Smärta

För ganska exakt ett år sen så beklagade jag mig i ett inlägg här över att det bara hann gå 19 dagar av 2016 innan jag var tvungen att uppsöka naprapaten. Den här gången hann det gå en dryg månad innan det var dags. Alltid nåt. Men jag tänker varken beklaga mig eller tycka synd om mig själv utan istället bara konstatera att det är vad det är, allting har ett pris och löpning är inget undantag. Springer man mycket så ökar risken för skador jämfört med om man inte springer så mycket och det är väl ungefär det som har hänt nu. Förhoppningsvis är jag tillbaka om ett par dagar men är det nånting jag har lärt mig de senaste åren så är det att dra i handbromsen i tid innan det är försent. Planen är fortfarande att persa i Boston och vara i mitt livs form då.

Det här är ett bekant väntrum som jag återigen fick glädjen att stifta bekantskap med tidigare idag. Elit Rehab i Sundsvall. Dom jublar varje gång jag har ont. Eller nä, nu var jag elak. Alla som jobbar där är otroligt kompetenta och jag anförtror gladeligen min trasiga kropp i deras händer för jag vet att dom vet vad dom pysslar med. Men utan sånna som mig så skulle deras omsättning var lite mindre.

Allting började i måndags. Jag kände mig oförskämt fräsch trots långpass i söndags och hade initialt tänkt mig nån form av intervaller i överfart. Tankarna gick lite åt 10x1000m eller 3x2km + 3x1km. Båda två framkallade lite lätt ångest samtidigt som smaken av mjölksyra lockade på ett perverst sätt som bara en löpare kan förstå. Det blev dock varken nåt av dom. Det slutade istället med 21km distans i mörker, kyla och piskande vind sent på kvällen. Intalade mig själv att jag var smart som sköt upp intervallerna till tisdagen för att inte slita på benen i onödan men i själva verket berodde det på att jag glömt å ladda min gamla iPod Mini som är ett måste när jag springer på band. Passet i sig kändes så bra som jag trodde, oförskämt fräscha ben. Belönade mig själv med en semla efteråt. Men sen hände nåt. Började känna en konstig ömhet och svullnad nedanför knät. Kände ganska omgående att det var nåt som var fel och att det påminde om det begynnande hopparknät jag drog på mig i höstas. I tisdags hade jag svårt för att gå i trappor men kände ingen direkt smärta. Insåg dock ganska snabbt att det inte skulle bli nån löpning så istället gick jag till gymmet och rehabade som f#n och avslutade med en timme på crosstrainern.

Fick tid hos naprapaten idag. Han hittade felet direkt. Jag var riktigt sned i bäckenet och högerbenet var betydligt kortare än vänsterbenet vilket blev ganska uppenbart när jag låg där på britsen. Efter att han knäckt till det så var benen helt plötsligt lika långa igen. Sen gick han på med nålar och knådning av låret som orsakade lika mycket smärta som svordomar. Grundproblemet är dock detsamma som tidigare. Mitt bäcken är inåtvridet vilket gör att att jag faller inåt med höften / knät vid varje löpsteg och det i sin tur resulterar i snedbelastningar. Den här gången tog sig smärtan uttryck i knäskålssenan, nästa gång kan det bli ITB, rumpan eller höften. Det är så jag skapt och det är svårt att göra nåt åt det. För Svensson som springer nån gång i veckan för husbehov är det sällan ett problem men springer man 13-14 mil i veckan året om så blir det helt plötsligt ett ganska stort problem, som han uttryckte det. Jag har aldrig tänkt på det innan men när jag ligger på rygg med raka ben så är min högerfot naturligt vinklad utåt nästan 45 grader vilket är ett tydligt resultat av att Gud måste ha skapat mig på en måndag eller åtminstone vart rejält bakfull. Innan jag gick därifrån så föreslog han att jag skulle tänka över att skaffa nån form av pronationsstöd eller inlägg på högerskon för nu börjar det bli ett återkommande problem och då kan det vara värt att åtminstone tänka tanken.

