskad uppmärksamhet som kvinnliga löpare möter. Vår undersökning visar att 60 procent av de kvinnliga löparna påverkas eller påverkas mycket av att bli kommenterade när de springer.
– Jag har bytt gym tre gånger på grund av äckelgubbar och kåta unga killar, säger Hanna Erixon i Varberg.
För Hanna har stunden på löpbandet inte bara varit en möjlighet att träna och bli av med stress, utan också en situation som på många sätt adderat stress. Hanna har fått många kommentarer från främmande män. De allra flesta har handlat om hennes utseende, som ”jag förstår att du har en så fast rumpa när du tränar så mycket”.
Förutom att byta gym har Hanna blivit mer noggrann med vilka kläder hon har på sig när hon tränar. När Hanna springer ensam väljer hon mindre smickrande plagg än när hon springer med en grupp där hon känner sig trygg – då kan hon ha på sig löparklänningar eller kjolar. Hanna kompromissar även med sitt eget beteende för att minimera risken att män ska komma fram.
– Jag kör alltid hörlurar och undviker ögonkontakt på gymmet. Jag vill inte ha de där kommentarerna.
Hanna säger att det är tröttsamt att säga ifrån och att hon ibland får dåligt samvete.
– En del män kanske bara försöker vara snälla, och så tolkar jag dem som äckelgubbar. Men oavsett avsikten med en kommentar är det inte okej att så många män tycker att de har rätt att kommentera tjejer.
Hanna jobbar inom kommunen i Varberg och säger att hon dessutom är rädd att stöta på någon av männen som kommenterat henne i ett jobbsammanhang.
Sexistiska kommentarer är tyvärr något man lätt vänjer sig vid som kvinnlig löpare, speciellt ”komplimanger”. ”Snygga ben” och ”snygg mage” är till exempel inget jag reagerar över längre. Däremot kan ”jag vill knulla dig” eller ”jag ska komma över hela din rygg” göra mig rädd. Precis som flera kvinnliga löpare i vår undersökning har jag råkat ut för många blottare genom åren – så många att jag har tappat räkningen och i princip alltid är beredd på att det kommer hända mig igen.
Enligt vår undersökning har sju procent av alla tillfrågade kvinnor råkat ut för blottare eller blivit antastade när de sprungit. Att det finns en risk att bli antastad som kvinnlig löpare har jag även blivit medveten om när jag sprungit lopp. Under Jamaica Reggae Marathon bedömde arrangörerna att jag skulle kunna bli påhoppad om jag sprang ensam.
De skickade därför ut en vakt som cyklade vid min sida under hela loppet. Incidenten har i dag blivit en rolig historia som mina vänner ofta drar på fester. Men den är egentligen inte speciellt kul – den handlar trots allt om att jag som kvinna inte ens kan springa ett lopp utan att riskera att bli utsatt för sexuella trakasserier.
Jag har reagerat på olika sätt när jag blivit utsatt för trakasserier i min vardag och som löpare. Ibland har jag sagt ifrån, ibland har jag varit tyst. Någon gång har jag blivit nervös och börjat skratta. Men varje gång har jag känt att jag inte gjort tillräckligt – att jag borde ha markerat hårdare.
I augusti 2015 mördades Ida Johansson, 21, i ett motionsspår i Upplands Väsby. Hon var ute och sprang när hon överfölls och fallet döptes därför snabbt till joggingmordet i media. Efter händelsen uppmanades kvinnor att vara försiktiga och att till exempel inte springa med hörlurar. Det ledde i sin tur till en debatt om att kvinnors frihet inskränktes.
I forumet ”Springande Tjejer” ville många manifestera att kvinnliga löpare inte ska behöva vara rädda, och Facebook-eventet ”Spring med kärlek” startades. Omkring 20 000 svenskar anmälde sig och runt om i Sverige anordnades flera manifestationer mot rädsla. Eventet finns fortfarande kvar och i augusti 2017 planeras bland annat en runda för att hedra Ida Johanssons minne och samtidigt manifestera att kvinnliga löpare inte ska behöva vara rädda.
Även om joggingmord är mycket ovanliga så skapar sådana här händelser en otrygghet. De känslor som följer drabbar många och kan hålla i sig länge.
