Kungsholmen nästa

I fredags när jag skulle gå hem från jobbet började det helt plötsligt vräka ner snö. Fredag eftermiddag, då är man ogärna kvar längre än man behöver men det snöade så pass mycket att jag drog mig för att överhuvudtaget ens gå ut trots att jag bor 2min från jobbet. Det var länge sen jag såg så stora snöflingor. Istället gick jag upp till personalrummet och hittade ett gäng andra kollegor där som tänkte samma sak som jag. Två koppar kaffe senare snöade det fortfarande lika mycket. Bara att gilla läget. På väg hem frågade en kollega: -”Inte ska du väl ut och springa nu i det här vädret?”. -”Eh jo. Men jag kör nog bara 2mil istället för 3″, svarade jag lite sarkastiskt. På nåt sätt är det vi som tränar som framstår som konstiga och udda och hela tiden får försvara hur mycket vi tränar. Att åka hem och sätta sig i soffan, käka pizza och bara resa sig för att fylla på chipsskålen är däremot helt okej och ifrågasätts aldrig. Att sticka ut och springa en fredagkväll efter jobbet är inget straff, inte ens när det snöar i april och man är helt slut. Klart som fan att det tar emot många gånger men det är ingen ursäkt. Jag inser också att det inte är ett helt friskt beteende, vissa skulle säkert vilja kalla det för beroende. Man är som en heroinist på jakt efter sitt fix med skillnaden att det är endorfinerna som hägrar. 

Den här veckan har fortsatt i samma spår som tidigare, dvs jag har fortfarande svårt att tagga till och köra hårt. Jag tror det har å göra med uteblivna målbilder. Just nu har jag ingen målbild alls. Jag vill springa Kungsholmen Runt på 1.20 men jag ser det inte framför mig som jag vanligtvis brukar göra inför ett lopp. Jag vill springa Stockholm Marathon bättre än ifjol, dvs sub 2.55 men just nu tänker jag mest på hur jobbig Västerbron kommer vara på andra varvet snarare än att tänka positivt. Jag tuggar på men har svårt att tända till, vill mest att det ska bli sommar så jag kan få börja med sub 2.50 träningen inför Berlin. Det är i stunder som dessa som jag ofta återvänder till Mårten Klingbergs fantastiska bok ”Tills det svartnar”. Den är helt fantastisk. Ni som inte läst den, gör det.

”Träning ska inte vara roligt/…/Om man tror att man ska på fest och får en spark på pungen istället är det klart man skiter i det” har ekat i mitt huvud hela den här veckan. Klingberg vet vad han snackar om. Att träna är sällan roligt och just nu är det inte roligt nånstans att springa men det skiter jag i och springer ändå. Det borde fler göra. För snart så vänder det igen. Helt plötsligt så kommer motivationen tillbaka som ett brev på posten. Livet handlar inte om att ha roligt hela tiden, det handlar snarare om att bita ihop. Vill man blir bättre så måste man träna hur tråkigt det än är. Kanske har det till viss del vänt. Igår körde jag 10km i min tänkta halvmarafart och det gick över förväntan. Sprang visserligen inomhus på band för att säkra upp farten, när motivationen tryter är det skönt att inte behöva göra hela jobbet själv. Ställde in bandet på 3.50min/km och sen dunkade jag på. Ingen musik, ingen tv, bara jag och mina tankar. Det kändes oförskämt lätt. Idag sprang jag långpass och helt plötsligt hade jag avverkat 33km. Det kändes också ganska lätt. Är det här vändpunkten?

På jobbet är det just nu många som håller på att gå ner i vikt. Jag har ju gått i dom tankarna också och när jag lite försiktigt antytt det vid lunchbordet så har jag mer eller mindre blivit idiotförklarad och fått konstiga, oförstående blickar utan en chans att få förklara mig. Om jag bestämmer mig för det så har det ingenting å göra med att jag tycker att jag är tjock eller är missnöjd med min kropp, det skulle i så fall bara vara för att se om det kan hjälpa mig att bli ännu snabbare. Ju mindre att släpa runt på, desto lättare och snabbare, men det är lite som att svära i kyrkan, ett inte helt legitimt skäl till att få ingå i den gemenskap som gör det pga övervikt. Därför pratar jag hellre Mehmet Kaplan eller tysk brunkol vid lunchbordet eller äter min hamburgare och mina friterade strips från Sibylla i tystnad.   