Just nu känns det som nån kört över mitt lår med ett traktordäck men det brukar vara en bra känsla. Förhoppningsvis är jag igång snart utan nåt längre avbrott. Jag testade faktiskt att jogga lite lätt igår när jag promenerade till gymmet och det var egentligen inga problem förutom att knät ömmade och kändes svullet men jag kände ingen direkt smärta. Beroende på hur kroppen svarar på nålbehandlingen så avvaktar jag med löpning tills det känns helt bra, förhoppningsvis redan imorn men om inte så får det bli crosstrainer. Vid det här laget har jag lärt mig att skynda långsamt är bättre än att skynda fort. Men jag skulle ljuga om jag sa att det inte sprätter i benen och att det enda jag egentligen vill göra är att sticka ut och springa. Nu direkt. Gärna redan igår.

Att inte kunna springa såsom man vill skapar en massa negativ stress. Stress över utebliven träning, stress över att hamna efter och stress över ovissheten att inte veta hur länge man kommer att ha ont. Men allra mest skapar det en massa stress kring kosten. När jag springer som vanligt så äter jag allt jag kommer över och tänker inte så mycket i termer av bra eller nyttig kost. Mat är energi som ska förbrännas, det är min filosofi. Men det första jag gjorde igår var att slänga en nybakad konditori semla, tömma resterna av en chipspåse i sopkorgen och göra en omelett till middag istället för att äta pasta med grädde och parmesan som var tanken från början. Jag kan vara riktigt strikt när jag vill och om det krävs. Jag måste, för jag är fåfäng och vill fortfarande kunna komma i mina skinny Levis jeans och mina Ralph Lauren skjortor i slimfit men fan vad mycket tråkigare livet blir utan lösgodis och vispgrädde.

Det enda positiva med gårdagen var att Sting fick Polarpriset. Sting är köng som vi säger här i Sönsvall. Han kommer till Sverige igen i sommar, senast han var här med Paul Simon stod jag längst fram i Globen och svävade på rosa moln. Och nu i efterhand kan jag inte förstå varför jag inte var och såg The Police när dom återförenades, helt obegripligt. Mer Sting åt folket! Men det mest pinsamma med Stings låtskatt är att folk väljer ”Every breath you take” som bröllopslåt, det är lite som att välja ”I will kill you” med Cannibal Corpse.

/Hörs

Nu var det ett tag sen jag skrev nåt här. Har dock varken slutat springa eller tappat intresset för bloggen, har bara haft fullt upp med massa jobb de senaste veckorna. Häromdagen kom ett gäng elever och bönade på sina bara knän och frågade om inte jag kunde stanna kvar på kvällen och ha privatlektion med dom. -”Absolut, för konsultarvode” svarade jag och när dom då började skramla ihop pengar var jag såklart tvungen å säga att jag bara skojade. Som mattelärare är man ju inte bortskämd med ett överväldigande intresse för siffror, så trots att jag planerat att hinna med både den sedvanliga löpningen och ett besök på gymmet för lite hederliga bicepscurl så jag var inte särskilt svårövertalad. Klart man ställer upp. Läraryrket är ju ett kall…eller nåt. Typ kanske. Den dagen blev sena träningspass och det har det blivit nästan varje dag den här veckan. Då har bloggen tyvärr inte vart prio ett.

Januari försvann lika fort som den kom. Vad hände liksom? Den värsta månaden på året som alltid känns längre än längst och som de senaste åren alltid vart upphov till hundratals svordomar sa bara swish och kändes för en gång skull oförskämt lätt. Jag hade ju som mål att försöka snitta 2 mil per dag. Det gick inte riktigt men nästan. 19,7km/dag. Det får väl ändå anses vara godkänt. Så här har januari sett ut i siffror:

Antal löppass: 28st
Antal km: 610,6km
Totalt antal pass: 37st
Träningstid löpning: 46h 13min 52s
Total träningstid: 54h 28min 52s
Km/pass: 21,8km
Snittfart: 4.33min/km
Antal långpass >30km: 5st
Antal km i tävlingsfart eller snabbare: 109.1km (18% av total löpmängd)
Längsta pass: 35km
Antal vilodagar: 1st
Antal löpfria dagar: 3st

En bra månad och en bra start på grundträningsperioden som förhoppningsvis ska resultera i ett PB i Boston i April. Nu är grunden lagd. 54 timmar träning utan den minsta tillstymmelse till ”instant gratification”, bara hårt slit nere i gruvan. Ibland tänker jag att vi löpare måste ha nåt fel i huvudet som dag in och dag ut plågar oss med vetskapen om att all denna träning i bästa fall kommer att ge resultat 3 månader framåt i tiden och att sannolikheten för att gå sönder innan dess är nästan lika stor som att faktiskt persa. Vi snackar 0 likes på Instagram, det är väl ungefär så som grundträningen under vintern bäst kan liknas. 

