Mörkerträning i ensamheten



 

I början på den här veckan är jag ensam med min son, och då kan jag inte kliva upp i svinottan och åka till Crossfit Nordic och träna. Då får jag träna hemma istället. Det man ska veta nu är att jag är sämst i världen på att träna hemma. Jag kan liksom inte med att hitta på ett roligt pass och sedan faktiskt genomföra det. Jag måste ha en app som säger åt mig, och det får inte vara för jobbigt, för då blir jag sur. Jag var mycket bättre på det för flera år sedan. Hela min mammaledighet tränade jag med Nike Training club så att svetten sprutade och tyckte det var toppen. Det går inte nu. Jag tor att jag har gjort mig helt beroende av mia träningskompisar för att kunna ta ut mig, för där har jag inga problem att träna tills jag mår illa. Jag fick helt enkelt köra en favorit i repris, Linus Johanssons app 8 minutes calisthenics workout, ett par varv och sedan var jag klar. Den är skön, inte för jobbig men ändå så att jag blir både svettig och flåsig.

Vad har ni för lösningar på hemmaträning?

Novembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Sov dig snabb
  • Lär av eliten
  • Vässa steget
  • Smart mat
  • Bygg dig stark och skadefri?
  • Möt Markus Torgeby
  • Pocket, ”Löparens Hjärta” på köpet

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Pumptorsdag



 

Fredag är ju en klassisk pumpdag, då ska det byggas upp ett jädra trysh i biccarna och pumpas in volym i bröstet och axlarna inför helgen. Den här veckan fick vi pumpen redan idag på torsdagen. Det var sviiiinmånga armhävningar och pullups och utfall och marklyft hit och dit. Svinjobbigt. Jag hade tjuvtittat på passet innan och tyckte att det såg bedrägligt lätt ut. Det hade man ju igen när jag stod där och frustflåsade redan mellan första och andra setet utfall. Men jädrans så bitiga vi blev! Det här pumpet måste väl ändå hålla i sig till på måndag!

Hur min rygg mår nu efter Linus behandling? Jo, tackar som frågar, den mår jättebra! Jag får assistans med att vrida bröstkorgen efter träningen och kör mina övningar. Jag kan till och med stå upp och jobba nu! Däremot undrar jag om kroppen fick lite för mycket rörlighet som den inte riktigt känner igen eftersom jag lyckades med bedriften att sträcka mig i vänster röv på uppvärmningen i tisdags! Ovärt och ovärdigt. På ett möte på eftermiddagen kunde jag inte sitta utan fick lov att ligga i en soffa för att det inte skulle dra i rumpan. Nu har det lugnat sig och gör bara ont om jag sitter i en position som sträcker ut vänster sida extra mycket, men det gör fortfarande rätt ont. Onödigt.

Den osminkade, oönskade sanningen



 

Jag anser mig vara en person som inte är så kroppsnojig. Jag vet att jag skulle kunna snäppa upp min kost lite, skippa mitt fredagsgodis och tajta till mig ytterligare, men det är det inte värt för mig. Jag älskar min kropp – den är stark, den är snygg. Ok, jag tar tillbaka allt jag sa – det här gäller nämligen bara framsidan. Jag kan ställa mig framför spegeln och kolla en stund och tänka ”Hell yeah!” Jag har ett fint ansikte, klara glada ögon, fina raka tänder, markerade kindben, vackra axlar, stark mage.  Baksidan har jag försökt glömma bort att den finns överhuvudtaget. Jag tänker nästan aldrig på den och jag skulle aldrig få för mig att visa den för någon. Den är som månens baksida, som jag alltid vänder bort från solen.

