2017 – En tillbakablick



Ber om ursäkt för den dåliga frekvensen blogginlägg den senaste tiden, tiden för det har helt enkelt inte funnits. Men snart är det nytt år och nya utmaningar väntar så då ska det förhoppningsvis bli ändring på det. Jag börjar känna mig rejält taggad att dra igång träningen mot London Marathon i vår, nästan lite nervös, för jag vet att det kommer bli både jobbigt, tråkigt och att löpningen kommer stå mig upp i halsen men det ska ändå bli skönt att dra igång med lite mer målinriktad träning efter tre månader av mestadels sköna distansrundor. Ser faktiskt fram emot efter mjölksyra, blodsmak och dregel runt munnen.

I vanlig ordning är det dags att summera det gångna löparåret. 2017 blev både mitt bästa och häftigaste marathonår hittills. Inte bara för att jag äntligen spräckte 2.50 gränsen i Berlin utan minst lika mycket för att jag fick uppleva det häftigaste marathonloppet jag sprungit; Boston Marathon. Inför 2017 satte jag upp två konkreta mål; sub80 på halvmaran och 2.48.48 på maran. Jag klarade inget av dom även om mina 2.49.11 ändå känns som en seger. 2017 var också året då jag till slut kapitulerade inför det faktum att det som löpare är okej att ha spaghettiarmar och för första gången på 10 år tappade jag helt motivationen att styrketräna, inte ens discofredag med bänkpress och bicepscurl har lockat. Istället har det mest känts som slöseri med löptid att gå på gymmet istället för att utnyttja den tiden till att springa.

TRÄNINGEN:

Ett av årets mål med träningen var att fokusera mer på fart under våren/sommaren. Året inleddes med massa mängd och långa trösklar på band och träningen flöt på utan problem. Snön låg kvar ganska länge men för första gången så blev jag kompis med löpbandet på riktigt och trivdes bra med att springa inomhus trots värme och tristess. 4x5km var ett standardpass som jag körde hela vintern tillsammans med 20km marafart.

Totalt har jag till dags dato sprungit 5526km i år och därmed passerat förra årets 5200km. Under våren så fortsatte jag att springa inomhus på bandet trots att snön försvunnit och trivdes rätt bra med det, saknade inte tartanen eller asfalten. Började sen sakta men säkert smyga igång med lite kortare fartpass typ 3-2-1min, 4x4min, 3x(6-3min), 10x400m osv. Det var ovant till en början och jobbigt som f-n men jag märkte direkt att det hade bra effekt. Tyvärr började ena hälsenan strejka i samband med det och sommarens träning kom sen mest att handla om att överhuvudtaget kunna springa. Så trots att planen var fart så blev det inte så. Det får bli nästa års mål, att hålla ihop kroppen så pass att jag faktiskt kan springa fort överhuvudtaget.

Efter mitt sista lopp för året (Berlin Marathon) tappade jag en hel del av motivationen och har sen dess mestadels sprungit långa sköna distansrundor. Har försökt lägga in nåt fartpass här och där men det har vart svårt att motivera mig själv till att verkligen ta ut mig fullt när det inte funnits nåt konkret mål eller lopp inom den närmsta framtiden att ta sikte på så träningen under hösten har mest handlat om att konservera den träning som jag gjort tidigare under året.

LOPPEN:

Boston Marathon i april var årets första stora lopp. Det är det coolaste och mäktigaste lopp jag sprungit och nånting som alla löpare borde få uppleva. I tre månader tränade jag hårdare än nånsin för att spräcka 2.50 gränsen där och jag tror faktiskt att jag var i bättre form då jämfört med i höstas men marathon är nyckfullt och det gäller att stjärnor står rätt om man ska lyckas. Det gjorde dom inte för mig då. 3-4 dagars promenerande och turistande, värmebölja, en förkylning och en jobbigare bana än förväntat gjorde att loppet var kört redan efter den första halvmilen. Men på ett sätt kanske det var bra för jag kunde verkligen njuta av loppet, publiken och inramningen fullt ut. Klarade med nöd och näppe sub3 men tiden var egentligen oväsentlig. Om ni får chansen och lyckas kvalificera er till Boston så är mitt råd att åka dit utan tvekan. Ja, det är snordyrt, men definitivt värt pengarna.

Upplevelsen till trots, självklart grämde det lite ett jag hade bränt formen och nu skulle vara tvungen att vänta ett halvår på en ny chans. Våren brukar alltid innebära en del lopp i Stockholm men för första gången så struntade jag i både Premiärmilen, Kungsholmen Runt och Stockholm Marathon och valde istället att springa lite lokala lopp i väntan på ett beslut om vilken höstmara det skulle bli. Umeå Halvmarathon blev årets andra lopp och helt oväntat så grejade jag ett pers utan att jag egentligen hade tänkt det. Höga 1.20 (kommer inte ihåg exakta tiden). Loppet föregicks av ett par dagars konferens i hufvudstaden med tillhörande barhäng som sig bör när man är på konferens så när jag stod på parkeringen på Nydala och drog på mig tävlingslinnet så kände jag mig inte bara tjock, fet och lite småbakis utan även i rådålig form. Men med facit i hand så var det uppenbarligen en bra uppladdning.

Efter loppet i Umeå fick jag lite hybris och ville göra ett seriöst försök på sub80. Började leta efter flacka halvmaror och fastnade för Vännäs Halvmarathon. På tävlingsdagen var vi inte mer än ett tiotal löpare på startlinjen och trots en hyfsat bra start hade jag inte en chans. Soppatorsk redan efter 7km, sololöpning, värme och några rejäla stigningar på slutet gjorde att det inte alls blev som jag hade tänkt. Några fler lopp under våren blev det inte efter det.

