MEST LÄSTA
Poddtips inför helgen – LG, Sirpa och Hjärnfysikern

Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Ledarkrönika: Myntets baksida
Blogg

Ledarkrönika: Myntets baksida


I krönikan “Träningsfarsoten” ifrågasätter Jonas Colting debatten kring träningshetsen, en debatt som har blossat upp i olika medier under året. Han menar att problemet knappast är att folk i allmänhet tränar för mycket. Tvärtom visar hans empiriska studier i mataffären och motionsspåret att de flesta inte tränar mer, utan blir allt fetare och äter allt sämre.

Stämmer Jonas iakttagelser? Ja – och nej. Enligt Folkhälsomyndighetens årsrapport (2014) utvecklas folkhälsan i allmänhet i positiv riktning. Medellivslängden ökar, dödligheten i hjärt- och kärlsjukdomar minskar kraftigt, fler överlever en cancersjukdom.

Däremot stämmer det att fetman fortsätter att öka, en ökning som har varit snabb sedan 1980. Detta trots att en större andel vuxna motionerar regelbundet på fritiden idag jämfört med då. Fetmaepidemin drabbar även barnen, och är ett globalt hälsoproblem. Enligt WHO lider 42 miljoner barn i världen av fetma idag. I Sverige handlar det om ett av fem barn. Det är delvis en konsekvens av att vi blir allt mer stillasittande. Just stillasittandet är en verkligt farlig farsot menar forskarna, som på sikt kommer att leda till en ökning av flera allvarliga folkhälsosjukdomar (läs Hjärnfysikern Johan Renströms krönika om “sittsjukan”).

Så ja, Colting har rätt – vi sitter mer stilla idag och blir allt fetare. Men statistiken visar också att vi svenskar i allmänhet mår bättre och tränar mer, och att färre drabbas av allvarliga folkhälsosjukdomar. Hur ska man få ihop dessa motstridiga uppgifter?

Det är komplexa frågor, och nu spekulerar jag, men en del av svaret står nog att finna i det som statistiken också visar – nämligen att skillnaderna i hälsa mellan olika socioekonomiska grupper i samhället ökar snabbt. Även om statistiken pekar på en förbättring generellt i folkhälsan, drabbas en växande grupp människor i allt högre grad av ohälsa – fysiskt och mentalt. Här är bland annat lågutbildade, unga kvinnor överrepresenterade.

Samtidigt ser vi att träning har blivit en statusmarkör i den växande medelklassen. Idag överglänser högutbildade och välbetalda svenskar varandra med idrottsliga prestationer på motionärsnivå. Det är en grupp som högst troligen är överrepresenterad i både sociala och traditionella media; plötsligt har vi skapat oss uppfattningen att “alla” tränar.

Det är en bild som leder till reaktioner. En del provoceras, vilket bland annat leder till debatter om “träningshets”. Andra inspireras kanske till att göra hälsosammare val. Men några känner också en press att prestera – inte bara professionellt och socialt, utan nu även som motionär. Pressen kan bli ödesdiger, som för Lisa Jisei som drabbades av ortorexi.

Ortorexi handlar om att inte kunna begränsa sin träningsmängd, och att äta så asketiskt att man blir sjuk. De som arbetar med att behandla ortorektiker menar att problemet växer, och att det delvis hänger ihop med hur människor exponerar sin träning och sina kroppar i sociala medier.

Så hur ska vi förhålla oss till dessa – till synes motstridiga – företeelser? Att vi tränar mer men blir allt fetare? Att fler lever allt mer stillasittande liv medan andra upplever en träningshets?

Kanske genom att inse att de inte är motsatser utan parallella hälsoproblem – med koppling till samhällsutvecklingen generellt. Att bristen på rörelse och fetmaepidemin är ett ökande problem ur ett folkhälsoperspektiv betyder inte att konsekvenserna av en faktisk – eller upplevd – träningshets får ignoreras. Att fortsätta prata om det är en bra början.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Nya mål


Nu är nästa års första riktigt stora mål spikat. Nu är det slut på ursäkter, vila och mellanmjölk, dags att sluta känna efter hur kroppen känns hela tiden och bara omfamna den kommande smärtan. Barcelona Marathon 13 mars. Tror det kan bli riktigt bra, det verkar vara ett välorganiserat lopp och en hyffsat flack bana. Temperaturen är nog också ganska optimal då. Förhoppningsvis är jag i 2.50-form lagom till dess. Det känns skönt att ha ett konkret på att ta sikte på, jag behöver en sån morot för att orka med alla pass under de här mörka månaderna. Drygt 16 veckor kvar. Kanske lite väl kort om tid men får jag bara vara någorlunda hel så ska det nog kunna gå. Ifjol åkte jag på gubbvad veckorna före jul och kunde inte sätta igång med löpningen förrän i januari men lyckades ändå komma i form inför Rotterdam så gick det då ska det väl kunna gå nu också.

