Blogg

Pers i marklyft!


Marklyft är en av mina bästa. Jag älskar marklyft, kanske för att det inte är lika mycket teknikfippel som i frivändningar och ryck. Lite tekniskt knepigt, men inte värre än att jag får ut all styrka i lyften. Mitt första träningsmål när jag hade börjat på Nordic var att lyfta 100 kilo och jag började träna med coach Jakob för att klara av just det, vilket jag också gjorde. Jag gjorde mitt 100-lyft på ett PT-pass med Jakob och sa åt honom att jag inte ville veta när det låg 100 kg på stången. Nu är jag så risig på att räkna att det var helt riskfritt att jag skulle kunna räkna ut själv bland alla småvikter som han la på. Men när det väl låg 100 kilo på stången blev Jakob lite speedad och typ hoppade upp och ner när jag skulle lyfta att det var uppnbart att det var nu det gällde.

Sedan släppte jag marklyften lite. Jag har inte tränat specifikt på det på länge och då inte heller blivit starkare i det. Nu under våren har jag tagit upp det igen – återigen med coachning från Jakob, och i torsdags satt det! Jag skulle bygga upp till en tung etta (alltså en vikt jag kan lyfta en gång). Jag fick feeling och bestämde mig för att PR-testa. Och visst kunde jag dra upp 115 kilo. Nej, det var inte mitt snyggaste lyft, men mitt tyngsta.

Nu vill Jakob att vi satsar på dubbla kroppsvikten – alltså 130 kilo. Och det är väl bara att sikta dit.


Nr 3 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Test! Vårens bästa löparskor. 23 nya modeller – hitta rätt sko för dig
  • Löpträningen som gav Guld  i skridsko-VM. Möt Nils Van Der Poel
  • Världens bästa träningspass
  • Kriget mot skavsåren – och hur vi kan vinna det
  • Därför skyddar löpning mot depression
  • 3 sätt att bli snabbare
Bli prenumerant

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Kungsholmen nästa


Valborg igår och första maj idag, det brukar vanligtvis betyda vår på riktigt här uppe hos oss i norr men i år känns det som om våren aldrig vill komma. Jag klagar inte, löpmässigt gillar jag egentligen inte våren. Visst, dom första våretecknen är alltid sjukt efterlängtade och inger nytt hopp, smaken av asfalt under fötterna efter en lång vinter med snömodd är som att komma till himmelriket och ljusare dagar gör att man blir mycket piggare och orkar mer. Men bortsett från det så är jag inte så såld på våren, dels därför att det i regel blåser minst tio sekundmeter 6 av 7 dagar i veckan. Att köra intervaller med på förhand angivna farter är helt hopplöst när man håller på att blåsa bort. Dessutom är jag inget stort fan av värme. Eller jo, jag älskar sommaren och värme, men jag gillar inte att springa i värme. Och på våren blir det varmt. Man svettas. Det rinner ner i ögonen. Svider. Är sjukt irriterande. Värmen gör också att pulsen åker berg-och-dalbana och det blir oproportioneligt jobbigt att bara springa vanlig distans. Lägg till pollen på det så fattar ni. Kanske beror det mest på att man sprungit i minusgrader det senaste halvåret och vant sig vid det, våren blir nån sorts övergångsfas innan kroppen vant sig. Idag sprang jag som vanligt långpass. Vantar, jacka och långa tights. Snålblåst över Sundsvallsbron så ansiktet domnade bort en aning. Inte så dumt egentligen. 

Nästa vecka är det dags för Kungsholmen Runt. Jag har äntligen hittat motivationen och känner mig rejält taggad, det ska bli riktigt kul att få tävla på lördag igen. Förra året var jag helt säker på att jag skulle persa, det är jag inte i år. April blev en okej träningsmånad, men jag sprang både mindre volym och färre fartpass än i vintras så jag får väl förlita mig på att grunden från Barcelona träningen finns kvar. Jag kommer öppna strax under 3.50-fart och sikta på 1.20 nånting, sen får vi se om det håller hela vägen. När jag kollade startlistan i fredags så såg jag att jag hade blivit toppseedad. Tyckte att det kändes lite märkligt så jag skickade iväg ett mejl till arrangören och frågade om det hade blivit nåt fel men personen som svarade missuppfattade min fråga och trodde att jag menade att min seedningsgrundade tid från ifjol på 1.21 var på 10km så helt plötsligt var jag placerad i sista startgrupp. Efter en hel del mejlande fram och tillbaka var jag till slut tillbaka i den seedade gruppen och fick också svar på min fråga varför jag blivit seedad på en relativt medioker tid, i och med att det inte är SM i år så har dom satt gränsen till 1.22 så jag kommer inte vara ensam där framme. Fick lite panik från början när jag trodde att jag blivit felplacerad och skulle starta med eliten.