Sommaren brukar innebära grundträning och precis innan jag gick på sommarlov hade jag bestämt mig för Berlin Marathon. Tredje gången gilt. Började sommaren med DM 10 000m och var helt säker på att bana skulle vara min grej. Det var det inte. Det kändes faktiskt ännu monotonare än löpband. Tiden blev inte alls som jag tänkt även om det räckte till ett DM brons men det sa kanske mer om kavlitén på löparna än min insats. Trots den besvikelsen dröjde det bara ett par veckor innan jag var tillbaka på samma bana för att springa 3000m för första gången i mitt liv. Det kan ha vart det värsta jag gjort. Kommer inte ihåg så mycket från själva loppet mer än att jag ville kliva av redan efter ett par varv. 

Efter två hemska upplevelser på bana så stod jag ändå på startlinjen för 5000m i slutet av sommaren. Förstår egentligen inte varför. Men den här gången kändes det faktiskt inte lika hemskt. Öppnade första 2000m på 6.55 och kände mig faktiskt rätt pigg men en ömmande hälsena började ge sig till känna så beslutet att kliva av var inte särskilt svårt att ta.

Under hösten blev det likt tidigare år både Umemilen och Stockholm Halvmarathon som generalrepeition inför Berlin. Inga av loppen kommer att gå till historien som minnesvärda utan snarare tvärtom, som högst mediokra insatser men är det nånting jag lärt mig så är det att 10km inte är samma sak som 42.2km. När jag satte mig på planet mot Berlin i slutet av september hade jag på känn att det skulle bli ett nytt PB. När jag sen vaknade på tävlingsdagen och såg det gråa himlen, diset och duggregnet så visste jag. Efter passering halvvägs på 1.23.46 började jag drömma om låga 2.48. Jag vet att man inte ska göra det men jag gjorde det ändå. I 37km hade jag rätt bra marginal till 2.48.48 och snittade 3.58min/km men under den sista halvmilen fick jag uppleva nånting jag aldrig upplevt förrut; jag började tappa kontroll över kroppen och märkte hur den inte löd. Det var en surrealistisk upplevelse. Tappade allt min försprång och sista 200m var jag till och med osäker på om jag skulle ta mig i mål. Men som tur var lyckades jag korsa mållinjen och kunde till min lättnad se på klockan att jag hade fixat sub 2.50 med ganska god marginal. Den efterföljande veckan kom jag på mig själv med att gå runt och småle för mig själva mest hela tiden. Efter loppet i Berlin var det som att proppen gick ur, hade ingen motivation att springa nåt fler lopp och det kanske var bra det.   

SKADORNA

För första gången på länge har jag inte drabbats av nån skada som hållt mig borta från löpningen mer än ett par dagar. Det betyder dock inte att jag inte haft ont. Tvärtom. 2017 var året då jag lärde mig allt om hopparknä men som tur var så lyckades jag hålla det i schack. De första tendenserna till hopparknät kom tidigt under vintern men jag var snabbt hos naprapaten och behandlade med nålar och körde igång med rehab. Sen dess har det kommit och gått men aldrig tvingat mig till löpvila.

Mitt största problem det här året har vart min sketna hälsena. Lagom till att jag trappade upp fartpassen under våren så började den göra mer och mer ont. Hela sommaren kom sen att handla om hälsenan. Ett tag hade jag faktiskt gett upp hoppet om Berlin. Trots att jag vissa stunder knappt kunde gå utan att den smärtade, än mindre beröra den, så fortsatte jag ändå att springa. Dumdristigt eller inte, men lika fort som problem kom, lika fort försvann dom sen lagom till sensommaren. Dom senaste månaderna har jag inte känt av den alls.

Just nu är min största oro löparknä. Jag har haft känningar konstant hela hösten och vart noggrann med att rulla på foamrollern men ibland kliar det oroväckande mycket på utsidan av ITB senan. Rent statistiskt borde det vara dags för ett löparknä lagom till våren med tanke på att jag haft det 2009, 2012 och 2015, det skulle inte förvåna mig.

2018:

På måndag den 1 januari drar jag igång med träningen på riktigt igen. Målet är London Marathon i april. Den här gången nöjer jag mig inte med 2.48.48 utan nu är målet att springa på låga 2.48, gärna under. Som tur är har jag ju redan spikat årets marathonlopp så jag vet att jag har två chanser på mig nästa år. Går det inte i London så vet jag att jag får en ny chans i Chicago i höst. Och med tanke på att båda banorna anses som snabba och flacka så ska det inte vara omöjligt.

Under nästa år tänker jag mig också att jag ska tävla lite mer än vad jag gjorde i år. Framförallt springa fler 10km lopp och fortsätta årets trend med banlopp, allt för att få upp snabbheten. Jag vet att jag måste bli snabbare på kortare distanser, det har jag vetat dom senaste två-tre åren utan att egentligen bry mig nämnvärt men nästa år ska jag faktiskt ta det på lite större allvar.

Det viktigaste är dock att fortsätta utvecklas och bli bättre (läs fortsätta persa). Så länge jag gör det så vet jag att jag är på rätt väg. Vore det inte för att jag faktiskt persat varje år sen maradebuten 2012 så vetifan om jag hade orkat hålla på så som jag gör. En annan sak jag ska bättre mig på är bloggen, men förhoppningsvis kommer det av bara farten så fort jag är igång med träningen på riktigt igen.

Tills dess, auf wiedersehn!

/Hörs

Decembernumret ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Fixa vintern
  • 18 vinterskor i test
  • Så lyckas du som löpare
  • Låt julbordet grönska
  • 6 pannlampor i test?
  • Möt systrarna Kallur
  • Löpare lever längre
Antal kommentarer: 2

Johan Hedlund

Du staplar fina maror på hög. Det blir spännande att se hur det går med dem OCH all träning fram till dess.
Fortsätt du i samma klass och stil med bloggen, det blir alla tiders!
Gott nytt löparår!


Alex

Stort lycka till i nytt löpår, bra blogg följer den!



Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Mer än bara löpning



Jag är löpare. En ganska hängiven sådan men det är inte allt jag är. Jag älskar att springa och jag älskar allt som har med löpning att göra men inte alltid och inte hela tiden. Har till exempel fortfarande inte riktigt hittat tillbaka till glädjen med att springa men veckovolymen har ändå hamnat på 10-12 mil den senaste månaden. Jag springer mina mil och det är egentligen inte särskilt jobbigt att ge sig ut, det sitter liksom i ryggmärgen och är lika naturligt som att borsta tänderna. Och jag vet att glädjen kommer att komma så fort träningen blir målstyrd, nu handlar det mest om att underhålla formen. Och det är dumt att klaga när kroppen är hel och löpningen fungerar som den ska. 

Jag inser när jag tittar tillbaka på mina gamla inlägg att jag nog framstår som en riktig löparnörd, nån som tänker på löpning dygnet runt och vars hela tillvaro kretsar kring löpning och den egna träningen. Ibland är det nog säkert så men för det mesta inte. Häromdagen snubblade jag in på milen sub-40 Lennarts blogg där han i en serie inlägg raljerar kring den osunda inställning som vi löpare ibland har till vår omgivning. Han har vissa poänger men målar upp en bild av oss löpare som jag i alla fall inte känner igen mig helt i, trots att jag skulle beskriva mig själv som definitionen av en löparnörd.

Den bild jag visar upp av mig själv här på denna blogg är bilden av mig som löpare, konstigt vore väl annars. Då är det lätt å tro att det är allt jag är. Men en vanlig vecka springer jag kanske 10 timmar vilket motsvarar ca 5% av veckans alla timmar, det finns många saker som jag lägger mer tid på än springandet och det är alltså en ganska liten andel av veckans tid som jag de facto lägger på träning. Ändå identifierar jag mig så starkt som löpare, vilket är anmärkningsvärt. Det är absolut inte så att jag viger hela mitt liv åt det även om man lätt skulle kunna tro det.

Löpningen är mitt största intresse och nånting som jag spenderar både mycket tid och pengar på men jag är mer än bara löpare. Här är några saker som jag lägger minst lika mycket tid på som på löpningen om inte mer: 

  • Musik – även fast jag har sålt min skivsamling som bestod av 4-5000 skivor så är det fortfarande ett av mina största intressen. Jag lägger mer tid på att läsa recensioner, lyssna på musik och upptäcka nya album och artister än löpningen och har fortfarande en gigantisk samling som ska underhållas fast digitalt. Nån gång tänker jag mig dock att jag ska börja om med det fysiska skivsamlandet men inte låta det bli en lika pengaslukande besatthet som tidigare. Jag önskar också att jag vore lika sugen att åka på festivaler som förr i tiden men hela grejen med tält känns bara jobbigt nuförtiden. Helst av allt vill jag ha sittplats på en konsert och gärna sitta med anteckningsblock och penna. 
  • Sport – att vara Liverpool supporter är sällan roligt men det går ju liksom inte bara att sluta. Varje vecka är det mängder med analyser som ska läsas och matcher som ska ses. Det tar orimligt mycket tid egentligen. Det har blivit ett lite sundare intresse dom senaste åren vilket kanske mest beror på att mitt intresse för NBA basket eskalerat. NBA slukar orimligt mycket tid, framförallt när man håller på med fantasy basket. Varje dag är det statistik som ska gås igenom och analyser som ska göras för att hålla koll på vilka spelare som är värda att satsa på. 
  • Politik, samhälle, nyheter – jag har alltid vart intresserad av politik och samhällsfrågor. För några år sen var jag jag lokalt engagerad i Folkpartiet men insåg ganska tidigt att det inte var min grej. Men intresset består och så även mina liberala värderingar. Att försöka förstå sig på vad som sker runt omkring oss kommer alltid vara av intresse. Det bästa som finns är att slänga ut en provocerande brandfackla vid lunchbordet och se vilka som nappar. Oavsett om det är bitcoins, Donald Trump, SD eller Metoo som ska diskuteras så krävs det mycket inläsning av nyheter vilket tar tid eftersom DN, SVT och Expressen sällan ger en korrekt bild av verkligheten. 
  • Dricka öl – jag gillar öl och jag gillar krogmiljön. Däremot är jag ingen ölnörd utan tycker att ipor och apor är ganska tråkiga. De senaste åren har jag sponsrat krogarna här i stan med alldeles för mycket pengar men det är rätt trevligt att kombinera ölintresset med politikintresset. Det bästa som finns är att runda av veckan nere på stan och försöka lösa alla världsproblem. En gång sa en servitris när vi skulle betala: ”förlåt att jag tjuvlyssnat på er men fan vad tråkiga saker ni har pratat om hela kvällen, bara politik och ekonomi.” Och i fredags när jag satt på Bishops Arms med en god vän kom vi på den eminenta idén att vi borde spela in en podd bara för att våra diskussioner alltid är så briljanta. Vi tycker inte lika om nånting och är sällan överens men klickar ändå. Jag kallar honom på skämt för Stalinist och han mig för Sverigedemokrat.
  • Kläder – jag är fåfäng så därför spenderar jag en hel del pengar på kläder och läser gärna modebloggar och modetidningar typ Cafe och King. Kan inte komma på senast jag köpte löparkläder, däremot har jag säkert lagt tiotusen kronor på Ralph Lauren skjortor det senaste halvåret. Gant och Morris funkar också. Dressman går däremot fetbort. Jag gillar preppystilen; gult, lila, rosa och grönt men jag gillar också jeans, ullrockar, trenchcoats, kavajer, skinnjackor och chelsea boots.  
  • Chips – jag är en stor chipskonnäsör, det är det många som inte vet. Det kan verka konstigt men chips är bland det bästa som finns. Ibland tänker jag att man borde blogga om chips istället för löpning. Äter säkert 3 påsar i veckan och gärna nya annorlunda smaker. Som tur är går det att få tag på andra chips än OLW och Estrella nuförtiden. Walkers, Gårdschips, Lays och Bjäre gör alla bra produkter. Chips är mer än bara chips.
  • Jobbet – upptar såklart det mesta av veckans alla timmar. En gång i tiden tyckte jag att mina ämnen – matematik och historia var det bästa som fanns. Numera tycker jag det är roligare att fördjupa mig i den digitala delen av undervisningen snarare än att fördjupa mig i mina ämnen. Den digitala revolution som pågår i samhället just nu är det största som hänt sen industrialiseringen och det är på tiden att det slår igenom i skolans värld också, en dator och projektor är inte lika med en digitalisering som många verkar tro, inte när man använder det som en OH apparat. 
  • Förutom ovanstående finns det massor med annat som jag skulle kunna nämna som jag lägger tid på. Böcker, tv serier, filosofiska funderingar, sociala medier, teknik, matprogram, youtube, hamburgare mm.

