Ass Cramps


Snölöpning är ondskans påfund eller så har jag sveriges klenaste chassi. Kan iofs vara en kombination av bägge?!

I lördags var mitt företag på konferens där vi gavs en rejäl paus efter diverse föreläsningar och grupparbeten innan middagen. Istället för att parkera min dåliga karaktär direkt i baren stack jag ut med några andra duktiga löpare för springa ett lättare distanspass. Inga konstigheter där egentligen, tolv kilometer @ 4:30 min/km på packad snö. Belönade mig senare med en rejäl utskjutning. Schlagerkareoke, limbo, tryckare med män och luftbas till Rock the Night med Europe. Nåja, man behöver ha kul ibland. Hade känningar i ryggslutet där rumpan börjar dagen efter men eftersom jag mådde pyton i kombination med vidrig huvudvärk så hetsade jag inte upp mig så mycket över det. Tog en minut i taget för att överleva och då faller ömmande muskler långt ner i prioriteringsordningen. Även under måndagen kände jag mig hemskt stel i bakre delarna och körde därför bara ett kortare cykelpass för att svettas ur gamla synder samt mjuka upp kroppen.
Under tisdagen gnällde jag vidare över en oskön känsla sätet men kände att två dagars vila fick vara nog, var nog bara stel.

Terrible Tuesday hade följande pass på schemat denna tisdagkväll på Bosön: 2×2000 meter + 3×1000 meter. 200 joggvila mellan 2×2 resp hela 600 joggvila mellan 3×1.
Stel uppvärming och lite stretch för rumpan fick räcka. Satte fart på första tvåtusingen och det kändes magiskt. Lätta ben, bra pop och kontrollerad andning. Klockade mig på 6:57 (3:28 min/km). Den andra blev tuffare vilket är normalt, farten kommer inte gratis 4 kilometer i rad med endast kort joggvila. Hamnade strax under sju minuter på den men med ett väsentligt högre pulssnitt. Senaste veckans pass har dock gjort att farten finns där vilket den inte gjorde vid årsskiftet.
Lång joggvila och sen iväg på första tusingen. Kändes fin-fint, 3:20. Nu började dock värken i vänster rumpdel göra sig påmind. ”Jävla kramp” tänkte jag som kände igen besvären från tidigare perioder då jag sprungit mycket.
Nästa tusing blev ännu hårdare och smärtan kom tillbaka under joggvilan, denna gång ännu mer besvärlig. Funderade på att bryta men ville inte verka vek. Sista tusingen gick på 3:15 och efter den behövde jag sätta mig ner. Stretchade samt försökte hitta tilbaka till livet. När jag sedan skulle resa mig upp bara försvann vänster ben under mig. Försökte gå men krampen och smärtan från rumpan var fruktansvärd. Fick halta, linka långsamt långsamt till bilen. När jag sedan kom hem och musklerna hade svalnat och stelnat till var det i princip omöjligt att ta sig fram överhuvudtaget. Rätt knäckt och nedstämd bestämde jag mig för att gå till sängs. Tog ett tag att hitta en sovställning som var uthärdlig men till slut kom John Blund.

Idag är jag helt körd. Min gångstil får folk på äldrevården att se ut som uppspelta Thomson Gaseller. Sitter och googlar ”ass cramps” för att hitta en möjlig förklaring och framför allt få klarhet över hur illa det är och hur jag ska göra för att inte fövärra min situation. Misstänker en kraftigt irriterad muskelsena som fäster i rumpan/ryggslutet. Vila, antiinflammatoriskt samt stretch när den lugnat sig lite är nog rätt strategi i det här läget. Har en tid imorgon för att kolla upp det ordentligt och få behandling. Kan vara lämpligt att utesluta att det inte är något allvarligare.

Memo to self: När muskelfästen trilskas, gå inte på med maxintervaller löpning, speciellt inte när du gång på gång får varningssignaler. Bryt, vila en dag extra alt gå och simma.

Får göra det bästa av situationen denna vecka. Simningen är under all kritik, får fokusera på den. Hoppas bara min lilla tennisrumpa läker snabbt. Vill inte att min återvunna löpform skall försvinna igen.

Är det någon som varit med om liknande och vill dela med sig sina tankar…..shoot!

//Assman

Nr 7 ute i butik nu!