Vet inte riktigt hur jag ska få ihop mina mil nästa vecka då jag ska på konferens i Stockholm ett par dagar. Packar självklart med löparskorna men det finns en risk att det kommer bli mer öl och nätverkande i hotellbaren än löpning på kvällarna. Man vill ju inte verka allt för konstig och avvikande även fast man hellre skulle springa. Men det löser sig, sa bonden som sket i vassen. Får väl bli tidig uppstigning och morgonjogg eller kanske helt enkelt nån extra vilodag, det skulle inte vara det sämsta. Nu stänger snart ICA, måste hinna köpa lite karra som belöning efter dagens långpanna. 

/Hörs

Dagens låt: en bortglömd pärla signerad Dave Stewart från Eurythmics. Men det är Candy Dulfers saxofon som är den stora behållningen. 

Jag har fortfarande inte hittat den där riktiga motivationen att springa hårt och mycket igen. Barcelona Marathon blev en mycket större urladdning än jag trodde, framförallt mentalt. Har inte vart i närheten av att känna den där hungern jag hade i vintras, när varje pass var ett steg närmre slutmålet, när inget väder var dåligt och när allt bara flöt på. Har snarare känt mig mätt på löpning de senaste veckorna och haft svårt att tagga till ordentligt. Det är ett jobb som måste göras men inte så mycket mer än så just för tillfället. Har förvisso kört dubbelpass idag men det blev ganska mycket mellanmjölk. Istället förundras jag mest över hur jag kunde mata på med 13-14mil vecka efter vecka hela vintern utan att tröttna när jag just nu känner mig sliten efter betydligt mindre. 

Det är i stunder som dessa som jag får backa bandet och påminna mig om alla fantastiska löpupplevelser jag samlat på mig genom åren. Flera fantastiska marathonlopp runt om i Europa, morgonjogg i Central Park, löpning i fjällen, sena kvällrundor i solnedång, snabba pass på bana, hela Team Asics grejen, alla trevliga löpare man träffat på och inte minst det faktum att jag kan springa utan smärta. Det är lätt att ta för givet när man inte är skadad. När jag tänker tillbaka på mina bästa löpupplevelser kommer jag också osökt att tänka på mina sämsta upplevelser och alla vidriga pass man genomlidit genom åren. Det skänker nästan lika mycket glädje som att tänka på dom positiva upplevelserna, vetskapen att man genomlidit en hel del är mentalt stärkande. Det är få pass man egentligen ångrar, jag har bara ett som jag kan komma på. För ett par år sen var jag i Italien med jobbet och självklart var löparskorna med. Vi bodde i en liten pittoresk by utanför Florens som var omgiven av flera berg. En dag fick jag och en kollega för oss att vi skulle springa upp till ett av dessa berg. Det var på eftermiddagen, alla andra hade börjat lukta på vinet i väntan på middagen men vi snörde på oss skorna och stack iväg. På väg upp för den flera kilometer långa serpentinvägen slog det oss att vi sprang och samsades med galna italienare med lite för tunga högerfötter. Utsikten uppe på berget var magnifik och definitivt värd mödan upp. Men sen blev det kolsvart på två sekunder och vi började fundera på hur fan tar vi oss hem nu? Att springa mot trafiken nerför en slingrande serpentinväg i bäcksvart mörker utan reflexer i Italien gör man bara om man har dödslängtan. Alternativt är två dumdristiga turister från Sverige som inte riktigt tänker till. Det passet hade jag gärna skippat.