Min egen löpning är något jag sällan pratar särskilt mycket om med andra, har liksom inget behov av det och inte dom jag umgås med heller. Dessutom skulle ingen fatta vad jag pratade om. Visst, folk på jobbet grattar när man vart iväg och tävlat och frågar ibland hur träningen går men mer än så är det inte. Jag pratar gärna löpning och är nördig men då ska det vara i ett sammanhang där alla förstår vad man pratar om. Tex våra Runners Cafe som vi haft här i stan. Samlar man ett gäng människor som ägnar orimligt mycket fritid åt att springa så kommer det att pratas pulskurvor, intervaller, skor och olika tempon. Och sånt älskar jag! För jag är ju trots allt löpare och älskar att springa.

För övrigt så är jag nu anmäld till Chicago Marathon i höst så det känns bra att ha nästa års marathonlopp spikade redan nu. London i vår och USA i oktober. Med tanke på att båda loppen är platta som pannkakor så ska det nog kunna bli ett PB även nästa år. Sen får vi se om det även blir Stockholm Marathon. Det vore lite kul att springa den nya banan även om den inte känns jätteupphetsande. I januari drar jag igång med träningen på riktigt så fram tills dess blir det till att fortsätta jakten på glädjen. Men eftersom mina andra intressen skänker mig så pass mycket glädje kan jag kan stå ut med att löpningen är enformig ett tag till. Chris Stapleton med fru Morgane är tex en sådan källa till glädje. Det är så mycket bättre än den skäggige namne som synts i tv rutan på fredagar.

   

/Hörs

Oinspirerad



Just nu är löpningen mest ett tvång. Jag springer för att jag måste, inte för att jag tycker det är skönt eller kul. Jag har liksom ingen inspiration alls. Vet inte om det är vädret, årstiden, mörkret eller att det är långt kvar till nästa tävling men nånting är det som gör att det tar emot. Det är å andra sidan ingen ursäkt till att inte springa. Det är inte så jävla kul att vakna varje morgon heller för den delen, men man kastar ju inte in handduken för det. Samma sak med träningen. Jag gör mina 10-11mil per vecka men utan glädje i väntan på bättre tider och att det ska vända och att motivationen ska komma tillbaka.

Vädret har vart bedrövligt här uppe i norr. Eller bedrövligt är nog fan en underdrift. Snökaos, modd, slask, vatten och ishalka. You name it! Har dock försökt att undvika löpbandet så mycket som möjligt och trotsat vädret ändå, för det mesta har det resulterat i en lång harang av svordomar som inte lämpar sig att skriva här. En gång i veckan har jag dock gått in på gymmet och sprungit lite oinspirerat på bandet. Tusingar och trösklar. Och när det har blivit för jobbigt så har jag tagit den enkla vägen och vikt ner mig. Känner inte pressen att behöva pressa mig just nu och det gör att jag gärna sänker farten eller tar längre vila när det blir jobbigt. Värdelöst!

Det skulle nog gå att springa lite fart ute faktiskt nu när nästan all snö försvunnit. Kvar är ishalkan men det är egentligen inget hinder. Mina nya Icebug Oribi var över förväntan, nätta och smidiga och ganska snabba, men tyvärr sämre grepp än mina gamla Asics Fujisetsu. Men istället för att springa fart ute så mellanmjölkar jag distanspassen istället. Helt värdelöst det också. Förra veckan var jag i Stockholm och fick till ett pass på bana tillsammans med brorsan. Det var ovant att springa fort utomhus och eftersom jag sprungit 20km mellanmjölk dagen innan var benen inte direkt pigga på 1500m intervaller. Jag hade blodsmak redan efter den första intervallen och när mjölksyran väl slog till var det kört. Fick gräva riktigt djupt bara för att komma hem levande. Så går det när man springer för fort på distanspassen. 

Men 1500m intervaller är nåt som jag ska fortsätta köra regelbundet istället för tusingar. Det var brorsan som tipsade om det. 1500m är nåt jag nästan aldrig sprungit, dom senaste åren har jag mestadels föredragit 10x1000m eller 5x2000m men ärligt talat så har mina 10×1000 inte vart jätteutvecklande, förmodligen för att jag dom senaste två åren alltid sprungit i samma fart av slentrian. Ska testa att börja springa 6x1500m istället men i samma fart och hoppas på mirakel för fartuthålligheten.

Just nu vill jag mest att det här året ska ta slut så jag får börja träna mot London Marathon på riktigt. Jag har en hel del idéer om hur jag ska förändra träningen nu i vinter men mer om det i ett annat inlägg. Nu ikväll sprang jag faktiskt långpass för första gången sen september. Egentligen hade jag bara tänkt att mellanmjölka 20km som vanligt men benen rullade på utan större bekymmer och helt plötsligt hade jag avverkat 3mil. Det var faktiskt rätt skönt och jag kände mig helt oberörd efter. Så även fast löpningen inte har vart rosa fluffiga moln den senaste tiden så verkar kroppen ändå vara rätt hård och härdad och framförallt redo för riktig marathon träning snart.