Ur innehållet:

  • Maxa din löpning. Höstens bästa träningsupplägg
  • Test: 9 nya kolfiberskor!
  • Mot myren! Löpträning som ger resultat
  • Allergi? Så vet du om du har det
  • Epidemiolog Anders Wallensten brinner för löpning
  • Trotsa Covid-19. Träna säkert i höst
  • 8 veckors vila är ok!

 

Bli plusmedlem nu

Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

He’s back!


Så var det äntligen dags för Herrey’s att träna med PT-Andreas igen! Vi kom dit med våra ömma och stela kroppar och lämnade gymmet rörliga och glada. Eller nja. Men nära nog. Han sa själv att ha hållit sig borta för att vi skulle känna vad som hände då. Och visst har vi känt. Åtminstone jag som får ont i ryggen när Andreas håller sig borta med ryggskott och allsköns krämpor. Men vi vet alla att det bara är bortförklaringar för att han egentligen varit i USA och tränat sina NHL-proffs inför OS. Tydligen är det viktigare än att ta hand om tre medelålders damers stelhet! Jag fattar ingenting!

Men jag beklagade mig lite över mitt ryggskott jag hade för ett par veckor sedan och som fortfarande gör sig påmint i vissa rörelser. Andreas suckade och sa att ”Ju mer crossfit du kör, desto oftare måste vi träffas”. Ja, om du bara håller tassarna från dina NHL-killar så…

Jag fick lägga mig på mage och sedan fick jag en mysig och mjuk massage där jag hade ont. Man kan nästan utläsa av bilden precis hur mysigt det var. Well well. Mysigt eller inte, jag fick min rygg tillbaka och jag ska tillbaka till Andreas på fredag för del 2 av Andreas Special ”Straffa AL för att hon inte sköter sig när jag är borta”.

I övrigt på menyn hade Andreas ”Böj och sträck med extra rotation”. Och ta mig tusan, var inte det precis vad vi behövde. Det knakade, sträckte, knirkade och knastrade om de vinterstela lederna, så där som på gamla människor, och gnisslade i sega och steltränade muskler.


Och man får alltid en liten reality check när man är hos Andreas. Man går dit och tänker ”Jag är ju riktigt stark och tränad” och vaknar dagen efter med jordens träningsvärk i låren – av att ha sträckt ut! Det berättar exakt vad man kanske saknar i sitt vanliga träningsschema. Och jag tar tillbaka ALLA onda ord om laterala burpees jag skrev igår. Andreas var nämligen jätteglad över att jag gjort just det, så då får jag väl tro på honom.

Och hörrni! Fin tisdag på er!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Omotiverade AMRAPS


Idag var jag helt jädrans omotiverad att går och träna. Gårdagskvällen spenderades på barnakuten på SÖS med en son med en befarad jordnötsallergichock. Allt gick bra, men natten blev inte så harmonisk. Dåligt, för att jag inser att jag inte fick så mycket sömn som jag borde, och bra för att jag aldrig kom ner i djupsömn och vaknade jättelätt när klockan ringde.

Klockan 06 klev jag in på Nordic och var otroligt osugen på att träna. Tänkte att om ödet vill mig väl får jag göra en lång skön On the minute med typ tre frivändningar i minuten. Men nej. Ödet ville ge mig en smäll på käften. Ödet slängde tre dryga AMRAPs i ansiktet på mig. Ödet bara ”DU SKA GÖRA LATERALA BURPEES! INTE FEM. INTE TIO. DU SKA GÖRA TJUGO! VARJE VARV! MOAHAHAHA!!” Inte alls skönt. Det här passet hade jag tyckt var roligt om jag hade varit taggad och glad. Nu var jag trött och seg och hade inte fått i mig något att äta före passet. Och när man är på det humöret så känns 20 laterala burpees som döden. Laterala burpees, när man gör en burpee och hoppar åt sidan över skivstången, är Djävulens egen övning. Jag har inget emot burpees i vanliga fall, men det händer något när man ska hoppa åt sidan och dessutom måste hoppa över något. Det räcker inte att fötterna lämnar marken, för hoppar man inte tillräckligt högt slår man på arslet på ett förnedrande och smärtsamt sätt.