Imorse var vi på Himlabadet med Runacademy och körde ett vattenpass. Trots min fobi för vatten blev jag ändå lite sugen att testa på det, det såg faktiskt både roligt och jobbigt ut. Efteråt stack vi ut för att hitta en bra trail slinga till kommande pass och jag blev påmind om varför jag föredrar asfalt framför skog. Efter två meter var jag dyngsur om fötterna, pulsen stack iväg i den obanade terrängen och jag hade fullt sjå att försöka hålla mig på fötter när jag parerade för stenar, rötter och trädgrenar. Att det ösregnade i början gjorde inte saken bättre. Men jag höll i alla fall inte på att dö som den där gången i Italien, så alla pass som genomförs är bra pass. Nästan.

I valet mellan Kunsgholmen runt och Umeå halvmarathon föll lotten till slut på Kungsholmen. Det blir nog bra. Måste försöka tagga till ordentligt till dess. Åtminstone göra ett försök att putsa perset från ifjol. Tänker inte göra några större förändringar i träningsupplägget. En anledning till att löpningen känns lite avslagen just nu är nog för att det är ett halvår kvar till Berlin som ju för mig är årets största händelse. Jag tvivlar inte en sekund på att jag kommer gå in 110% för det, men det är lite tidigt att göra det just nu och jag vill inte gå sönder igen. Varken Kungsholmen eller Stockholm Marathon är några prioriterade lopp i år, de blir snarare två bra träningspass. 

Igår var det Recordstoreday. Det är sånna dagar som jag grämer mig att jag inte längre har kvar min skivsamling. För ett par år sen hade jag en grym skivsamling. Jag började köpa skivor nån gång på högstadiet och höll på med det till ganska nyligen. Jag hade en budget på 3000kr per månad tidigare, som mest har jag betalat 600 US dollar för en skiva, då fick jag leva på vatten och bröd resten av månaden men det var det värt. Nu lägger jag dom pengarna på löpning istället. Man kan aldrig ha får många skor, jackor eller splitshorts. Och det är ju inte gratis att åka runt i Europa och springa marathon heller. Å andra sidan går detsamma att säga om skivor. 

/Hörs

Dagens låt: Återupptäckte dom här snubbarna när jag sorterade lite musik häromdagen. Windsor Drive, ett gäng amerikaner fast med ett brittisk pop sound. Kolla genast upp om man gillar Keane, Travis, Snow Patrol, Coldplay och liknande.

…then we take Berlin. Marathon alltså. I höst blir det en efterlängtad revansch i Tyskland efter fjolårets fiasko då jag gick sönder två dagar innan avresa. Planen var ju egentligen Frankfurt men när chansen att springa Berlin dök upp igen så var det inte ett så svårt val. Frankfurt i all ära, men men Berlin är Berlin, världens snabbaste bana i en av Europas hippaste städer. Sub 2.50 here I come!

För 4-5 år sen var New York mitt drömlopp. När jag äntligen fick chansen att springa där 2013 var det precis så häftigt som jag hade föreställt mig och det blev inte direkt sämre av att jag i bara farten spräckte 3-timmars gränsen för första gången där. Utan publikens jubel och den magiska inramningen hade det aldrig gått. Redan året efter var jag tillbaka på startlinjen på Verazzano bron till tonerna av Frank Sinatra, den gången hade jag en mindre angenäm löpupplevelse pga vädret men inramningen, stämningen och loppet var lika magiskt då som första gången. Jag unnar verkligen alla att nån gång få springa och uppleva New York Marathon, alla andra marathonlopp kommer kännas fjuttiga efter det. Men för stunden känner jag mig klar med New York, mest pga att det inte är en bana man persar på såvida man inte är i superform. Inte ens Boston lockar pga Heartbreak Hill. Självklart vill jag springa New York igen och Boston och Tokyo och alla andra häftiga maror. Men just nu är upplevelsen underordnad sluttiden så därför har Berlin seglat upp på min förstaplats. Berlin är mitt drömlopp, det är där jag ska persa och springa fortare än jag någonsin gjort. Ifjol kom jag hem från Berlin med en bitter eftersmak, som tur var fick jag lite revansch under Asics Grand 10 två veckor senare men det var ändå inte Berlin Marathon, så att få en ny chans känns helt underbart.