Av ovanstående siffror noterar jag följande:

1) Jag springer inte överdrivet många pass, det finns dom som springer dubbelt så många pass som mig sett till antal.
2) Jag springer något längre pass i snitt jämfört med många andra.
3) Jag har sprungit alldeles för snabbt på distanspassen.
4) Trots att jag sprungit för fort så är jag inte särskilt sliten, jag har känt mig pigg och fräsch inför nästan varje pass.
5) Det stör mig att jag tvingades till 1 träningsfri dag och därmed har en lucka i träningsdagboken. Det gick helt enkelt inte att hinna med träningen den dagen.
6) Det stör mig att jag tvingades till 3 vilodagar från löpningen. Den första berodde på jobb/resa, den andra var planerad i återhämtningssyfte men den tredje berodde bara på dålig planering och andra prioriteringar. Förra fredagen var det viktigare att börja dricka öl direkt efter jobbet istället för att hinna träna däremellan.   
7) Jag har sprungit hyggligt med fartpass trots att det känns som jag bara malt på med distans. 18% fart är ju nästan 80:20 som många förespråkar.
8) Jag har vart på gymmet 9ggr. Fokus har legat på bensparkar, enbensböj, utfall och lårcurl. Inte undra på att jag knappt orkar bänka min egen vikt längre. Men förhoppningsvis är det skillnaden mellan en gubbvad 

Nu i februari ska jag försöka få upp farten något mer men ändå fortsätta springa rätt mycket volym, jag tror att kroppen är redo för det. Jag körde dubbelpass varannan dag i somras men blev bara sliten av det men nu när det börjar bli lite ljusare ute så kanske det kan vara värt att testa igen. Formen känns fortfarande rätt bra så suget efter att få tävla igen blir bara större och större. Jag längtar efter nervositeten som alltid uppstår på startlinjen strax innan start och adrenalinkicken man får när startskottet ljuder. Fan, det är nästan så jag längtar efter blodsmaken, obehaget och mjölksyra känningarna i slutet på ett millopp. Men tills dess får jag roa mig med att tänka tillbaka på alla lopp och försöka återskapa alla dessa känslor under tiden som jag springer i min ensamhet på isiga cykelvägar. Det är inte det sämsta.

/Hörs

Jag är inte dummare än att jag förstår att vilodagar är ett nödvändigt ont när man tränar mycket, man kommer liksom inte undan det. Att träning bryter ner kroppen och att vila är det som bygger upp den igen var ju bland det första man fick lära sig på gympan i skolan och det låter ju fortfarande rätt logiskt hur man än vrider och vänder på det. Ändå så är det en ständig kamp i mitt huvud om jag ska vila eller inte, dagligen så brottas jag med tankar som ”jag har inte råd att vila just nu om jag ska få ihop mina 14mil den här veckan” eller ”om du vilar idag så är du bara lat och bekväm, skärp dig”. Med tanke på att jag tränar tio gånger i veckan så tillhör ju jag kategorin som ur ett hälsoperspektiv absolut inte borde få dåligt samvete över att stanna hemma i soffan och käka semlor en dag i veckan men det får jag. Och hur mycket jag än försöker att tänka rationellt så är jag totalt oförmögen och inkompetent att fatta logiska beslut när det kommer till min egen träning. Den rationella delen av hjärnan är inte alltid så rationell, när det kommer till löpning så styrs jag alldeles för mycket av impulser och känslor vilket är rätt anmärkningsvärt för privat är jag varken särskilt impulsiv eller emotionell, snarare analytisk och reflekterande. 