Behandlingen hos Linus som jag skrev om igår är slut nu. Jag har kört en och en halv timme idag också och då med fokus på själva ryggen och ryggraden. Både igår och idag har han tagit bilder på mig framifrån, från sidorna och bakifrån. Helt osminkat, rakt upp och ner. Jag har själv tagit bilder på min rygg, men när jag har gjort det själv har jag alltid sminkat bort det värsta, sträckt armarna över huvudet, vridit mig så att det ser bra ut, så att skoliosen bara är en pikant detalj som gör bilden intressant och spännande. Linus bilder på min rygg visar den osminkade sanningen, som det ser ut i verkligheten. Jag ville inte se det. ”Kom och titta!” ropade Linus, och jag kunde inte tänka mig något värre. Att tvinga mig själv att se hur jag ser ut på riktigt skrämde mig hundra gånger mer än att han skulle begrava fingrarna mellan IT-bandet och min hamsting. Att konfronteras med varenda jävla grej som skoliosen har gjort med min rygg, varenda valk den har tryckt fram, varende knöl den har skapat. ”Jag måste ju ha stått extra säckigt när han tog bilden” tänkte jag, men jag visste ju att det inte var så. Jag sträckte på mig.

Så, varsågoda! Här har ni den. Min rygg. Som den ser ut. På riktigt.

Så, nu då? Hur ska jag hantera den här nya oönskade informationen? Det kommer att ta ett tag att smälta den. Trots allt skulle jag ju vilja ha en annan rygg, en rak och snygg som inte gör att jag ser krokig och lite tjock ut. En som gör att jag är symmetrisk. Tänk så snyggt det skulle vara, och tänk så lång jag skulle vara. Men det kan jag inte få. Det jag kan göra är att försöka acceptera den. Hur mycket jag än struntar i fredagsgodiset kommer de där vecken aldrig försvinna. Jag kommer aldrig att bli rakare. Det var nyttigt att se den – jag tror inte att det är bra att ignorera en del av kroppen på det sätt jag har gjort. Den är där – deal with it. Jag ska vara tacksam att den inte gör ont så ofta och att den väldigt sällan begränsar mig. Det i sig är ju helt otroligt. Och jag har ju en bra framsida att glädjas över, så är det ju långt ifrån alla som känner.

Och när det känns trist kan jag alltid läsa Linus inlägg på Instagram om min rygg och återigen få tårar i ögonen. Tack Linus, för att du kan se skönhet i ta mig fan allting. Och tack för dina magiska händer.

 

Linus är en trollopraktor



I morse när klockan ringde i svinottan var det inte för att rusa upp och cykla till gymmet utan för att ta mig till stationen och åka till Hudiksvall. Nej, det är inte bara en nöjesresa – eller det beror väl på vad man lägger i ordet nöje. I våras träffade jag Linus Johansson i Åre och han fick ta hand om min skoliosrygg i en timme. Jag har tidigare bloggat om det här, det gjorde fruktansvärt ont, det han gjorde. Han är sjukgymnast (eller Friskgymnast som han själv kallar det)i botten och har sedan gått utbildningar i hur bindväven gör att kroppen sitter ihop och jobbar nu med myofascial manipulation (alltså manipulaiton av bindväven). I Åre gtog han hand om mig i en timme och gned bindväven från fötterna och upp och drog i revbenen. Samtidigt som jag svettades ymnigt av smärta fick jag en känsla av att han visste exakt vad han gjorde och att han visste precis vad jag behöver. Min kropp drar snett, jag kan inte stå upp stilla utan att få andnöd och krypningar i hela kroppen, jag har periodvis ont i ryggen när jag har varit stilla en stund. Jag har gått hos många duktiga personliga tränare och naprapater, men jag har aldrig gett ryggen en rejäl omgång – inte låtit någon ta ett större grepp om den. Nu har Linus två dagar på sig, fem timmars behandling.

Han började med att ställa frågan varför jag är där och jag blev helt ställd. ”Men det vet han väl”, tänkte jag. ”Jag är ju helt ramsned!”

Efter lite lirkande kom jag fram till att jag är här för att jag känner mig obekväm och lite stel i min överkropp. Det är som att jag inte får plats i den, som om jag har en bur från höfterna upp till armhålorna. Inte ont, direkt bara ibland. Mer en obekväm känsla.

Efter en granskande okulärbesiktning i små kläder där Linus antecknade och fotade och konstaterade att fötterna och skuldrorna skötte sig, var det dags att hoppa upp på bänken.

