Blogg

Som en hobbit


Nej, men hörrni. Idag var det segt. På träningsschemat stod ”löpning”. Jo, tjena. I morse vaknade jag med ont i huvudet och sådan där vinhaggeandedräkt. Det var nämligen konferens med jobbet igår, en sådan där konferens som slutade med att vi fick laga en massa italiensk mat tillsammans, dricka vin, äta maten, dricka vin, prata. Och dricka vin. Supertrevligt.

Men det gjorde att jag fick väcka kroppen lite snällare. Efter att ha ätit ägg och lämnat sonen på skolan gick jag upp på Hammarbybacken och gjorde några pullups i utegymmet. Sedan gick jag hem och åt en second breakfast – som en hobbit. Först efter det kände jag mig som mig själv.


Men hörrni, låt inte det här skrämma er! Ha roligt! Laga italiensk mat (som tydligen innebär att man hackar jättemycket rödlök). Skratta med kompisar (till exempel med världens bästa Marie) och drick vin! Så kan vi träna ordentligt en annan dag.


Senaste numret av Runner’s World – finns i butik t.o.m 21 juli!

  • Runclubs – därför vill alla springa tillsammans
  • Guide: 16 snabbare löparskor
  • Löparens fem bästa sommarpass
  • Spring snabbare: Andreas Almgren har skrivit en bok
  • Spring långsammare: #slowrunning – en inkluderande trend
  • 6 ”sanningar” om kost och träning
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Banrekord när ÖtillÖ avgjordes
Blogg

Banrekord när ÖtillÖ avgjordes


En av världens tuffaste endagstävlingar avgjordes under måndagen när nära 120 lag ställdes på startlinjen ute på Sandhamn i Stockholms skärgård. Tävlingen sträckte sig från tidig morgon till sen eftermiddag. Att springa på stigar, hala klippor, i skogen, på grus och asfalt och simma i det kalla vattnet i totalt 75 km, där sammanlagt 26 öar ska besegras, är en utmaning även för de allra starkaste lagen.

Tävlingen avgjordes i tre olika klasser: en herrklass, en damklass och en mixklass. Och vilken tävling det blev. För första gången någonsin tog sig ett lag i mål på under 8-timmar vilket också blev nytt banrekord. Herrlaget med Lelle Moberg och Daniel Hansson, Swedish Armed Forces pressade på och sprang i mål på otroliga tiden 7:59:04, inte många minuter från tvåan Paul Krochak och Oscar Olsson, Team Head Swimming, 8:07:57.

Till Marathon.se berättar Daniel Hansson:
– Vi har jobbat väldigt hårt för det här hela året och vårt absoluta mål i ett par års tid har varit att klara åttatimmarsgränsen. Vi hade en väl förberedd plan för loppet och vi klarade att hålla den, både taktiskt och mentalt. Det var tufft mentalt, vi kände oss pressade hela loppet och Paul [Krochak] och Oscar [Olsson – 2:a] hjälpte till att hålla upp tempot.

Även i mixklassen blev det nytt banrekord. Eva Nyström som tillsammans med Adriel Young, Thule Adventure Team vann den klassen. Eva som fick så sent som i maj en dotter, var den snabbaste kvinnan någonsin att ta sig i mål i tävlingen på tiden 8:49:58. Dessutom var det första gången hon ställde upp i ÖtillÖ.

Inte nog med att herrarna och mixklassen drog till med fina tider. Damerna ville inte vara sämre och där blev det alltså också ett banrekord när Team Addnature med Kristin Larsson och Annika Ericsson när korsade mållinjen på fina 9:32:03.

Av de cirka 120 lag som startade tog sig 110 lag i mål. Det är första gången så många lag klarade hela utmaningen.