Förutom London i vår så funderar jag och brorsan på att dra till USA nästa höst och springa Chicago. Det vore rätt smutt, dels att ha nästa års program spikat redan nu men också att ha två bra chanser att persa på snabba banor. Jag är alltid sugen på Berlin men i år har dom lagt den ett par veckor tidigare av nån anledning vilket gör att det finns en stor risk för värmebölja och det känns inte så lockande. Så Chicago kanske är ett bättre val. Framförallt är det ju en mara som jag aldrig sprungit vilket såklart lockar. För brorsans del kommer det innebära att han är klar med alla majors då, själv har jag ju Tokyo kvar men den känns ganska långt borta just nu. Tyvärr är det ju inte gratis att åka runt och springa lopp i olika länder. Ibland känns det som om man lägger lite för mycket pengar på det här, det är alltid ett ”nästa lopp” som ska betalas känns det som.

Det har som sagt vart lite deprimerande att löpningen inte har känts glädjefull nu på slutet men jag tror att glädjen kommer att komma så fort jag drar igång med den systematiska träningen igen. Istället har jag fått hitta glädjen i andra saker. Som tex det här. Jag älskar ju 80-talet men jag älskar ännu mer att det finns människor 2017 som gör musik som låter som om det fortfarande vore år 1987 och som dessutom har den goda smaken att göra snygga videos och låttitlar med ordet running i. Det blir man glad av.

/Hörs

Drömmar & mål



Målsättningar är och kommer alltid att vara en stor drivkraft för mig och min löpning. Om jag ska göra nånting så gör jag det all-in, oavsett vad det är, och löpningen är inget undantag. Jag skulle aldrig kunna nöja mig med att springa nån gång i veckan bara för att eller springa utan att tävla mot mig själv. Jag beundrar folk som fixar det, som kan träna bara för att må bra av det utan krav på prestation, men det är inte jag. Det är väl kanske en anledning till att jag hittills inte fastnat för cykling, skidor och simning för jag vet att om jag skulle testa det så skulle jag förmodligen gå all in på det också och lägga ner 100% och det har jag varken tid, råd eller lust med just nu. Att sätta upp konkreta mål, gärna höga sådana, är mitt sätt att motivera mig till att lägga ner dom där sista procenten när andra belönar sig själv med att vila. Det är det som gör att jag faktiskt ser fram emot att springa 35km i bäcksvart mörker, snöblandat regn och ishalka. Vetskapen om att jag gör nånting som dom flesta andra inte gör, det gör att man kan stå ut med stelfruset snor i hela ansiktet och att man inte har nån känsel i fingrarna på flera timmar. Det är så man blir bättre, både fysiskt och mentalt. Inte kommer med massa ursäkter. Hade det inte vart för mina konkreta och höga mål så hade jag nog fortfarande suttit kvar i soffan med ena handen i chipsskålen och lite för mycket dipp runt munnen. Jag sitter förvisso fortfarande i soffan och käkar rätt mycket chips men med gott samvete och det är en stor skillnad.

Tydliga och konkreta mål är kanske det viktigaste incitamentet för att orka med att träna oavsett om man är elit och siktar mot 2.20 på maran eller om man heter Lennart 65 år och tränar för att mota alla krämpor. Om man inte vet vart man är på väg, alltså förstår varför man gör nånting, så är det i längden svårt att motivera sig till att göra det, särskilt om det är jobbigt och tråkigt. Och vi vet ju alla att löpning många gånger kan vara både jobbigt och tråkigt och dessutom fruktansvärt enformigt. Men vill man nå sina mål så finns det inga genvägar. Och som tur är, är ju löpningen inte alltid jobbig och tråkig utan för det mesta rosa fluffiga moln.

På samma sätt som det är viktigt att ha mål så är det minst lika viktigt att våga drömma. Drömma om det omöjliga. Man måste våga ha ambitioner och tänka stort, annars kommer man ingen vart. Inte bara inom löpningen utan i livet som helhet, utan drömmar blir vardagen ganska grå och trist. Jag drömmer ofta om saker som jag vet är omöjliga men det hindrar mig ändå inte från att drömma om dom. Månaden innan mitt lopp i Berlin satt jag ofta på jobbet och drömde mig bort och visualiserade hur jag korsade mållinjen på 2.47. Sånt tror jag är enormt viktigt.

Det är viktigt att drömma men om drömmarna ska bli verklighet så måste man också vara beredd på att göra det jobb som krävs, en egenskap som blir mer och mer ovanlig framförallt bland dagens generation. Disciplin. Hårt arbete. Ha tråkigt. Få lite skit under naglarna. Det är nånting som jag ofta pratar med mina elever om. Många av dom har stora drömmar, dom ska bli proffs i England, gå ut med A i alla ämnen eller bli miljonärer när dom blir stora men många förstår inte att det krävs hårt jobb för att nå dit. Framgång är ingenting som man får per automatik eller som man föds med, för dom flesta har det krävts många timmar av blod, svett och tårar. Utan hårt arbete, drömmar och mål så hade jag fortfarande sprungit runt kvarteret, vinkat åt grannarna och sprungit maran på 3.30. Mål och drömmar ska vara skrämmande, om dom inte är det så tänker man för smått, men man måste också förstå att ingenting är gratis. ”There’s no such thing as a free lunch”. Sen är ju gränsen hårfin mellan att ha hybris och sätta rimliga mål, men det är en annan diskussion.

