MEST LÄSTA
Låt barnen testa swimrun
Blogg

Låt barnen testa swimrun


I Ångaloppet familj kan barnen tävla i lag om två, antingen med en kompis eller med en förälder eller annan vuxen. Det finns två banor att välja på, en kortare på 1,5 km och en längre på 3,3 km.

Banan som är 1,5 km springer lagen i vatten som är långgrunt, vilket gör att även den som inte är simkunnig kan vara med. Total är det två vattenhinder på ca 70 m vardera i denna bana.
Sträckor totalt: 1,3 km löpning och 200 m simning

Banan som är 3,3 km finns tre simstäckor på ca 100 m vardera. För att delta måste man vara simkunnig och ha tagit simborgarmärket. Kravet är alltså att barnet kan simma minst 200 m i ett sträck utan att stanna för att vila.
Sträckor totalt: 3 km löpning och 300 m simning.

Mer om swimrunfesten Ångaloppet familj och anmälan

Adam och Alma om Ångaloppet familj

Adam och Alma som är 11 och 9 år och var med förra året i Ångaloppet familj och i år ställer de upp igen. Bägge två gillar att pyssla med lite olika sporter, just nu är favoritsporterna basket och fotboll. Men intresset för både triathlon och swimrun har väckts hos de båda syskonen. Och i år ställer familjen upp med sex stycken släktlag, vilka samtliga barn tävlar med en vuxen. Här berättar de lite mer om vad som var roligast med tävlingen och vilka utmaningar de stötte på.

Hej Adam och Alma! Ni deltog i förra årets Ångaloppet familj. Hur var det?
– Det var jättekul! Och jobbigt! Lite nervöst innan, när vi inte visste hur det skulle funka att simma med träningsskorna på. Blöta skor blir ju ganska tunga, men om man har en dolme mellan benen när man simmar går det rätt bra. Då måste man bara vänja sig vid att inte använda benen när man simmar. Vi övade lite innan loppet, så det gick bra.
Någon gång glömde jag (Adam) att sätta på mig simglasögonen innan vi hoppade i vattnet också, det blev lite stökigt, men gick rätt snabbt att fixa till, säger Adam och Alma.

Vad var roligast och vad var jobbigast?
– Det var kul att förbereda och testa utrustningen med strumpor, skor, flytsaker och allt. Och det var jätteroligt att se människors miner på badplatsen när vi tränade och hoppade i och började simma med skorna på oss.

Det jobbigaste var nog vattenlöpningen. Och det svåraste att ta sig upp från vattnet när klipporna var blöta och hala. Och ibland när man var trött var det lite svårt att veta vart vi skulle, då var det skönt att vi tävlade med varsin vuxen som hade lite mer koll.

Har ni några mål med årets tävling?
– Sedan förra året har vi båda slutat att simtävla. Så i år blir nog simningen lite tuffare för oss. Men vi ska träna lite extra på det under sommaren och målet är att det ska gå minst lika bra som förra året.

Har ni några kompisar som ska delta?
– Nej, inte som vi vet om, bara släkt.

Har ni provat triathlon eller swimrun förut?
– Ja, Adam har gjort två Lidingö Triathlon tidigare och Alma har gjort en. Och så blir det andra gången vi testar på swimrun med Ångaloppet i augusti, avslutar de.

Hur tränar ni föräldrar med barnen inför tävlingen under året?
– Barnen gör flera olika sporter och får mycket träning på det sättet. Från april brukar de följa med oss ut och springa och intervallträna utomhus. De gillar att avsluta med några minuter vid utomhusgymmet, säger Pernilla, Adams och Almas mamma.

Vad tycker barnen är roligast, mest spännande och utmanande?
– Våra barn gillar att tävla. Men de blir ganska lätt uttråkade också, framförallt om det är enformigt. I triathlon är det utmanande att prestera i grenarna och i att byta kläder och utrustning. I swimrun är det spännande att ha all utrustning med sig genom hela tävlingen och samtidigt simma och springa. På så sätt blir det omväxlande och det händer lite mer och är fler moment som alla är lika viktiga för resultatet.