– Våra snabba rädsloimpulser väcks automatiskt vid sådana här händelser. Signalerna gör oss beredda på att fly, oavsett om hotet är verkligt eller inte, säger psykologen Anna Bennich Karlstedt.
Nästan 63 procent av alla kvinnor i vår undersökning har bytt runda, eller väljer att springa på andra tider på dygnet på grund av rädslan för att bli antastade eller påhoppade. Motsvarande siffra för män är under tolv procent. Löparen Margret Buchholz i Göteborg säger att hon, till skillnad från sin man, aldrig skulle springa i Slottsskogen när det är mörkt.
– Många säger att man ska vägra att vara rädd, men det är inte så lätt att välja. Allt som man råkar ut för i det vanliga livet påverkar en även som löpare. Jag har råkat ut för både blottare och blivit överfallen, och det gör att jag ofta vänder mig om när jag springer för att vara säker på att ingen är bakom mig.
Nästan 90 procent av alla kvinnor i vår studie har dessutom anammat en säkerhetsåtgärd. Det kan handla om att tala om för någon exakt var man ska springa, att springa med mobilen i handen, att alltid springa med andra människor eller att ha med sig pepparsprej. Även om sådana här säkerhetsåtgärder inger viss trygghet känner många kvinnor som Runner’s World pratat med ändå ett visst motstånd mot att behöva tänka på sådant här, bara för att man ska ge sig ut och springa.
– Här i Varberg skedde några överfall på en löparslinga förra vintern så jag gick och köpte pepparsprej. Men jag skämdes ändå över att jag var rädd – jag vill inte vara rädd och nojig, säger Hanna Erixon.
Nästan 18 procent av alla kvinnor i vår undersökning har blivit förföljda av någon under en löprunda. Gemma Safikhani var exempelvis med om en otäck händelse under en semesterresa i Turkiet. Gemma tränade inför en halvmara och ett långpass stod på programmet, men hon hann inte längre än fem kilometer innan hon fick en dålig känsla i kroppen. En kille på moped passerade henne en gång, vände om och kom tillbaka. När Gemma sprang över till andra sidan av vägen följde mopedkillen efter.
– Jag blev jätterädd och tog upp mobilen och började ta bilder av killen.
Gemma sprang snabbare men mopedkillen fortsatte att följa efter henne. Efter flera kilometers jagande kom hon fram till hotellet och sprang in i lobbyn. Gemma vågade inte springa något mer på den semestern. Och det tog lång tid innan hon kände sig trygg även hemma i Sverige.
– I dag är jag mycket mer medveten om vad som finns runtomkring mig. Är det någon på andra sidan gatan kanske jag väljer en annan väg.
Psykologen Anna Bennich Karlstedt menar att ens sociala nätverk, som familj eller vänner, kan utgöra ett viktigt stöd när man har varit med om något obehagligt. Såväl praktiskt som emotionellt stöd från omgivningen är en viktig del i omhändertagandet för att återskapa en känsla av trygghet.
– Det är inte ovanligt att avfärda det som hänt med att det nog ”egentligen inte var så farligt – andra har ju råkat värre ut, jag kanske överreagerar”. Skam är en rätt vanlig reaktion, att man känner sig lite dum som reagerat överdrivet starkt. Men att känna skam efter en sådan här upplevelse, det måste vi hjälpas åt att sluta med, säger Anna Bennich Karlstedt.
Sexuella trakasserier är en slags påminnelse om att kvinnor är sårbara. Obehagliga upplevelser hänger ofta kvar, och et gör även saker man läser om i media eller får höra att vänner råkat ut för. Att känna rädsla är en överlevnadmekanism menar Anna, som förklarar att rädslans funktion är att få oss att agera.
– Impulsen är blixtsnabb och signalerar att vi ska hålla oss borta. Det här sker på en mikrosekund och går inte att tänka bort med rationella argument.
Om en kvinna säger att hon blivit sexuellt trakasserad under en löprunda utgår de allra flesta ifrån att det är en man som är förövaren – oavsett om det rör sig om en kommentar som ”snygg rumpa” eller om det rör sig om en blottare. RW:s undersökning visar också att en klar majoritet av de som trakasserar kvinnor är män. Det gör även en liknande undersökning som Runner’s World i USA gjort.