Resultat topp tre ÖtillÖ

Herrar:

  1. Lelle Moberg (SWE) och Daniel Hansson (SWE), Swedish Armed Forces, 7:59:04
  2. Paul Krochak (CAN) och Oscar Olsson (SWE), Team Head Swimming, 8:07:57
  3. Fredrik Axegård (SWE) och Alex Flores (SWE), Team Runfast 77, 8:16:49

Mix:

  1. Eva Nyström (SWE) och Adriel Young (AUS), Thule Adventure Team 8:49:58
  2. Staffan Björklund (SWE) och Marika Wagner (SWE), Apollo Sports/Head Swimming 9:09:52
  3. Diane Sadik (SWE) och Rickard Berglund (SWE), Swimrunshop.com, 9:20:14 

Dam:

  1. Kristin Larsson (SWE) och Annika Ericsson (SWE), Addnature, 9:32:03
  2. Ulrika Eriksson (SWE) och Helena Sivertsson (SWE), Team Icebug 9:44:41
  3. Bibben Nordblom (SWE) och Maja Tesch (SWE) Team Head Swimming, 9:48:01

 Hela resultatlistan ÖtillÖ



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Håll dig skadefri! Stort test och övningstips från våra experter
Blogg

Håll dig skadefri! Stort test och övningstips från våra experter


Skadorna är löparnas värsta fiende. Man brukar säga att så många som 80 procent av alla löpare varje år utvecklar någon form av värk eller skada relaterad till löpningen. Men de som aldrig skadar sig då, vad har de för hemlighet?

Vi har bett en rad experter identifiera svaga punkter hos löpare, i träningsprogram och gällande livsstil, och sedan sammanställt dessa faktorer i en beräkningsmodell för olika former av skadrisker utifrån olika variabler.

Bredvid varje riskfaktor hittar du våra experters strategier som hjälper dig att minska risken för att råka ut för träningsskador. Om du kombinerar de olika rekommendationerna som riktar sig till dig får du ett personligt anpassat prehabiliteringsprogram, som ökar dina chanser att förbli skadefri.

Vår expertpanel:

  • Mikael Svensson Fystränare och lärare på The Academy. 
  • Sten Björnum, ortoped och läkare åt Säveholms handbollslag. 
  • Rubin McRae, löpcoach på Urban Tribes och prehabbloggare.
  • Emma Lindblom, idrottsnutritionist på Riksidrottsförbundet. 
  • Mikael Mattsson, idrottsgenetikforskare på GIH och Stanford University.
     



Vill du göra testet och ta del av alla tips?

Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 8 2016.
Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Testveckan del 1


Jahapp. Då var det dags för testvecka igen. Jag hatar testvecka. Jag använder ordet hata här – det låter kanske hårt, men det är precis det jag menar. De två veckorna som testerna håller på har jag en ständigt gnagande ångest för att jag ska vara kass, sämre än förra testveckorna. Sämre än alla. Sämst.

Men! Döm om min förvåning när jag slog till med två PR redan första dagen. Och tur var väl det, för efter de två första testerna (squat clean och bänkpress) var jag sur som ättika. Jag lyckades inte höja min 2RM (alltså max-tvåa) clean från 55 kilo där jag har stått och stampat pinsamt länge nu. Det sitter i huvudet jag vet för jag kan ju ta 55 relativt enkelt, men 58 kilo sitter fast i marken. Dessutom trodde jag att jag hade blivit sämre på bänkpressen när jag bara lyckades ta 50 kilo på en trea. (Det visade sig sedan att jag aldrig tagit mer än 50 på en trea och nu var jag läskigt nära att ta 53, så egentligen var det ju bättre.)

Sedan var det dags för max antal double unders på 3 minuter. Förra gången hoppade jag ihop dryga 150. Idag skuttade ihop hela 176 stycken! Jag gillar när man får samla ihop lyckade hopp under en viss tid. Om testet skulle gälla obrutna skulle jag inte klara särskilt många.

Sedan var det dags för 2 000 meter rodd på tid. Roddmaskiner kan, som du ser, se mycket oskyldiga ut när de är oanvända, men det handlar om en maskin med rätt att döda. 2 000 meter är en äcklig distans. En sådan där kräks-i-munnen-distans. Åtminstone när andra kör. Min hjärna skyddar mig noga när jag blir trött, då stänger den ner valda delar av kroppen så att jag slutar vara så där trött. Jädra hjärna, tyst med dig! I maj rodde jag på 8 minuter och 12 sekunder. Idag landade tiden på 8:05. Det kändes så himla bra! Nu är nästa mål att komma under 8 minuter. Det borde gå. I alla fall fysiskt. Om jag få hjärnan att hålla tyst så att jag kan få ta i lite mer. Eller så ligger de där fem sekunderna i min teknik. Vår rodd-mästare Mattias Ageheim (som också tagit den fina bilden på de vilande roddmaskinerna) på Crossfit Nordic som rodde 100 000 meter under augusti månad (nej, jag skrev inte en nolla för mycket. HUNDRATUSEN meter! HUNDRA kilometer. TIO mil. På ren galenskap.) har lovat att titta på min teknik nästa gång vi ses så att jag kanske kan fila lite och skava bort de där fem sekunderna utan att behöva bli så mycket tröttare än jag blev idag.