Både Lidingö Triathlon och Ångaloppet är dessutom jättebra arrangerade av riktiga eldsjälar i superfina omgivningar.

Du Pernilla och din syster ska tävla i Ångaloppet i år. Vad är tankarna kring det?
– Hela familjen var på plats förra året och antingen tävlade eller hejade på. Det var en härlig dag och vi är en stark hejarklack. Men så bestämde vi oss alltså för att vara med och tävla i år. Och jag vet inte om vi fattar vad vi har gett oss in på. Det kommer helt säkert att vara jättenervöst. Men förhoppningsvis mest kul. Vi ser det som ett bra sätt att umgås och att träna, både vi två, men även vuxna och barn tillsammans, avslutar Pernilla.

Alma och hennes moster i förra årets Ångaloppet familj.

Adam och hans morbror i förra årets Ångaloppet familj.

Fotograf: Nadja Odenhage.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Hurra för att kunna springa mycket!


   Jag har nu varit på La Palma i en vecka och försökt förbereda mig för mitt första ultralopp i bergen. Att träna för längre sträckor är något helt nytt för mig och jag får prova mig fram. Veckan har gått bra och jag har fått in över 20 mils löpning, vilket är mängdpers för mig. Eftersom jag har gjort den mesta av träningen i begen har det blivit många timmars löpning. Funderade först på hur jag skulle räkna på min träning nu, timmar, mil eller höjdmeter? Och jag kom fram till att jag vill räkna lite på allt. Att bara räkna timmar känns väldigt konstigt för mig som är van vid att tänka sträcka och fart. Men när man tränar för längre sträckor finns det ju också ett syfte att bara vara ute länge oavsätt hur snabbt och långt man springer.

    Den här veckan har jag sprungit väldigt långsamt och bara övat mig på att vara igång en längre tid igen, längsta passet blev 4,5 h och  37 km och 1800 höjdmeter uppför. Mest av allt är jag glad för att kroppen känns bra och tål att springa så här mycket! Idag ska jag vila, ligga på stranden och yoga. Sedan blir det lätt träning fram till lördag när loppet går. Det känns spännande, men lite nervöst. I dåliga stunder tänker jag att det där kommer ju inte gå eftersom det känns som om det finns så många moment jag är dålig på som att springa brant utför, gå snabbt uppför och att jag aldrig gjort ett lopp som håller på i nio timmar. Men samtidigt ska det bli en utmaning och det är en fantastisk bansträckning genom vulkansand och uppe på en vulkankam.

   Tyvärr har jag svårt för att lägga upp bilder från min mobil, men ni som vill följa mig kan gå in på mitt instagram ida1284. 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

7 smarta kosttips inför loppet
Blogg

7 smarta kosttips inför loppet


RW:s kostexpert Emma Lindblom tipsar om hur du ska ladda inför loppet:

1. Prova ALDRIG något nytt i kostväg på tävlingsdagen, eller dagen före.

2. Ta med frukost om du bor borta, alternativt kontrollera att hotellet har den mat du brukar äta före ett lopp.

3. Har du svårt att äta tidig frukost? Gör en matig smoothie med banan och havregryn för att öka energi- och kolhydratintaget.

4. Har du svårt att äta “riktig” mat före tävling? Prova att äta frukostmat till lunch.

5. Serverar loppet sportdryck, så kontrollera vilken sportdrycksleverantör de använder (brukar stå på hemsidan) och prova på träning före loppet. Vissa kan få problem med magen av sportdrycker och man kan reagera olika på olika märken.