Att det blir Berlin istället för Frankfurt innebär lite ändrade planer i planeringen. Tanken från början var att ha hela sommaren som uppbyggnadsperiod, tävla mig i form på hösten med millopp och halvmaror för att sedan avsluta säsongen på topp med ett dunderpers i Frankfurt. Nu kommer jag inte ha råd att lalla på allt för mycket i sommar eftersom Berlin ligger betydligt tidigare i tid. Jag kommer heller inte ha råd med en månads återhämtning efter Stockholm Marathon så det blir nog inget 2.50 försök där.

Den här veckan har vart lite sisådär när det gäller träningen. Vilodag i måndags och festligheter på tisdagen innebar uppstigning 05.30 och morgonjogg för att få till nån löpning överhuvudtaget. Det är fortfarande inte min grej, det tog en timme innan både kropp och knopp började fatta att den rörde sig framåt i nånting som skulle kunna liknas vid löpning. Tur att jag var ensam ute på gatorna då. På kvällen hade Sundsvalls kommun sin egen gala för oss lärare där årets pedagog, gymnasielärare, rektor osv skulle utses. Inte riktigt min påse, men det bjöds på 3-rätters och vin och det tackar man ju inte nej till. Dessutom var Johan Olsson där som prisutdelare så mitt mål med kvällen blev att försöka haffa honom och ta en selfie. I tisdags prisades vi lärare för vårt viktiga arbete, igår dagen efter fick vi reda på att vi är övertaliga och att vissa av oss inte kommer ha jobb till hösten. Man vet inte om man ska skratta eller gråta. Tur att man har löpningen att luta sig mot när man känner att man håller på å få hjärnblödning.

Igår testade jag Salomons nya asfaltssko Sonic One som lämnade mer att önska efter första passet. Hade läst mycket om den innan och den verkade på förhand som en spännande och trevlig sko men jag klarade med nöd och näppe av att fullfölja gårdagens pass. Sista biten var jag tvungen att ta en hel del gångpauser pga att fötterna skrek av smärta, känslan var ungefär densamma som när man åkte skridskor på lågstadiet.

Mina fötter verkar inte vara rätt målgrupp, behöver betydligt mer dämpning än vad dom erbjöd och passformen var lite speciell. Hade tänkt nån form av tempopass men det var bara att lägga dom tankarna åt sidan och fokusera på att försöka ta sig hem. Kanske blir ett nytt försök ikväll, då med DS Racer eller Tarther på fötterna istället. Jag tycker att man ska kunna ta nya skor direkt ur kartongen och bara ge sig ut och knappt märka att man har dom på fötterna, då vet man att man har hittat rätt. Dom var i alla fall rätt snygga så jag får väl ge dom ytterligare nån chans. Vi som inte är så snabba får kompensera det med att försöka se snygga ut medan vi låtsas springa fort.

På söndag ska vi köra ett pass vattenlöpning med Runacademy. Som tur är ”slipper” jag vara med i vattnet, har utvecklat nån form av fobi mot vatten på äldre dagar, men det ska bli intressant att vara med och betrakta det från sidan ändå. Kanske kan det få mig att våga testa nån gång i framtiden. Vi har bra uppslutning på våra pass, alla verkar supernöjda, har roligt och det är härligt att se löparglädjen sprida sig till så många. Jag lär mig hur mycket som helst, vi fokuserar ju rätt mycket på teknik så varje vecka innebär nya löpskolningsövningar som ska övas in för att sedan kunna visas. Har gett upp hoppet för länge sen om att kunna förbättra mitt eget löpsteg men hade jag fått lära mig hur man ska springa redan från början så hade jag kanske vart både snabbare och mindre skadebenägen.