I morgon ska jag coacha klasserna så jag slipper testa själv. Jag kommer däremot att köra testerna på torsdag istället. Det är bland annat Turkish getup 1RM (en max-etta) men där tror jag inte att kommer att kunna höja eftersom jag blivit lite rädd för själva övningen efter att jag spräckt bröstbenet med en 26-kiloshantel efter mitt senaste PR och gången efter det knastrat sönder axeln när jag försökte öka mitt PR till 28 kilo.

To be continued…



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Följ ÖtillÖ live idag!
Blogg

Följ ÖtillÖ live idag!


Nu på måndagmorgonen vid 07.00 gick starten för 2016 års Swimrun Worldchampionship, rankad som en av världens tuffaste uthållighetstävlingar.

Lagen ska under måndagen simma och springa mellan 26 öar i Stockholms skärgård när tävlingen avgörs. Sammanlagt ska deltagarne simma och springa 75 km, där 10 km är simning och 65 km löpning.

Mer om tävlingen hittar du på ÖtillÖ:s webbplats

ÖtillÖ sänder tävlingen direkt:



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Umemilen 2016


Det var länge sen jag var så taggad inför ett millopp som jag var inför dagens tävling i Umeå. Jag har ju länge intalat mig själv att 10km inte är min grej, att det mest bara är jobbigt och gör ont, men hela den här veckan veckan har jag verkligen gått och längtat och sett fram emot att få tävla på 10km. Jag har känt mig i riktigt bra form och har till och med prioriterat det så pass mycket att jag anpassat hela denna veckas träning efter det för att komma till start med så fräscha ben som möjligt. Det brukar jag sällan göra utan det normala har alltid vart att ta milloppen lite på volley och inte anpassa mig så mycket efter det. I tisdags körde jag det sista lite snabbare passet, 2x3km i tänkt milfart som gick kontrollerat i 3.35-fart. Kände mig stark och fick verkligen anstränga mig för att inte köra en repetition till som jag egentligen hade tänkt. Avslutande istället med en tusing på 3.18 som också den kändes lätt. Var helt övertygad om att jag skulle slakta mitt blygsamma PB efter det passet. La in två dagar med helvila och körde bara ett vanligt distanspass efter det. I fredags när jag åkte upp till Umeå så hade jag i tankarna redan persat.

Vaknade med en bra känsla igår. Åkte in till stan och shoppade lite på förmiddagen och sen var planen att sticka ut en kort sväng bara för att väcka benen. Ganska omgående kände jag hur vänsterbenet nästan domnade bort. Det var ganska kyligt i luften så jag tänkte mest att musklerna inte hunnit bli varma. Men det ville inte riktigt släppa. Kändes konstigt. Stelt. Ungefär som i somras när jag hade nån skit i knävecket men det kändes ännu mera nu. Ingen direkt smärta, mer molande, lite som växtvärk. Efter ett par km var jag tvungen att stanna och tänkte ”vafan är det som händer?”. Fick panik. Lugnade ner mig och började jogga hem. Det gick okej, men det kändes konstigt och fel. Testade att öka farten som även det gick rätt hyfsat, kunde springa på utan större problem förutom att det kändes stelt och konstigt men avbröt ändå.

Imorse när jag vaknade var vaden fortfarande stel och jag kände fortfarande nånting konstigt i knävecket. Tänkte att det var kört. Bestämde mig ändå för att testa lite lätt jogg innan jag kastade in handduken helt och det gick mirakulöst nog över förväntan. Kunde springa utan större problem, däremot kände jag att det inte kändes helt bra, men löpsteget verkade inte påverkas. Kände mest av det när jag inte sprang. Bestämde mig för att ge det en chans i alla fall. Lite dumdristigt kanske med tanke på att det är Berlin som är årets stora mål, men med tanke på hur mycket jag sett fram emot det här loppet så ville jag verkligen ge det en chans.

