MEST LÄSTA
Ledarkrönikan: Möten som förändrat mig
Blogg

Ledarkrönikan: Möten som förändrat mig


Att springa innebär att möta andra människor. Det är oftast oproblematiskt, såvida man inte tycker att det är obehagligt att synas i tajts med snor i ansiktet. En del av dessa möten kan till och med påverka våra liv – på gott och ont.

Ett sådant möte var när jag under ett segt långpass irrade ut på en gångbana längs den tungt trafikerade motorvägen. Mitt på sträckan såg jag ett par löparskor sticka ut ur ett buskage. När jag passerade sneglade jag in. Skorna tillhörde en ung kvinna som uppenbarligen hade gjort en ansats att ge sig ut och löpträna, men gett upp. Nu satt hon där, i löparkläder på en parkbänk två meter från en bullrig, smutsig motorväg och rökte en cigg. Det var befriande att se. Jag avundades nästan hennes beslut – att bara ge fan i springandet och ta en cigg bredvid motorvägen istället.

Jag brukar tänka på henne när träningen känns tung, för alla löpare känner så ibland – det är jag helt övertygad om. Jag hoppas bara att kvinnan på bänken vet om det också. Att hon inte är ensam. Att alla vi som springer har suttit med en cigg på den där bänken vid motorvägen och stirrat, men att man också kan springa förbi den, och lägga den bakom sig. Kilometer för kilometer. Det var det jag gjorde den dagen. Det är det jag gör varje dag.

Mötet med en halvnaken man i en mörk skog påverkade mig också, men på ett annat sätt. Det mötet ägde rum under ett kvällspass i augusti, när jag blev överrumplad av det tidiga mörkret. Försiktigt trippade jag hemåt i halvdunklet samtidigt som jag försökte urskilja stigens konturer. När jag tittade upp såg jag en skepnad framför mig på den smala skogsstigen. Jag stannade till, mest av förvåning.

Mannen tittade på mig med outgrundlig blick. Han bar ett par kortbyxor, kanske kalsonger, och hade ett gigantiskt skägg men var i övrigt naken. Jag kände igen honom – jag hade skymtat honom i skogen under sommarens pass – och jag visste under vilken presenning han bodde.

Det gick några sekunder. Min puls dunkade. Mörkret kändes plötsligt mörkare. Mannen lyfte armarna i en Jesus-liknande pose. Vill han ha en kram, tänkte jag.

Eftersom jag drar en gräns – det vet jag nu – vid att krama okända halvnakna män i en mörk skog så vände jag om och sprang. Jag tittade inte bakåt.

Kanske blev han lika rädd som jag och flyttade till en annan skog efter vårt möte. Kanske tyckte han bara synd om mig, som irrade runt i mörkret alldeles ensam. Kanske tänkte han att den där killen behöver nog en kram.

Det kommer jag inte att få veta. Däremot vet jag att något förändrades där. Jag tycker visserligen fortfarande om kramar – men jag springer inte gärna ensam i mörkret i skogen längre.

Nya numret – RW nr 9 – i butik torsdag 24 september 

Ta en tjuvtitt på allt du kan läsa om i nya numret

Så här gör du för att läsa Runner’s World digitalt

Prenumerera: 12 nr och en Garminprodukt 899 kronor


Antal kommentarer: 2


Åke Myr

I Wien sprang jag en tidig morgon genom Tiergarten. Solen hade ännu inte gått upp o det var lite halvskumt. Plötsligt fick jag en känsla av att jag inte var ensam när jag sprang längs med ett stängsel. På andra sidan spanade en Emu på mig med sina stora ögon samtidigt som han joggade bredvid mig på andra sidan stängslet. Han avslutade med ett läte som lät som om man trummar inne i en tunna. Sällsamt….


Stefan Larsén

Hej Åke,
Det låter onekligen som en annorlunda löpupplevelse – säkert ett minne för livet!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Lidingöloppet i siffror: Antal kanelgifflar, funktionärstimmar och varv runt ekvatorn
Blogg

Lidingöloppet i siffror: Antal kanelgifflar, funktionärstimmar och varv runt ekvatorn


45 000 löpare anmäler sig årligen till någon av Lidingöloppets distanser.

25 000 funktionärstimmar krävs för att arrangemanget ska fungera.

17 varv runt ekvatorn – så långt löper deltagarna tillsammans varje år.

165 år – så lång tid motsvarar löparnas sammanlagda sluttider sedan Lidingöloppet startade för 51 år sedan.

83 210 liter vätska serveras årligen loppets deltagare.

65 232 kanelgifflar åt löparna 2014.

5 ton bananer brukar gå åt varje år.

1 150 947 liter svett har deltagarna svettats tillsammans sedan arrangemanget startade för 51 år sedan.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Behöver du en boost?


Så här års har det börjat glesa ut lite på gymmen igen efter post-semester-paniken (“GAAAAAH! Rosévintet sitter kvar!”).

Men inte har väl du tappat sugen? Du tränar väl på som vanligt, pigg och taggad? Om du mot förmodan inte känner så, så tänker jag helt skamlöst göra reklam för mig själv här. Jag erbjuder just nu nya PT-kunder två PT-timmar till priset av en! Wohoo! Kom och putta slädar, svinga kettlebells och häng i räcken med mig! Jag lovar att vi kommer att ha jätteroligt! Stark blir du förstås också, som en bonus.

Det enda du behöver göra är att skicka ett mejl till anna-lena@crossfitnordic.se och så bestämmer vi två dagar som funkar för dig.

