MEST LÄSTA
Nytt svenskt rekord av Sarah Lahti på 10 000 meter!
Blogg

Nytt svenskt rekord av Sarah Lahti på 10 000 meter!


Den 21-åriga svenskan sprang på 31:54.87, nästan 2,5 sekunder snabbare än Midde Hamrins tidigare ohotade svenska rekord från Helsingfors 1990. 

Sarah var klart snabbast i loppet, tvåan Margarita Hernandez Flores från Mexico kom i mål på 32:11.04.

Sarah Lahti har utvecklats mycket som löpare det senaste året och dessutom visat en stor bredd. Senast i vintras sprang hon 1 500 meter på inomhus-VM i Portland.

– Det är fantastiskt bra, det är ju hennes första 10 000-meterslopp. Hon sa själv i vintras att hon ville springa 10 000 i sommar, och nu har hon verkligen visat att det är där hon hör hemma, säger förbundskapten Karin Torneklint.

31:54.87 är klart under kvalgränsen till EM i Amsterdam, 33:20.00.


Antal kommentarer: 1


Kjell-Erik Ståhl

Fantastiskt kul med en ny ung svensk löparstjärna. Träffade henne för 3-4 år sedan och hon verkar väldigt seriös, starkt målmedveten och sällsynt talangfull. Dock gäller det att stå kvar med fötterna på jorden och inte ryckas med i euforin från ledare, tränare och massmedia. Det krävs flera år av hård träning, en realistisk trappa av målsättningar och mycket tålamod innan man når den högsta internationella nivån. Lycka till !



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Ledarkrönika: En bra start
Blogg

Ledarkrönika: En bra start


Man kan tycka att åtminstone vi som jobbar på en löpartidning borde veta bättre än att bli skadade. Vi berättar ju för er i varje nummer hur viktigt det är med styrketräning, prehabövningar och en sund träningsbelastning. Men så enkelt är det förstås inte.

Om det bara handlade om kunskap skulle vi till exempel knappast se rökande läkare. Nej, varken läkare eller löpartidningsredaktörer är blott mer än människor med allt vad det innebär i form av bristande självinsikt, förnekelse, destruktiva drivkrafter, lathet och slarv.

Dessa mindre smickrande egenskaper, hur mänskliga de än må vara, har orsakat mig bekymmer. Mer exakt: Jag har haft ont i en hälsena, och har bara mig själv att skylla.

Ett pass med plyometrisk träning (läs mer om det på sidan 86) kräver en ordentlig uppvärmning. Jag slarvade med det precis som jag slarvat med styrketräningen,  eftersom jag är en lat människa.

Med ett stort mått bristande självinsikt körde jag igång för hårt och för snabbt för min stela kropp. Jag intalade mig själv att det första hugget i hälsenan inte var så farligt (förnekelse) och körde på eftersom jag ville komma i form till vår läsarresa i Portugal (destruktiva drivkrafter).

Jag fick förstås ont.  
Jag fick förstås inte springa.
Det var ingen bra start på säsongen.

Efter två månader med alternativ träning – skidåkning och cykling i första hand – var det dags för avfärd till Portugal. Jag hade inte sprungit en meter. Det kändes så där.

Men solen sken och den första vårvärmen strömmade upp från den afrikanska kontinenten. Sällskapet, stämningen och inspirationen försatte mig och alla andra i ett träningsrus. Första tre dagarna körde jag dubbla löppass och lite rörlighetsträning. Jag vet – idiotiskt. Men jag är bara en människa, driven av en önskan att springa bättre, längre och snabbare.

Jag borde ha fått ont. Men det fick jag inte. Så jag fortsatte att springa långpass, intervallpass och morgonjoggar tillsammans med alla andra löpare och läsare som var med på resan.

Vi var lyckliga. Stela och ömma – men lyckliga. Så den här gången var det kanske tur att vi inte lyssnade för mycket på våra överjag. Det kanske var tur att vi bejakade våra drivkrafter istället för att hålla tillbaka dem. Det kanske var tur att vi inte var så himla insiktsfulla. Det kanske var tur att vi bara sprang och inte kände efter så himla mycket. Och det kanske var tur som gjorde att vi inte blev skadade. Men det blev en bra start på säsongen.  