Nuförtiden krävs det ofta nån form av känning eller att kroppen åtminstone protesterar för att jag verkligen ska fatta att jag behöver vila. Som idag till exempel. I söndags började jag känna av ITB senan och hann få lite panik innan jag lugnade ner mig och sprang ett långpass på 32km. Efteråt kliade det lite oroväckande vid höften så på kvällen foamrollade jag senan för ett helt år framåt. Igår kändes det faktiskt bra, stack ut och sprang mina 20km utan problem. Det blev ett kvitto på att det jag kände i söndags var lite av ett falskt alarm, kanske snarare en signal att jag borde vila. Sagt och gjort, idag blev det (motvilligt) löpvila, inte för att jag egentligen ville men nånstans så fattar jag ju att det kommer bli svårt att persa i Boston om jag går sönder nu.

Löpvila ska dock inte likställas med en träningsfri dag. Nån jävla måtta får det ju ändå vara. Skämt åsido, jag måste börja bli bättre på att planera in mina vilodagar, allt för ofta blir det spontant utan tanke eller struktur. Hittills har det funkat att springa 4x3km överfart dagen efter ett långpass men det är ju samtidigt varken hållbart eller optimalt. Framförallt tror jag att det är bra att vila mentalt från löpningen ibland även om kroppen inte protesterar. Jag springer ofta samma 2mils runda på varje distanspass och kan komma på mig själv med att allt för ofta tycka det är både tröttsamt, tråkigt och tjatigt, det är bara nåt som måste göras. Men byt runda då, kanske nån skulle säga. Har ni vart i Sundsvall säger jag då? Det är ju fan berg överallt, uppför vilket håll man än ska åt. Så därför håller jag mig till den enda runda som är någorlunda flack.

Hur mycket vila man behöver är nog individuellt, ju bättre träningsbakgrund och ju mer erfarenhet, desto mer tror jag på att man kan skarva när det kommer till antal vilodagar. Sömn och kost sägs ju också vara viktiga delar för återhämtningen men det verkar inte gälla mig för jag sover på sin höjd 6h per natt och har ständigt dåligt samvete över hur lite frukt och grönt jag äter men ändå håller jag mig hel och frisk. Ett alternativ till vilodagar skulle ju kunna vara att dra ner på ansträngningsgraden och istället vila aktivt i form av lugn jogg eller promenader. Det är dock inte inte min grej. Powerwalk med stavar, där drar jag min gräns. Då kör jag hellre bänkpress och bicepscurl på mina vilodagar. Till och med crosstrainer framstår ju som roligt i förhållande till powerwalks.

Idag blev det varken helvila, bänkpress eller crosstrainer. Jag gick till gymmet och trängdes med alla som avgett sina nyårslöften för att prehaba. Bensparkar, knäböj, utfall, stretching, foamroller bla bla bla. Tråkigt som fan men jag gjorde det även om det enda jag kunde tänkta på under tiden var hur skönt det vore att springa 20km distans istället. Övervägde att ställa mig på en crosstrainer eller t.o.m en cykel bara för att få upp pulsen lite men dom var såklart upptagna allihop. Men förhoppningsvis är jag riktigt fräsch imorm tack vare vilan idag, då ska jag springa en halvmara i marafart på löpband och stämma av formen och känslan.

Det passade faktiskt rätt bra med en vilodag idag. Inte bara för återhämtningens skull utan framförallt för att jag gjorde världens upptäckt igår. Även om jag inte längre kan kalla mig för dedikerad skivsamlare då jag snart sålt av alla skivor jag köpt de senaste 20 åren så är musiken ett minst lika stort intresse som löpningen. Ni vet den där wow känslan man upplevde första gången man hörde sin favoritskiva när man var liten, den där känslan som man sällan upplever nuförtiden, den kom till mig igår. Ni kan tacka mig senare men lägg namnet Norma Jean Martine på minnet. Om Nina Simone, Adele och Lana del Ray fick en liten bastard tillsammans så skulle det förmodligen vara Norma Jean. Så just ikväll har jag inte lika dåligt samvete som vanligt över den uteblivna löpningen, den tiden lägger jag på Norma Jean istället…