Jag var i Stockholm förra veckan på en mässa för modernt och innovativt lärande, dock så sket jag i att packa med mig löparskorna och bestämde mig på förhand för att inte springa nåt under min knappa tre dagar i hufvudstaden. Det kändes faktiskt ganska bra. Och benen var sjukt fräscha när jag kom hem därifrån i torsdags kväll. Fick med mig massa inspiration, lyssnade på inspirerande föreläsare och pratade med trevliga utställare men framförallt så gick jag upp typ ett kilo av allt godis som det bjöds på. Bästa föreläsningen stod träningsgurun Kalle Zackari Wahlström för, eller i alla fall den roligaste. Det var riktigt intressant att få lite ”bakom-kulisserna-skvaller” och få höra hans egna ord om inspelningen av ”Gympaläraren”. Kalle ville ta en selfie efter föreläsningen så självklart ställde jag upp på det. 

På torsdag är det Kristi flygare så det blir en kort arbetsvecka med klämdag på fredag, passar bra inför Kungsholmen Runt med har samtidigt panik över att hinna med all undervisning inför nationella proven som snart närmar sig. Jag tror att jag oroar mig mer än eleverna för deras betyg. Träningsmässigt blir det en lite lugnare vecka än vanligt med tanke på lördagens halvmara, vill känna att benen är riktigt fräscha nu när jag äntligen känner mig peppad och laddad. Vi ses i vimlet på Kungsholmen och håller tummarna för att det blir 8 grader, mulet, vindstilla och lite regn i luften på lördag. Då blir det 1.20.52.

/Hörs

Dagens låt: på fredag kommer Veronica Maggios nya, blir perfekt att ladda upp med den på resan ner till Stockholm. Sommarens soundtrack? Förmodligen.

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Failure is giving up


På det igen! Finns inga andra alternativ. Människor som frågar varför jag inte bara ger upp eller gör något annat känner inte mig eller förstår idrott överhuvudtaget. Man ger inte upp bara för man inte vinner eller går som man tänkt sig. Hade människan haft den mentaliteten skulle våra värdsrekord vara ganska blysamma och många av de fantastiska uppfinningar som vi gjort vara ouppfunna. 

Då min cykel blev totalförstörd i krashen så väntar jag i dagsläget på en ny ram samt styre. Komponenterna gick att rädda men Zipp disken får bli en serveringsbricka i framtiden. Börjar förstå vilken tur jag hade som blev avplockad efter 20km på cykeln i SA. Hade jag kört på ett väggupp med den ramen i hög hastighet så hade jag nog inte suttit här idag.

Den 18:e Maj sticker jag till Lanzarote. Inte funderat så mycket över tävlingen eller räknat på vilken sluttid i relation till placering som räcker för en Kona slot. Jag är där för simma, cykla och sedan springa en hel marathon så fort jag kan. Det får bli som det blir helt enkelt, har inte avslutat en Ironman på mina sista tre försök så känns fånigt sitta här och gissa splits. Har försökt träna så gott jag kunnat nu efter olyckan och formen känns hyfsat intakt. Vet med mig att om jag bara får köra utan diverse problem så kan jag nå pallen men i dagsläget nöjer jag mig med målsnöret.

Träningsmässigt kan jag inte riktigt köra så hårt som tidigare på löpningen då mina underben strular så får nöja mig med mängdträning. Min sista stora träningshelg blir nere i Haverdal så där hoppas jag hitta min sista pusselbit & sug inför Lanza. Utan vara sugen går det inte särskilt fort.

Ni får inte tro ovanstående är en tidig ursäkt ifall jag kör dåligt. När jag väl är på banan kommer jag köra precis lika hårt som vanligt. Det är mer en ödmjukare approach till hela grejen. Man kan inte låta undvika bli aningen skadeskjuten & skotträdd efter det som hänt. Rycker till mer än vanligt ute på vägarna nu när någonting händer och är mer medveten om vilka risker man tar. Kommer nog ta ett tag innan jag är mitt gamla våghalsiga jag igen. En sak är dock bra, man lär sig av sina misstag. Kommer inte köra nära staket i transition igen eller glömma rätt ventilförlängare i framtiden. 