Hur som helst. Jag hade varken ork eller vilja att pressa mig. Jag jobbade på i ett rätt lusigt tempo, men det fanns inte mer idag och 16 minuter var det över, och då var det ju lika skönt som alltid. Och nu kan ju veckan bara bli bättre.


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Varför jag går upp 05.00


Så. Det räcker egentligen med bilden. Det här är anledningen till att jag går upp 05.00 två dagar i veckan. För att få träffa och träna med just de här människorna. Jag har roligt på Nordic varje gång, men det är något speciellt med de här. Idag kändes inte själva passet så bra, jag var trött efter Kraftwerk-konsert och lite efterhäng igår, men då kunde jag använda timmen till att tanka lite energi istället. (Även om coach Jenny sa att mina frivändningar såg fina ut och jag blev extremt stolt.) Här har vi, som synes, tränat klart, hämtat kaffe, trackat Rikard lite för att han är kort och har ont i axeln och hånat Jonas och Kristian för att de inte kan göra muscle ups i räcke. Det kan inte jag heller men jag försöker ju inte ens. Framför allt inte inför publik.

Helt ärligt piggar sällskapet upp mer än kaffet. Så nu kan jag köra fullt ös den här fredagen också, rätt in i helgen!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Islossning…….10km på 29:21


Efter att ha funderat över mitt mediokra resultat på Bosön bestämde jag mig för att ta ett steg tillbaka och se över min situation. Min form är det inget fel på, jag tränar bra och är inte skadad. Hur kommer det sig då att jag inte presterar som jag borde?! Precis som när man ser över sin simteknik, golfsving eller tennisforehand så är det bättre att ta de stora bitarna först. Helst bara en max två saker i taget och se om någon förbättring sker. Börjar man kladda med ett dussin detaljer är risken att man bara rör ihop allt och går tillbaka till sin ursprungliga teknik. Det sista man behöver bli är mer förvirrad än vanligt.

1.) Kosten kan man säkert förbättra men för att sköta den enligt skolboken måste man ha all tid i världen samt intresse för det. Matmaffian har säkert en poäng med sin kostpredikan men i de flestas liv är inte den kosten tillgänglig eller av andra skäl möjlig att få i sig. Alltså den biten får jag lägga åt sidan för tillfället. Tror dock att jag äter godkänt trots allt.

2.) Materialet kan i vissa fall vara boven i dramat men när det kommer till löpning & simning är det riktigt svårt att skylla på den biten.

3.) Sömnen. Nu börjar det likna nåt. Mina barn har visserligen börjat sova längre och bättre men då har jag kompenserat det med att hålla mig vaken längre på kvällarna. Väldigt ofta går jag och lägger mig kl tolv. Inte speciellt listigt då väckarklockan ringer 6:15. Visst, jag kanske inte behöver mest sömn i världen men inte ens jag kan takta 6-6:30h sömn per natt om jag samtidigt ska prestera på jobbet, hålla anständig nivå på träningarna och samtidigt vara en balanserad familjefar. Gå och lägg dig för i helvete.

4.) Träningsintensiteten och det generella upplägget är bra…..på pappret. Det är jag som inte följer det tillräckligt bra. Måste bli ännu bättre på att hålla igen på de lugnare passen så jag verkligen kan blåsa på under de tuffa. Fr o m nu är det vilodag på måndagar. Hoppas att det kan locka fram lite mer fart när jag springer på tisdagkvällar. Ska även göra några mindre justeringar för att försöka vara så fräsch det går inför varje pass.

Som första steg vilade jag mer än vanligt i helgen samt strök all träning i måndags. Detta resulterade i fornstora dagars löpform i tisdags. Vi körde något som jag har döpt till en Hillerström. Magnus Hillerström är en vän som i sin ungdom tränade med Track & Field laget när han pluggade i USA. De körde en övning där man parvis i stafettform kör varannan 400:ing tills man sprungit 4.800 meter var, då avslutar man med en varsinn 200:ing. På detta sätt får man sin gemensamma miltid. Eftersom vilan blir relativt lång så är det fokus på hög fart. Då man är flera par som kör samtidigt blir även tävlingsförfarandet väldigt påtagligt vilket trissar upp farten ganska rejält. Initialt har man kanske en defensiv race plan men det tar inte många meter innan man har spolat ner den i toaletten och kommer på sig själv ligga i första kurvan i överljudsfart.