Igår anordnades det andra Runners Café här i Sundsvall. Premiären innan jul var i form av ett frukostseminarium då vi bla avhandlade strecthing och olika typer av intervaller. Jag gillar verkligen konceptet att INTE springa samtidigt utan bara träffas för att prata löpning på nördig detaljnivå. Jag är ju lite av en ensamvarg när det kommer till löpning, när jag springer vill jag springa och helst själv så för mig passar det här formatet utmärkt. Igår var vi betydligt fler vilket var kul. Förhoppningsvis får ännu fler i stan upp ögonen för detta och vill vara med oavsett om man är nybörjare eller elit. All cred åt Micke som ställer upp och ordnar detta för oss andra löpare som inte riktigt har engagemanget även om vi skulle vilja.

Temat igår var ”det svarta hålet” eller mellanmjölksträning – nånting jag personligen har en stark relation till eftersom jag ofta tenderar att springa lite för fort på dom lugna passen och därmed också lite för sakta på dom hårda passen. Det är en av mina stora svagheter. Det blev härligt nördiga diskussioner om allt från OBLA trösklar och VO2max intervaller till hur man bäst ska optimera sin träning beroende på mål. BG Nilensjö var med på länk och gav sin syn på de olika ämnena. Även coach LG skulle ha vart med men eftersom han uppenbarligen behöver en ny Macbook Pro för att få Skype att fungera så får han vara med med nästa gång istället. Då ska han lära oss allt om träning men även hur man tar snygga Instagrambilder har han lovat. Det ser vi fram emot.

Annars flyter träningen på rätt bra. Jag håller mitt distansmål hittills att snitta 2mil per dag och det utan att känna mig allt för sliten trots att det ibland blir lite för mycket mellanmjölk. I fredags lyxade jag till det med att unna mig en vilodag från löpningen. Inte för att jag egentligen ville eller behövde det utan för att det helt enkelt inte fanns tid för att springa pga jobb och resa. Shit happens. Inte undra på att jag kände mig seg i lördags när jag och brorsan sprang långpass på isiga gator i hufvudstaden, benen var råsega. Kontentan av det borde således vara att vilodagar inte är bra. Att det blev en hel del öl och vin i fredagskväll kan i och för sig också ha spelat in den del. 

Just nu skulle jag faktiskt vilja springa ett lopp. Att det redan börjar rycka i tävlingstarmen den här tiden på året hör verkligen inte till vanligheterna men av nån anledning så känner jag mig i riktigt bra form. Om jag jämför med hur det kändes för ganska exakt ett år sen då jag tränade inför Barcelona Marathon så var det vanliga att kroppen konstant var trött, gjorde ont och att jag fick slita under varje fartpass. Samma sak i somras inför Berlin. Kroppen var råseg. Känslan just nu är precis tvärtom. Jag springer mina 2mil om dagen men är ändå fräsch när det är dags för intervaller och det trots att det ofta går lite för fort på distansen, inte ens ishalkan stoppar mig. Jag kanske inte ler exakt hela tiden när jag springer mina 4x5km tröskel men det är långt ifrån lika jobbigt som det var för förra året. Det tolkar jag som ett bra tecken på att kroppen kan absorbera all träning och är i hyfsad form. Vi får väl se hur länge den känslan håller i sig men just nu sitter jag och kikar efter en lämplig halvmara i god tid innan Boston.

Till dags dato summerar jag 355,5km i januari. Det blir om jag räknar rätt knappt 21km per dag hittills. Jag har sen länge slutat att försvara att jag springer förhållandevis mycket. Det är mitt liv och mitt val. Jag mår som bäst när jag får springa varje dag och om det uppfattas som maniskt eller ohälsosamt av andra så får det stå för dom. Frågan är väl egentligen vad som är det största problemet i samhället idag; att folk sitter stilla, blir feta och rör på sig för lite eller att folk tränar för mycket och drabbas av ortorexi eller överträning? Jag är varken överviktig eller anorektisk, jag sitter inte och petar med gaffeln i maten och är rädd för socker eller fett. Jag är lat och tar helst hissen om det finns en sådan istället för trapporna, jag spottar heller inte i glaset och tycker att en schysst fylla är minst lika mycket livskvalité som att få springa varje dag. Dessutom är jag en nikotinmissbrukare av rang så jag har svårt att se att jag skulle vara för hälsosam, snarare tvärtom. Möjligen manisk, det låter jag vara osagt. Livskvalité är att kunna trycka två semlor en tisdagskväll utan dåligt samvete för att man vet att man gjort sig förtjänt av det. Och varför nöja sig med en, två är ju dubbelt så gott. Att springa 2mil varje dag funkar alldeles utmärkt även om man som jag är en talanglös motionär. Framförallt så tror jag inte på att det är farligt att träna mycket, kroppen klarar mer än man tror. Men för tydlighetens skull så vill jag poängtera att jag som vanligt raljerar en aning och inte förminskar vare sig överträning eller ortorexi. Jag vet alldeles för väl hur lätt det är att aldrig vara nöjd oavsett hur bra man presterar eller hur mycket man tränar.