HÄR HITTAR DU SENASTE NUMRET AV RW DIGITALT


Antal kommentarer: 1


Johan Renström

Kunde inte bli en bättre start Stefan:)



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Kungsholmen nästa


Valborg igår och första maj idag, det brukar vanligtvis betyda vår på riktigt här uppe hos oss i norr men i år känns det som om våren aldrig vill komma. Jag klagar inte, löpmässigt gillar jag egentligen inte våren. Visst, dom första våretecknen är alltid sjukt efterlängtade och inger nytt hopp, smaken av asfalt under fötterna efter en lång vinter med snömodd är som att komma till himmelriket och ljusare dagar gör att man blir mycket piggare och orkar mer. Men bortsett från det så är jag inte så såld på våren, dels därför att det i regel blåser minst tio sekundmeter 6 av 7 dagar i veckan. Att köra intervaller med på förhand angivna farter är helt hopplöst när man håller på att blåsa bort. Dessutom är jag inget stort fan av värme. Eller jo, jag älskar sommaren och värme, men jag gillar inte att springa i värme. Och på våren blir det varmt. Man svettas. Det rinner ner i ögonen. Svider. Är sjukt irriterande. Värmen gör också att pulsen åker berg-och-dalbana och det blir oproportioneligt jobbigt att bara springa vanlig distans. Lägg till pollen på det så fattar ni. Kanske beror det mest på att man sprungit i minusgrader det senaste halvåret och vant sig vid det, våren blir nån sorts övergångsfas innan kroppen vant sig. Idag sprang jag som vanligt långpass. Vantar, jacka och långa tights. Snålblåst över Sundsvallsbron så ansiktet domnade bort en aning. Inte så dumt egentligen. 

Nästa vecka är det dags för Kungsholmen Runt. Jag har äntligen hittat motivationen och känner mig rejält taggad, det ska bli riktigt kul att få tävla på lördag igen. Förra året var jag helt säker på att jag skulle persa, det är jag inte i år. April blev en okej träningsmånad, men jag sprang både mindre volym och färre fartpass än i vintras så jag får väl förlita mig på att grunden från Barcelona träningen finns kvar. Jag kommer öppna strax under 3.50-fart och sikta på 1.20 nånting, sen får vi se om det håller hela vägen. När jag kollade startlistan i fredags så såg jag att jag hade blivit toppseedad. Tyckte att det kändes lite märkligt så jag skickade iväg ett mejl till arrangören och frågade om det hade blivit nåt fel men personen som svarade missuppfattade min fråga och trodde att jag menade att min seedningsgrundade tid från ifjol på 1.21 var på 10km så helt plötsligt var jag placerad i sista startgrupp. Efter en hel del mejlande fram och tillbaka var jag till slut tillbaka i den seedade gruppen och fick också svar på min fråga varför jag blivit seedad på en relativt medioker tid, i och med att det inte är SM i år så har dom satt gränsen till 1.22 så jag kommer inte vara ensam där framme. Fick lite panik från början när jag trodde att jag blivit felplacerad och skulle starta med eliten.

Jag var i Stockholm förra veckan på en mässa för modernt och innovativt lärande, dock så sket jag i att packa med mig löparskorna och bestämde mig på förhand för att inte springa nåt under min knappa tre dagar i hufvudstaden. Det kändes faktiskt ganska bra. Och benen var sjukt fräscha när jag kom hem därifrån i torsdags kväll. Fick med mig massa inspiration, lyssnade på inspirerande föreläsare och pratade med trevliga utställare men framförallt så gick jag upp typ ett kilo av allt godis som det bjöds på. Bästa föreläsningen stod träningsgurun Kalle Zackari Wahlström för, eller i alla fall den roligaste. Det var riktigt intressant att få lite “bakom-kulisserna-skvaller” och få höra hans egna ord om inspelningen av “Gympaläraren”. Kalle ville ta en selfie efter föreläsningen så självklart ställde jag upp på det. 