Det här betyder förstås inte att alla män är förövare. Men enligt Michael Kimmel, professor i sociologi på Stony Brook University i USA, utgör den här typen av sexistiskt beteende en del av en samhällsstruktur där vissa män känner ett behov av att visa att de har makten.
– Det offentliga rummet är fortfarande dominerat av män. Den här sortens beteende är ett sätt att visa att ”du befinner dig inom mitt område och jag ska visa att det är mitt område”, säger Kimmel.
Han menar att diskriminering på jobbet och att hålla en monolog i ett samtal är liknande beteenden, som män använder för att markera sin position i samhället. Nu är det givetvis stor skillnad mellan att begå ett överfall och att kommentera någons utseende – men i båda fallen har män såväl som kvinnor ansvar att markera att den här typen av beteenden inte är okej.
Det finns tyvärr ingen manual för hur en kvinna ska agera om hon blir sexuellt trakasserad under en löprunda. Varje kvinna måste själv göra en riskbedömning av situationen och sedan ta ställning till om det är värt att säga ifrån. Vad som däremot är tydligt är att både manliga och kvinnliga löpare bör ta sexuella trakasserier på allvar. Den här typen av beteenden begränsar våra möjligheter att kunna springa utan att behöva känna oss otrygga eller hotade. För även om du själv inte råkat ut för något och inte upplever det här som ett problem, så visar vår undersökning att du med stor sannolikhet känner någon som har varit med om något obehagligt under en löprunda – på grund av sitt kön. Det är illa nog.
(Klicka på bilden för att få upp den större)
SPRING MED EN POLIS
Runt om i Sverige arrangerar polisen ”trygghets-joggar”. Rundornas utformning varierar, men syftet är det samma – att öka tryggheten för löpare och förebygga brott. Ta kontakt med ditt lokala poliskontor för att se om det arrangeras trygghetsjoggar där du bor. Enligt Daniel Bredefeldt, regional samordnare för volontär-verksamheten i Stockholm, finns det även en rad saker du kan tänka på när du springer för att öka din säkerhet:
1. Spring med någon annan.
2. Ha alltid med dig mobilen.
3. Ta reda på mer om området du springer i. Information kan du få av din lokala polismyndighet.
4. Var uppmärksam på och medveten om din omgivning. Undvik hörlurar.
SÅ HANTERAR DU RÄDSLAN
Känner du dig rädd på ett överdrivet sätt? Upplever du att känslorna gör att du blir alltför begränsad i livet? Det finns hjälp att ta till. Enligt psykologen och psykoterapeuten Anna Bennich Karlstedt bör du, stegvis och kontrollerat, närma dig rädslan för att bearbeta den. Det här är hennes råd:
1. Lista olika rädslor och i vilka situationer de uppstår. Rangordna rädslorna och situationerna utifrån den grad av obehag du upplever.
2. Börja sedan att långsamt exponera dig för situationer som ligger långt ner på din lista, arbeta dig därefter uppåt.
3. Försök att stanna kvar i rädslan istället för att fly ifrån situationen, lägg märke till när den klingar av. Först när du känner att du kan bemästra situationen kan du ta nästa steg. Det här är svårt att göra på egen hand om rädslorna är starka, ofta krävs professionell hjälp av en psykolog.
4. Kom också ihåg att rädsla kan vara en indikator på att det här faktiskt inte är en bra plats att springa på.
FYRA LÄSARE BERÄTTAR
”När jag jobbade i Indien hände det titt som tätt att unga killar, stirrandes och fnittrandes, plockade upp sina mobiler och tog bilder när jag sprang. Det gjorde mig förbannad, jag hade inte alls lust att bli ett runkföremål. Ibland sprang jag fram och skällde ut dem med råge. En gång sprang jag till och med fram till en kille, ryckte telefonen ur handen på honom och hotade med att slänga den i havet. Jag gjorde inte det, men jag raderade alla hans bilder av mig.”