Nu ska jag dela med mig av nånting som känns både skrämmande och privat. Mitt nya mål. Det tar emot att säga det högt men okej då. Innan jag fyller 40 år så ska jag springa maran på 2.45. Det betyder att jag har 3 år och 11 månader på mig att nå det. Ja, jag vet att det är svårt att tro, men tyvärr har jag hunnit bli så gammal. Eller gammal och gammal, i löpningens värld är jag väl fortfarande en junis, men det är gammalt för mig som alltid sett mig själv som 25. Jag tror förresten rätt ofta att jag fortfarande är 25 för jag tycker att jag är rätt så cool och hänger med i det mesta men det blir ganska uppenbart när jag pratar med eleverna att jag inte är så cool som jag faktiskt tror. Det räcker tyvärr inte med bara skinnpaj och tighta jeans, eleverna tar rätt snabbt ner en på jorden när jag inte fattar vad man har Snapchat till eller vad gäri betyder. Och om jag är ärlig mot mig själv så finns alla tecken där. Jag vaknar gubbatidigt på helgerna och istället för att somna om så går jag upp och kokar kaffe, jag hatar uteställen med för hög musik, somnar i soffan innan Idol har slutar, föredrar P1 framför skramlet på NRJ, jag pratar om 9/11 på mina lektioner och utgår från att eleverna kommer ihåg det när dom i själva verket inte ens var födda då och det mest skrämmande, jag har insett att träning inte bara handlar om att bli bättre utan minst lika mycket om att bli äldre. Men i sinnet är jag i alla fall fortfarande 25 🙂

2.45 är alltså mitt nya långsiktiga mål. Det är högt, skrämmande och i nuläget omöjligt, men ändå inte så orealistiskt att det känns omöjligt. För 4 år sen var 2.49 en omöjlighet men det gick. När man sätter höga mål är det också viktigt att sätta delmål på vägen för att stämma av hur det går, annars finns det en risk att det blir för stort, luddigt och omätbart. Mina delmål på vägen mot 2.45 kommer vara att för varje år kapa en minut tills dess att jag är 40. Nästa år ska jag alltså springa maran på 2.48, 2019 på 2.47, 2020 på 2.46 och slutligen 2021 på 2.45. Det känns lite mer rimligt att tänka så. Förhoppningsvis kan det gå fortare än så men 2021 ska det vara klart och betalt. Och för att nå dit så vet jag mycket väl att jag måste bli snabbare på både milen och halvmaran och höja mitt farttak och det kommer också att bli viktiga delmål men mer om det framöver. Nu är det i alla fall sagt och officiellt. Nu återstår bara det jobbiga. Att göra jobbet.

Idag kom den första snön här i Sundsvall. Deprimerande på alla sätt man kan tänka sig men det är bara att gilla läget. 20km distans blev det på snötäcket i mörkret nu ikväll. Det tar emot å erkänna men faktum är ju att det för löpningen är bättre med snön istället för ishalkan som vi haft den senaste veckan. Det har blivit en del rullband de senaste dagarna när jag fått spunk på halkan. Igår blev det 8x1000m i 3.25-fart med 1min vila och 1% lutning. Det kändes rimligt trots att det är lågsäsong och fartpassen har gått att räkna på en hand den senaste månaden så förhoppningsvis finns det nåt att bygga vidare på. Mina dubbade Asics Fujisetsu sjunger på sista versen så just nu går jag och väntar på ett par nya Icebugs som jag beställde häromdagen för att kunna ta mig an snön och isen utan att behöva vara rädd för att bryta lårbenshalsen i varje kurva. Jag har vart en stor motståndare till Icebug tidigare, vet inte riktigt varför, men jag vägrar köpa Fujisetsu med goretex och eftersom Asics har fasat ut modellen utan så var utbudet inte jättestort. Som tur är finns ju löpbandet. Igår när jag sprang mina åtta tusingar hade jag den här låten på repeat under alla intervaller. Det gjorde det lite lättare att orka. Helst av allt hade jag velat se videon för att få ännu mera energi. Tom Cruise må vara chefernas chef men Kevin Bacon är åtminstone vice chef.

/Hörs

Säsongsvila?



November. Kanske den osexigaste månaden på hela året, särskilt för oss löpare. Januari må vara förjävlig den också men november…man blir ju mest bara deprimerad. Mörkt, kallt, regnigt, blåsigt, ishalka och blött. Totalt jävla mörker. Det är så långt ifrån splitshorts och racepjux man kan komma, ljusår ifrån kvällsrundor i solnedgång eller fyrhundringar på bana. November kan förvisso innebära både dregel ur mungipan och huvudet på sned men av helt andra anledningar än man kanske hade önskat. När vinden piskar en så pass mycket i ansiktet att halva käken domnar bort och man grimaserar så illa att inte ens en egen mor kan se det vackra i ansiktet, då vet man att man lever. Och det är inte det sämsta. Det gäller bara att lära sig att älska det. Hur osexig november än må vara så finns det ingen anledning till att inte springa. Framförallt är det karaktärsdanande att springa så här års. Det handlar inte om självplågeri utan om att göra det man älskar mest oavsett årstid. Det faktum att många drar sig för att ge sig ut i regn och rusk gör det också lite lättare, i alla fall för mig. Solen kan inte skina jämt. Skulle man bara springa dom fina dagarna på året skulle det inte bli många pass gjorda. Och det är egentligen inte november i sig som är det jobbiga utan snarare övergången, det gäller bara att förlika sig med det faktum att löpningen framöver inte kommer vara varken skön eller rolig. Ju tidigare man inser det desto lättare kommer vinterträningen att gå.

Många tenderar ju till att ta lite säsongsvila så här års och det råder ju delade meningar om hur en sådan ska se ut. Min bestämda uppfattning är att vi motionärer mår bäst av att inte ta nån säsongsvila alls. Alltså vila från löpning helt. Det är en sak om man heter Kipchoghe och springer 35mil i veckan men för oss dödliga räcker det gott och väl med att dra ner intensiteten, kanske ta en extra vilodag emellanåt och springa utan fokus på krav eller prestation. Tar man 3-4 veckors löpvila är nog risken ganska stor att det kan bli ytterligare några veckors löpvila när man vaknar upp bakis den 1 januari och tittar ut genom fönstret. Helt plötsligt har hela våren swishat förbi och det enda man har lyckats åstadkomma är att få dåligt samvete över utebliven träning samtidigt som soffan har blivit lite mer nersutten än den hade vart om man skippat löpvilan. Alternativträning kanske någon säger och all träning är ju bra träning men jag har svårt att förstå varför man frivilligt skulle vilja byta ut löpning mot crosstrainer eller nåt annat, vinter till trots. Man är ju inte skadad? Dessutom gör man nog sig själv en otjänst att byta ut all löpning mot skidor eller dyl om man tex tänkt träna hårt i januari eller springa en tidig vårmara utomlands. Den här årstiden handlar om att träna på träna för att orka träna hårt när försäsongen drar igång på riktigt.

