”We’ve been through some things together with trunk of memories still to come. We found things to do in stormy weather, long may you run”. (Neil Young)
Fick en fråga på jogg.se där jag registrerar all min träning hur nära mitt drömmål jag är. Svaret blev ganska lång borta. Det finns en anledning till att prefixet framför mål är dröm och inte nåt annat. 2.48.48 är ett långsiktigt drömmål som i dagsläget är längre bort än jag vill erkänna, nånting att drömma om på nätterna. Jag tänker att det kanske kan bli en verklighet om nåt år förutsatt att jag får vara skadefri och träna såsom jag vill. Men man måste sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna.
Allt för ofta kommer jag på mig själv med att ligga vaken och visualisera hur jag spräcker den där, för mig, magiska gränsen. Man måste våga drömma. Dream it, believe it, achieve it! Som så många andra före mig gjort så underskattade jag marathondistansen å det grövsta inför min första mara 2012. Tänkte mest, hur svårt kan det vara. När jag ramlade in i mål på typ 3.30 så hade jag svaret. 42,2km är en brutal distans. Jag överlevde med nöd och näppte. Jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig smärtan som den sista milen innebar, jag var tvungen att gå över hela Västerbron, benen bar inte, jag gick längs hela Norr Mälarstrand och enda anledningen till att jag inte bröt var för att det var så förbannat jävla kallt att jag förmodligen skulle ha förfrusit på plats om jag stannat. Utan tvekan en av de hemskaste upplevelser jag vart med om.
Kunde inte riktigt njuta av att ha genomfört min första mara, istället var jag så otroligt besviken på mig själv, på tiden, på loppet, på allt och alla. Fiasko! Sådär dålig var jag egentligen inte! Dagen efter bestämde jag mig, jag skulle springa dom där 42,2km på under 3h och visa världen (läs mig själv) vad jag egentligen går för. Där och då var det en utopi. Att hålla 4.16min/km i 42.2km fanns inte på kartan. Men jag trodde på det. Bet ihop. Tränade som satan. Sprang ännu mer. Året efter, på hösten 2013, i New York av alla ställen så föll allting på plats. 2.59.57! Nånting som från början verkat omöjligt hade plötsligt blivit möjligt, verkligt. Den känslan är svår att beskriva. Det tar jag med mig i min jakt på 2.48.48.
Inför Rotterdam är målet nånstans 2.52-53, det finns utan tvekan i kroppen en bra dag. Men sen gäller det att allt annat också stämmer. Jag var övertygad om att jag hade 2.52 i kroppen i höstas i New York också, sen sket sig vädret och bjöd på 20m/s motvind i dryga 3mil.
Dagens pass:
60min progressiv distans. Började i 4.45-fart och jobbade mig ner till 3.53-fart sista kilometrarna. Bättre känsla än tusingarna sist men fortfarande lite tung och allmänt trasig kropp. Kunde dock inte förmå mig själv att stanna klockan på 60min exakt eftersom sträckan då visade 13.85 km. Måste alltid stanna på jämna kilometrar. Sprang med Asics dS Racer, har inte bestämt om det blir dom eller Tarther som tävlingssko. Är lite rädd att jag kommer stumna för mycket i Racern eftersom den är betydligt mindre dämpad än Tarther. Tar nog med båda och bestämmer på tävlingsdagen.
Ume har bjudit på helt ok väder i påsk, sen får man ju alltid räkna med blåst från helvettet i Obbola eftersom det ligger ute vid vattnet. Våren har inte riktigt kommit hit än men den verkar vara på G
Nu ska jag frossa i överbliven påskmat. Det bästa med att vara löpare och ha ett stundande marathonlopp framför sig är att man ohämmat kan äta vad som helst och hur mycket som helst utan dåligt samvete. Vågen visade 71.9kg imorse, det lär den inte göra ikväll.
Nästa vecka ser ut som följande:
Mån: Distans 60min
Tis: Vila
Ons: 4-6x1000m beroende på hur kroppen känns
Tors: Lugn jogg
Fre: Vila
Lör: Jogg max 30min
Sön: Rotterdam Marathon
/Hörs
Crosby, Stills, Nash & Young – Long May You Run