Vi var drygt femton par som startade på Bosön i tisdags. Jag och David hade planen att försöka putsa vår tid från 2012 som var 29:50. David är i bättre form medan jag är lite mer osäker om var jag ligger. Det fanns även tre andra lag som kunde hota detta klubbrekord men jag hoppades på att vår rutin skulle vara en vinnare denna kväll. Det visade sig stämma väldigt väl. Under första halvan var det ganska jämn mellan några lag men under sista delen var vår största motståndare mjölksyran och skenande puls. Personligen låg jag mestedels och gjorde 1:10 splits…..åtminstone fram tills den 9:e intervallen då verkligheten kom ikapp mig. De sista tre var inte vackra men gissar att jag inte tappade mer än 2-3 sekunder som mest. Gjorde den sista 200:ingen under 30 sekunder så det var skitsamma. David som är i magisk form hade en liten dip i mitten men körde nog de sista under 70 sekunder. Fantastsikt lagarbete och vi klockades på 29:21. 2:56 min/km i snittfart. Sjukt att man trots denna insats skulle bli varvad ett par gånger av riktiga löpare som tävlar på 10 km. Vore det triathlon och vi tävlade på olympisk distans skulle vi kanske klara av att ligga i tätklungen. Vilka djur de är!

Nåja. Jag är motionär, bara inse. Men även amatörer får drömma om storslagna saker. Bara nyttigt med en reality check ibland.

Nu ska jag sova mig i form!

Nelker


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in

Nytt PR och dagens outfit. (Åtminstone underdelen.)


Frivändningar. Av alla lyft har nog frivändningar varit mest frustrerande. Jag har hela tiden vetat hur man ska göra. I teorin. Sakta från golvet, och när man kommer till mitt på låren så PANG ska stången explodera upp och armbågarna fram till en snygg rackposition. Men kroppen bara ”Näää, alltså jag tar det hellre långsamt hela vägen. Och lite segt. Jag kan gå med på att gå upp på tå, men det kommer ju inte att gå fort. Och du kommer förmodligen att få dra med armarna på slutet.”

Idag var det frivändningar och BARA frivändningar på schemat. Först jobba upp till en max-etta, alltså så tungt du kan lyfta en gång. Eftersom tekniken släpat efter lite har jag inte fått upp mer än 40 kilo tidigare. Det hade gått så långt att jag trodde att jag inte skulle bli bättre. Självförtroendet när det gällde frivändningar var på botten. Idag hade vi Rickard Walén som coach på passet. Han brukar hålla till på de avancerade passen annars, så det är inte så ofta jag tränar för honom. Kanske var det just det – att han coachade på ett annat sätt. Eller så var det helt enkelt så att han är en helt briljant teknikcoach. Hur som helst lyckades han få mina frivändningar att bli snyggare än någonsin. Och ok, mitt PR-lyft på 50 saftiga kilon var varken imponerande eller snyggt, men eländet kom upp! En ökning med 10 kilo tack vare helt rätt ord, rätt sätt att bygga mitt självförtroende, rätt blick och tekniktips och rätt glädje i passet. Tack Rickard!

(På filmen, filmad av Andreas Kling, har jag bara 25 kilo på stången. Vi skulle göra 4 touch and go-frivändningar per minut i 10 minuter efter vårt maxlyft på 70% av vad vi hade som max. Mitt i endorfinruset trodde jag visst att 25 var 70% av 50…)

Jag passade på att köra ett av coach Jakobs muscle up-pass före frivändningarna. Det var otroligt skönt att vara tillbaka efter ryggskottet. Bilden är från den välbehövliga mellan-passen-vilan, bara platt mitt på golvet. Och jag var ju stekhet i mina lila knästrumpor i en härlig kombinaiton med mina rödgula skrikskor. Tur att man jobbar på den stylish tidningen Women’s Health när man är så här het och helt rätt, liksom. Löparen, GW-fantasten och Instagram-fantomen Peppe Lindholm hävdar att jag leder i tävlingen om den fulaste träningsunderdelsoutfiten. Det vill säga mycket när det kommer från honom. Jag har sett både Stefan Holm-shorts och glipa mellan tajts och ankelsockar. Inte ok.  Och han har ju inte hajat någonting – lila-brandgul-röd är ju det nya svarta!


Du måste vara inloggad för att kommentera. Logga in