6. Ta med egen gel eller dryck för längre lopp om du är känslig för andra fabrikat.

7. Är du känslig mot någon produkt så bör du undvika detta dagen före, samt under tävlingsdagen – maxprestationer kan göra kroppen extra känslig.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Sarah Lahti: Historien bakom nya svenska rekordet
Blogg

Sarah Lahti: Historien bakom nya svenska rekordet


Hon har varit ung och lovande länge, och i fjol gjorde hon ett av de bästa svenska juniorresultaten genom tiderna på JEM i terräng. Nu har Sarah Lahti också tagit klivet in i senioreliten – med besked. I vår nya serie “Unga och lovande” möter du framtidslöftet Sarah Lahti.

Det är lördagen den 13:e februari och Nordenkampen i friidrott avgörs i Växjö. Sarah Lahti startar i 3 000-metersloppet, och tar rygg på farthållaren Lisa Öhberg tillsammans med Charlotta Fougberg. Trion lämnar snabbt det övriga fältet bakom sig. Efter att haren Öhberg gjort sitt är Fougberg och Lahti växelvis uppe i ledning, men när drygt halva sträckan är avverkad så skapar Sarah en lucka till Charlotta som drygas ut meter för meter.

Till slut korsar Sarah mållinjen med tiden 9.01,16; nytt personbästa med 15 sekunder. Dessutom är det den näst bästa tiden i Sverige genom tiderna. Bara Sara Wedlund har sprungit snabbare: 8.50,32, år 1996.

Det är ett genombrott för Sarah inför en bredare, svensk friidrottspublik. Däremot ser Sarah inte ut att vara belåten med sin prestation, hon skakar missnöjt på huvudet efter målgång.  

Fyra dagar senare träffar vi Sarah Lahti på en restaurang i Globen-området i Stockholm. Om besvikelsen efter loppet i Växjö säger hon: 

– Målet var att kvala in till inomhus-VM, och det missade jag med en sekund. 

Hon är här för att springa den sällan löpta distansen en engelsk mil (1 609 meter) på Globengalan. I startfältet finns etiopiskan Genzebe Dibaba, som ska jaga rumänskan Doina Melintes världsrekord på 4.17,14, satt 1990. För Sarah är det debut på Globengalan, tidigare har hon bara kört förtävlingarna. 

– Jag ska göra ett bra lopp och få en bra känsla. No expectations, säger Sarah tolv timmar före start.

Hon växte upp i den nordvästra skånska kommunen Klippan – en uppväxt som Sarah beskriver som lugn och fin. Som barn var hon ”halvbusig och väldigt aktiv”. Hon kommer från en familj som inte låg på latsidan – hela familjen höll på med löpning, och hennes två år äldre bror Oscar var snabb i löpspåren. Sarah blev inspirerad av brorsan, hon ville bli lika duktig och det var en anledning till att hon började med friidrott som tioåring. Hon visade snabbt framfötterna på nationell nivå, som tolv- och trettonåring vann Sarah Lilla Lidingöloppet.

När det blev dags för ungdoms-SM som 15-åring fortsatte framgångarna: guld på 1 000 meter under inomhus-SM, guld på 2 000 meter och silver på 1 500 meter hinder. I prisskåpet finns totalt sju individuella guld och en silvermedalj på USM (flickor 15-17 år).

Sarah kom in på friidrottsgymnasiet i Växjö 2011, men där stannade hon bara i fyra veckor. Hon trivdes inte i staden och längtade hem till Klippan och sin familj. Istället gick hon det samhällsvetenskapliga programmet vid Klippans Gymnasieskola. 

När Sarah blev junior utökades medaljsamlingen. Inte bara på Junior-SM, hon slog sig även in i svensk seniorelit. Som 18-åring, år 2013, tog Klippantjejen brons på 5 000 meter när SM avgjordes i Borås. Samma år på hösten kammade hon hem silvret på Terräng-SM över 4 000 meter. Året efter, 2014, vann hon. 

