Mörkerträning i ensamheten

För ganska exakt ett år sen så beklagade jag mig i ett inlägg här över att det bara hann gå 19 dagar av 2016 innan jag var tvungen att uppsöka naprapaten. Den här gången hann det gå en dryg månad innan det var dags. Alltid nåt. Men jag tänker varken beklaga mig eller tycka synd om mig själv utan istället bara konstatera att det är vad det är, allting har ett pris och löpning är inget undantag. Springer man mycket så ökar risken för skador jämfört med om man inte springer så mycket och det är väl ungefär det som har hänt nu. Förhoppningsvis är jag tillbaka om ett par dagar men är det nånting jag har lärt mig de senaste åren så är det att dra i handbromsen i tid innan det är försent. Planen är fortfarande att persa i Boston och vara i mitt livs form då.

Det här är ett bekant väntrum som jag återigen fick glädjen att stifta bekantskap med tidigare idag. Elit Rehab i Sundsvall. Dom jublar varje gång jag har ont. Eller nä, nu var jag elak. Alla som jobbar där är otroligt kompetenta och jag anförtror gladeligen min trasiga kropp i deras händer för jag vet att dom vet vad dom pysslar med. Men utan sånna som mig så skulle deras omsättning var lite mindre.

Allting började i måndags. Jag kände mig oförskämt fräsch trots långpass i söndags och hade initialt tänkt mig nån form av intervaller i överfart. Tankarna gick lite åt 10x1000m eller 3x2km + 3x1km. Båda två framkallade lite lätt ångest samtidigt som smaken av mjölksyra lockade på ett perverst sätt som bara en löpare kan förstå. Det blev dock varken nåt av dom. Det slutade istället med 21km distans i mörker, kyla och piskande vind sent på kvällen. Intalade mig själv att jag var smart som sköt upp intervallerna till tisdagen för att inte slita på benen i onödan men i själva verket berodde det på att jag glömt å ladda min gamla iPod Mini som är ett måste när jag springer på band. Passet i sig kändes så bra som jag trodde, oförskämt fräscha ben. Belönade mig själv med en semla efteråt. Men sen hände nåt. Började känna en konstig ömhet och svullnad nedanför knät. Kände ganska omgående att det var nåt som var fel och att det påminde om det begynnande hopparknät jag drog på mig i höstas. I tisdags hade jag svårt för att gå i trappor men kände ingen direkt smärta. Insåg dock ganska snabbt att det inte skulle bli nån löpning så istället gick jag till gymmet och rehabade som f#n och avslutade med en timme på crosstrainern.

Fick tid hos naprapaten idag. Han hittade felet direkt. Jag var riktigt sned i bäckenet och högerbenet var betydligt kortare än vänsterbenet vilket blev ganska uppenbart när jag låg där på britsen. Efter att han knäckt till det så var benen helt plötsligt lika långa igen. Sen gick han på med nålar och knådning av låret som orsakade lika mycket smärta som svordomar. Grundproblemet är dock detsamma som tidigare. Mitt bäcken är inåtvridet vilket gör att att jag faller inåt med höften / knät vid varje löpsteg och det i sin tur resulterar i snedbelastningar. Den här gången tog sig smärtan uttryck i knäskålssenan, nästa gång kan det bli ITB, rumpan eller höften. Det är så jag skapt och det är svårt att göra nåt åt det. För Svensson som springer nån gång i veckan för husbehov är det sällan ett problem men springer man 13-14 mil i veckan året om så blir det helt plötsligt ett ganska stort problem, som han uttryckte det. Jag har aldrig tänkt på det innan men när jag ligger på rygg med raka ben så är min högerfot naturligt vinklad utåt nästan 45 grader vilket är ett tydligt resultat av att Gud måste ha skapat mig på en måndag eller åtminstone vart rejält bakfull. Innan jag gick därifrån så föreslog han att jag skulle tänka över att skaffa nån form av pronationsstöd eller inlägg på högerskon för nu börjar det bli ett återkommande problem och då kan det vara värt att åtminstone tänka tanken.

Just nu känns det som nån kört över mitt lår med ett traktordäck men det brukar vara en bra känsla. Förhoppningsvis är jag igång snart utan nåt längre avbrott. Jag testade faktiskt att jogga lite lätt igår när jag promenerade till gymmet och det var egentligen inga problem förutom att knät ömmade och kändes svullet men jag kände ingen direkt smärta. Beroende på hur kroppen svarar på nålbehandlingen så avvaktar jag med löpning tills det känns helt bra, förhoppningsvis redan imorn men om inte så får det bli crosstrainer. Vid det här laget har jag lärt mig att skynda långsamt är bättre än att skynda fort. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte sprätter i benen och att det enda jag egentligen vill göra är att sticka ut och springa. Nu direkt. Gärna redan igår.

Att inte kunna springa såsom man vill skapar en massa negativ stress. Stress över utebliven träning, stress över att hamna efter och stress över ovissheten att inte veta hur länge man kommer att ha ont. Men allra mest skapar det en massa stress kring kosten. När jag springer som vanligt så äter jag allt jag kommer över och tänker inte så mycket i termer av bra eller nyttig kost. Mat är energi som ska förbrännas, det är min filosofi. Men det första jag gjorde igår var att slänga en nybakad konditori semla, tömma resterna av en chipspåse i sopkorgen och göra en omelett till middag istället för att äta pasta med grädde och parmesan som var tanken från början. Jag kan vara riktigt strikt när jag vill och om det krävs. Jag måste, för jag är fåfäng och vill fortfarande kunna komma i mina skinny Levis jeans och mina Ralph Lauren skjortor i slimfit men fan vad mycket tråkigare livet blir utan lösgodis och vispgrädde.

Det enda positiva med gårdagen var att Sting fick Polarpriset. Sting är köng som vi säger här i Sönsvall. Han kommer till Sverige igen i sommar, senast han var här med Paul Simon stod jag längst fram i Globen och svävade på rosa moln. Och nu i efterhand kan jag inte förstå varför jag inte var och såg The Police när dom återförenades, helt obegripligt. Mer Sting åt folket! Men det mest pinsamma med Stings låtskatt är att folk väljer ”Every breath you take” som bröllopslåt, det är lite som att välja ”I will kill you” med Cannibal Corpse.

/Hörs