På torsdag är det Kristi flygare så det blir en kort arbetsvecka med klämdag på fredag, passar bra inför Kungsholmen Runt med har samtidigt panik över att hinna med all undervisning inför nationella proven som snart närmar sig. Jag tror att jag oroar mig mer än eleverna för deras betyg. Träningsmässigt blir det en lite lugnare vecka än vanligt med tanke på lördagens halvmara, vill känna att benen är riktigt fräscha nu när jag äntligen känner mig peppad och laddad. Vi ses i vimlet på Kungsholmen och håller tummarna för att det blir 8 grader, mulet, vindstilla och lite regn i luften på lördag. Då blir det 1.20.52.

/Hörs

Dagens låt: på fredag kommer Veronica Maggios nya, blir perfekt att ladda upp med den på resan ner till Stockholm. Sommarens soundtrack? Förmodligen.

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Abeba Aregawi: Historien om svensk idrotts mest dyrköpta guld
Blogg

Abeba Aregawi: Historien om svensk idrotts mest dyrköpta guld


Skenäktenskap, skattebrott och doping. Turerna kring forna friidrottsstjärnan Abeba Aregawi har varit många. Trots tydliga varningssignaler och besvärande fakta har Idrottssverige sett mellan fingrarna och låtit bli att ta sitt moraliska ansvar, då stora pengar och framtida OS- medaljer stått på spel. För att den här historien inte ska upprepas, försöker vi här berätta om Abeba Aregawis tid som världslöpare under svensk friidrotts vingar. Här är historien om svensk idrotts mest dyrköpta guld.

Det var många höjdare inom svensk idrott som solade sig i glansen när Abeba Aregawi sprang hem guldmedaljer till Sverige. Det var många som till varje pris ville suga åt sig av segerns sötma när en tjej från Etiopien som plötsligt blivit svensk krossade allt motstånd i Diamond League. Det var många som älskade att svensk friidrott äntligen hade fått en världsstjärna i en av sportens tuffaste löpgrenar.

Men till vilket pris nådde vi denna nivå och vad tänker alla pampar och potentater egentligen i dag när alla kritikers farhågor har besannats? Det är som om alla de som nyss stod bakom Abeba Aregawi nu har sopat allt under mattan och bara gått vidare. 

Frågan är om det ska vara så enkelt? Är det inte istället bättre att låta såret blöda en stund till så att alla inser konsekvenserna av snabba och mindre genomtänkta beslut för guldmedaljers skull. Det är nämligen svårt att se att någon skulle vilja stå till svars för en liknande historia igen. 

– Det är en märklig historia. En historia där tydliga varningssignaler och besvärande fakta tycks ha fått hela Idrottssverige att hålla för öronen och stoppa huvudet i sanden. Det säger före detta agenten och nuvarande strategen och sponsringsexperten Lars Kristiansson när han börjar prata om hur fallet Abeba Aregawi har skötts.

– Det är ytterst anmärkningsvärt att det här fallet har kunnat hanteras så oetiskt under så många år. Jag förstår inte att det har kunnat ske när samtliga parter – Hammarby friidrott, Friidrottsförbundet, Riksidrottsförbundet och Svenska olympiska kommittén – har haft vetskap om alla frågetecken. De har sett alla varningssignaler, ändå har ingen agerat? 

Lars Kristiansson var en av de personer som fanns med i ett tidigt skede när det gällde att få Abeba att bli svensk medborgare och bli startklar för att springa i blågult tävlingslinne. Han kontaktades av Hammarby friidrotts ordförande Ingvar Åström för att allt skulle skötas enligt regelboken när Abeba Aregawi skulle bli en svensk löpare.

Lars Kristiansson hade den juridiska kompetens och det internationella kontaktnät som krävdes för att genomföra hela denna komplicerade process från start till mål. Men det blev inte riktigt som Lars Kristiansson hade tänkt sig. Han klev tidigt av Abeba-tåget, som hela tiden fortsatte att rulla vidare med ljusets hastighet, eftersom han såg att allt inte stod rätt till.

– Jag har ingen förståelse för Hammarbys drivkraft i den här historien. Den är osund och märklig. Det faktum att ansvariga personer får sitta kvar på sina poster är obegripligt. Hade det här inträffat inom näringslivet så skulle hela Hammarbys styrelse ha varit utbytt nu och även förbundet skulle ha fått ta stora konsekvenser. Jag förundras över att Abeba Aregawi-historien är så oprofessionellt skött, det går i strid med sunda idrottsliga värderingar.

