ATP får dig att springa

Det är mörkt och november. Min pannlampa från Kina fungerar inte längre så jag springer rakt in i en mörk vägg. Snön reflekterar en del ljus från månen och gatlamporna, men det är ett mörker och det regnar.

Människan är programmerad att dra sig undan och sova när mörkret faller. Natten är rovdjurens tid. Jag är inte det minsta mörkrädd, men jag vill gärna se var jag sätter mina fötter. Hjärnan gissar vad som ska hända och så länge gissning och utfall stämmer överens går det bra att springa. När hjärnan gissar fel är risken stor att man faller omkull. Tänk när du går i en trappa och tror att du är nere men det återstår ett trappsteg. Det blir en ganska rejäl stöt, eftersom hjärnan inte har förberett benet på detta steg ut i det okända. En av hjärnans viktigaste uppgifter är att göra prognoser och så länge de stämmer, flyter livet bra och du är knappt medveten om vad som händer.

När du springer i mörker känns det snabbt för du ser bara objekt som ligger nära och det ger en illusion av fart. Marken under dig försvinner fort. När hjärnan räknar ut din hastighet så jämförs hastighet med saker nära och långt bort och när du inte kan se långt bort, känns det mycket snabbare. Ju längre bort något är när du sitter i ett tåg, desto saktare rör det sig. Men tittar du ner på spåret går det undan. Det är kanske det roligaste med att springa i mörker. Man är snabb som en puma.

Bra eller dåligt att springa i mörker? 
Att springa i mörker är som att springa med en synskada. Min hjärna får inte lika mycket visuell information. Synen är viktig för kroppens balans (pröva att blunda och stå på ett ben). Men det finns ytterligare två system: det vestibulära i öronen och kroppens proprioception. Genom att springa i mörker tränas dessa system. De blir bättre. Därmed blir du bättre och effektivare på att klara av svår terräng. 

Synskadade personer kompenserar med bättre proprioception via andra sinnen. En synskadad kille har lärt sig se med hjälp av eko. Han skickade ut små ljudstötar och läser av omgivningen på det viset, se videon nedan:

Jag vet inte om det är bra eller dåligt att springa i mörker. Man kanske kan säga att det är bra så länge det går bra. Hjärnan gillar utmaningar. När du ramlar är det dåligt. Särskilt om du slår dig 😛

---

En fördel med höga kusten är att det finns gott om berg och backar. Jag får ha ett helt berg för mig själv och kan välja berg som passar mitt syfte. Variation är grunden för all naturlig utveckling så ibland kör jag kenyanska backintervaller. Kenyanerna är bra på att springa och de kör mycket backintervaller.

När du springer uppför ett berg, måste musklerna dra ihop sig mer kraftfullt för att förflytta kroppen upp genom jordens gravitationsfält. Du måste besegra hela jordklotet när du springer uppför. Det gör dig starkare. 

Kenyanska backintervaller
Hur kör man då dessa intervaller? Jo, de kenyanska löpare brukar söka upp backar med en lutning runt tio procent och sträckan bör vara omkring två minuter lång. Du springer i jämn takt. Om det tar två minuter upp, ska det också ta två minuter ner. Du börjar med att värma upp, sedan:

1. Spring uppför i ganska snabb och jämn takt.
2. Vänd ner igen direkt på toppen och spring nedför så att det tar lika lång tid ner som det tog att springa upp. Spring lugnt och avslappnat.
3. Fortsätt i ca tio minuter och kör så jämnt som möjligt.
4. Vila tills du känner dig helt utvilad. Det brukar ta runt tre minuter.
5. Upprepa två gånger till.

Det går utför
När jag springer nedför en backe försöker jag lyfta benen så fort det går och utnyttja den lägesenergi som mitt muskelarbete skapade under löpningen uppför. Lägesenergin blir rörelseenergi. Genom att minimera friktionen, får jag tillbaka så mycket som möjligt av den energi som krävdes för att släpa kroppen till toppen. 

Löpning utför ser annorlunda ut, mest för att armarna breder ut sig för att balansera kroppen i fallet. Det finns ingen poäng med att springa med armarna nära kroppen(såvida du inte vill bli fin på bild). Armarna fungerar snarare som vingar som styr fallet nerför berget. Tyngdlagen ger fri energi och du förlorar inget på att ”bromsa” med armarna. Det är tvärtom en naturlig reflex som gör löpningen säkrare och därmed snabbare.

Jag brukar tänka att jag är som vatten som faller nedför berget; som en porlande vårbäck letar jag mig nedför berget och ibland är jag en skummande fors som kastar sig utför stup i ett vattenfall av ben och armar.