Kristina Liljas, Auckland, Nya Zeeland
”Jag har sprungit i många år och har råkat ut för en del otrevligheter, men inget som avskräckt mig från att fortsätta. Har snarare blivit mer beslutsam att fortsätta springa oavsett. Mer arg än ledsen liksom. När jag var runt 20 år dök en blottare upp mitt i joggingturen. Det var obehagligt men jag blev inte rädd, mer förvånad och äcklad. En äldre man, helt tragiskt. Det var mitt på dagen vilket nog gjorde att hela situationen blev mindre skrämmande. Jag polisanmälde aldrig, men så här i efterhand så borde jag förstås ha gjort det. Andra mer vanligt förekommande händelser under alla år som löpare är kommentarer av olika slag. Mestadels positiva, men det kvittar ju – varför ska jag bli bedömd överhuvudtaget?
Ett fåtal gånger har jag upplevt att jag blivit förföljd. Men då har jag tvingat mig själv att bli förbannad i stället för rädd. Några gånger har jag plockat upp en sten att använda som vapen om jag skulle behöva. Det är för jäkligt att man ska behöva vara rädd när man springer! Men jag tänker inte ge mig, jag tänker fortsätta springa mina rundor.”
Tove Frisk, Växjö
”Jag brukar springa på Gotland på somrarna. En morgon när jag sprang mellan åkrarna och lyssnade på Sommar i P1 såg jag hur en man stod vid sin bil och blockerade vägen. Jag fick en dålig känsla direkt och ringde till min man, men jag pratade så snabbt att han inte riktigt förstod vad som hände. Mannen vid bilen tittade inte på mig, men jag såg att han blottade sig. Jag var helt ensam och enda sättet för mig att komma förbi var att passera honom. Jag spurtade förbi och sen när jag kom hem satte jag och min man oss i bilen för att leta upp honom. Jag ringde också till polisen och anmälde. Efteråt blev jag fruktansvärt rädd och nojig.
Jag är psykolog och jobbar med brott mot barn, men kände ändå hur förminskad jag blev av folks kommentarer efteråt. Varför skrev jag inte upp registreringsskylten? Varför fotade jag inte av honom? Lång tid efteråt hade jag problem med att springa. Jag var tvungen att ha min man eller min mamma i mobilen under hela rundan. Hela händelsen förstörde mycket för mig – det är inte kul att springa när man är rädd.”
Moa Mannheimer, Stockholm
”Det var vinter och efter tio på kvällen. Jag skulle springa runt Växjösjön. Då kände jag mig odödlig och var inte alls rädd trots att det var sent. När jag kom till den mörka delen av sjön mötte jag en man på cykel som sa något kryptiskt till mig. Jag hann inte uppfatta exakt vad han sa, men jag märkte att det skramlade till. När jag vände mig om såg jag hur han vände cykeln och kom efter mig. Jag började springa fort och fick en metallsmak i munnen. Jag sprang och sprang tills jag såg två kvinnor vid en bil som jag nästan attackerade. Kvinnorna skjutsade hem mig. Det här är många år sen, men sedan dess har jag aldrig sprungit ensam efter klockan nio på kvällen.”
Ina Lindén, Lund
I början på den här veckan är jag ensam med min son, och då kan jag inte kliva upp i svinottan och åka till Crossfit Nordic och träna. Då får jag träna hemma istället. Det man ska veta nu är att jag är sämst i världen på att träna hemma. Jag kan liksom inte med att hitta på ett roligt pass och sedan faktiskt genomföra det. Jag måste ha en app som säger åt mig, och det får inte vara för jobbigt, för då blir jag sur. Jag var mycket bättre på det för flera år sedan. Hela min mammaledighet tränade jag med Nike Training club så att svetten sprutade och tyckte det var toppen. Det går inte nu. Jag tor att jag har gjort mig helt beroende av mia träningskompisar för att kunna ta ut mig, för där har jag inga problem att träna tills jag mår illa. Jag fick helt enkelt köra en favorit i repris, Linus Johanssons app 8 minutes calisthenics workout, ett par varv och sedan var jag klar. Den är skön, inte för jobbig men ändå så att jag blir både svettig och flåsig.
Vad har ni för lösningar på hemmaträning?
Jag har alltid tränat, mestadels individuell träning, allt från simning på hög nivå till pass på gym. Men i samband med att jag fick barn så har löpningen passat mig bra.