Även fjolårets säsong resulterade i fina resultat, trots skadebekymmer. Det blev ännu ett guld på 4 000 meter vid Terräng-SM. Därtill en sjätteplats under Junior-EM i terränglöpning i K22-klassen, den bästa placeringen någonsin av en svensk tjej. 

Utöver det hittar vi flera intressanta prestationer. Ett är ett terränglopp i belgiska Roselare (Lotto Cross Cup de Hannut) där Sarah placerade sig som tvåa, endast sju sekunder bakom belgiskan Louise Carton, JEM-vinnaren i terräng. Bakom sig hade hon flera etablerade löpare, bland annat två tidigare VM-finalister på 10 000 meter.

Men det kanske mest intressanta resultatet gjorde hon i den tyska staden Paderborn den fjärde april i fjol, under ett stadslopp på 10 kilometer. Sarah dundrade in på den strålande tiden 32.58. Som jämförelse har Hälle IF:s Meraf Bahta nyligen satt nytt svenskt rekord på 10 kilometer landsväg, med 31.26. Och rekordet på 10 000 meter på bana är 31.57, vilket Midde Hamrin lyckades med för snart 26 år sedan. Sarah själv verkar däremot inte vara allt för upprymd över tiden. 

– Jag hade precis haft en stressfraktur, så det var väl en bra start med tanke på det. Men det var ingen kanontid.

En orsak till den återhållsamma inställningen till loppet i Tyskland är, att hon helgen före sprang ett tiokilometerslopp i Nederländerna på tiden 33.02. När Sarah kollade GPS-klockan efter målgång visade den att hon tillryggalagt 10,4 kilometer.  

– GPS:en brukar inte visa så mycket fel. Så det loppet var nog snabbare än det jag sprang i Tyskland. 

Sarah har fram till nu mestadels tävlat på medeldistans och kört terränglopp. Efter att ha sprungit så fort på milen fokuserar hon nu på längre sträckor. 

– Ja, det blir en satsning på 5 000 och 10 000 meter. Och sedan lite kortare lopp också, för att få snabbhet. 

I år är huvudmålet att kvalificera sig till EM i Amsterdam på 5 000 meter (kvalgräns 15.40). Hon har även en förhoppning om att få dra på sig landslagslinnet under OS i Rio i augusti, för att springa 10 000 meter. Den Svenska olympiska kommitténs kvalgräns är tuff – 31.50 – men Sarah tror att det ska vara möjligt. 

– Det tror jag. Och det trodde Nic Bideau, som jag tränat med under vintern, också. Men jag är ju bara 21 år, om jag inte kvalar in till OS i år så är det inte hela världen. Fast om jag gör det så blir det en bra upplevelse. 

Annars är det långsiktiga målet OS i Tokyo om fyra år. Då är Sarah 25 år. 

– Det är då jag vill vara som bäst. Vi får se om det är på 5 000 eller på 10 000 meter. 

Under våren åker Sarah och pojkvännen Jesper van der Wielen – 24-årig löparstjärna från Nederländerna som sprang tiokilometersloppet i Paderborn på 28.18 – till Flagstaff i USA på träningsläger. Därifrån reser de till Stanford i Kalifornien för att tävla på 10 000 meter den första maj. Det blir samtidigt hennes debut på sträckan i år, och första chansen att fixa kvaltiden till OS i Rio. 

– Där ska jag springa så snabbt som möjligt, så får vi se hur långt det räcker. Därefter kommer jag att springa några lopp i Nederländerna, men tävlingsprogrammet för sommaren är inte riktigt klart ännu.

Sarah och Jesper har ingått i Nic Bideaus träningsgrupp i Falls Creek i Australien under sex vinterveckor. Den välrenommerade tränaren har bland annat coachat den tidigare OS-guldmedaljören på 400 meter, Cathy Freeman, och hjälper även Sverigeettan på långdistans, Mikael Ekvall. Sarah säger att träningen var fantastisk, de var uppe på hög höjd och det var en vacker miljö att springa i. Det var tänkt att de skulle vara där i tre månader, men vistelsen varade alltså bara i sex veckor.