Säsongsvila för min del innebär att mentalt släppa fokus på löpningen men det är inte detsamma som att sluta springa. Just nu är löpningen ganska enformig. 20km distans ena dagen, 15km andra dagen. Mellanmjölksfart rakt igenom. 9-10 mil i veckan. Jag är fåfäng och vill fortfarande kunna dricka öl på fredagar, äta godis på lördagar och trycka en påse chips på söndagar och samtidigt komma i mina slimfit skjortor, därav 9-10mil i veckan, så just nu springer jag mest för att kunna äta det jag vill. Och det är inte den sämsta anledningen. Alla anledningar till varför man springer är bra anledningar. Men helt ärligt så är det kanske inte det roligaste. Å andra sidan finns det inget likhetstecken mellan träning och roligt. Det är skönt mentalt att inte behöva pressa sig till spygränsen flera gånger i veckan men det blir lätt lite uttjatat att springa samma runda dag in och dag ut. Jag har förvisso gjort några halvhjärtade försök att få upp pulsen lite, tex 20km i 3.55-fart och 3x5km i 3.45-fart dom senaste veckorna men det har vart riktigt svårt att motivera sig till det och det är lätt hänt att ”fuska”. För ett tag sen skulle jag springa minst 15km i typ halvmarafart men det blev jobbigt redan efter 9-10km så då sket jag i resten. Men är det nån gång man kan få göra det så är det nu. Planen just nu är att dra igång med maraträningen den 1 januari så fram tills dess blir det nog mestadels lugn distans ett tag till även om det som sagt kanske inte är det roligaste. Men november behöver inte vara misär hela tiden, det kan faktiskt vara så här fint också.

Har funderat lite på målsättningar inför nästa år. Återkommer till det i ett annat inlägg men jag är inte nöjd med att äntligen ha fixat sub 2.50 utan den tiden ska putsas i London. Mina 2.49 i Berlin var förhoppningsvis bara starten på nånting nytt och förhoppningsvis blir det samma effekt som när jag fixade 3-timmars gränsen för första gången, från att egentligen inte ha trott att det var möjligt så gick det sen av bara farten, ett halvår efter min första sub3 mara kapade jag ytterligare 3 minuter bara tack vare att jag vågade tro på det och tidigare hade visat för mig själv att det faktiskt gick att göra nånting som känts omöjligt.

Formen är, årstiden till trots, ganska god. Jag vet att jag måste bli snabbare om jag vill fortsätta kapa min maratid och det är nånting som jag kommer att jobba på i vinter men till mitt försvar så tror jag att min miltid är lite missvisande. Är ganska övertygad om att jag hade putsat den rejält nu i höst om jag hade sprungit några fler lopp. Å andra sidan var det rätt skönt att avsluta tävlingssäsongen efter urladdningen i Berlin, var verkligen i behov av en lugnare period. Med det sagt så är jag ändå hoppfull inför våren. Jag vet att jag brukar vara i bättre form på vårmarorna och framförallt så brukar jag inte ha lika ont i kroppen under vinterhalvåret, det är som om löparknät och hälsenan gillar kyla. Egentligen var jag nog i bättre form i våras än vad jag var nu i höst även om jag inte fick till det i Boston då. Det stora frågetecknet varje vår är ändå alltid formen. Att springa på snö och is i 6 månader gör liksom att man helt tappar känslan och för att föregå det är jag lite sugen på att få till ett bra genrep inför London genom att springa en halvmara innan. Berlin Halvmarathon ett par veckor innan låter riktigt lockande just nu. Vi får se om plånboken tillåter det.

Imorn är det ju som bekant dags för NYC Marathon och jag kommer sitta klistrad framför tv sändningen för även om jag fortfarande vidhåller att Boston är ett häftigare lopp så går det inte att bortse från att New York är New York. Efter mina två lopp 2013 och 2014 kände jag mig klar med det men nu har suget börjat komma tillbaka igen. Satt och kollade igenom lite foton från mina NY maror och kände att jag bara måste springa där en tredje gång. Men först är det London som gäller. Är i alla fall taggad på att se loppet imorn och laddar upp med världens bästa NY-låt

/Hörs

Ensamvarg



Löpning är en ensamsport och det är en av grejerna jag älskar mest med att springa. Att bara få vara för mig själv. Gå in i min egen bubbla och stänga ute allt annat. Fundera, reflektera, analysera. Eller bara springa mig spyfärdig för den delen för att det är skönt (ja, efteråt alltså). Löpningen är också rättvis på så sätt att det du stoppar in i form av träning kommer du att kunna plocka ut antingen i form av hälsa eller prestation. Det finns liksom ingen eller inget att skylla på och heller inga genvägar. Är du för tjock? Börja träna! Har du inte tid att träna? Prioritera annorlunda! Vill du bli snabbare? Kliv utanför komfortzonen osv. Det är bara vi själva som kan göra jobbet och vi har också bara oss själva att skylla om vi är missnöjda med vikt, mått eller prestation. Ju tidigare man inser det desto lättare kommer man att kunna omfamna det vackra i ensamheten och verkligen lära sig att uppskatta det. Inte bara för att dom flesta av oss mår bra av att spendera tid för oss själva, nedkopplade från alla digitala medier utan stress, ljud eller annat som stör men framförallt för vårt eget välbefinnandes skull med tanke på den tid vi lever i.