/Hörs

Dagens låt: Leonard Cohen må ha skrivit den och ingen skugga ska falla över Joe Cockers version men Jennifer Warnes spelade in originalet och ett original är ett orignal. Steve Ray Vaughan’s karaktäristiska gitarr är pricken över i:et i denna klassiker.

…då jag kunde gå på gymmet och köra ett helt pass bara biceps. Eller triceps. Eller bara bröst. Skivstångscurl, preachercurl, hammercurl, koncentrationscurl, enarmscurl i kabelmaskin, hantelcurl och sittande hantelcurl kunde vara ett pass. Bänkpress, flyes, sned bänkpress, kryssdrag i kabelmaskin och nedåtlutande bänkpress kunde vara ett annat. Värst var nog underarmsövningarna. Helvette vad meningslöst, ändå körde man dom. Det känns ganska avlägset just nu, framförallt känns det som slöseri med dyrbar tid. Igår hade jag tänkt ta en vilodag från löpningen så istället gick jag på gymmet utan någon egentlig plan. Hade tänkt alternativträna på crosstrainer men när jag stegade in på gymmet stod bänkpressen där och såg inbjudande ut så jag sket i crosstrainern och tog sikte på den istället. Lastade på 60kg. Tänkte att det borde man orka. 10 reps kändes okej. På med 10kg till och ytterligare 10 reps. Fick med nöd och näppe upp stången på slutet. Armarna tvärdog. Då la jag ner projektet, kände mig mest uttråkad. Gjorde några halvhjärtade försök att köra lite bicepscurl men la ner det också. Istället körde jag lite enbensböj, utfallsteg, balansövningar, knälyft på step up breda och mage, sånt som naprapaten tjatat om i ett år men som jag aldrig riktigt orkat göra. Helt plötsligt kändes det meningsfullt på ett sätt som jag tidigare aldrig upplevt. Fan, jag har nog gått och blivit löpare på riktigt! Sommaren 2016 verkar bli ännu en sommar i vassen, men det är inget som bekymrar oss löpare för vi har fattat grejen med att ha tändstickor till överarmar. Att skjortorna inte längre sitter slimmade runt bröstkorgen får man leva med, det är mest ett tecken på att allt är som det ska vara. Kände mig rätt nöjd efteråt. Så pass nöjd att jag bestämde mig för att strunta i vilodagen och springa lite ändå. 6x1000m i 3.23-fart. Splitshorts på bana och äntligen lite sprutt i benen. 

Är tillbaka i träning på allvar nu. Har tänjt lite på mina gränser den här veckan och sprungit 9 dagar på rad nu, brukar normalt vara sliten efter 5-6 dagars löpning utan vila så det återstår att se hur kroppen kommer reagera. Under dagens långpanna var benen som två cementblock så det blir nog inte 10 dagar på rad, har gjort mig förjänt av en vilodag imorn. April ska i alla fall bli en bra träningsmånad innan det är dags att tävla igen. Älskar att vara inne i hjulet på nytt då man bara tränar på, när kroppen är sådär trött och seg och man känner sig sliten fast på ett bra sätt. I maj blir det en halvmara med sikte på 1.20. Planen var Kungsholmen Runt innan jag såg att det samma dag är premiär för Umeå halvmarathon runt Nydalasjön. Den lockar lite. Mest för att det inte finns ett endaste motlut. Nya bansträckningen runt Kungsholmen är lite knixig men å andra sidan kommer det säkert finnas fler ryggar att få hjälp av där. Sen borde jag få tummen ur och anmäla mig till Stockholm Marathon också. I juni blir det lite vila och omstart på riktigt men funderar på att springa Midnight Sun Marathon i Tromsö innan dess, hälsa på en kompis och bara ta det som ett upplevelselopp, jogga runt utan krav på tid. Det kan nog bli en bra avslutning på vårsäsongen.

