Äntligen Fredag!!

A new baby is born!

Eller snarare, 4000 (ex). Stolt fader kånkade kartonger med bokbebisar halva förmiddagen från kontorshall till lagerlokal. Luca Mara, som plåtat omslaget, ryckte hjältemodigt in (trots att han är cyklist … mer ben än armar). Visste inte att jag kunde skriva så tung litteratur!

Torsdag 08.30 nästa vecka, 10 april, pratar jag om alla möjliga (och omöjliga) nyanser av löpning i Radio Stockholm med morgonpigga radiorösten Jenny Goldkuhl.

Och så lite skamlös promotion – för den som vill dela detta mirakel – så finns boken att köpa på nätet i våran webbshop här till höger 😉

---

I förrgår, mot bergen. Uppför och uppför och uppför. Nära molen. 24 km.

I går avslutning på en maximal löparvecka. Middag, och avancerad löpskolning på disco Nox. Tog nattpasset. Hem i gryningen.

Idag hav. Bada hav. Kallt. Men vågade.

---

Rappare Petter packade ihop och for hem och det blev portugisisk vardag igen och  löpskolning med coach LG och lätt snabbpass i Västra Skogen i solnedgång (obs, inte T-banestationen på Hjulstalinjen…).

Så här mitt i träningsveckan har en och annan löpskada börjat upppenbara sig. Upptäckte en saltsvettframkallad en efter 3milapasset där ryggen slutar och rumpan börjar (obs, varning för nakenchock):

Ryggsäcken hade gnagt hål på ryggslutet. Det upptäckte jag först i duschen, whooooahhh!

En annan ovanlig skada drabbade en kvinnlig löpare som sa att hoh hade blivit stel mellan benen. Vågade inte fråga vidare, men funderade länge över den skadan.

Det är vackert här i Portugal. Soluppgång genom nytvättade löpartights (och värmefläkten på max) är förstås en höjdare.

Nu, strax, väntar Bergspasset! 10 km eller 14 km eller 24 km eller 28 km i rejält kuperad terräng. Ett formidabelt smörgåsbord för backantiska löparentusiaster!

/to be continued …)

---

Brp! Dags för en simtur.

Vila Reals kommunala badhus.  Petter rappar på mot Ö till Ö!

Hellre en polare i poolen än en polare i Polen!

---

Innan 30 km långpass i Monte Gordo: Thumbs up!

Sedan hände det grejer.

Skinklåda eller skinnklåda, det var frågan?

Ja, jag vet. Jag var götlabörgare i ett tidigare liv.

Mitt i långpasset kom i alla fall running rapper Petter på att det där med kortkalsonger under löparshortsen nog inte var någon bra ide.

Pungen brinner, låter kanske som namnet på ett proggband från 70-talet. Men det var det inte. Det var en plötsligt svidande verklighet.

Den gamle Ö till Öaren visste dock råd, hissade upp en tub vaselin ur ryggsäcken, en sådan har han alltid med sig under långpass i portugisisk värme, vis av skinnflådd erfarenhet. Petter jublade, klämde ner halva tuben Down Town, och färden fortsatte. Men det ville sig inte riktigt. Efter 15 km förklarade han att nu fanns det ingen återvändo, och trollade fram ett annat par löparbrallor från jag vet inte vad. Någon ryggsäck hade han i alla fall inte.

Sen svidade han om i dikesrenen. Två bleka stjärthalvor mot en klarblå portugisk himmel, det var frestande men jag hade inte hjärta att plocka fram kameran. Jag är en känslig själ.

Lika känslig var dock inte Petters fru Michaela.

Petter klagade över att han hade hängröv. Det tyckte inte fru Michaela, hon tyckte maken var välhängd.

Var The Very Well Done kortkalsong hamnade sen? Ja det var ju bara en som hade ryggsäck. Man kan hålla sig för näsan för mindre.

Planen var 30 km i lugnt tempo. solen stod högt, brände fint. Olivlundarna böljade över kullarna. Det gjorde apelsinträden också, och citronträden, och en och annan korkek. Och vägen, det var rätt bra kuperat, om man säger så.

Vid 22 km började stegen bli tunga, låren suga, vaderna knirra. Väl inne i skogen igen blev det vindstilla grillfest.  Vid 28 km var vi 200 m från hotellet, men det gick ju inte an. Det var The Way of No Return. Upp i skogen igen för att hämta distans, och tillbaka igen.

30 km och 82 m vid hotellets entré. High Five, vi fixade det.

Äntligen dags för lunch. Svärdfisk på menyn – bästa käket innan ett simpass.

/to be continued …/

---