När jag var yngre simmade jag i Kristianstad, tränade sex dagar i veckan, till slut blev det för mycket. Jag gick inte in i ett badhus på många år efter det att jag slutat. Jag har också alltid löptränat från och till, som ett komplement till övrig träning. Jag är uppvuxen i mellersta Skåne, där är det väldigt fin natur att springa i, det har varit ett dragplåster. Jag mår väldigt bra av att vara ute i skogen, det ger mig lugn.
Jag arbetar som inredare och stylist och fotograf. Mina kunder är olika inredningsföretag och jag får ofta beställningar där jag ska göra inspirationsjobb runt ett tema. Jag arbetar också med inredningsmagasinet Elle Decoration, för dem gör jag mest egna installationer och skriver en blogg. Jag har även ett konto på Instagram, med 75 000 följare. Där berättar jag om vardagsliv, inredning och lite löpning.
Jag ska representera Run Stockholm den sjunde maj i år. Det är ett lopp i innerstaden, där man kan välja mellan 5 och 10 kilometer. Jag ska vara den som representerar den kreativa människan, den som behöver löpningen för att kunna prestera kreativt.
Jag är annars inte så mycket för lopp, det är bara stressande. Men när jag nu springer det här loppet, jag ska springa 10 kilometer, så kommer jag inte att bry mig om några tider. När jag springer ska det vara en kul grej utan några prestationskrav. För mig är löpning avkoppling, något som vädrar ut och neutraliserar hjärnan.
Jag försöker springa varannan dag, och då landar jag på ungefär sex-sju kilometer per gång. Ibland blir det upp till en mil, men sällan mer. Dagsformen får avgöra hastigheten och distansen. Jag är noga med att ta en vilodag mellan passen för att inte pressa kroppen för mycket. Jag springer i alla väder, utom när det vinterstormar som värst här i Skåne, då blir det löpband på gym.
Löpningen ger mig massor av idéer, ofta öppnar den upp när man kört fast i några tankebanor och inte kommer ut. Jag arbetar mycket hemifrån, men jag är också i Stockholm en hel del. Jag har alltid löparskorna med mig på mina resor. När jag är i Stockholm drar jag mig till vatten när jag springer, ofta blir det längs Hornstulls strand och Årstaviken.
Jag försöker få med läsarna av min blogg och på Instagram att hänga på Run Stockholm. Det vore kul om vi kunde få till någon samlingspunkt, där vi kunde springa tillsammans, och kanske prata lite inredningstips på vägen, ha ha!
Hur länge möblerna får stå kvar på samma plats hemma? Jag har väldigt mycket jobb, så jag hinner faktiskt inte göra om så mycket hemma. Men jag känner ett ständigt behov av förnyelse, så är det att vara en skapande människa.
Det finns ett lopp jag tänker att jag ska springa någon gång, och det är Tjejmilen i New York. Det skulle vara en fantastisk känsla att springa i New York.
Ett av mina bästa löparminnen upplevde jag i somras när vi hälsade på ett par kompisar i Gnesta, som älskar löpning. Vi gick ut varje morgon och sprang fem lugna kilometer, som vi avslutade med att simma ut till en badflotte där vi gjorde lite träningsövningar, innan vi simmade tillbaka.
Där väcktes också lusten till simning igen, men utan några krav på prestation. Det var en underbar upplevelse att både springa och simma omgiven av vacker natur.
Fredag är ju en klassisk pumpdag, då ska det byggas upp ett jädra trysh i biccarna och pumpas in volym i bröstet och axlarna inför helgen. Den här veckan fick vi pumpen redan idag på torsdagen. Det var sviiiinmånga armhävningar och pullups och utfall och marklyft hit och dit. Svinjobbigt. Jag hade tjuvtittat på passet innan och tyckte att det såg bedrägligt lätt ut. Det hade man ju igen när jag stod där och frustflåsade redan mellan första och andra setet utfall. Men jädrans så bitiga vi blev! Det här pumpet måste väl ändå hålla i sig till på måndag!
Hur min rygg mår nu efter Linus behandling? Jo, tackar som frågar, den mår jättebra! Jag får assistans med att vrida bröstkorgen efter träningen och kör mina övningar. Jag kan till och med stå upp och jobba nu! Däremot undrar jag om kroppen fick lite för mycket rörlighet som den inte riktigt känner igen eftersom jag lyckades med bedriften att sträcka mig i vänster röv på uppvärmningen i tisdags! Ovärt och ovärdigt. På ett möte på eftermiddagen kunde jag inte sitta utan fick lov att ligga i en soffa för att det inte skulle dra i rumpan. Nu har det lugnat sig och gör bara ont om jag sitter i en position som sträcker ut vänster sida extra mycket, men det gör fortfarande rätt ont. Onödigt.