Jajamensan! Så gör vi!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Vann du en startplats till Women’s Health Halvmarathon?
Blogg

Vann du en startplats till Women’s Health Halvmarathon?


Lördag 23 april 2016 avgörs den tredje upplagan av Women’s Health Halvmarathon – Europas största halvmara för kvinnor. Du springer halva den klassiska maratondistansen, 21 098 meter, på en vacker bana på Södra Djurgården i Stockholm.

Vi tävlade ut en plats här på womenshealth.se och säger stort grattis till Kristina Broman!

Hoppas att fler av er också står på startlinjen tillsammans med oss i april. Passa på att anmäla dig nu – den 30 september höjs priset.



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*

Blogg

Nedräkning till Berlin


Äntligen verkar det som om kroppen är tillbaka till nåt som skulle kunna likna känslan från i våras då allt bara flöt på. Nånting verkar ha hänt för den känns inte längre lika tung och seg som vart symptomatiskt för min löpning sen Ultravasan. Idag rullade den på i 4.15-fart utan större ansträngning eller protester. Sprang och väntade på att det skulle bli tungt och segt men istället kändes det löjligt lätt från första metern, trippade med lätta steg upp för backarna och flöt med längs de flacka partierna och kände mig som en löpare på riktigt igen. Den känslan alltså. En riktigt boost för självförtroendet. Dessutom inga känningar nånstans. De 3 vilodagarna på rad förra veckan verkar ha gjort susen.

LG hade angett “dagsform” som fartangivelse på dagens pass, det sista lite längre innan helgens stora lopp. 4.15 känns som en bra dagsform med tanke på hur det sett ut de senaste veckorna. Det kanske verkar som om jag fullständigt skiter i vad LG skriver i sina program till mig men så är inte fallet, jag hyser alldeles för mycket respekt och beundran för att ens våga mig på det eller för den delen tro att jag skulle veta bättre. Till 93% följer jag passens struktur såsom de är angivna och modifierar kanske på sin höjd 16%. På ett ungefär. Typ. För det mesta handlar det om att jag gärna förlänger distanspass i tid eller kör fartökningar och angivna intervaller något snabbare vilket ofta sker av bara farten utan att vara planerat, undviker att kolla på klockan så mycket som möjligt under intervaller eller fartökningar. Förra veckans angivna distanspass på 60 och 70min förlängde jag till 90-100min (i lugn fart) för att kompensera de uteblivna långpassen nu i höst och för att samla lite fler mil. Dessutom la jag också till ett par distanspass, även de i lugn fart. Som jag upplever det är det inte sträckan som dödar utan farten. Utöver det hade jag ett fartpass angivet; 80min distans varav 30min i 4-fart som i sin tur slutade med 8km i 3.50-fart istället, något snabbare än angiven fart men fortfarande samma struktur. Jag litar till 100% på att LG vet vad han gör. Sen återstår det att se om det var ett felbeslut att laborera lite för mycket med den totala veckomängden, på söndag vid lunchtid vet jag svaret.

Jag intalade mig själv för ett par veckor sen att 2.57 eller 3.22 inte spelar nån roll. Det gör det visst jar jag kommit på. Självklart vill jag behålla trenden med sub3 maror. Skitsamma om det inte blir PB, man måste inte persa på varje lopp, däremot försöka prestera så bra som möjligt utifrån rådande förutsättningar. Och som det känns i kroppen efter dagens pass så ska sub3 inte vara omöjligt. I vintras tänkte jag att det var i Berlin som jag skulle vara i mitt livs form, det var där jag skulle närma mig, eller kanske t.o.m underskrida 2.50 gränsen. Nu blev det inte så. Jag är så långt ifrån man kan komma att vara i mitt livs form. Men skitsamma, det är ingen mening med att hänga läpp för det. Jag ska ha jävligt kul när jag springer på söndag, försöka se snygg ut på bilderna från loppet och givetvis göra mitt bästa. Då kommer jag vara nöjd när jag passerar mållinjen. Och vem vet, större mirakel än att persa med taskiga förberedelser har ju skett.

Nu återstår några korta pass den här veckan innan det är dags att börja packa väskan. Att undvika att bli förkyld blir den största utmaningen, speciellt när man dagligen vistas bland snoriga gymnasiekids. Vädret ser i alla fall lovande ut i Berlin till helgen. 10 grader och svag vind. Linne, splits och lätta skor. Börjar känna den där mara-nervositeten sakta komma smygandes nu. Skön känsla. Då vet man att man får käka både nutella och jordnötssmör till frulle hela veckan. 

/Hörs

Dagens låt: Taylor Swifts senaste skiva var inte mycket att hänga i julgranen. Som tur är tyckte inte Ryan Adams det utan bestämde sig för att den var så bra att den förtjänade att tolkas i sin helhet. Det här är årets bästa skiva hittills, så bra är den. Taylor Swift borde verkligen göra cover på Ryan Adams’ covers.   


Antal kommentarer: 3


Sanna Bryngelsson

Lycka till Anders!


Anders Larvia

Tack! Nu har vaden börjat spöka men bara den vill vara med på söndag så spänner jag bågen och ser hur länge det håller. Det värsta som kan hända är att man väggar och får krypa in i mål.


Frida Michold

Kör hårt Anders! Du har grymma ben och en grym skalle!



Lämna kommentar

Fyll i formuläret nedan för att kommentera inlägget. Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta*

*

*