Jag tillhör kategorin som inte tilltalas av att springa med andra eller i grupp. Jag vill helst springa själv. Långpass, distans och intervaller. Jag vill kunna bestämma själv vad och var jag ska springa, inte behöva anpassa mig eller förlita mig på någon annan och jag vill kunna improvisera utan att vara låst. Jag förstår varför många tilltalas av att springa i grupp men tror samtidigt att det är viktigt att man lär sig att springa och träna själv på egen hand, både långa och hårda pass för det är lärorikt att vara helt utlämnad till sig själv. Aldrig lär man väl känna sig själv så bra som under de sista kilometrarna på en mara då allting sätts på prov och man verkligen får reda på vad man är gjord av.

Det finns ju en ocean av löpargrupper och friidrottsklubbar i vårt avlånga land som tränar tillsammans dag in och dag ut och träningsresor verkar vara den nya formen av charterresor. Jag fattar att det kan vara utvecklande att springa med andra och kanske är jag bara avundsjuk på att vi inte riktigt har fått igång en sån verksamhet här i Sundsvall likt den kultur som verkar råda i Stockholm och andra städer, men personligen blir jag mest bara stressad av att springa i grupp och framförallt med snabbare löpare. Det händer självklart att jag springer med andra och jag tycker att det kan vara kul och varierande ibland men helst vill jag springa själv, både för den mentala biten men också för att träna på att vara ensam med mina tankar. På samma sätt som man måste härda benen med många mil så måste man även härda skallen och lära sig att bita ihop när det går tungt eller är jobbigt vilket man inte tränar på samma sätt om man hela tiden springer med andra. Kanske är det därför som jag på senare år mer och mer tilltalas av löpband, just för det är så förbannat tråkigt men satan vilken bra pannbensträning det är.

Mitt sista långpass innan Berlin sprang jag med min kompis Robert. 36km med 10km marafart i mitten. Det var lite småjobbigt och jag hade förmodligen inte kört det passet själv men det funkade bra därför att vi är mer eller mindre identiska som löpare och det blev givetvis lättare att genomföra när vi drog varandra. Brorsan är också en sån som det funkar bra att springa tillsammans med. Vi kan springa 4mil utan att säga ett ord till varandra och det är rätt skönt. Dessutom är vi också mer eller mindre identiska som löpare. Men hur stor är den chansen egentligen, att man hittar nån som är på exakt samma nivå som man själv och som man dessutom klickar socialt med? Jag fattar såklart att det finns en social aspekt av att träna i grupp, att känna nån form av tillhörighet och gemenskap, och att folk faktiskt umgås med varandra när dom springer även om jag personligen föredrar att umgås socialt över en öl eller fem.

Och det här med att man skulle utvecklas av att springa med snabbare löpare, är det verkligen så? Min erfarenhet är att man (läs: jag) under tex intervaller gasar på utav helvette bara för att haka på den snabbare löparen på den första intervallen varvid man är helt död efter den andra och lagom till den tredje så ligger man i diket och spyr istället för att köra klart hela serien. Hur utvecklande är det? Ett förlorat träningspass och en dags extra återhämtning – check. Men om syftet är att köra i sina egna tempon fast tillsammans så kan man väl lika gärna springa solo från början? Löpning är en ensamsport och i min illvilja att raljera allt för mycket över löpning i grupp så vill jag bara förtydliga att mitt enda syfte med denna text är att trycka på fördelarna med att inte hela tiden ha en grupp som skyddsnät för sin egen träning för jag tror det blir lättare att ställa in pass när kompisen plötsligt får förhinder om man hela tiden springer med andra och istället försöka se vinsten med att träna på att springa själv. På tävling har man ingen annan än sig själv att förlita sig på och alla som sprungit ett lopp vet att man måste gräva rätt djupt på slutet så hellre föregå det än att föregås. Och för protokollets skull så vill jag bara lägga till att jag älskar att prata löpning med andra och även lära mig nya saker av dom som kan mer. Men själva springandet vill jag helst göra själv.

Idag blev det lite välförtjänt löpvila. 11mil förra veckan börjar göra sig påminda nu med diverse känningar både här och där. Det känns som en evighet sen jag var uppe i den veckovolymen. Kanske har jag gått och blivit bekväm? Men till mitt försvar var det en svår förhandling mellan hjärna och hjärta. Egentligen hade jag tvångsmässigt velat ge mig ut springa bara för att och självklart har jag lite dåligt samvete över att inte träna nu ikväll och kan inte riktigt se fördelarna med att vila men en faktor som spelade in var mörkret. Sundsvall är fanimig den otryggaste platsen i Sverige att springa på vintertid. Blir förbannad när jag tänker på det. Med lite tur så funkar vart sjätte gatlyse så det är bara tur att man inte springer in i nån eller nåt så här års. Dessutom är asfalten lika jämn som Roms sju kullar och under all kritik, helt plötsligt kan det dyka upp stora hål. Och som om det inte vore nog så fattar cyklister inte att det är lag på cykellyse i mörker och folk kör som om dom hade köpt sina körkort på postorder. Varför det ska vara så svårt att använda blinkers? Jag fattar det inte. Om jag ska korsa ett övergångsställe efter en rondell och ser en bil inne i rondellen som inte blinkar ut så tar jag för givet att han inte ska korsa min väg bara för att sekunden senare nästan bli överkörd av samma bil som inte blinkade ut. Idiot! Eller som min kusin så fint uttryckte det: ”det är jävligt tur att Sundsvall finns för vart skulle annars alla Sundsvallsbor bo?”

Och apropå ensamhet så sammanfattar Mr Moreland det på ett sätt som vi andra bara önskar att vi också kunde göra. Har för mig att han ska vara förband till Jason Isbell i höst eller om han var det förra hösten. Skitsamma, han är en jävla chef hur som helst!

/Hörs