 

Här visar Linus pedagogiskt på vilket sätt jag är sned. Man lär sig hur mycket som helst genom den här behandlingen.

Jag tänker inte gå igenom exakt vad han gjorde. Vissa saker har gjort oerhört ont, andra har gjort lite mindre ont och ytterligare andra har varit sköna. Han berömde mina fötter och sa att de förmodligen är anledningen till att jag kan funka så bra som jag gör, trots att jag är så sned. Och att jag har nästan osannolikt lika långa ben. Han sa att jag sköter mig i alla ytterlägen av kroppen – fötterna, axlarna och huvudet. Där är allt som det ska och där ser man inte alls att något är knas. Men där emellan är det kaos. Bland annat roterar mina lårben inåt, men inte mina underben och mina fötter är neutrala jämfört med underbenen. Det här skulle tacklas från fötterna och uppåt.

 

IMG_0641.JPG

Här visar Linus hur mina ben är roterade med hjälp av några gulliga små träben.

Smärtans topplista för dagen:

  1. Dika ur mellan IT-bandet och Biceps femoris genom att dra fingrarna skithårt längs baksidan på låret.
  2. Skapa lite utrymme på framsidan av smalbenet. Innan han satte fingrarna där sa han också ”Nu går vi in i ett mörkt område.”
  3. Hård press högst upp på lårbenet, från insidan på låret, vilket Linus glatt presenterade som ”Nu ska vi in i sjuan!”.

Sköna topplistan för dagen:

  1. Vrida bröstkorgen rätt genom att pressa och styra vänster halva år vänster och låta höger halva hjälpa till.
  2. Lunch.
  3. Alla lätta händer som gör att man känner sig både varm och trygg.

Bland det sista Linus gjorde var just att vrida och styra bröstkorgen rätt. Jag har tidigare haft väldigt utstående revben på vänster sida, som en följd av skoliosen. Han drog i revbenen, pressade och styrde vänster bröstkorgshalva bakåt och uppåt och tittade på resultatet. ”Här har det hänt grejer!”

Jag tittade ner själv och kunde knappt tro att det var sant! För första gången på 25 år ser jag likadan ut på båda sidorna av bröstkorgen! Han förstod nog inte hur lycklig jag blev. För första gången sedan jag fick skolioskorsett när jag var 13 år har någon gjort något med min överkropp som gjorde skoliosens effekter mindre. Vilket kliv! Han är magisk, en trollkarl. Eller som min kompis sa, att han måste vara en trollopraktor.

Nu har vi kört tre och en halv timmes behandling, vi har en och en halv timme kvar, men det kör vi i morgon. Då är det ryggradens tur. Snart ska jag iväg till nyöppnade iBalans här i Hudiksvall och träna. Det blir grymt att få röra på min nya kropp, men jag är också oerhört trött och skulle helst vilja lägga mig ner och sova. Det tar på krafterna att vara hos Linus.

Idag behövde jag henne



 

Jag har alltid haft fler killkompisar än tjejkompisar och så är det fortfarande. Jag kommer, av någon anledning, bättre överens med män än kvinnor. Men, det finns undantag. Sådana där fantastiska kvinnor som är så härliga och begåvade att man liksom ramlar lite granna baklänges. Monika Björn är en sådan. Hon var en av de första jag intervjuade när jag började jobba på Fitness Magazine, något av året kring när Sundsvall brann och Bält frös. Nej, inte fullt så länge sedan, men det var väl ungefär elva år sedan. Hon var redan då en stjärna på träningshimlen och körde framför allt mycket uppskattade spinningklasser, både på gym i Göteborg och på event. För bara ett par veckor sedan höll hon sin sista spinningklass och om man kollade på sociala medier kunde man tro att hon hade dött – folk fyllde sida upp och sida ner med hyllningar. Snacka om poppis. Nu är hon en av de skönaste yogisarna i Sverige och ligger bakom bland annat Yoga for Athletes och Hot Mojo tillsammans med Johanna Andersson.