Jag läser inte jättemånga löparbloggar trots att jag själv skriver en löparblogg här på RW. Egentligen vet jag inte vad man ska/bör skriva om när man har en löparblogg, vad som är rätt och vad som är fel. För mig har bloggen vart ett sätt att reflektera och ventilera tankar kring min egen träning, mina mål och vägen dit. Framförallt var den till stor hjälp i somras då jag drog på mig löparknät och inte kunde springa, det blev nån sorts terapi. Jag har skrivit för min egen skull men förhoppningsvis har det även tilltalat nån annan, kanske t.o.m inspirerat. En blogg som jag i alla fall läser är milen-sub-40 Lennart. Jag tycker den är bra. Det blev en ganska hetsig diskussion i samband med hans blogginlägg på temat vad en blogg bör innehålla. Jag lägger inga värderingar i innehållet mer än att det för mig känns ganska självklart att även nämna andra saker än bara löpning. Jag är en motionär som gillar att springa. Jag kanske springer lite mer än den genomsnittlige motionären men det betyder inte att löpning upptar hela mitt liv. Jag är löpare med 100% fokus på att bli en ännu bättre löpare men jag är även många andra saker som gör att jag är jag, därför kommer det att finnas med i periferin även här, annars blir det inte personligt. Men jag ska börja läsa lite fler löparbloggar så jag lär mig vad en löparblogg ska innehålla. Och även försöka skriva lite oftare framöver.

/Hörs

Dagens låt: 

Igår sprang jag årets andra tävling; Premiärmilen som i år 10-års jubilerade med en helt ny bansträckning. Jag visste på förhand att det skulle bli tungt, har ännu inte riktigt återhämtat mig fullt från Barcelona men åkte ändå ner i fredags i hopp om att kanske hitta den rätta känslan nånstans ute på Norra Djurgården. Förhoppningarna var dock inte särskilt högt ställda med tanke på att jag i torsdags testade att springa 3km i milfart vilket resulterade i en nära döden upplevelse. Var tvungen att ställa mig och hulka lite i diket brevid gångvägen direkt efter. Hade syra ända upp i halsen. Var länge ganska osäker på om jag överhuvudtaget skulle orka åka ner och springa Premiärmilen, vad är vitsen med det när det ändå bara känns tungt att springa? Sen började jag tänka att jag kunde ju förena nöje med nöje och inte bara åka ner för att springa. På tåget ner gjorde jag en lista över vad jag ville ha ut av den här helgen:

1. Springa med en bra känsla och känna att benen svarar
2. Ha kul!
3. Springa under 40 min
4. Köpa 3 par jeans 
5. Få se och höra Eclipse lira About to break

På tåget hem imorse tog jag fram lappen igen och kunde skriva check efter varje punkt. Ibland är inte sluttiden allt, i lördags hittade jag tillbaka till den där känslan som jag saknat sen Barcelona, känslan av att det går att pressa sig utan att det känns som om lungorna tänker hoppa ut ur bröstkorgen och att benen lyder istället för att kännas som två cementblock. Sluttiden blev okej, varken bra eller dålig, men det var heller aldrig mitt mål att försöka putsa PBt. 

Själva loppet då? Jag laddade upp med att springa runt på stan hela fredagen och shoppa vilket kändes i benen på kvällen, inte världens bästa uppladdning. Vaknade outvilad strax före kl8 på lördag och hade egentligen lust att skita i att springa och somna om, det lockade mer, men till slut var det bara att gilla läget och kliva upp på stela ben. Käkade lite frulle, velade om klädval och laddade upp med Håkan Hellströms nya singel. 

Var ganska tidigt ute och slapp den värsta anstormningen på tuben ut till Universitetet. En knapp timme före start tågade jag över universitetsomårdet med sikte på den nya starten. Vädret kändes riktigt bra för att springa fort, 5-6 grader, mulet och inte allt för mycket vind. Synd bara att man inte var i form för att persa. Jag och brorsan började värma upp med 20min lugn jogg och några avslutande stegringar innan det var dags att lämna in överdragskläderna. Förra året var klädinlämningen ett stort skämt, kommer ihåg att jag stod i spöregn och orkanvindar i en halvtimme och väntade på att få hämta ut väskan efter målgång och förfrös på kuppen men i år hade dom lärt sig av sitt misstag och flyttat klädinlämningen som både var större och fungerade mycket bättre.