Luta dig inte tillbaka
Det är gravitationen som drar mig neråt. Jag faller parallellt med marken och jag lyfter fötterna snabbt som om jag sprang på brinnande lava. Ibland måste jag luta mig tillbaka, ungefär som en rallyförare bromsar i kurvorna. Men jag använder hälbromsen så lite som möjligt. Kraftens centrum är musklerna i rumpan, höften och bålen. De ger stabilitet. Det är kroppen. Kroppen är vagnen som mina fyra lemmar snurrar runt. Blicken är riktad en bit framåt, inte rakt nedåt. När stigen är översållad av stenar och rötter, hamnar blicken närmare kroppen. Men jag vill inte titta neråt. Inte luta huvudet framåt. Det gör man bara inför bödeln och övermakten.

Det kan vara frestande att ta långa kliv, men korta kliv med fötterna nära marken är effektivare. Om fötterna befinner sig framför kroppen, måste de vänta på att kroppen ska komma ifatt innan de kan skjuta iväg från marken igen. Denna väntan sker i excentriskt läge, som sliter på musklerna och allt slitage kräver ännu mer återhämtning. Vidare kan inte den kraftfulla höftbörjarmuskeln ge kraft till löpningen. Den behövs för att aktivera de stora musklerna längst bak. Försöker du öka farten i ett tillbakalutat läge, är risken stor att fötterna hamnar allt längre framför kroppen och att du måste bromsa hårdare.

Breaking bad …

Det kanske allra viktigaste är att komma över rädslan. Det gör du genom övning. Utförslöpning är som kognitiv beteendeterapi. När du inte längre är rädd, är det lättare att bortse från den naturliga reflexen att luta sig bakåt och bromsa. Släpp bromsen, men var beredd.

Snölöpning
De senaste dagarna har snön vräkt ner. Jag har inte tagit fram skidorna än, men jag har sprungit i snö. Jag tycker det är ganska härligt. Men utför skulle det gå fortare med skidor.

 

---

Det är lika lätt att börja springa som att sluta röka. Men det är nästan lika svårt att fortsätta med löpningen som det är att inte börja röka igen. Jag träffar ofta personer som börjar springa men som inte fortsätter springa.

Om du springer, springer och springer blir du en löpare. Det finns ingen annan väg. Fast den första löpturen är inte som den hundrade löpturen. Löpningen förändrar dig. Man kan dela in förändringen i flera steg. Gör man det rätt kan det ta mellan 2-3 månader att bli en löpare.

Du är lat av naturen. Därför måste du programmera om dig från viloläge till löparglädje. Du måste komma ur löpningens moment 22: att inte springa p.g.a. att du saknar energi och sakna energi för att du inte springer.

Kampsteget
Det första steget kallar jag kampsteget. Från det ögonblick du vaknar till dess du börjar springa måste du fatta flera medvetna beslut. Ska jag stiga upp eller fortsätta sova? Ska jag äta en rejäl frukost eller dricka en kopp kaffe? Ska jag knyta löparskorna eller ska jag kanske läsa tidningen igen? Ska jag springa nu eller ska jag avvakta väderprognosen – tänk om det börjar regna? Beslut tar mental energi. När du till slut är klädd och klar för att springa funderar du kanske på att ta en promenad istället. Sen, när du börjat springa, tvekar du inför varje backe. Resten av löppasset brottas du med tanken att ge upp.

Springa?

För att komma förbi första steget är det viktigt att gå ut lugnt. Börja med promenader tre gånger i veckan i upp till sex veckor om du aldrig tränat tidigare. Genom att gå bygger du gradvis upp styrkan i skelett och muskler. Allteftersom gör du promenaderna mer träningslika. Du byter om och går längre och längre sträckor och lite fortare och kanske lägger du in en liten joggingsekvens här och var när lusten infinner sig. Syftet i detta steg är att skapa en vana att springa tre gånger i veckan.

Du bör gå med en puls på 55-65 % av maxpuls. Sträckan du går kommer att bli längre i takt med att du förändras och blir starkare. I denna fas använder du mest fett som energikälla. Din hjärna producerar serotonin som gör dig på gott humör och dessutom förändras balansen mellan noradrenalin och dopamin. Sett ur ett evolutionärt perspektiv är det begripligt. När de förhistoriska människorna började följa bytet och spåra det, gick de och det krävdes tålamod, optimism, fokusering, och motivation för att hålla igång. Alla dessa egenskaper påverkas av serotonin, dopamin och noradrenalin. De som inte kände lust att gå tappade sugen och dog ut. De som gick ut för att leta mat överlevde.

Öka dosen gradvis i tre veckor och backa sedan tillbaka var fjärde vecka så att kroppen får tid att återhämta sig. Tre steg framåt och ett tillbaka, är ett bra sätt att ta sig vidare till nästa steg på och det är en bra vana för att förhindra överträning.

När du springer i detta första steg bör du ligga på 65-75% av maxpuls. Då bränner fortfarande mest fett, men också en del kolhydrater. Löpningen gör att muskelvävnaden utsätts för stress. Alla celler i kroppen och hjärnan befinner sig i ett tillstånd av nedbrytning och återuppbyggnad och kroppen söker efter en ny balans anpassad till ditt nya liv.

