“The best pace is a suicide pace and today is a good day to die”
Yes, äntligen fick jag till det i Stockholm! Som jag har väntat, fjärde gången gilt. 2012 stapplade jag in på 3.25 helt slut, 2013 väggade jag på Djurgården och kröp i mål på 3.16 och förra året bröt jag strax före Gröna Lund. Det var med dåliga erfarenheter som jag ställde mig på startlinjen tidigare idag. Loppet gick inte riktigt som jag planerat med vad spelar det för roll, jag höll ihop det och grejjade sub3 för första gången i Stockholm och är riktigt nöjd med dagens insats.
Hade räknat med att få rejält med sömn natten till idag efter en vecka med mycket jobb och knappt nån sömn alls. Skulle bo på Scandic Anglais på stureplan och insåg direkt jag la mig i sängen att det bara var å glömma. Från Stureplan dunkade untz-untz musiken hela natten genom hotellets väggar. Lyckades i alla fall somna och vaknade ungefär lika utvilad som tidigare under veckan. Klockan 10 samlades hela Team Asics Go Run It gänget på stadion för fotografering. Medan vi sprang på stadion och blev fotade stod någr av de afrikanska löparna brevid och spanade in oss. Undrar vad de tänkte. Redan här kände jag att allt inte stod rätt till, gjorde det inte lite ont i vaden? Slog bort dom tankarna och fokuserade istället på att se så bra ut som möjligt när jag svishade förbi 2.10 killarna.
När vi var klara begav vi oss mot Östermalms IP. Vädret kändes bra, riktigt skönt faktiskt. Reget kändes ganska avlägset. Mötte upp brorsan och lämnade in telefonen och började sen vela om klädval. Linne eller t-shirt? Vantar? Kanske t.o.m underställströja? Till slut lessnade jag och bestämde mig för linne och armvärmare, det verkade bli uppehåll till start och det var det viktiga, att få vara torr innan start.
Begav mig mot startgrupp B och fick lite lyckönskningar från folk runt omkring. Stötte ihop med Peter Svenson från fjolårets Asics grupp och träffade sen på Magnus och Robert från jogg.se. Joggade några varv inne på Lidingövägen innan jag positionerade mig ganska långt fram. Planen var att ta första femman på sub20 för att sen dra ner på farten. Klockade de första två kilometrarna på 3.56 och 3.58 och det kändes bra. Men helt plötsligt ute på Strandvägen började jag känna samma olustiga känsla ner mot vaden som tidigare under fotograferingen och nu gjorde det ont. Hann tänka “vafan är det här” innan det högg till på utsidan av knät och jag fick hoppa fram på ett ben ett par meter. -“Jaha, det var det”. Var helt övertygad om att jag skulle behöva bryta innan jag ens kommit till Kungsträdgården. Testade att dra ner på farten rejält och som ett mirakel från ovan så hjälpte det. Den värsta smärtan släppte även om det fortfarande kändes som om benet skulle vika sig vilken sekund som helst men jag tänkte att jag kör på så länge jag kan springa någorlunda.
Kom in ett ganska bra flow efter ett tag, prövade att höja farten något vilket gick bra och ute på söder mälarstrand så hade smärtan släppt. Ungefär här började duggregnet bli lite mer intensivt men utan att störa, tvärtom så var det ganska skönt. Tog det rejält lugnt upp för Västebron och släppte på nerför. Utförslöpningen är min grejj, min sittande löpstil är inte vacker nånstans med ganska ekonomisk och passande för just utförslöpning, precis som Kjell-Erik Ståhl. Första varvet kändes kontrollerat och bra, i samband med att jag var tvungen att dra ner farten la jag alla tankar på sluttider åt sidan och jag tror att det var ett smart drag. På Vallhalavägen hade jag ordnat med lagning och fick i mig en nötcreme och hamnade sen i en ganska bra klunga lagom till andra varvet, när vi svängde ut på Gärdet och Djurgården kändes det skönt att ligga mitt i den klungan och bara flyta med. Lagom till halvmarapasseringen (som passerades på 1.26) blev jag lite kaxig och tryckte på en aning och lämnade klungan. Kände mig extremt stark ute på Djurgården och farten låg kring 4.02-4.05 utan att det kändes jobbigt. Plockade en del folk ända fram till Skeppsbron, där fick jag ytterligare en nötcreme men nu hade regnet blivit ganska påtagligt och jobbigt och till och från började jag känna av smärtan i knät/vaden.
På Söder Mälarstrand andra varvet kom min enda riktiga dipp, klungan som jag så kaxigt lämnade ute på Djurgården var nu ikapp och Västerbron andra varvet var hemsk. Men nerför bron lyckades jag få tillbaka krafterna och ökade farten på Norr Mälarstrand. Här var det riktigt kallt, blåsigt och regnigt, började ångra valet av linne, fick lite flashbacks till 2012 samtidigt som jag började tappa känseln i fingrarna. Vasagatan var jobbig och jag bävade för Torsgatan men lyckades återsamla mig och gjorde en fartökning, trodde jag tills jag klockan pep för autolap, 4.15. Var helt övertygad om att jag lyckats hitta tillbaka till 4-fart, det var mentalt riktigt jobbigt. Jag började räkna med en sluttid kring 2.57-58 men när jag passerade 40km kände jag krafterna komma tillbaka på nytt och trots att jag frös som en gnu lyckades jag hålla farten och känslan att svänga in på stadion var enorm. Passerade mållinjen på 2.55 och kände direkt hur jävla ont jag hade. Högerbenet vek sig och jag kunde knappt stödja mig på det, ville bara lägga mig ner.
Stapplade bort till Östermalms IP, hämtade klädpåsen och satte mig i ett av tälten på en bänk och bara huttrade, blev sittade i säkert 20min innan jag förmådde mig att börja leta efter torra kläder. Händerna bara skakade, kunde inte knyta upp skorna och fick be om hjälp att ta bort chipet. Till slut fick jag på mig någorlunda torra kläder, svepte 2 folköl och tryckte i mig 7 varmkorvar inom loppet av ett par minuter innan en lång vandring mot hotellet började.
Är extremt nöjd med genomförandet av dagens lopp, exakt vilka bestående men jag fått är för tidigt och säga, men nu ett par voltaren och starköl senare så känns det lite bättre även om jag knappt kan gå.
/Hörs