För ganska exakt ett år sen så beklagade jag mig i ett inlägg här över att det bara hann gå 19 dagar av 2016 innan jag var tvungen att uppsöka naprapaten. Den här gången hann det gå en dryg månad innan det var dags. Alltid nåt. Men jag tänker varken beklaga mig eller tycka synd om mig själv utan istället bara konstatera att det är vad det är, allting har ett pris och löpning är inget undantag. Springer man mycket så ökar risken för skador jämfört med om man inte springer så mycket och det är väl ungefär det som har hänt nu. Förhoppningsvis är jag tillbaka om ett par dagar men är det nånting jag har lärt mig de senaste åren så är det att dra i handbromsen i tid innan det är försent. Planen är fortfarande att persa i Boston och vara i mitt livs form då.
Det här är ett bekant väntrum som jag återigen fick glädjen att stifta bekantskap med tidigare idag. Elit Rehab i Sundsvall. Dom jublar varje gång jag har ont. Eller nä, nu var jag elak. Alla som jobbar där är otroligt kompetenta och jag anförtror gladeligen min trasiga kropp i deras händer för jag vet att dom vet vad dom pysslar med. Men utan sånna som mig så skulle deras omsättning var lite mindre.
Allting började i måndags. Jag kände mig oförskämt fräsch trots långpass i söndags och hade initialt tänkt mig nån form av intervaller i överfart. Tankarna gick lite åt 10x1000m eller 3x2km + 3x1km. Båda två framkallade lite lätt ångest samtidigt som smaken av mjölksyra lockade på ett perverst sätt som bara en löpare kan förstå. Det blev dock varken nåt av dom. Det slutade istället med 21km distans i mörker, kyla och piskande vind sent på kvällen. Intalade mig själv att jag var smart som sköt upp intervallerna till tisdagen för att inte slita på benen i onödan men i själva verket berodde det på att jag glömt å ladda min gamla iPod Mini som är ett måste när jag springer på band. Passet i sig kändes så bra som jag trodde, oförskämt fräscha ben. Belönade mig själv med en semla efteråt. Men sen hände nåt. Började känna en konstig ömhet och svullnad nedanför knät. Kände ganska omgående att det var nåt som var fel och att det påminde om det begynnande hopparknät jag drog på mig i höstas. I tisdags hade jag svårt för att gå i trappor men kände ingen direkt smärta. Insåg dock ganska snabbt att det inte skulle bli nån löpning så istället gick jag till gymmet och rehabade som f#n och avslutade med en timme på crosstrainern.
Fick tid hos naprapaten idag. Han hittade felet direkt. Jag var riktigt sned i bäckenet och högerbenet var betydligt kortare än vänsterbenet vilket blev ganska uppenbart när jag låg där på britsen. Efter att han knäckt till det så var benen helt plötsligt lika långa igen. Sen gick han på med nålar och knådning av låret som orsakade lika mycket smärta som svordomar. Grundproblemet är dock detsamma som tidigare. Mitt bäcken är inåtvridet vilket gör att att jag faller inåt med höften / knät vid varje löpsteg och det i sin tur resulterar i snedbelastningar. Den här gången tog sig smärtan uttryck i knäskålssenan, nästa gång kan det bli ITB, rumpan eller höften. Det är så jag skapt och det är svårt att göra nåt åt det. För Svensson som springer nån gång i veckan för husbehov är det sällan ett problem men springer man 13-14 mil i veckan året om så blir det helt plötsligt ett ganska stort problem, som han uttryckte det. Jag har aldrig tänkt på det innan men när jag ligger på rygg med raka ben så är min högerfot naturligt vinklad utåt nästan 45 grader vilket är ett tydligt resultat av att Gud måste ha skapat mig på en måndag eller åtminstone vart rejält bakfull. Innan jag gick därifrån så föreslog han att jag skulle tänka över att skaffa nån form av pronationsstöd eller inlägg på högerskon för nu börjar det bli ett återkommande problem och då kan det vara värt att åtminstone tänka tanken.