Du bör göra allt som underlättar träningen i detta steg eftersom det är en kamp. Du kan träna med vänner, uttala ett mål inför andra, skapa rutiner, spela inspirerade musik, omge dig med bilder och påminnelser om det du ska uppnå. Du kan skaffa dig en pulsklocka och föra dagbok över sina framsteg. Jag tror också det kan vara bra att belöna sig själv efteråt med något gott för att stärka vanan.

Under kampsteget känner du olust innan och under själva löpningen, men efteråt flödar belöningssubstanser genom hjärnan och du mår mycket bra. Du har uppnått ett mål och hjärnan belönar dig för detta. Dessa belöningar gör att du sakta kommer till steg två – beslutssteget.

Beslutssteget
Det är många som fastnar i beslutssteget. Du känner och vet att du bör springa, men det är något du beslutar från dag till dag. När du beslutat dig för att springa genomför du beslutet. Du tvekar inte som i kampfasen. Du gör planer som du följer. Varje beslut verkställs. Innan du springer kan du känna viss tvekan och olust, men när du väl börjar springa känns allt bra och efteråt känns det mycket bra när hjärnan svämmar över av belönande signalsubstanser. Dessa substanser skapar minnen av vällust som sakta men säkert leder in på vanesteget.

Vanesteget
Det tar minst två månader innan löpningen blivit en vana, innan synapserna mellan hjärnceller är så pass starka att du bara springer. Då befinner du dig i tredje steget: vanesteget. Du reflekterar inte över att du ska ut och springa. Det är lika självklart som att borsta tänderna eller att äta frukost. Om du har tränat tidigare i ditt liv går det fortare att skapa en träningsvana. Då finns strukturer i hjärnan som kan återaktiveras och förstärkas, på samma sätt som det är lättare att lära sig cykla som gammal om du någon gång cyklade som barn.

För det mesta följer du en plan, men du känner inte något tvång att följa en plan som under beslutsfasen. Du känner dig säker på dig själv och din löpning. Du reflekterar inte över att du springer flera gånger i veckan. Löpningen går mer på känsla än på planering. Du känner lust innan, under och efter löpningen. Själva tanken på att du ska ut och springa skapar lustkänslor. Löpsteget är avslappnat och du hamnar i ett slags meditationstillstånd.

Fötterna slår ner i marken tre gånger i sekunden, armarna pumpar och hjärtat slår i en synkroniserad rytm. Du är som en maskin, som en tvåtaktsmotor. Du andas ut vartannat nedslag med höger fot och gör sedan tre snabba inandningar. Armarna driver som pistonger var sitt ben och pulsen trummar taktfast i bröstet. Denna regelbundna rytm skapar alfavågor som sköljer genom hjärnan. Det är nervceller som avfyras rytmiskt och skapar denna känsla av lugn och välmående. Det är samma hjärnvågor som uppmätts hos mediterande zenbuddister.

Luststeget
Det fjärde steget kallar jag för luststeget. Alfavågorna gör att tankarna kommer och går som vågor. De är svåra att hålla kvar men som vågor kommer de tillbaka och när du sprungit färdigt kanske du har löst ett problem. Spelar du golf eller tennis kan du aldrig hamna i detta meditativa tillstånd. Då måste du fokusera på sin forehand, din sving eller dina medspelare. Löpningen sköter sig självt och tankarna bara vandrar som molnen på himlen. Det kanske kan kallas andra andningen eller runners high, det känns som du andas på ett annat sätt och du är en aning hög.

Hjärnan badar i signalsubstanser som noradrenalin som gör dig vaken och uppmärksam, dopamin gör dig på gott humör och serotonin – hjärnans egen Prozac – gör att du känner glädje och livslust. Du påverkas också av endorfiner som fungerar som smärtlindring och fäster vid samma receptorer som morfin. Förutom endorfiner finns det endocannabinoider, som forskarna tror medverkar till (och kanske tillsammans med endorfiner) det som kallas runners high.

Tvångssteget
Kanske är det kraftiga belöningar av endorfiner och endocannabinoider som gör att en del tar ett steg för mycket. Jag kallar det tvångssteget. Kanske du hamnar här för att löpningen ger en känsla av kontroll i ett stressigt liv där du saknar kontroll. Du befinner dig i tvångssteget när löpningen blir ett missbruk, ett tvång, något som tar över livet och leder till skador, infektioner och dåliga relationer. När det gått så långt är det dags att stanna upp och försöka hitta balansen igen. Försök hitta orsaken till stressen och ta kontroll över livet igen.

PS det här var en remake på ett av mina första blogginlägg från 2010.

---

Läs mer om löpning och hjärnan i min bok Prestationskoden. Den finns bl a på Adlibris eller Bokus.

---