Med det sagt så ska jag lyssna på det här klippet innan jag somnar för typ tusende gången den här veckan. Steven Wilson är ett jävla geni. Ursäkta ordvalet men alltså hade han vart född 20 år tidigare så hade han vart lika geniförklarad som David Bowie, John Lennon, Peter Gabriel och alla dom andra. Istället är han förvisad att verka i en tid då musik bara verkar bestå av monotona basslingor och samplingar. Tyvärr får vi vänta ända tills hösten på det nya albumet men tills dess kommer jag snurra det här ytterligare ett par tusen gånger.

/Hörs

Idag började jag jobba efter drygt två veckors ledighet. Som vanligt var det fruktansvärt skönt….att få gå hem på eftermiddagen som det alltid är första dagen efter ett lov. Det gäller att hitta dom små glädjeämnena i livet och det här var definitivt ett sådant. Nä, skämt åsido så var det ganska trevligt att vara tillbaka på jobbet och i nån form av rutin igen. Förra veckan blev en riktigt bra träningsvecka med knappa 15mil in på kontot, återstår att se om det håller även nu när man ska försöka sköta jobbet också.

Det första jag gör när jag kommer till jobbet är att gå raka vägen till personalrummet för att hämta en kopp kaffe. Även om det smakar skit så är jag för lat för att orka brygga kaffe på mornarna hemma, jag är glad om jag hinner slänga i mig en macka på väg ut ur duschen efter att ha snoozat lite för länge. När jag stod vid kaffemaskinen imorse och svor över att kaffet var slut kunde jag inte undgå å lägga märke till att det stod en oöppnad burk pepparkakor från innan jul på ett av borden. Vid 10-fikat noterade jag att samma burk var nästintill slut och lagom till lunch kunde jag konstatera att det inte fanns en pepparkaka kvar vilket fick mig att fundera på 1) Är inte folk less på pepparkakor? 2) Är det verkligen så svårt att stå emot frestelsen? och 3) Är jag ensam i världen om att bli illa till mods av tanken på allas händer som vart där och grävt?

På vårt jobb står det nästan alltid framme nån form av fika och det går åt som smör i solsken. Själv fikar jag aldrig nåt. Inte för att jag inte är sugen, vill ha eller tänker på vikten, nej jag undviker allt vad fika heter på jobbet därför att jag inte vill inte bli sjuk. Snacka om smitthärd såhär i influensatider. Alla som är där och gräver med sina händer i samma kakburk, det är som att be om å få vinterkräksjukan. Alldeles intill vårt fikarum ligger ett gäng personaltoaletter och det är inte helt ovanligt att man kan höra någon spola i toaletten och sen bara gå ut därifrån utan att sätta på vattenkranen. När man då kommer in i personalrummet och ser alla sitta med grädde runt munnen och frågar om man vill ha en bit så är det inte jättesvårt att säga ”tack men nej tack”. Och även om sannolikheten för att bli sjuk är tämligen liten, nästintill minimal, varför chansa? För vadå, några gram sockers skull? Jag har varken tid eller råd att vara sjuk, därför undviker jag allt vad gemensamt fika heter. Det blir svårt att springa 15mil i veckan om man samtidigt ligger hemma med feber eller med en hink brevid sängen. 