Ok, så varför skriver jag det här? Jo, för jag träffade Monika idag – vi fotade yoga med henne till nummer 2 av Women’s Health, och jag blev som alltid jätteinspirerad av att hänga en stund med henne. Vi pratade jobb, spännande projekt, livet och träning. Och just idag var det värt lite extra. När världens största mansgris har fått positionen som världens mäktigaste man, med kvinnofientliga politiker i vår riksdag och i många andra parlament i världen och det känns som att feminismen just nu kämpar i motvind och tvingas bakåt är det lätt att misströsta. Men genom att träffa och prata med kvinnor som Monika som har driv och inte tänker ge vika inser jag också att det bästa sättet att tackla all skit är att leva som vanligt, driva framåt och aldrig, ALDRIG, sluta kämpa för allas lika värde.

Och mer då? Jo, tack. Jag tränade i morse och det var svinkul! Fyra AMRAPS på 3 minuter som vi körde två gånger. En minut vila mellan varje:

A. 15 armhävningar + 150 meter rodd

B. 7 toes to bar + 15 boxhopp

C. 12 KB-svingar med 24 kilo + 6 kcal Assault bike

D. 8 sprawls + 60 meter löpning

Det var svettigt och jätteflåsigt men väldigt kul. Tills jag hade 15 sekunder kvar av andra varvet på B och tänkte ”Jag hinner ett par toes to bar till”, hoppade upp och slet förstås upp handen. Så jädra typiskt. Nu är det bara att sköta den och se till att den läker ordentligt.

Kram på er!

 

Och så stod jag där i bara sport-behå…



 

Du har kanske sett att vår första Träningsbibel ligger ute i affär nu. Det känns så himla roligt och jag är säker på att du kan hitta rejält med träningsinspiration för hela våren. Som några av er har sett är det jag som är på omslaget också. Det är också jätteroligt och känns mycket märkligt. Det är första gången jag är på ett omslag och att mötas av sin egen blick i kassan på ICA känns väldigt ovant och lite konstigt. Ännu konstigare känns det att jag står i 9000 affärer i Sverige och visar magen. Det här var inte alls min plan när jag blev tillfrågad att vara på omslaget. Det här med att köra i princip bar över är inte alls min grej, så jag såg framför mig att jag skulle ha tajts och linne på mig. Jag kände mig inte alls i form att stå med bar mage och jag har egentligen inte haft det som mål heller, att vara i bar-mage-form. Jag vill träna för att må bra, inte för att visa upp mig. Desstuom är min rygg så sned att det brukar se konstigt ut om jag inte har något på överkroppen.

Men vad hände?

När jag skulle fotas (på min födelsedag faktiskt) stod vi och valde kläder. AD-Ann-Sofi blev förtjust i den orangea sporttoppen och de blå tajtsen och gav dem till mig. ”fast jag vill inte stå med bar mage…” försökte jag. ”Varför inte då? Prova.” kontrade Ann-Sofi. Jag satte på mig kläderna och både hon och redaktionschefen Nina utbrast ”Ja, så fint!”

Och plötsligt stod jag där framför kameran – i bar mage. ”Det här var ju precis det jag inte skulle göra”, tänkte jag. Men det är lätt att bli smickrad till att göra något man kanske inte hade tänkt. Tyckte de att det såg tillräckligt bra ut var det väl det.

Nu tycker ju jag att det borde gå att sälja en tidning utan att modellen på omslaget visar magen, men jag är också medveten om att hud säljer, det är en verklighet vi får leva med i vår branch. Det jag kan gilla med omslaget på Träningsbibeln (förutom att det är världens största egoboost) är att jag inte är pinnsmal, att jag faktiskt har lite fett på kroppen. Inget sexpack, ingen utmärglad kropp utan en som gillar att träna, som är stark utan att för den delen också späka sig. Jag hoppas att det ska kunna vara inspirerande för många.

Så, kom och köp!

(Och jag är medveten om att jag har varit helt frånvarande från bloggen länge nog nu. Dags för bättring!)