– Träningen gick bra men allt runt omkring var inte bra. Vi bestämde oss för att åka hem tidigare på grund av det. Det var personkemin som inte fungerade, jag och Nic klickade bara inte. Vi är helt olika som människor. Däremot är hans träningsprogram bland de bästa i världen och det tycker jag fortfarande. 

Nic Bideaus veckoupplägg bestod av tre fartpass, ett långpass samt en massa distanspass. Inga konstigheter alltså.

– Han tror mycket på tröskelfart, vi körde samma pass varje vecka i sex veckor. Mycket av träningen är likadan hela tiden, det går om och om igen. Sen ändrar han lite beroenden på om det är vinter- eller sommarsäsong, annars är det ofta samma innehåll. Men jag gillar det. 

Vilken typ av pass körde ni?

– Det var väldigt simpelt, exempelvis 8 x 1 000 meter eller kort- och lång backträning. Sedan körde vi något som heter ”quarters”, vilket innebär 400 meter snabbt, därefter 200 meter mellansnabbt följt av 400 meter snabbt. Det körde vi åtta gånger. 

Träningsmängden har stegrats från år till år, och nu springer Sarah oftast 15-16 mil i veckan.

– Det är ganska basic under vinterhalvåret. På sommaren är intervallerna kortare och snabbare, och då drar jag också ner på träningsmängden lite. 

Någon ny tränare har hon och Jesper ännu inte skaffat sig. Det lutar åt den 72-årige nederländaren Bram Wassenaar, som i yngre dagar tillhörde den nederländska eliten på medel- och långdistans. 

– Vi tror att det blir så, vi ska bestämma oss snart. 

Sarah och Jesper träffades under EM för klubblag i Portugal för två år sedan. Liksom för det svenska kungaparet sa det klick direkt – ett halvår senare flyttade hon till honom och staden Nijmegen, Nederländernas äldsta stad med 170 000 invånare. 

– Det är en jättefin stad. Dessutom är det bland de bästa ställena att springa på, och lite varmare än i Skåne, säger Sarah.

Vad gör ni när ni inte springer? 

– Vi träffar kompisar, går på kafé och bio. Vi försöker ha ett vanligt liv mellan träningarna. Men riktigt vanligt blir det inte, för vi vilar ganska mycket, säger hon och skrattar. 

Det är en heltidssatsning som Sarah gör. Tidigare pluggade hon nederländska, och längre fram planerar hon att läsa till personlig tränare. Men löpningen går alltid i första rummet. Hon får satsningen att gå runt med hjälp av sponsorer, som Sarahs mammas företag K2C och skofabrikanten New Balance. Även Sarahs klubb Hässelby SK stöttar henne ekonomiskt. Sedan springer hon stadslopp i Nederländerna som ger ett tillskott i plånboken i form av start- och prispengar. 

 Hur är det att vara löpare i Nederländerna? 

– Det är många stora lopp och många som springer. Och det är många som är och tittar på tävlingarna. Prispengarna går inte att jämföra, där får man hur mycket som helst jämfört med i Sverige. 

Det märks att Sarah har drivet och viljan att bli så bra som möjligt inom sin idrott. På frågan om hon är beredd att göra det tuffa jobb som krävs för att lyckas, så kommer svaret snabbt. 

– Det är jag absolut. Jag känner att det är det här som jag vill göra. 

Känner du någon press från dig själv eller från omgivningen? 

– Jag känner ingen press utifrån, den kommer mer från mig själv. 

Onsdagsförmiddagen har blivit till sen kväll. Klockan är strax före halv tio när Sarah Lahti kliver in på löparbanorna inför ett halvfullt Globen. Det är dags att springa en engelsk mil, 1 609 meter, tillsammans med en världsrekordjagande Genzebe Dibaba. Sarah gör några stegringslopp och tar sedan en klunk vatten. I hennes ögon syns ett totalt fokus på de kommande minuternas hårda slit. 