I fredags var jag ute och drack öl med några kompisar på O’Learys. Där står det alltid framme skålar med popcorn vid borden när man kommer. Dom rör jag såklart aldrig för samma sak gäller ju med dom. Men just i fredags var jag bra sugen. Jag hade precis sprungit 10x1000m, styrketränat en timme direkt efteråt och fick skynda mig för att hinna ner på stan. Kroppen skrek efter kolhydrater mer än i flytande form. Precis när jag skulle ge efter och gå all-in på popcornsskålen så säger en person vid bordet att han legat hemma med kräksjuka hela jullovet samtidigt som han tar en näve popcorn till. Då beställde jag in en till öl istället.

Jag är sällan sjuk. Senaste gången, bortsett från några småförkylningar, var 14 november 2004. Då trodde jag att jag bokstavligen skulle dö. Hade nån gett mig en pistol kan jag inte svära på vad jag skulle ha gjort. Efter det bestämde jag mig för att aldrig mer bli sjuk igen. Sen insåg jag ganska snabbt att det mer eller mindre är omöjligt om man inte ska undvika all form av mänsklig kontakt men jag ville absolut aldrig mer bli så sjuk igen som jag var då. Lösningen blev att börja tvätta händerna femtioelva gånger per dag. Ibland tänker jag att jag lider av nån form av tvångsbeteende som säkert kan botas med KBT. Jag har lugnat ner mig en aning sen dess och är inte lika hysterisk numera, det har blivit bättre med åren men jag har fortfarande fobi för döda ting typ dörrhandtag, bankomater och kortläsare i butiker.

Hur blir man sjuk? Jo, av virus eller bakterier som i regel kommer in i kroppen genom ögon, öron, näsa eller mun från händerna. Många tänker säkert likadant som mig, dom är noga med att tvätta händerna men sen pillar dom med mobilen som dom precis toasurfat med, tar en bulle och sen kommer influensan som ett brev på posten. Jag inser ju att mitt beteende inte är helt normalt, men det har å andra sidan hållt mig frisk dom senaste 12 åren och att vara frisk har blivit viktigare och viktigare ju mer jag ökat träningsmängden. För oss motionärer är kontinuitet A och O och är man ständigt sjuk under den så viktiga grundträningsperioden så kan man med all säkerhet vinka hej-då till allt vad PB heter i vår. Jag tappar på sin höjd en eller två träningsdagar per år pga förkylning för att jag håller mig till följande regler:

• Jag tvättar händerna ofta på jobbet; alltid efter lektion, innan jag sätter mig vid datorn eller äter.
• På offentliga toaletter använder jag alltid pappershanddukar för att öppna dörren efteråt.
• Jag använder alltid handskar på hösten/vintern när jag går på stan och knappar in min kod i butiker.
• Jag undviker potentiella smitthärdar som tex gemensamt fika.
• Det första jag gör när jag kommer hem är att tvätta händerna så man inte drar med sig potentiella virus.
• Jag använder sällan telefonen hemma som man pillat med dagtid. Samtal, sms och appar funkar utmärkt att sköta med Macbooken eller iPaden.
• Om jag skakar hand med folk så är regel nummer ett att tvätta händerna så fort tillfälle ges.
• Jag skrubbar rent varenda millimeter av handflatorna efter att jag vart på gymmet.

Ingen raketforskning men tack vare det är jag nästan aldrig sjuk. För är man frisk så kan man träna precis som man vill. Medan halva Sundsvall låg hemma i influensa förra veckan kunde jag börja det nya året på följande sätt:

Söndag 1/1: Långpass 34km 
Måndag 2/1: Distans 20km
Tisdag 3/1 : 2 x (3km – 2km – 1km) totalt 18km + styrka/prehab
Onsdag 4/1: Distans 22km
Torsdag 5/1: Distans 20km
Fredag 6/1: 10x1000m @3.30 totalt 20km + styrka (discofredag)
Lördag 7/1: Distans 15km
Söndag 8/1: Långpass 34km + styrka/prehab på kvällen
Måndag 9/1: Distans 20km 

Och med den träningen så kan jag även kompensera dom uteblivna pepparkakorna på jobbet med att hetsäta en hel Aladdin choklad ask utan dåligt samvete, garanterat fri från virus och bakterier.

/Hörs