Ass Cramps

Så var det äntligen dags för Herrey’s att träna med PT-Andreas igen! Vi kom dit med våra ömma och stela kroppar och lämnade gymmet rörliga och glada. Eller nja. Men nära nog. Han sa själv att ha hållit sig borta för att vi skulle känna vad som hände då. Och visst har vi känt. Åtminstone jag som får ont i ryggen när Andreas håller sig borta med ryggskott och allsköns krämpor. Men vi vet alla att det bara är bortförklaringar för att han egentligen varit i USA och tränat sina NHL-proffs inför OS. Tydligen är det viktigare än att ta hand om tre medelålders damers stelhet! Jag fattar ingenting!

Men jag beklagade mig lite över mitt ryggskott jag hade för ett par veckor sedan och som fortfarande gör sig påmint i vissa rörelser. Andreas suckade och sa att ”Ju mer crossfit du kör, desto oftare måste vi träffas”. Ja, om du bara håller tassarna från dina NHL-killar så…

Jag fick lägga mig på mage och sedan fick jag en mysig och mjuk massage där jag hade ont. Man kan nästan utläsa av bilden precis hur mysigt det var. Well well. Mysigt eller inte, jag fick min rygg tillbaka och jag ska tillbaka till Andreas på fredag för del 2 av Andreas Special ”Straffa AL för att hon inte sköter sig när jag är borta”.

I övrigt på menyn hade Andreas ”Böj och sträck med extra rotation”. Och ta mig tusan, var inte det precis vad vi behövde. Det knakade, sträckte, knirkade och knastrade om de vinterstela lederna, så där som på gamla människor, och gnisslade i sega och steltränade muskler.

Och man får alltid en liten reality check när man är hos Andreas. Man går dit och tänker ”Jag är ju riktigt stark och tränad” och vaknar dagen efter med jordens träningsvärk i låren – av att ha sträckt ut! Det berättar exakt vad man kanske saknar i sitt vanliga träningsschema. Och jag tar tillbaka ALLA onda ord om laterala burpees jag skrev igår. Andreas var nämligen jätteglad över att jag gjort just det, så då får jag väl tro på honom.

Och hörrni! Fin tisdag på er!

Idag var jag helt jädrans omotiverad att går och träna. Gårdagskvällen spenderades på barnakuten på SÖS med en son med en befarad jordnötsallergichock. Allt gick bra, men natten blev inte så harmonisk. Dåligt, för att jag inser att jag inte fick så mycket sömn som jag borde, och bra för att jag aldrig kom ner i djupsömn och vaknade jättelätt när klockan ringde.

Klockan 06 klev jag in på Nordic och var otroligt osugen på att träna. Tänkte att om ödet vill mig väl får jag göra en lång skön On the minute med typ tre frivändningar i minuten. Men nej. Ödet ville ge mig en smäll på käften. Ödet slängde tre dryga AMRAPs i ansiktet på mig. Ödet bara ”DU SKA GÖRA LATERALA BURPEES! INTE FEM. INTE TIO. DU SKA GÖRA TJUGO! VARJE VARV! MOAHAHAHA!!” Inte alls skönt. Det här passet hade jag tyckt var roligt om jag hade varit taggad och glad. Nu var jag trött och seg och hade inte fått i mig något att äta före passet. Och när man är på det humöret så känns 20 laterala burpees som döden. Laterala burpees, när man gör en burpee och hoppar åt sidan över skivstången, är Djävulens egen övning. Jag har inget emot burpees i vanliga fall, men det händer något när man ska hoppa åt sidan och dessutom måste hoppa över något. Det räcker inte att fötterna lämnar marken, för hoppar man inte tillräckligt högt slår man på arslet på ett förnedrande och smärtsamt sätt.

Hur som helst. Jag hade varken ork eller vilja att pressa mig. Jag jobbade på i ett rätt lusigt tempo, men det fanns inte mer idag och 16 minuter var det över, och då var det ju lika skönt som alltid. Och nu kan ju veckan bara bli bättre.

Så. Det räcker egentligen med bilden. Det här är anledningen till att jag går upp 05.00 två dagar i veckan. För att få träffa och träna med just de här människorna. Jag har roligt på Nordic varje gång, men det är något speciellt med de här. Idag kändes inte själva passet så bra, jag var trött efter Kraftwerk-konsert och lite efterhäng igår, men då kunde jag använda timmen till att tanka lite energi istället. (Även om coach Jenny sa att mina frivändningar såg fina ut och jag blev extremt stolt.) Här har vi, som synes, tränat klart, hämtat kaffe, trackat Rikard lite för att han är kort och har ont i axeln och hånat Jonas och Kristian för att de inte kan göra muscle ups i räcke. Det kan inte jag heller men jag försöker ju inte ens. Framför allt inte inför publik.

Helt ärligt piggar sällskapet upp mer än kaffet. Så nu kan jag köra fullt ös den här fredagen också, rätt in i helgen!

Frivändningar. Av alla lyft har nog frivändningar varit mest frustrerande. Jag har hela tiden vetat hur man ska göra. I teorin. Sakta från golvet, och när man kommer till mitt på låren så PANG ska stången explodera upp och armbågarna fram till en snygg rackposition. Men kroppen bara ”Näää, alltså jag tar det hellre långsamt hela vägen. Och lite segt. Jag kan gå med på att gå upp på tå, men det kommer ju inte att gå fort. Och du kommer förmodligen att få dra med armarna på slutet.”

Idag var det frivändningar och BARA frivändningar på schemat. Först jobba upp till en max-etta, alltså så tungt du kan lyfta en gång. Eftersom tekniken släpat efter lite har jag inte fått upp mer än 40 kilo tidigare. Det hade gått så långt att jag trodde att jag inte skulle bli bättre. Självförtroendet när det gällde frivändningar var på botten. Idag hade vi Rickard Walén som coach på passet. Han brukar hålla till på de avancerade passen annars, så det är inte så ofta jag tränar för honom. Kanske var det just det – att han coachade på ett annat sätt. Eller så var det helt enkelt så att han är en helt briljant teknikcoach. Hur som helst lyckades han få mina frivändningar att bli snyggare än någonsin. Och ok, mitt PR-lyft på 50 saftiga kilon var varken imponerande eller snyggt, men eländet kom upp! En ökning med 10 kilo tack vare helt rätt ord, rätt sätt att bygga mitt självförtroende, rätt blick och tekniktips och rätt glädje i passet. Tack Rickard!

(På filmen, filmad av Andreas Kling, har jag bara 25 kilo på stången. Vi skulle göra 4 touch and go-frivändningar per minut i 10 minuter efter vårt maxlyft på 70% av vad vi hade som max. Mitt i endorfinruset trodde jag visst att 25 var 70% av 50…)

Jag passade på att köra ett av coach Jakobs muscle up-pass före frivändningarna. Det var otroligt skönt att vara tillbaka efter ryggskottet. Bilden är från den välbehövliga mellan-passen-vilan, bara platt mitt på golvet. Och jag var ju stekhet i mina lila knästrumpor i en härlig kombinaiton med mina rödgula skrikskor. Tur att man jobbar på den stylish tidningen Women’s Health när man är så här het och helt rätt, liksom. Löparen, GW-fantasten och Instagram-fantomen Peppe Lindholm hävdar att jag leder i tävlingen om den fulaste träningsunderdelsoutfiten. Det vill säga mycket när det kommer från honom. Jag har sett både Stefan Holm-shorts och glipa mellan tajts och ankelsockar. Inte ok.  Och han har ju inte hajat någonting – lila-brandgul-röd är ju det nya svarta!