En stor nyhet i år var att den nya bansträckningen bestod av ett enda varv istället för två som tidigare. Jag har egentligen aldrig gillat den gamla två varvs banan för tidigare år har jag alltid vart såå nära att kliva av vid varvningen bara för att det känns lätt att bryta så därför såg jag med spänning fram emot den nya bansträckningen. Jag hade fått förvarningar av brorsan om att det skulle bli lite småjobbigt nån gång efter 7km och att det skulle komma en rejäl backe precis vid 8km. I startfållan hörde jag speakern prata om den nya flacka bansträckningen och att det bara skiljde 20m mellan banans högsta och lägsta punkt. Tänkte att den kanske är rätt platt ändå.

Placerade mig rätt långt fram men drogs inte med i nån tjurrusning vid starten. Klockade första kilometern på 3.40 och tyckte att benen kändes lätta. Det blev heller aldrig trångt så jag fokuserade på att försöka hitta bra ryggar. Första 3 kändes behagliga men sen kom man ut på ett långt, lite böljande, parti med grus och nånstans där började jag inse att det gick för fort. Nu blev det jobbigt och jag funderade på om jag skulle fortsätta trycka på eller dra ner farten och bestämde mig till slut för det sistnämnda. Sprang brevid brorsan fram till hit men blev tvungen att släppa honom. Drog ner lite på farten och fokuserade på att springa med en kontrollerad känsla. Passerade 5km på 18.45 och tänkte att det går ju hyffsat ändå. Dom två följande kilometrarna gick okej men vid 7km började det bli riktigt jobbigt och när den där monsterbacken vid 8km dök upp från ingenstans så började alla varningslampor att lysa rött. Tog mig upp för den med nöd och näppe men orkade aldrig komma igen efter trots en ganska lätt sista kilometer in i mål. Gjorde ett halvdant försök att spurta men orkade inte riktigt och passerade mållinjen på 37.51. 

Direkt i mål träffade jag på brorsan (som slog mig för första gången) och Jakob Z från jogg vars rygg jag jagat på slutet men inte riktigt hade kraft för att hinna ifatt. Nån minut senare kom Gabriel in i mål och vi stod och småpratade ett tag innan dte var dags att hugga in på kaffe och morotskaka. Precis när jag skulle börja jogga ner hörde jag en välbekant röst ropa mitt namn, min gamla teamkompis Sanna som sprungit på riktigt bra. Det var riktigt kul att träffas igen och få bli påmind om hur fantastiskt bra hela Team Asics Go Run It var. Joggade ner i en kvart innan det var dags att bege sig. På väg mot tuben kom sen en för mig okänd kvinnlig löpare fram och berömde bloggen, tack för det, det värmde.

Den nya bansträckningen var inte riktigt så snabb som jag hade hoppats på. Första halvan kändes lätt men alldeles för mycket grus och andra halvan hade dom gärna fått dra annorlunda för att undvika det där monstret till backe på slutet. Men jag kommer nog ändå tillbaka nästa år. Premiärmilen är ett skönt lopp och en bra början på tävlingssäsongen. Jag fick ut det jag ville; jag hade kul, träffade massa trevliga löpare, knatade på och kände för första gången på en månad att benen svarade. Har precis avverkat ett långpass på 32km nu och benen kändes helt okej så förhoppningsvis var det här vändpunkten.

Lördagen avslutades med ett besök på Mall of Scandinavia, IMAX bio och sen konsert på Debaser Medis. En helt okej lördag. Och som grädde på moset spelade Eclipse About to break! För att citera den fd boxaren Mikaela Laurén: ”enda gången jag backar är när jag tar sats”. Nu vänder det!

/Hörs

Dagens låt: About to break såklart, vad annars! Den är lika bra i en mer avskalad akustisk version som i den full band blow out version dom körde igår på Deabser.