Nu närmast väntar tredje tuffa cykelpasset denna vecka. 9 mil inkl 90 mins @ 300 watt. Det sjuka är att jag ser fram mot det trots jag sprang 25km på en skärgårdsö igår. 

Sist vill jag skicka en tanke till min vän Jonas Bohr som för andra året i rad kraschade olyckligt på sin Cykel nere på Mallorca. Förra året bröt han lårbenet, i år verkar nästan alla revben på ena sidan samt lungan blivit skadad. Som en vän skrev ”tycker nästan mer synd om bergväggen som du kraschade med då du är hårdare”. Stay tough Jonas och vi ses förhoppningsvis snart igen på cykeln med tungan hängande och med pipande andning.

Tack för ordet!

Nelker

 



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Förberedelser inför Transvulcania


Nu har löpsäsongen dragit igång på riktigt för mig. Jag startade med en platt blåsig halvmara på Gotland som gick ungefär som jag förväntat mig att springa utan någon vidare fartträning 1.19.19. I söndags gick Salomon citytrail i Stockholm, 14 km med trappor, backar och kullersten. Annorlunda och roligt jämfört med ett vanligt stadslopp. Men nu till det som varit vårens stora mål för mig, Transvulcania, 74 km och drygt 4000 höjdmeter uppför och lika mycket ner.

Jag kom till La Palma igår och idag har jag sprungit första delen av banan som går i mycket sand i vulkanlandskap. Väldigt tufft uppför, men en otroligt vacker ö. Det blev 32 km på 3,5 timme idag. Det går inte så snabbt i sand och med mycket uppför och nerför.

Mitt focus under veckan här kommer främst vara att lära mig att vara igång och springa länge. Loppet kommer att vara upp mot nio timmar så det kommer att bli ett experiment att se hur min kropp reagerar på det!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Ryggskott och photoshoot


När jag vaknade i morse kände jag att jag var stel i ryggen. Den har gjort lite ont ett tag, så jag var inte så förvånad. Mer förvånad blev jag när jag skulle ta upp min deo ur en låda i badrummet och fastnade med överkroppen lutad snett framåt i vinkel från höften. Jädrans. Efter några minuter kunde jag räta upp mig ordentligt och kunde ta mig iväg till gymmet. Men jag var inte med på passet. Det är testvecka just nu med omtester, men nu missar jag nog dem. Det känns inte helt rätt att maxa med en rygg som när som helst kan fastna i vinkel.

Jag fick i stället köra ett eget pass med övningar jag vet brukar funka för min rygg, alltså att bara röra den i alla tre plan och sedan rulla röven på en sådan där lite taggig boll. Det släppte och resten av dagen mådde jag som jag brukar. Men något är ju knäppt med ryggen. Tror att det främst sitter i höger röv, så det är bara att forstätta rulla där och se om det blir bättre.

Efter det blev det photoshoot, så det var ju tur att jag inte längre hade en överkropp i vinkel. Det var lite övningar för sommarnumrets utmaning. Nu har ni något att se fram emot!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

När straffet är belöningen


I fredags när jag skulle gå hem från jobbet började det helt plötsligt vräka ner snö. Fredag eftermiddag, då är man ogärna kvar längre än man behöver men det snöade så pass mycket att jag drog mig för att överhuvudtaget ens gå ut trots att jag bor 2min från jobbet. Det var länge sen jag såg så stora snöflingor. Istället gick jag upp till personalrummet och hittade ett gäng andra kollegor där som tänkte samma sak som jag. Två koppar kaffe senare snöade det fortfarande lika mycket. Bara att gilla läget. På väg hem frågade en kollega: -”Inte ska du väl ut och springa nu i det här vädret?”. -”Eh jo. Men jag kör nog bara 2mil istället för 3″, svarade jag lite sarkastiskt. På nåt sätt är det vi som tränar som framstår som konstiga och udda och hela tiden får försvara hur mycket vi tränar. Att åka hem och sätta sig i soffan, käka pizza och bara resa sig för att fylla på chipsskålen är däremot helt okej och ifrågasätts aldrig. Att sticka ut och springa en fredagkväll efter jobbet är inget straff, inte ens när det snöar i april och man är helt slut. Klart som fan att det tar emot många gånger men det är ingen ursäkt. Jag inser också att det inte är ett helt friskt beteende, vissa skulle säkert vilja kalla det för beroende. Man är som en heroinist på jakt efter sitt fix med skillnaden att det är endorfinerna som hägrar. 