Startfältet släpps iväg och Sarah lägger sig långt bak i fältet, efter det första varvet har hon bara en löpare bakom sig. Åt den extraordinära Dibaba är det såklart inte mycket att göra, hon vinner överlägset med det nya världsrekordet 4.13,31. I skuggan av etiopiskan gör Sarah ett kanonlopp, hon tar placering för placering och stormar i mål på 4.30,42, och slutar som femma av tretton startande. Det är ett nytt svenskt rekord. Dessutom passerade hon 1 500 meter på 4.12,73, vilket innebär en startplats till Inomhus-VM i Portland på just den distansen. 

Det dröjer innan vi lyckas få en pratstund med Sarah efter loppet. Ett dopningstest ska göras, vilket drar ut på tiden. Till slut dyker hon upp. 

– Det gick snabbt idag och jag fick sprinta lite. Jag är inte van vid den snabba farten, annars kändes det riktigt bra, säger den nya svenska rekordhållerskan på en engelsk mil inomhus. 

Och det är kanske inte det sista svenska rekordet som den unga och lovande Sarah Lahti tar. 

FAKTA SARAH LAHTI

Ålder: Född 1995 i Klippan.

Längd: 178 cm.

Vikt: 53-54 kilo.

Klubb: Hässelby SK.

Familj: Sambo med nederländska löparen Jesper van der Wielen.

Bor: Nijmegen, Nederländerna.

Favoritpass: 8 x 1 000 med en minut joggvila. 

Hatpass: Inget, gillar alla pass.

Mat: Kalops.

Dricker: Färskpressad apelsinjuice.

Personbästa: 

1 500 meter: 4.17,20 (2015)

1 500 meter inomhus: 4.12,73 (2016)

3 000 meter: 9.26,02 (2013)

3 000 meter inomhus: 9.01,16 (2016)

5 000 meter: 16.19,58 (2014)

10 km landsväg: 32.58 (2015) 

10 000 m inomhus: 31.54,87 (2016)


Antal kommentarer: 1


Mattias

Hoppas verkligen Sarah Lahti får tävla i Rio OS 2016. Hon behöver definitivt den erfarenheten för att kunna erövra en medalj i Tokyo OS 2020.
Hejja Lahti! 🙂



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Pers i marklyft!


Marklyft är en av mina bästa. Jag älskar marklyft, kanske för att det inte är lika mycket teknikfippel som i frivändningar och ryck. Lite tekniskt knepigt, men inte värre än att jag får ut all styrka i lyften. Mitt första träningsmål när jag hade börjat på Nordic var att lyfta 100 kilo och jag började träna med coach Jakob för att klara av just det, vilket jag också gjorde. Jag gjorde mitt 100-lyft på ett PT-pass med Jakob och sa åt honom att jag inte ville veta när det låg 100 kg på stången. Nu är jag så risig på att räkna att det var helt riskfritt att jag skulle kunna räkna ut själv bland alla småvikter som han la på. Men när det väl låg 100 kilo på stången blev Jakob lite speedad och typ hoppade upp och ner när jag skulle lyfta att det var uppnbart att det var nu det gällde.

Sedan släppte jag marklyften lite. Jag har inte tränat specifikt på det på länge och då inte heller blivit starkare i det. Nu under våren har jag tagit upp det igen – återigen med coachning från Jakob, och i torsdags satt det! Jag skulle bygga upp till en tung etta (alltså en vikt jag kan lyfta en gång). Jag fick feeling och bestämde mig för att PR-testa. Och visst kunde jag dra upp 115 kilo. Nej, det var inte mitt snyggaste lyft, men mitt tyngsta.

Nu vill Jakob att vi satsar på dubbla kroppsvikten – alltså 130 kilo. Och det är väl bara att sikta dit.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*