Av nån anledning presterar jag alltid bättre på vårmaror än höstmaror fast det egentligen borde vara tvärtom. Har funderat lite på hur det kommer sig. Tror att vinterns grundträning med fokus på mängd istället för fart passar min kropp bättre än att springa hårt flera gånger i veckan som brukar vara det vanliga när asfalten väl visar sig efter vintern. Brukar i regel alltid vara nertränad, sliten eller skadad framåt hösten efter att ha skiftat fokus till mer intervaller och lopp så jag kör nog ungefär samma upplägg nu som tidigare. 

Har gått omkring och känt efter hela den här veckan och inbillat mig att vänster vad börjat trilskas. Idag körde jag det första lite hårdare passet på rätt länge för att känna efter om den skulle klara av mer än mellanmjölk. 10km uppjogg i ett kallt och mörkt Sundsvall, på ryggen hade jag en ryggsäck med splits, linne och tunna skor. Hoppade in på gymmet efter den första milen, slog på senaste Maratonpodden, ställde in bandet på 15,4km/h och hoppade på. Första 10min gick okej, sen började tristessen komma smygandes och efter ytterligare ett tag blev värmen olidlig. Hade glömt bort hur tråkigt löpband är och hur mycket man svettas men körde klart milen och kände mig ganska nöjd efteråt. Ångrade för en stund att jag inte körde hela passet ute men mörkret hade nog satt käppar i hjulet för att springa fortare än distansfart trots både hängslen och livrem i form av pannlampa och reflexväst. Men vaden kändes bra och nu efteråt kan jag summera ett helt okej pass med datorn i knät och ena handen i chipsskålen. Estrella Julost är grejjen. Skulle kunna äta en påse varje dag, så goda är dom men det är nog bara kontraproduktivt för löpningen. 

Det har vart skönt med två veckors lallande, att bara springa för att det är skönt men nu är det dags att skruva upp träningen ett snäpp. Har börjat skissa på en plan som jag kanske får anledning att återkomma till senare. Framförallt har det vart skönt att springa för att rensa huvudet. Med tanke på allt som sker runt omkring oss och vad som händer i världen just nu har det vart ett andningshål för att processa alla tankar. Igår morse möttes vi på skolan av att vår gympasal, som för tillfället fungerar som tillfällig bostad för flyktingar, var nerklottrad.

Det känns bara så ovärdigt och visar att bristen på medmänsklighet, intolerans och okunskap finns överallt, t.o.m i lilla Sundsvall. På min runda nu ikväll sprang jag förbi gympasalen och såg att det lyckligtvis redan var sanerat. Med tanke på alla de likheter som finns mellan allt som sker nu och tiden före krigsutbrotten på 1900-talet så känns det bara djupt tragiskt att vi inte kommit längre. Jag har mestadels undervisat i matematik de senaste åren men ska ha historia nu till våren för första gången på länge. Aldrig tidigare har det känts så relevant och viktigt som nu. Löpningen är min kanal för att ventilera allt som inte har med löpning att göra. Det kommer det fortsätta vara även fast jag skruvar upp intensiteten och volymen. Annars skulle jag bli galen.

/Hörs

Dagens låt: jag kollar aldrig på Mello men nästa år blir nog ett undantag. Eclipse är klara. Erik Mårtensson; sångare och gitarrist i nyss nämnda band är för den melodiösa rocken vad Max Martin är för popen i världen. En eftertraktad låtskrivare och producent med känsla för killerhooks och schalgerrefränger snyggt förpackade med feta gitarriff. Det kommer bli grymt.