Just nu känns det som nån kört över mitt lår med ett traktordäck men det brukar vara en bra känsla. Förhoppningsvis är jag igång snart utan nåt längre avbrott. Jag testade faktiskt att jogga lite lätt igår när jag promenerade till gymmet och det var egentligen inga problem förutom att knät ömmade och kändes svullet men jag kände ingen direkt smärta. Beroende på hur kroppen svarar på nålbehandlingen så avvaktar jag med löpning tills det känns helt bra, förhoppningsvis redan imorn men om inte så får det bli crosstrainer. Vid det här laget har jag lärt mig att skynda långsamt är bättre än att skynda fort. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte sprätter i benen och att det enda jag egentligen vill göra är att sticka ut och springa. Nu direkt. Gärna redan igår.
Att inte kunna springa såsom man vill skapar en massa negativ stress. Stress över utebliven träning, stress över att hamna efter och stress över ovissheten att inte veta hur länge man kommer att ha ont. Men allra mest skapar det en massa stress kring kosten. När jag springer som vanligt så äter jag allt jag kommer över och tänker inte så mycket i termer av bra eller nyttig kost. Mat är energi som ska förbrännas, det är min filosofi. Men det första jag gjorde igår var att slänga en nybakad konditori semla, tömma resterna av en chipspåse i sopkorgen och göra en omelett till middag istället för att äta pasta med grädde och parmesan som var tanken från början. Jag kan vara riktigt strikt när jag vill och om det krävs. Jag måste, för jag är fåfäng och vill fortfarande kunna komma i mina skinny Levis jeans och mina Ralph Lauren skjortor i slimfit men fan vad mycket tråkigare livet blir utan lösgodis och vispgrädde.
Det enda positiva med gårdagen var att Sting fick Polarpriset. Sting är köng som vi säger här i Sönsvall. Han kommer till Sverige igen i sommar, senast han var här med Paul Simon stod jag längst fram i Globen och svävade på rosa moln. Och nu i efterhand kan jag inte förstå varför jag inte var och såg The Police när dom återförenades, helt obegripligt. Mer Sting åt folket! Men det mest pinsamma med Stings låtskatt är att folk väljer ”Every breath you take” som bröllopslåt, det är lite som att välja ”I will kill you” med Cannibal Corpse.
/Hörs
Starka lårmuskler hjälper till att stabilisera dina knän och en stark höft, rumpa och core ser till att du inte ”tappar” höften och knät faller inåt. Gör de här övningarna två gånger i veckan så kommer knäna – och resten av din kropp – hålla sig starka och friska.
Knäböjshopp
Sträck armarna framför dig och sätt dig bakåt. Explodera upp så högt du kan och landa mjukt. Skjut direkt upp igen. Arbeta kontrollerat och glöm inte bort en bra hållning även när du blir trött. Gör 4×15 reps.
Utfall med varannan ben framåt.
Gör 3×15 (när du klivit fram med båda benen har du gjort en rep).
Låga sidoutfall
Lägg över kroppsvikten på höger sida och sjunk ner i ett sidoutfall med god hållning. Våga böja ordentligt i knät och se till att jobba bakåt med rumpan. Utan att ställa dig upp helt rakt – skrifta över vikten till andra sidan. Alternera fram och tillbaka tills du gjort 15 reps på varje sida. Gör tre set.
Mountainclimbers
Ställ dig i armhävningsposition. Dra in höger knä under dig, sparka sedan kontrollerat bak igen. Byt ben och fortsätt att alternera så fort du kan med bibehållen teknik. Gör 3×15 (när du dragit fram båda benen har du gjort en rep).
Bandpromenad
Trä ett gummiband strax över knäna och hitta ett startläge där bandet alltid är lite spänt. Kliv 20 steg åt vänster, sedan tillbaka. Gör 3 omgångar.
Omvända höftlyft på boll
Ligg på en träningsboll (eller bänk) med vikten framåt. Håll benen raka och lyft höft och ben tills de är parallella med resten av kroppen. Knip till rejält med rumpan och ta en kort paus högst upp. Sänk ned sakta och upprepa. Gör 3×15.