Den här veckan har fortsatt i samma spår som tidigare, dvs jag har fortfarande svårt att tagga till och köra hårt. Jag tror det har å göra med uteblivna målbilder. Just nu har jag ingen målbild alls. Jag vill springa Kungsholmen Runt på 1.20 men jag ser det inte framför mig som jag vanligtvis brukar göra inför ett lopp. Jag vill springa Stockholm Marathon bättre än ifjol, dvs sub 2.55 men just nu tänker jag mest på hur jobbig Västerbron kommer vara på andra varvet snarare än att tänka positivt. Jag tuggar på men har svårt att tända till, vill mest att det ska bli sommar så jag kan få börja med sub 2.50 träningen inför Berlin. Det är i stunder som dessa som jag ofta återvänder till Mårten Klingbergs fantastiska bok ”Tills det svartnar”. Den är helt fantastisk. Ni som inte läst den, gör det.

”Träning ska inte vara roligt/…/Om man tror att man ska på fest och får en spark på pungen istället är det klart man skiter i det” har ekat i mitt huvud hela den här veckan. Klingberg vet vad han snackar om. Att träna är sällan roligt och just nu är det inte roligt nånstans att springa men det skiter jag i och springer ändå. Det borde fler göra. För snart så vänder det igen. Helt plötsligt så kommer motivationen tillbaka som ett brev på posten. Livet handlar inte om att ha roligt hela tiden, det handlar snarare om att bita ihop. Vill man blir bättre så måste man träna hur tråkigt det än är. Kanske har det till viss del vänt. Igår körde jag 10km i min tänkta halvmarafart och det gick över förväntan. Sprang visserligen inomhus på band för att säkra upp farten, när motivationen tryter är det skönt att inte behöva göra hela jobbet själv. Ställde in bandet på 3.50min/km och sen dunkade jag på. Ingen musik, ingen tv, bara jag och mina tankar. Det kändes oförskämt lätt. Idag sprang jag långpass och helt plötsligt hade jag avverkat 33km. Det kändes också ganska lätt. Är det här vändpunkten?

På jobbet är det just nu många som håller på att gå ner i vikt. Jag har ju gått i dom tankarna också och när jag lite försiktigt antytt det vid lunchbordet så har jag mer eller mindre blivit idiotförklarad och fått konstiga, oförstående blickar utan en chans att få förklara mig. Om jag bestämmer mig för det så har det ingenting å göra med att jag tycker att jag är tjock eller är missnöjd med min kropp, det skulle i så fall bara vara för att se om det kan hjälpa mig att bli ännu snabbare. Ju mindre att släpa runt på, desto lättare och snabbare, men det är lite som att svära i kyrkan, ett inte helt legitimt skäl till att få ingå i den gemenskap som gör det pga övervikt. Därför pratar jag hellre Mehmet Kaplan eller tysk brunkol vid lunchbordet eller äter min hamburgare och mina friterade strips från Sibylla i tystnad.   

Vet inte riktigt hur jag ska få ihop mina mil nästa vecka då jag ska på konferens i Stockholm ett par dagar. Packar självklart med löparskorna men det finns en risk att det kommer bli mer öl och nätverkande i hotellbaren än löpning på kvällarna. Man vill ju inte verka allt för konstig och avvikande även fast man hellre skulle springa. Men det löser sig, sa bonden som sket i vassen. Får väl bli tidig uppstigning och morgonjogg eller kanske helt enkelt nån extra vilodag, det skulle inte vara det sämsta. Nu stänger snart ICA, måste hinna köpa lite karra som belöning efter dagens långpanna. 

/Hörs

Dagens låt: en bortglömd pärla signerad Dave Stewart från Eurythmics. Men det är Candy Dulfers saxofon som är den stora behållningen. 


Antal kommentarer: 3

Marcus Hartmann

Var det inte i ”vasken” bonden sket? Det har jag alltid trott.


Anders Larvia

Tack för det Inger, det värmer! @M: fartlek, det var en klockren beskrivning, har inte tänkt på det tidigare men självklart är det så 🙂 @Marcus: uppe i ume sa vi vassen men så är vi ju lite eljest där också så det ska säkert vara vasken


Anders Larvia

Hej Eva! Håller helt å hållet med dig, borde bli bättre på att ta löpvila då och då och inte bara när jag är skadad, det är nog min största utmaning, att våga vila. Motivationen har som tur är vänt och nu är skallen med igen så nu går jag för PB nästa helg på Kungsholmen Runt



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*