 


Antal kommentarer: 1


Anders Larvia

Tack för infon Sara, kul att du ska springa igen, du får hojta till å heja om du ser mig 🙂

Jenny: det var inte meningen att det här skulle bli ett politiskt inlägg i debatten mer än att jag bryr mig och att löpning är ett sätt att processa tankar och funderingar,, tror inte det här är rätt forum att gå in i sakfrågor så jag väljer att bara konstatera att oavsett vad man tycker så är det ovärdigt att år 2015 rita hakkors och beskylla alla flyktingar för att vara terrorister.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

#TBT | Runner’s World genom tiderna: 1983
Blogg

#TBT | Runner’s World genom tiderna: 1983


Redaktionsrutan:
Historien om hur det gick till när det allra första numret föddes!

Hetast i spåret 1983
“Den kompletta allsport-overallen i poplin” var lika het som klämmiga slogans. Självklart matchade du med “USA-succén” solarband – pannband och glasögon i ett. Verkligen något nytt under solen! 

På vintern rekommenderas: Vindtrosor, superställ, kraftiga sockor, vristmuffar, skor med kraftig sula, polotröja. Dock inte läderhandskar som blir alldeles för varmt!

Jag är löpare anno 1983: 
Självklart sprang även Olof Palme och Kjell-Olof Feldt!

Och löpning var Björn Ulvaeus melodi!

Löparprofilerna:
Självklart mötte Springtime de stora profilerna. Bland annat norska Grete Waitz, förebild för många löpande kvinnor och niofaldig vinnare av New York Marathon.

Löparskolan:
Olika skolor för löpstil debatterades redan 1983. 

Bevakar självklart löpning i Sverige…
Vem kommer lyckas bäst i årets Stockholm Marathon tro? Kjell-Erik Ståhl, Tommy Persson eller Göran Högberg? Och på damsidan? Ska det bli Evy Palm eller Meeri Bodelid?  

… och runtom i världen:
Missade du ett spännande lopp på en av de två tv-kanalerna kunde du få ett rafflande referat i brevlådan ett par månader senare!

Trogen medarbetare:
Redan 1983 kunde du läsa Christer Wernhults uppskattade artiklar!

Babyjogger á la 1983… För dig som gillar plana raksträckor.

Och avslutningsvis – Det här omslaget är för bra för att undanhålla någon i större format!


Antal kommentarer: 2


Jan Olov Jansén

Pren. sedan 1986 med härliga minnen av tidningen o med mer än 20 resor/tränings camp. Hälsa Nisse!


Göran Lindbäck

Tänk att tidningen funnits så länge. Jag har varit prenumerant från nummer 1 och är det fortfarande. Tackar för en intressant tidning och många olika träningstips genom åren.
PS/Jag har dessutom sparat alla nummer sen starten, har en komplett samling.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Tappad röst, nästan PR och ringspagat


Nu har jag varit borta i en vecka. Från bloggen, alltså. Och från gymmet. Därav bortavaron från bloggen. Jag har nämligen varit sjuk. Det började redan i tisdags förra veckan då jag kände att jag blev flåsig lite för lätt. Sedan brakade det utför och på fredagen kände jag mig råhängig och på kvällen kom hesman! Sedan hade jag ingen röst alls, utan bara hosta, på lördagen och på söndagen mådde jag bättre, men var fortfarande superhes. Sakta men säkert har jag blivit bättre, hostan mindre påträngande och idag var jag tillbaka på gymmet för första gången på en dryg vecka. Jag kan inte minnas senast jag var borta så länge. Problemet är att när man varit borta på grund av infektion kommer man inte tillbaka direkt starkare, utan snarare lite svagare än innan. Men jag tangerade mitt PR i Turkish getup med 22 kilo och var snuddande nära att klara 24 kilo, så helt kass var jag ju inte.

Igår la Camilla på Nordic upp en bild på en tjej som hängde i spagat i ringar och jag tänkte “Det där borde jag också kunna”. Jag testade först med ringarna väldigt nära marken OM jag skulle slå runt och jag hade en OBS-kamrat som stöd när jag gled ner. Men det var ju inga problemas, så sedan kunde jag köra på högre ringar. Det såg inte lika fegt ut. När du ser en bild på något som ser lite coolt ut, tänk inte “OMÖJLIGT!”, utan försök tänka “Hur ska jag bära mig åt för att klara det där?”. Det är så man utvecklas.

Ta hand om er!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*