Starten gick 12.30. Var på plats vid Nydalasjön en timme innan, hämtade nummerlappen och tänkte att jag skulle vara riktigt noga med uppvärmningen. Rätt lång uppjogg, dynamisk rörlighet, lite löpskolning, strecth och som avslutning några stegringslopp. Det kändes faktiskt rätt så bra. Vädret var näst intill perfekt. 15-16 grader, svalt i luften men varmt i solen och inte så mycket vind. Totalt var det säkert ett femhundratal löpare på plats. 10min innan start ställde jag mig ganska långt fram och gjorde mig redo. Hann tänka att idag blir det PB innan startskottet ljöd.

Kom iväg ganska bra, ingen trängsel att tala om, redan efter ett par hundra meter var det fritt fram. Klockade första kilometern på 3.32 och kände mig stark. Första 3km gick på typ 10.55 helt enligt plan men ansträngningen kändes lite högre än väntat. Kollade pulsen och såg att jag låg mycket högre än jag borde. Drog ner lite på farten men den var fortfarande lite för hög. Nu i efterhand ser jag att jag hade 120 i puls redan när jag startade.

Strax före 4km släppte jag klungan som jag legat med i början. Det var också här nånstans som jag kände att vaden var stel som kevlar. Ingen smärta men steget kändes konstigt. Kände direkt att det här kommer aldrig hålla, en taskig vad och en för hög ansträngning kan aldrig sluta bra. Stannade till för att stretcha och kände direkt jag slutade springa att nånting var fel. För en millisekund tänkte jag bryta men kom sen på att jag ju ändå måste ta mig tillbaka till starten. Tusen tankar gick genom huvudet. Bryta ändå och promenera en halvmil tillbaka? Fortsätta försöka trycka på? Till slut bestämde jag mig för att ta mig i mål med så lite slitage som möjligt, egentligen gjorde det ju inte direkt ont att springa utan mest att det kändes konstigt och en känsla som sa att nånting var fel med vaden/låret. Målet var att persa och nu när det sket sig så kändes det som om 37, 39 eller 41min inte spelade nån större roll. För resultatlistans skull bestämde jag mig för att komma in på en rätt så medioker tid bara för att det skulle vara tydligt att nånting måste ha hänt. Fick hålla mig för att inte springa om folk som kom bakifrån och sprang om mig. 

Tog mig till slut i mål på 42min och kände mest frustration. Varför går jag alltid sönder när vid sämsta tänkbara tillfälle? Det är ju inte första gången det händer. IFK Umeå levererade i alla fall som vanligt ett perfekt arrangemang. Det var tredje gången jag sprang det här loppet. Fantastisk väder med en bra och snabb bana. Fler utifrån borde få upp ögonen för det här loppet. Om vi norrlänningar kan åka till Stockholm och Göteborg för att springa stora lopp så borde Stockholmarna och Göteborgarna kunna ta sig hit upp. Visst, det är en del grusväg och en 180 graders sväng, men den här banan är betydligt snabbare än Hässelby, Kungsholmen runt och Premiärmilen tex. Nästa år vore det kul att så några andra linnen än bara IFK Umeå och Jalles TC i startfållan.

Det första jag gjorde efter målgång var att boka tid hos naprapaten så imorgon blir det ett besök hos Johannes på Elit Rehab. Han kan mina vader utan och innan sen tidigare så han om någon borde kunna säga vad det är för fel. Ska även passa på att kolla upp hälsenan. Jag är ändå hoppfull om att det inte ska vara någon fara med Berlin, förhoppningsvis står jag även på startlinjen nästa lördag och springer Stockholm Halvmarathon på nytt personbästa. Men jag ska ändå tycka lite synd om mig själv ikväll, tröstäta en stor påse godis och lyssna på Emmylou Harris. Det får man göra när det inte gått som planerat. Och är det nån som kan det här med smärta så är det Emmylou. ”The hardest part is knowing I’ll survive” känns ganska passande just nu. 

/Hörs


Antal kommentarer: 1


Anders Larvia

Exakt min slutsats också. Det är farligt att vila 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*