Nu står alltså svensk friidrott med ytterligare ett dopingfall på sitt samvete, trots så kallad nolltolerans mot förbjudna preparat. Det är för övrigt det fjärde fallet på bara ett par år. Tre av fallen (Niklas Lindstedt, Adil Boaufif och Andreas Gustafsson) kom under Björn Erikssons tid som ordförande i Friidrottsförbundet. Idag är han ordförande i Riksidrottsförbundet, men även om Abeba Aregawis positiva dopingprov kom efter Björn Erikssons tid i Friidrottsförbundet så var han med under Abebaresans gång.   

Men fallet Abeba Aregawi handlar inte bara om den numera förbjudna substansen Meldonium. Den handlar om så mycket mer. 


Vill du läsa hela den här artikeln?

Det här är början av en artikel från Runner’s World nummer 5 2016.
Du kan läsa hela artikeln och tidningen digitalt genom följande:



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Failure is giving up


På det igen! Finns inga andra alternativ. Människor som frågar varför jag inte bara ger upp eller gör något annat känner inte mig eller förstår idrott överhuvudtaget. Man ger inte upp bara för man inte vinner eller går som man tänkt sig. Hade människan haft den mentaliteten skulle våra värdsrekord vara ganska blysamma och många av de fantastiska uppfinningar som vi gjort vara ouppfunna. 

Då min cykel blev totalförstörd i krashen så väntar jag i dagsläget på en ny ram samt styre. Komponenterna gick att rädda men Zipp disken får bli en serveringsbricka i framtiden. Börjar förstå vilken tur jag hade som blev avplockad efter 20km på cykeln i SA. Hade jag kört på ett väggupp med den ramen i hög hastighet så hade jag nog inte suttit här idag.

Den 18:e Maj sticker jag till Lanzarote. Inte funderat så mycket över tävlingen eller räknat på vilken sluttid i relation till placering som räcker för en Kona slot. Jag är där för simma, cykla och sedan springa en hel marathon så fort jag kan. Det får bli som det blir helt enkelt, har inte avslutat en Ironman på mina sista tre försök så känns fånigt sitta här och gissa splits. Har försökt träna så gott jag kunnat nu efter olyckan och formen känns hyfsat intakt. Vet med mig att om jag bara får köra utan diverse problem så kan jag nå pallen men i dagsläget nöjer jag mig med målsnöret.

Träningsmässigt kan jag inte riktigt köra så hårt som tidigare på löpningen då mina underben strular så får nöja mig med mängdträning. Min sista stora träningshelg blir nere i Haverdal så där hoppas jag hitta min sista pusselbit & sug inför Lanza. Utan vara sugen går det inte särskilt fort.

Ni får inte tro ovanstående är en tidig ursäkt ifall jag kör dåligt. När jag väl är på banan kommer jag köra precis lika hårt som vanligt. Det är mer en ödmjukare approach till hela grejen. Man kan inte låta undvika bli aningen skadeskjuten & skotträdd efter det som hänt. Rycker till mer än vanligt ute på vägarna nu när någonting händer och är mer medveten om vilka risker man tar. Kommer nog ta ett tag innan jag är mitt gamla våghalsiga jag igen. En sak är dock bra, man lär sig av sina misstag. Kommer inte köra nära staket i transition igen eller glömma rätt ventilförlängare i framtiden. 

Nu närmast väntar tredje tuffa cykelpasset denna vecka. 9 mil inkl 90 mins @ 300 watt. Det sjuka är att jag ser fram mot det trots jag sprang 25km på en skärgårdsö igår. 

Sist vill jag skicka en tanke till min vän Jonas Bohr som för andra året i rad kraschade olyckligt på sin Cykel nere på Mallorca. Förra året bröt han lårbenet, i år verkar nästan alla revben på ena sidan samt lungan blivit skadad. Som en vän skrev “tycker nästan mer synd om bergväggen som du kraschade med då du är hårdare”. Stay tough Jonas och vi ses förhoppningsvis snart igen på cykeln med tungan hängande och med pipande andning.

Tack för ordet!

Nelker

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*